kallelind.se

Om Kalle Lind och andra gubbar

Tagg: människor som varit med överallt

Pang, sa Timander.

blogg timander 1
En kvinna jag aldrig träffat hörde av sig via Facebook och frågade om jag ville ärva en bunte memoarböcker hon samlat på sej på loppisar. Jag sa naturligtvis ja. Hon dumpade dem på mitt kontor på Sveriges Radio. Jag har fortfarande inte träffat henne, men är naturligtvis sjukt tacksam över både Kapp-Ahls grundares minnesanteckningar och Alice Timanders spridda hågkomster.

Alice Timander har det ju alltid skrattats åt; en tokig tandläkartant med uppenbara exhibitionistiska böjelser, känd för att alltid försöka dra åt sig uppmärksamheten på Stockholms teaterpremiärer. Jag minns med saliga glädjetårar hur Micke Dubois gjorde hembesök hos henne i ett teveinslag och luftjuckade bakom henne när hon vände ryggen till. Och kollade igenom hennes brevsamling och skrek: ”Åhå! Brev från John Holmes!”

Men jag såg också en dokumentär om henne för några år sen som på nåt vis satte henne i perspektiv: hennes bekräftelsebehov – som ärligt talat inte är mer patetiskt än Jan Guillous eller Robert Aschbergs eller mitt – blev så naket och hudlöst. Hon grät när hon insåg att hennes förhållande till sina barn grumlats av att hon själv alltid prioriterat Oscarsteatern och Solvallajippon.

Vid 52 års ålder skrev hon sin första memoarbok, med den inte helt klockrena titeln Strunt i kläder. Den är inte särskilt bra. Den är korrläst av en apa – kapitlet ”Nakenfotot” handlar om Per Martin Hambergs (fråga farfar) fascination för teve och en välgörenhetsmatch i fotboll med Inga Tidblad och John Botvid (fråga farfar (eller mig) igen), men nåt nakenfoto nämns inte – och helt dränerad på liv och gestaltning.

Men det liv Timander levt vid 52 års ålder – och fortsatte leva i fyrtio år till! – är i sig fascinerande. Tandläkare på dagen, stans premiärlejon numero uno på kvällen, dag efter dag genom sju decennier. På bilder syns Gustav Wally – Wallenbergaren som bröt familjetraditionen och istället blev dansör och revydirektör – Karl Gerhard, Harry Schein, Lennart Hyland, Åke Söderblom, prins Bertil, Eartha Kitt, Maurice Chevalier (DÄR fick farfar en riktigt utmaning), shejken av Marocko och chefen för Svenska Kennelklubben.
blogg timander 2
Men ändå, trots att hon fick dricka cocktail med Svenska Kennelklubbens chef: en bitterhet, en besvikelse, nåt som inte blev som det skulle, nåt hon inte fick som hon ville ha.

Gång på gång berättar hon om skrivprojekt som refuserats, teaterlärare som sagt ”Men ni läspar ju!” och kört iväg henne, och om Lars Forssells recension av hennes debutnovellsamling:

”Den gröna katten” kostar 15 kronor. Bortkastade pengar!

I övrigt ödslar hon tid och plats på att berätta att hon inte fick ordentlig service när hon låg sjuk på ett hotell i New York och upplyser den häpne läsaren om att Stockholms jetset-exhibitionister bara kan ge ”ytlig vänskap”. Hon är sur som ättika på Sveriges Tandläkareförbund som motarbetat henne – ”jag meddelade dem att JAG SKÖTER MITT YRKE SÅ ATT PATIENTERNA ÄR NÖJDA, OCH GÖR VAD JAG VILL AV FRITIDEN” – och känner sig aldrig respekterad, aldrig sedd, aldrig säker på omgivningen.

Samtidigt ägnar hon ett helt kapitel åt sina enorma – men massmedialt inte så uppmärksammade – framgångar i Ludvika-revyn 1947.

Kanske bottnade det hela i att hon var dotter till huvudpersonen i en skräckfilm:
blogg timander 3
Det påfallande korta kapitlet om hennes väg till positionen som Stockholms mesta premiärlejon heter symptomatiskt nog ”10 års kamp”:

Om någon av dem som läser den här boken mot all förmodan skulle vilja bli ett ”premiärlejon”, så tro inte att svårigheterna ligger i att hitta rätt kläder. Vad det gäller är att kunna ta kritiken.

Man anar en människa som hoppades på mer, som slogs med näbbar och klor, och ändå inte riktigt fick vad hon mest av allt önskade: respekt.

Och på ett vis är det klart att man inte får nån respekt om man ägnar all sin fritid åt att fundera ut ”spralliga kläder” för att få maximal uppmärksamhet i en teaterfoajé. Samtidigt så gjorde hon väl ingen illa.

Inte för att det var särskilt synd om henne – hon fick trots allt betydligt mer än de flesta – men det finns en desperation i hennes uppmärksamhetsbehov som är rörande.

Så jag gläds ärligt med Alice Timander när hon berättar om ”en test” som Expressen gjort hos allmänheten, där bara 87 av 987 åsikter om Alice Timander var negativa.

Nog för att hon var knäpp – på ålderns höst blev hon ju till och med kristdemokrat – men det är gubevars inte förbjudet.
blogg timander 4

Det högst dödliga geniet.

Rampljuset äter sina uppmärksamhetstörstare levande. Folk tänds, flammar till och glider tillbaka in i det okända mörker dom kommit från. Björn Ranelid har på sista tiden börjat prata om sej själv i termer av odödlig: ”Mina böcker kommer att leva vidare på biblioteken i mer än femtio år.”

Påståendet är ett typiskt ranelidcitat såtillvida att det innehåller 50% ohöljd narcissim och 50% siffror gripna ur luften (han brukar också berätta, på oförekommen anledning, t.ex. hur långt det är mellan munnen och hjärtat eller hur mycket en hjärna väger). Det är så klart också ett djupt ohistoriskt påstående.

Ingen vet idag vad folk kommer att läsa om femti år. Det spelar ingen roll hur underskönt och sirligt Ranelid idag fogar samman random snömos – om femti år kanske folk vill ha meningar utan metaforik men med sammanhang. Bra eller dåligt spelar ingen roll. Det finns ingen historisk rättvisa eller konsekvens i kulturen.

The first one now will later be last. And the best one now will later be forgotten. And the really original genius will never be discovered. But Carola fucking Häggkvist will probably be known forever.

Om jag för ett ögonblick får visa en smula ambition, så vill jag hävda att den här bloggens syfte inte bara är att ge dess skribent en ursäkt att slippa umgås med sin son. Den finns också till för att bevara minnet av gubbar och tanter ur det förflutna, folk som en gång dinglade från allas läppar men som långsamt tuggats sönder av tiden.

Inte för att de där gubbarna och tanterna tvungetvis gjorde nåt storartat. Men det var folk som kastade sej framför kamerorna, som tog varje chans att märkas, som offrade familj och sunda relationer för att få leda lekprogram och apa sej i folkparkerna, som säkert drevs av tusen demoner men som hade en önskan större än alla andra – den Peter Sellers en gång formulerade: to be remembered.

Idag uppmärksammar En man med ett skägg en man med ett skägg: Yngve Gamlin. Scenografen, dekoratören, språkimitatören, regissören, från begynnelsen ett av genierna som gjorde Knäppupp, ett av dom hatade teveskäggen, grundaren av republiken Jämtland, av Hasse Alfredson kallad ”en renässansmänniska” (ett epitet som ska tas på allvar när det kommer från en trefaldigt guldbaggebelönad filmregissör som också reformerat revykonsten, skrivit tjogvis med romaner, gjort barnvisor och operascenografi, introducerat Amnesty i Sverige och chefat för Skansen).

En gång stod Gamlin i centrum. Hans visualitet och ögonblickskonst efterfrågades av nöjesdirektörerna och balettregissörerna. Hans exakta – men helt fabulerade – imitationer av ryska och japanska hördes på prime time. Hans abstrakta galenskap fick till och med plats mitt i den folkhemska lägerelden, Hylands hörna, där Gamlin dök upp och frejdigt sågade sönder Hylands skrivbord.

Sen gick det som det gick. Det blev mer sprit än balettdekor. En diabetes ledde till slut till att nåt ben fick amputeras. Till slut samlade sej Alfredson och Ramel för en gala för att bekosta Gamlins äldreboende.

På regissören Jonas Simas hemsida kan man beställa hans dokumentär ”I huvet på n´Gamlin”. Under en timmes tid får man små glimtar in i den gamlinska hjärnan, motorn bakom internationellt belönade filmer om jämtska hjolbänningar och bisarra mediespektakel ihop med Erlander.

(Gamlin snodde bl.a. proppen till Harpsundsekan och vägrade lämna tillbaka den om inte Frösön fick kasino – Erlander kontrade med att han hade 22 proppar till).

Allt är inte fantastiskt kul 2008. Men det är värt att påminnas om. En människa som gav ett halvt liv åt att färglägga ett grått Sverige och föra in lite sund dårskap i ett hämmat samhälle, är värd åtminstone en timmes uppmärksamhet.

Må han vila i frid under sin gravsten. Stenen är naturligtvis egendesignad: ”Här vilar Yngve Gamlin” och sen en pil neråt.

Die Forsselle.


Lars Forssell och hans femtitalsgeneration – Olle Adolphson, Beppe Wolgers, Pär Rådström, Barbro Hörberg – hade en sympatiskt eklektisk syn på kulturen. Ingen genre var finare än nån annan. Det var lika okej att skriva för barn som för Kulturrådet.

Och Forssell levde som han lärde. Han skrev böcker om Chaplin, dikter om bröderna Marx och var med om att upphöja Evert Taube från lustig viskrumelur till Nationalskald. Han skrev för revyn, schlager-SM, krogshower och den unga Lill-Babs (believe it or not: Lill-Babs har varit ung!)

Det intressanta är att han därmed inte gjorde avkall på poetens rätt att vara litterär. Genom att skriva (någorlunda) litterärt fungerande populärlyrik gav han på en gång status åt Melodifestivalen och uppmärksamhet åt sej själv. Man kan säja att han kunde konsten att äta kakan, ha den kvar och kränga smulorna till hyfsade summor.

Det är inget dåligt hantverk.

Han kom undan med schlagerrader som ”dina bröst är som svalor som häckar” genom att dom lite försiktigt refererade till Bibelns Höga visan (med den erotiskt och animaliskt förvirrade versraden ”din barm är lik ett killingpar, tvillingar av en gasell”).

Hans texter för kabaretscenen var inte alltid en oavbruten skrattfest:

Nu har dom andra knep
än orglar, hjul och rep
för nu så har dom väte,
som sås i koncentrat
och blir miljoners mat
under ett kusligt läte

(”De fattigas piano”)

Inte heller hans övriga lyrik:

Du skar upp´na som man skär upp en gris
Och tog med dej livmodern som bevis

(”Jack Uppskäraren”, insjungen av Cornelis)

Det finns säkert en massa elaka saker att säja om Lars Forssell. Det finns det alltid om gamla fyllon. Han lär ha varit vresig ibland och hade en obehaglig tendens att göra upp med gamla vänner på kultursidorna istället för hemma vid köksbordet.

Ett taskigt påhopp gjorde han på den sköre Beppe Wolgers – som ändå varit den som hållit den fattige Forssell med whisky under femtitalet. Forssell irriterade sej på vännens framgångar i lördags-TV på sextitalet och lät hela världen få veta det:

Låt oss slippa – åtminstone för den här säsongen – hr Wolgers, född playboy med humlor i samvetet.

Artikeln publicerade han (gissningsvis på lyset) i en veckotidning. Några månader senare hade han nyktrat till och bad om ursäkt i ett privat brev.

Men oaktat Forssells lynnighet i det privata så måste man ge honom att han gärna simmade mot strömmen. På sjuttitalet var han visserligen socialist som alla andra, men han envisades med att hela tiden reta upp dom läger där han skulle kunna bli mottagen som en vän. I filmen ”Mr and Mrs Sweden” hånade han ynglingar som bodde i vänsterkollektiv och spolade ner Kalle Anka på muggen.

Samtidigt satt han i Svenska Akademien och skrev:

Vill du väljas till L´Academie Suèdoise,
vill du sjunga skärtorsdagspsalmer,
så ditt liv blir en storm i ett vattenglas
bland vissna 80-talspsalmer
så gör som Johannisson, inte som Lundkvist,
gör som Pär Lagerkvist
Gör det! Gör det! Gör gärna det!
Ni kommer att trivas bra med varandra.
Men säj aldrig att du är kommunist
som en milliard andra.

Och just den egenskapen, att aldrig bli vänskapskorrupt, att alltid bita den hand som göder en, att aldrig bli någon annans apa och sprattelgubbe, är trots allt värd respekt. Inte för att motvallskärringarna tvungetvis är särskilt sympatiska eller gör nån samhällsnytta, utan för att dom utgör ett alternativ till det lismande och inställsamma.

En karriär att avundas.


Finge man byta sitt liv med någon annan, skulle jag lätt ha tagit Hans Hatwigs .

Nog har karln inte bara ett namn utan också en karriär att avundas? Han kom till Sverige från Tyskland på sjuttitalet, startade då tidningen Poster, blev bästa kompis med Kiss och Slade och tog en nakenbild på Mick Tucker i Sweet. Sen startade han tidningen Okej, fick hänga med Anders Tengner och lottade ut The Runaways-sångerskans trosor.

Och då är vi bara framme vid tidigt åttital.

Sen gjorde han inte mindre än två usla filmer: 1) skräckisen Blödaren (med Sussie Ax från hårdrocksbandet Stitch och – tadaaaam – Danne Stråhed!) med regi, foto, manus och produktion av Hans Hatwig (jfr Orson Welles, som också regisserade, producerade, skrev och visserligen bara spelade huvudrollen i Citizen Kane).

2) Gröna gubbar från Y.R! En fullkomligt självlysande film, kanske inte som just film betraktat, men som uppvisning i ohämmad spekulation. I princip hela filmen är inspelad på Skara Sommarland, med Bert Karlsson i en cameo. I huvudrollerna har Hatwig – på gammalt marknadsvarietémanér – placerat tre dvärgar som han dessutom rakat på huvet och målat gröna. Dessa tre föreställer dom tre gubbarna från planeten Y.R., Yr-ving, Yr-sel och Yr-vaken.

Så är premissen upprättad: några rymdgubbar landar på ett utedass placerat långt ute i en granskog, och några unga människor utan skådespelarbakgrund sätts på att leta upp dom. Vad kan man mer begära av en film? Möjligtvis Carl Billquist som hysteriskt militärbefäl med namnet Pansarsson och festliga förolämpningar av typen ”grönfläckiga halvidioter” och ”sanslösa paraplyråtta”.

Att skådespelaren (eller motsvarande) som identifierar tefatet på sin hemmaradar råkar säja ”okänt företag” istället för ”okänt föremål” kan man välja att se som ett tecken på att filmen gjordes lite för snabbt och med lite dålig tid för omtagningar. Man kan också se det som ett tecken på Hatwigs charmiga låt-gå-mentalitet.

Närmast känns det dock som en freudian slip, för är det något som inte förblir okänt i Gröna gubbar från Y.R. så är det just företag. I synnerhet Skara Sommarland.

I en sekvens framträder bandet Bubbles på Skara Sommarland. Tusentals (åtminstone låter det så; vi ser bara tiotals) unga människor står och Beatlesvrålar efter Bubbles, som sjunger sin förmodade megahit ”We are the Bubbles”. Att ingen hört talas om Bubbles innan filmen och inte heller nu (vi pratar alltså inte om det Bubbles som existerar idag), tar vi som ett indicium på konstnärlig frihet.

Inte bara Karlsson-produkter visas ogenerat upp i varenda bildruta. En av de gröna rymdgubbarna kastar sej också över ett exemplar av kulturtidskriften Okej. Och faktiskt är Okej den enda tidning DVD-utgåvan hittat ett uppskattande recensionscitat ifrån: ”Höstens roligaste filmäventyr”.

Men trots att han alltså gjort en film som tokhyllats av sin egen tidning, kände inte Hatwig att det var dags att dra sig tillbaka och börja odla krukväxter. Han fortsatte att utöka den svenska tidningsfloran med den ena kulturtidskriften efter den andra.

Först startade han ”En ding ding värld”. En tidning om hundmänniskor och långtungor; enligt Hatwig själv var allt tryckt i färg sant och allt i svartvitt påhitt. (Excerpten snodd… lånade härifrån.)




Sen startade han Veckans Nu!

Sen – vid typ femti års ålder – startade han Månadens date. (Visserligen en jätteflopp, men ändå.)

Och nu – Royal! Ett nytt glättigt magasin om den lätt grumlade genpoolen på Drottningholm.

Och dessutom ska han ge ut en roman om ett storpolitiskt jättescoop han fått av en Mycket Viktig Person för 25 år sen och som verkar ha förgreningar långt upp i Nazi-Tyskland. Och varför inte? Har man ägnat sitt liv åt att klippa och klistra i tyska veckotidningar så är det klart att man får mängder av storpolitiska scoop kastat över sig.

Ärligt talat: det finns inget annan stämpel på karln än ”renässansmänniska”.

Film für Cazale.


John Cazale var fyrtitre år när han dog. Han gjorde fem filmroller. Hans grej var väldigt mycket att se trött ut. Utan att ha tillgång till hans efterlämnade shampoförråd, gissar jag att det var litet. Hans värsta ovän var frisören.

Cazale-kakan var liten men säker. Samtliga fem filmer han gjorde nominerades som Bästa film i den där statytävlingen de har i staterna. Tre av dem vann.

Den första film han gjorde hette Gudfadern. Den var skitbra. Den innebar ett genombrott för Al Pacino, Francis Coppola, Robert Duvall, Diane Keaton och James Caan och en återupprättelse för Marlon Brando, som knullat bort sin Hollywoodstatus under inspelningen av Myteriet på Bounty då han spred dröppel som en löpeld över Tahiti.

Den gav också Robert Evans en position som producent som många har ifrågasatt. Sen Coppola klippt ihop en första version på två timmar och femtio minuter, sa Evans åt honom att den var för lång. När Coppola visade en omklippt variant på två och femton, frågade Evans vart alla de bra grejorna tagit vägen.

Coppola räknade upp åtskilliga namn i sitt tacktal på Oscarsgalan. Dock inte Evans. Tio år senare – när de bråkade igen kring Coppolas musikalfilm Cotton Club – skickade Coppola ett telegram till Evans:

You did nothing on The Godfather other than annoy me and slow it down.

Å andra sidan – för det finns alltid en andra sida vad gäller den här rullen – var Coppola säkert inte världens effektivaste arbetsledare. Fotografen Gordon Willis hade en vision om att måla med färger i svart, att ljussätta underifrån och med ett rikt mått av skuggor. För att gå i land med idén krävdes disciplinerat och metodiskt arbete. Willis:

Francis´s attitude is more like, ‘I´ll set my clothes on fire – if I can make it to the other side of the room it´ll be spectacular.

Sammanfattningsvis: det hände att konfrontationer uppstod. Och då har jag inte sagt för mycket.

John Cazale spelade Fredo. Den misslyckade mellanbocken Corleone. Han som blev skjuten i roddbåten. Cazale var i princip den ende som gick rakt igenom castingprocessen utan att t.ex. bli kallad för ”that little dwarf” (Evans om Pacino). Å andra sidan var hans roll inte den attraktivaste.

Nästa film Cazale gjorde hette The Conversation (Avlyssningen). Gene Hackman gled runt med toknoja i världens coolaste regnrock (varför vi hade likadana i övervakningsavsnittet av Hej rymden!, en föga uppmärksammad hommage i en föga uppmärksammad serie). Cazale var hans stackars assistent.

Sen gjorde Coppola världens bästa uppföljare – Gudfadern 2. Ackompanjerad av ungefär lika många bråk som ettan. Nu var det dags för en annan dedicerad Actors´ studio-student att brejka. Han hette Robert De Niro och var relativt begåvad. John Cazale spelade fortfarande Fredo. Fredo var ännu mer misslyckad än tidigare.

Sen spelade Cazale mot Pacino i Dog Day Afternoon, en av ytterst få öppet homoerotiska male bonding-skildringar i det starkt androcentriska New Hollywood (som vi gillar att kalla den lysande epoken mellan The Graduate 1967 och Jaws 1975). Pacino gick på patenterat övervarv som bankrånaren som ska plundra ihop till en könsbytesoperation, Cazales ögon gick från trötta till nästan döda medan han firade nya triumfer i underspel.

Sen gjorde Cazale en film som hette Deer Hunter. Den innebar genombrottet för en aktris som hette Meryl Streep. Cazale hann även förlova sej med henne. Michael Cimino såg till att lägga alla Cazales scener först under inspelningen, eftersom bencancern redan nästan ätit upp honom. Producenterna blev sneda när de förstod att Cazale var i princip död eftersom de investerat åtskilliga miljoner.

Cazale dog innan filmen fick premiär. Men han hann ju med en del innan dess.

Han var för övrigt också Al Pacinos bästa kompis.

Citaten kommer för övrigt från Peter Bisskinds fantastiska Easy Riders, Raging Bulls, den mest heltäckande boken hittills över mängden centralstimulantia och erotiska aktiviteter som sjuttitalets grandiosa regissörsegon ägnade se åt.

Hos Udologen.

Det finns en särskild sorts män, som gillar skräckfilm, skräpfilm, exploationsfilm, tjugotalsjazz, raspiga super 8-filmer med kvinnostjärtar och en halvgammal Bert-Åke Varg, döda strippor, Christina Lindberg, Ed Wood, dåligt budgeterad science fiction och filmer om lesbiska nazistlägerkommendanter.

Det är ofta män som har en egen spalt i lokaltidningen och ibland umgås med andra män, då de röker pipa, spelar stenkakor och diskuterar Pam Grier och mangaserier. De kallas aldrig vid sitt dopnamn, de är ofta gamla hårdrockare, de är alltid gamla vhs-samlare och de bor väldigt ofta i Göteborg.

De är Kultmännen. De gillar saker som är Kult. De gillar saker som andra inte gillar. De gillar inte att andra gillar det de gillar. De samlade på Star Wars-leksaker förr, tidigare, inte längre, innan episod 1 kom och förstörde alltihop.

Jag gissar att det finns Kultkvinnor också, men eftersom en stor del av Kultartefakterna utgörs av omotiverade kvinnobröst (vilket inte automatiskt gör Kay Pollack eller Colin Nutley till Kultregissörer) är de i en tydlig minoritet.

Själv gillar jag Kultmännen. Jag är glad att de sitter sej igenom tusen martial arts-filmer och illa dubbad filmbråte från sjuttitalet, för att jag sen ska kunna skörda frukterna av deras arbete: gå på festivaler de arrangerar och se knäppa filmer som Sound of näverlur när Kultmännen till slut har bildat ett eget distributionsbolag för att sprida sina guldkorn till allmänheten.

En del av Kultmännen blir själva Kultregissörer. Den fortfarande mest legendariske heter förstås Quentin Tarantino. Andra heter Gus van Sant och Lars von Trier. Både van Sant och von Trier arbetar gärna med skådespelaren Udo Kier.

Är du intresserad av att bli en Kultman, ge upp ditt dagliga liv och säja hej till vänner som pratar om reproräntor och Tibet och sånt som betyder nåt, men samtidigt känner dej lost på Kultkartan: börja med att kolla upp Udo Kier.

På samma sätt som Parker Posey i en film signalerar ”indie”, Ron Jeremy signalerar ”hårdporr” och Michael Nyqvist ”trasig-man-som-blir-hel-genom-Kvinnan-och-Hennes-Bröst-film”, tyder Udo Kier i rollistan på att du håller i en Kultfilm.

Udo Kier är skådespelare. Han spelar mera sällan i filmer om tre medelklassystrar som bråkar men egentligen älskar varann eller teveserier om familjer som bor i studiobyggen och har lite knäppa grannar. Har filmen däremot nåt med queers, vampyrer eller nazister att göra så nog fanken dyker Udo Kier upp och gör det redan quirky überquirky.

Kier har gjort film i hemlandet Tyskland, i England, Frankrike, USA och Danmark. Han har spelat i filmer av sin gamle älskare Fassbinder och den italienske skräckmästaren Dario Argento.

Han har brottats med autentiska inälvor i Flesh for Frankenstein och Blood for Dracula, gjorda av Paul Morrissey för Andy Warhol-pengar.

Han har spelat älskare i den franska sadomasochistiska Historien om O, betjänt åt Pamela Anderson i Barb wire, Hitler i en tysk dramadokumentär och satanistisk präst i Schwarzeneggers End of Days.

Han har poserat i dekadent läderutstyrsel i Madonnas Sex-bok och han har brottats med ruttna inälvor i Witches In Process-filmen (extremt Kultig Kult-genre) Mark of the Devil, totalförbjuden i 31 länder och lanserad med spypåsar på biograferna.

Han har medverkat i en film som heter Spermula. Den handlar om rymdvarelser som behöver vuxenkiss för att överleva. Utan att ha sett den, tycker jag det verkar som ett genialt koncept.

Han har gjort den Marlboro-sponsrade filmen Broken Cookies om rullstolsbundna transvestiter som säljer telefonsex.

Dessutom är han med i en Ace Ventura-film.

Han föddes i Köln under brinnande världskrig samma dag som BB bombades.

Han är gudfar åt Lars von Triers barn.

Han är Kult.

Svensk subkulturs meste Kultman heter Pidde Andersson. Han har skrivit seriemanus till skräck och Bamse och drev tidigare ett Kultmagasin med namnet Udo Magazine. För er som trodde att han valt namn åt sin tidning helt på måfå: ni hade fel.

Det händer att jag tänker på Larry Charles.

Det finns vissa gubbar som lyckas vara med överallt där intressanta saker sker. Larry Charles är en av dem.

Titta på karln. Han ser ju ut att just ha rymt från isoleringsavdelningen på rättspsyk, på vägen ha övernattat i en container för giftigt avfall och under ett delirium tremens stött på Ernst Billgren och snott hans glojärn.

Han har varit puppet master i några av de gångna decenniernas nyskapande komiska produktioner. Tillsammans med Jerry Seinfeld och Larry David var det han som utvecklade den serie som mer än någon annan inkarnerade nittitalet. Larry Charles såg sej själv som George Harrison mot Seinfelds McCartney och Davids Lennon, och han var den som mest utvecklade karaktären Kramer.

Där Jerry byggde på den riktige Seinfeld och George på Larry David, fyllde Larry Charles i luckorna i den karaktär som bara var en ytligt skissad prillig granne, gav honom en kompis som hette Bob Saccamano och la på ett lager av svärta och desperation.

När man ser igenom extramaterialet på nio boxar Seinfeld slår det en verkligen att de här manussnubbarna – för det är mest snubbar – har haft tur i oturen. Otur för att de föddes som misfits, tur för att de hittade en frizon.

På ingen annan plats (undantaget gamla Silikon Valley) kan så märkliga män med så märkliga frisyrer – någon har det samlat högst upp på huvet som ett moln, nån verkar ha limmat på lösa bitar på ett äggformat klot – så konstiga röster – en låter som Lord Vader – så udda utseenden – en ser ut som en blandning av Mark Chapman och Bantar-Björn – och så neurotisk framtoning – samtliga issues som visas upp i serien springer förstås ur författarskaran – bli stjärnor.

På ingen annan plats – och då undantar jag de terapisoffor jag förutsätter att de flesta av dem nött sönder – kan de ha blivit så väl mottagna och känt sej så lyssnade på som på Seinfeld-redaktionen. Ingen annanstans kan man stiga in med seriemördarblick och börja berätta om sina nojor och hang-ups – för att sen tjäna tusentals dollar på kuppen.

De borde ha hamnat på psyket och massgraven för självspillningar – nu blev de vad såna som jag vill bli.

Och knäppast av dem alla var Larry Charles. Han lämnade sen Seinfeld-båten för att vara med och utveckla den sorgligt förbisedda Mad about you, ett slags Seinfeld-som-gift som var en gigantisk succé över där och en trött varje-dag-slot på trean här, och teve-versionen av strippserien Dilbert, kontorsnördarnas slutgiltiga revansch.

Men han har haft sina uteliggarfingrar i fler syltburkar.

Han är huvudregissör på Curb your enthusiasm (a.k.a. Simma lugnt, Larry), den logiska utvecklingen på Seinfeld: bort med publikfriare som Kramer, lägg allt krut på neuroserna och skit i tittarsiffrorna.

Han är en av de exekutiva producenterna för Entourage, grabbgrabbarnas grabbmekka, en serie om lyckade skönheter i ett soligt Hollywood som snedseglare som jag borde förakta, men som jag oavlåtligt underhålls av. Mest för att serien inte handlar om Mark Wahlbergs bildsköna alter ego Vinnie Chase, utan om alla dem som är beroende av honom för sin överlevnad: föredettingar som Johnny Drama, losers som Turtle, vapendragare som E och neurotiker som Ari Gold.

Personligheter som snarare kommer ur Larry Charles judiska utanförskap än Mark Wahlbergs otäckt lyckade silikonliv.

Charles regisserade Masked and anonymous, en film ingen av kvinna född hittills har begripit. Larry Charles själv brydde sej antagligen föga varken om sammanhang eller publikens tycke – han fick för fan säja ”cut!” till Bob Dylan. Och kanske i pausen fråga honom om det där vitsminkade clownansiktet på Rolling Thunder Revue-turnén verkligen var så genomtänkt.

Och inte minst stod han för regin när Borat tog det lyckosamma steget från festlig tevefigur till en långfilm som orsakade diplomatisk frost och fick Larry David på premiären att säja att han tagit del av humorns Sergeant Pepper-platta.

Larry Charles är det levande beviset för att även de/vi som stod i hörnet av skolgården och odlade sin excentritet och rotade sej i naveln och förgäves försökte förstå vad alla andra sysslade med, kan berika mänskligheten.

Och han är en av dom som garanterar, om inte kvalitet, så originalitet. En av dem som likriktningskvarnarna inom publiksifferverken och Instituten För Att Ge Folk Vad Folk Vill Ha inte lyckats mala sönder.

Vore jag fjorton skulle jag säja att han är min idol. Nu är jag trettitvå och tänker det bara.

De Geer sej med tiden.


Det är nåt speciellt med människor som lyckas dyka upp i alla möjliga och omöjliga sammanhang, som i kraft av sin kreativitet, upptäckarlusta, exhibitionism eller whatever gör sej själv till maskot för en epok eller en skola.

Carl Johan De Geer var med i precis allt som definierar Stockholms kulturella-alternativa vänsterrörelse under sexti- och sjuttitalen. I alla sammanhang som lät tala om sej fanns han där, liten och satt, läspande och oändligt cool.

I konsten: den huvudsakliga arenan för den politiska, utmanande undergroundstämplade konsten hette Galleri Karlsson. Bo A Karlsson ställde från 1964 ut Kjartan Slettemarks Nixon-bilder (där han bl.a. monterade in Nixon på sitt eget pass och lyckades resa utomlands), Jarl Hammarbergs pappskylt med texten ”Vägra döda. Vägra värnplikt” (nerriven av polisen) och – revolutionerande på sin tid – mängder av serier (Karlsson var också med och bildade Svenska serieakademin).

Mest uppseende av dem alla väckte – Carl Johan De Geer. Hans litografier med svenska och amerikanska flaggan, och klottertexter som ”USA Mördare”, ”Svik Fosterlandet”, ”vägra mörda vägra mördas”, ”var onationell” och ”Kuken”, beslagtogs av polisen.

De Geer dömdes för uppvigling och skymfande av rikssymbol, både i tings- och hovrätt. Böterna var dryga.

Detta trots att konungens egen adjutant, viceamiral Stig H:son Ericson, på vernissagen kommenterat bilden ovan med de uppskattande orden:

Det är vad jag alltid sagt, det är KUK i svenska flaggan.

De Geer har själv tolkat den överhettade reaktionen som etablissemangets hämnd på en svikare: hans farfars farfar var Louis De Geer, statsmannen. Farfar var statsminister, pappa diplomat. Själv växte han delvis upp på ett slott utanför Kristianstad.

I satiren: 1968 startade Lars Hillersberg m.fl. tidskriften Puss, under deviser som ”Puss gör korv av heliga kor”. Det var en tidning som vägrade att vara inställsam mot någon, ständigt i blåsväder, alltid i opposition.

Vanliga måltavlor var staten Israel och dess svenska anhängare (Per Ahlmark var från vettet redan då), men likväl haschflummare, sektvänster och välgörenhetsvänner.

Mest känd – och givetvis åtalad – är bilden på folkpartiledaren Sven Wedén, som tillika råkade vara tångfabrikant. Puss publicerade ett montage där den store liberalen stod naken och ”nafsade sej i ollonet med en tång”.

Exakt vad det skulle syfta på vet inte jag, men professor Oscar Reuterswärd förklarade i rätten:

Tången alluderar på den fabrik för tångtillverkning som Wedén är aktieintresserad i och symboliserar här privatkapitalets försök att hjälpa upp det ifrågavarande partiet ur dess nedåtgående tendenser.

Människor som bidrog till tidskriften Puss var bl.a. en ung Lars Norén och en något äldre Lars Forssell. I redaktionen satt bl.a. Marie Louise De Geer (född Fuchs, sedermera De Geer-Bergenstråhle, numera Ekman) och hennes make – Carl Johan De Geer.

I textilen: konsthantverkskollektivet 10-gruppen existerar fortfarande (mer adekvat namn idag vore dock 3-gruppen). Gruppen tryckte egna tyger i starka färger och banbrytande mönster, hade egen butik och ville revolutionera svensk heminredning. En av de tio var – Carl Johan De Geer.

I modet: Mah-Jong var firman som ville skapa progressiva kläder. Unisexmode, rättvisa löner till fabriksarbetarna, sjyssta avtal med exportörer i u-länderna. Bland firmans återkommande modeller fanns Marie Louise De Geer (numera gift med Gösta Ekman), Fatima Ekman (dåförtiden gift med Gösta Ekman) och Åsa Moberg (kolumnist i Aftonbladet).

För det nyskapande streetsmarta modefotot stod – Carl Johan De Geer.

I musiken: det kanske mest typiska proggbandet anno sextitalets slut var Gunder Hägg, som senare blev Blå Tåget (och innan dess var Gorilla-orkestern, Sound of music och Tjalles horisont). En grupp politiskt medvetna konstnärer och poeter bestämde sej för att testa musiken som konstnärligt uttrycksmedel.

De skrev således långa låtar om Marshallhjälpen, Truman-avtalet och Saltsjöbadsavtalets menliga inverkan på svensk efterkrigspolitik, likväl som små valser om skogen om hösten och konstens villkor.

Eftersom sångaren/kompositören/klarinettisten Tore Berger var rikemansbarn, kunde hans arv dessutom vara grundplåten till proggmusikens stora flaggskepp – skivbolaget MNW (ännu existerande). MNW gav t.ex. ut Hoola Bandoola band och Nationalteatern.

Och vem tjatade sej in för att få spela trombon i bandet? Mannen längst till vänster på bilden, som givetvis också tagit fotot. Detta trots de yttre hinder Håkan Lagher beskriver i boken Proggen – musikrörelsens uppgång och fall:

Om Leif Nyléns trumspel har varit föremål för diskussion genom åren är De Geers trombonspel odiskutabelt. Han kan inte spela. Punkt slut.

I teve: bland sjuttitalens alla utskällda, kontroversiella och sedermera omhuldade barnprogram står Tårtan i en klass för sej. Det var inte politiskt som Kapten Zoom, inte psykoanalytiskt skrämmande som Staffan Westerberg, inte präktigt som Emma på dagis, inte sexuellt frispråkigt eller kätterskt eller agitatoriskt.

Det provocerade för att det var… konstigt. Och lite äckligt. Frasse hade deg i lösnäsan. Det fanns råttor i mjölet. Frasse beskriver en tårta som vore han konstvetare i ett skitnödigt kulturprogram (vill minnas att kuben av mandelmassa symboliserade ”gott”). En trollkarl dök upp och trollade bort sej. En apa var på rymmen. Janos, Frasse och Hilding pratade gnällbältesdialekt och var lite bakom.

Mannen i apdräkten var för övrigt Carl Johan De Geer. Som tillsammans med Konstfack-kamraten Håkan Alexandersson också stod för manus (eller motsvarande), regi, foto och scenografi. Samt för den uttalade idén att skapa en ”skämtfri humor”.

Paret köpte sedermera upp sej på ett nerlagt gjuteri i centrala Stockholm, där de under åttitalet gjorde konstiga lågbudgetfilmer och -barnserier med kafkaeska framtidsvisioner, pulp-litteratur, Hamlet, Freud, Wittgenstein och Gert Fylking som några av hörnstenarna.

I ett föredrag jag hörde Carl Johan De Geer hålla en gång, framhöll han som sin främsta talang att veta exakt vad Svenska filminstitutet vill höra för att lossa på pungen.

Alexandersson-De Geer gjorde förstås en dygd av att aldrig göra den film vars synopsis dom fått loss pengar för. Så fort finansieringen var i hamn var deras första fråga till varann: ”så okej, vad gör vi för film?”

I serier: som om det inte var nog, är CJ De Geer också seriefigur. I gott sällskap dessutom.

De Geers polare Jan Lööf (Janos i Tårtan) ritade den bisarra serien Ville för KF:s tidning Vi. I en snårig historia med referenser till Jules Verne, James Bond och Arthur C. Clarke, dyker bl.a. kungen och Palme upp i intrigen (Palme sa för övrigt upp sin prenumeration på tidningen när han läste serien).

Den lille pojken som visar sej vara en gammal man som visar sej vara en rymdvarelse är ett tydligt porträtt av – Carl Johan De Geer.

Men först och främst har karln försörjt sej som fotograf och scenograf.

Det händer att jag tänker på Bob Balaban.

Det finns ett antal människor man skulle vilja byta liv med. Det gäller antagligen inte Bob Balaban. Jag förutsätter att han är lika neurotisk, självupptagen och freudianskt mammafixerad som alla andra judar i showbiz verkar vara. Men hans karriär skulle jag gärna offra några invärtes organ och hela min samling Cornelis-memorabilia för.

Få skådisar är i sej ett kvalitetsmärke. Jag har aldrig förstått människor som ser en film för att en specifik skådis står med på affischen. Det funkade kanske med Dustin Hoffman på sjuttitalet, men aktörskrået är inte kända för sitt goda omdöme. Den gamla vanliga mixen av opiater, scientologi och det faktum att de bor i en kuliss, gör att ganska få av dem i sej är en garant för en films attraktionskraft.

Den som säjer emot mej har inte tänkt igenom frågan.

Bob Balaban är undantaget. Liten, oansenlig, spelar ofta – tro det eller ej med tanke på hans semitiska ursprung – jagad, neurotisk, passivt aggressiv. Hans skådespelarinsatser är allihop förglömliga. Men han har en avundsvärd förmåga att hänga med exakt dom jag vill hänga med.

Han har spelat med i Seinfeld. Han har spelat med i Friends. Han har spelat med i Entourage.

Han har spelat mot Woody Allen i Deconstructing Harry.

Han har skrivit manus, samproducerat och spelat med i Gosford Park, Robert Altmans bästa film sen Short cuts.

Han har regisserat Oz – HBO:s mest underskattade serie genom tiderna.

Okej, vi håller där och smakar på det. Han har alltså medverkat i alla tiders bästa sitcom och några av de mest välskrivna. Han har arbetat med USA:s två bästa regissörer i efterkrigstid. Han har gått runt, kortväxt, mumlande, neurotisk, på setet till Oz och instruerat olika tatuerade skådisar hur de måste stå när dom ska gruppvåldta varann för att undvika oskärpa.

Gott jobb, Bob. Sagt i avund och inte i beundran.

Han debuterade som filmskådespelare i John Schlesingers Midnight cowboy – det vackraste dramat om två missanpassade särlingar som tyr sej till varann och åker till Florida ihop som gjorts.

Han medverkar i Tim Robbins Bob Roberts – den roligaste satir över republikaner och folksångare i oskön förening som gjorts.

Han spelar med i Terry Zwigoffs Ghost world – den bästa och smartaste adaption av en Daniel Clowes-serie som gjorts.

Och inte minst återkommer han i Christopher Guests cast. Guest har i en serie filmer – Waiting for Guffman, Best in show, A mighty wind, For your consideration – grupperat ett gäng lysande improvisatörer runt en mycket lös sammanhängande idé och på kuppen gjort några av de smartaste komedier som aldrig fått vettig distrubition i Sverige som gjorts.

Guests återkommande cast – bl.a. hans forna kompanjoner från Spinal Tap, Michael McKean och Harry Shearer – har svällt för varje film. I och med den senaste har Ricky Gervais äntrat troppen. Balaban har så klart varit med från början.

Hur gör karln? Han har karisma som ett hålfotsinlägg och syns inte i en folkmassa. Vilka trådar har han dragit i? Varför vill Amerikas största komiska begåvningar samarbeta med just honom? Och hur gör han för att varje gång satsa på rätt kort – flera av de här projekten hade få siat skulle få sån status med tiden?

De svaren har antagligen bara Bob själv. Och hans psykoanalytiker, för det förutsätter jag att han har en.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén