Om Kalle Lind och andra gubbar

Parklarvaren – ett stycke nutidshistoria.

1958 började Olle Björklund som tevehallåa på Sveriges Radio (ett påstående som inte är så motsägelsefullt som det låter). Han var skådespelare i botten, men blev snart etablerad som telegramuppläsaren framför andra – för svenska folket känt som Mr Aktuellt.

Enligt Myggans Nöjeslexikon ingav hans ansikte förtroende:

Dessutom hade han en tunn mustasch som mycket vältaligt kunde illustrera både världshändelser och bagateller.

Det var så klart för en publik som inte hade något som helst förhållande till John Waters.

Med tidens brist på mått och sans blev Olle Björklund alltså en Idol. Han översvämmades av beundrarpost och sen han i en tidningsintervju berättat att han bara ägde en slips översvämmades han av inskickade slipsar. Som en tacksamhetsgest bytte han sen slips mellan varje inslag i en sändning av TV-Aktuellt.

Maj Britt Baehrendtz – gift med dåvarande programdirektören Nils Erik – berättar i boken Tio år med TV:

Gamla damer gick fram och kysste TV-rutan när han läste telegram i Aktuellt. Man sände honom sockerkakor, broderade kuddar, kärleksbrev och dikter.

Som sagt: karln läste alltså telegram. Han refererade kungabröllop och andra naturkatastrofer.

Snart började anbuden hagla över Björklund. Folkparkerna hade haft stora succéer med saker som inte borde ha blivit succéer. 1951 kom t.ex. 31 000 människor till Liseberg för att se Gustaf ”Stålfarfar” Håkansson, känd för att kunna cykla och ha långt skägg, cykla ett varv runt scenen och sjunga en religiös stump.

Under såna premisser borde väl också Björklund kunna visas upp? En telegramuppläsare med förtroendeingivande mustasch måste man väl kunna krama reda pengar ur?

Sagt och gjort. Björklund satte ihop ett program som bl.a. innefattade att han bar gul peruk och spelade munspel. 1961 gav han sej iväg på ett triumftåg genom detta märkliga land som lite senare skulle vallfärda till parkerna för att se Michael Landon – Little Joe Cartwright – låtsasskjuta med en låtsaspicka.

Det här var dock på tiden då SR – sedermera avknoppat i SVT – var ett seriöst företag. TV-ledningen ville göra en markering och petade Björklund från lönelistan. Programdirektör Nils Erik Baehrendtz råkade i en intervju med Expressen säja att tevedirektionen ogillade att ”Björklund larvade sig i parkerna”.

Det borde han nu inte ha gjort. Själv blev han nämligen paria. Hans fru Maj Britt berättar:

Man skrev brev och insändare. Ringde till klagomuren och hem till oss. Gick fram till oss på gatan och talade om Olle Björklund. Telefonen klingade dygnet runt. Brev kom. Rena hotelsebrev. Långa böner framfördes både muntligen och per brev. Kvinnor grät i vår telefon, skickade brev fläckade med tårar – de påpekade förstås att det var från tårar fläckarna kom. Listor och skrivelser undertecknade av hela syföreningar sändes till radion. [—]

Ja, en äldre dam som enligt vad hon själv framhöll ”dyrkade Olle” framhöll att Olle Björklund var ”förmer än en vanlig människa”. Det borde gälla andra lagar och förordningar för honom.

Låt oss alltså än en gång stanna upp och erinra oss vad det hela gällde: en telegramuppläsare i TV-Aktuellt som fick sparken för att han tog på sej gul peruk i folkparkerna.

Det är en historia utan vinnare: Olle Björklund dansade en folkparkssommar, ackompanjerad av sitt eget munspel. SR:s styrelse vek sej inte en tum – ty det här var på den tiden då SR var en pompös och självtillräcklig koncern – för folkets propåer. Några år senare kom Olle Björklund tillbaka till SR, men jobbade mest administrativt med Radiohjälpen. Enligt Maj Britt Baehrendtz – obrottsligt lojal mot alla sin makes beslut och utsagor – hävdar att det var ett jobb som passade Björklund särskilt väl.

2009 står man mest och kliar sig i den begynnande flinten. Fanns det inga riktiga problem 1961? Och varför i hela fridens namn ville nån hosta upp konkreta pengar för att se en nyhetsuppläsare spela trynorgel?

Föregående

Nu börjar vi snacka!

Nästa

Proggiga barnböcker del 35: Utan jobb.

7 kommentarer

  1. Martin

    Hette inte Stålfarfar Håkansson i efternamn?

  2. Redaktör'n

    2009 undrar man även vad som hade hänt om Rikard Palm (för övrigt född 1961) inte hade rakat av sig den förhatliga mustaschen.

    Folket hade väl redan rasat så jag gissar att nästa steg, om nu Palm inte hade hörsammat kritiken, hade varit en bojkott.

  3. jonas

    Det här med parklarvande ligger inte så långt bak i tiden som man kanske kan tro, även om det ligger på en annan nivå nu. För 10 år sedan, 1999, dök i det allmäna medvetandet en figur som hette Mahir (http://en.wikipedia.org/wiki/Mahir_Çagri) och var man ute på nätet på den tiden så kanske man tillochmed kommer ihåg honom. Han var en turkisk man i trettioårsåldern med en hemsida med bilder på sig själv och texter på knackig engelska om saker han gillade (pingis och sex bland annat).
    Med denna hemsida som enda merit fick han åka jorden runt och visa upp sig.
    Till Stockholm kom han, inbjuden av en hipp webbyrå, och visade upp sig på Sturekompaniet på ett event till hans ära där alla Stockholms på den tiden ganska många webbdesigners fick se honom bli intervjuad av Peter Siepen. Sen spelade de pingis litegrann och sen var det slut.
    Mahir blev inte särskilt långlivad som kändis, men han såg iallafall till att utnyttja det så länge det höll.

  4. Urban

    Ifall du nu känner dig bestulen på din livsuppgift så kanske man får föreslå en lämplig ersättning: Varför inte knacka ned en bred kulturhistoria som förklarar varför vi går på sånt här om och om igen? En bok som sätter in Naken-Jannes turné i sitt historiska perspektiv.

    (Just det exemplet lär oss väl förvisso att det även i samtiden finns många som tycker att det larviga är larvigt. I parklarvarens fall var det väl det som var problemet.)

    F ö undrar jag om man skulle kunna få titeln "stålfarfar" av pressen idag om man "bara" var 66 år. Jag tror snarare att det skulle ses som tecken på 40-talisternas kraft som inte får kastas bort och generera en massa krönikor som utropar att "60 är det nya 50".

    U.J.

  5. Kalle Lind

    Martin: jomenvisst heter han det. Har ingen aning om var Eriksson kom ifrån. Jag har ändå cyklat förbi hans hus i Gantofta och kollat in Stålfarfar-avdelningen på Johannamuseet utanför Skurup.

  6. BJörn

    På något sätt gör det mig lite glad att så många kom till folkparkerna för sådana saker. Överhuvudtaget så var det ganska imponerande publiksiffror förr i tiden. Farsan påstår att Kalle Jularbo fortfarande har ett publikrekord som slår både Per Gessle och Bruce Springsteens Sverigekonserter.
    Morsan å sin sida brukar prata om när Michael Landon var i Övertorneå och piskade upp hysteri bland de annars så inbundna tornedalingarna. Jag tror till och med att det var någon som blev så uppspelt att den bet Michael Landon i örat.

    Måste också påpeka att du blandade ihop lite gubbfakta i Kompisar från Förr. I ett av de första avsnitten påstår du att Jan Myrdal stödde sovjets invasion av Afghanistan. Myrdal var faktiskt en av de mest högljudda motståndarna till invasionen.

  7. Heliotropen

    Jag kom att tänka på den där gången i min barndom när vi gick på Gröna Lund och tittade på huvudrollsinnehavarna i den brittiska serien Arvingarna, som hoppade ut ur vad som såg ut att vara en vägg och sjöng "Maybe it's because I'm a Londoner".

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: