Om Kalle Lind och andra gubbar

Rapport från en semester: Svenska hjärtan.

Har spenderat en betydande del av min semester med att plöja igenom Svenska hjärtan (varmed åsyftas Carin Mannheimers radhusmelodram och inte den här ännu folkligare varianten).

Märkligt nog såg jag inte serien när den gick. På pappret är den ytterst kallelindsk: svensk tristess, monotoni, passiv aggressivitet och Sten Ljunggren som älskare.

Jag har alltid haft en svaghet för det osexiga. En gång gick jag och ett par manliga kamrater på stan och glodde på folk. När vi kom hem visade det sej att de hade glott på flickrövar och jag på en skäggig gubbe i en lustig beppemössa.

Jag skriver inte det för att visa att jag är en fin kille. Snarare för att understryka att jag är en tråkig kille.

Således borde jag gilla Svenska hjärtan. Det gjorde jag inte. Jag har inte blivit så irriterad på nåt jag sett sen jag låg hemma och svor högt för mej själv åt Såsom i himmelen (”För helvete Michael! Knäpp skjortan! Du är i Norrland!”).

Jag blir irriterad därför att detta inte är en lågbudgetserie eller ett förstlingsverk eller ett AMS-projekt. Det är en serie med monopol-teves budgetar, skriven och regisserad av en kvinna med tonvis av erfarenhet. Och ändå vägrar hon att en enda gång sätta kameran så att de två talande huvena inramas av nånting annat än en beige kulissvägg.

På sin tid kritiserades serien för att se ner på de människor den skildrade. Det har jag svårt att se. Däremot är det uppenbart att regissör Carin Mannheimer ser ner på företeelser som spänning och dramatik.

Svenska hjärtan vill skildra gråhet och upprepning. Det gör den genom att sätta ett grått filter på kameralinsen och låta folk säja allting till förbannelse. OM nåt till äventyrs händer, måste den som är med om det samtidigt berätta att det händer. När Solveig Ternström tömmer askkoppar säger hon samtidigt: ”Här står man och tömmer askkoppar”.

Jag har sällan tagit del av ett mer ineffektivt berättande. Det är som om Carin Mannheimer inte tror att vi förstår att Börje och Hellen ska köpa ny tvättmaskin om de inte i TRE SCENER pratar om att de ska göra det (för övrigt ”en avokadogrön”, ett ord som mantralikt upprepas som om det innehåller en symbolisk laddning det absolut inte gör).

Jag minns ett möte mellan Mannheimer och Ulf Malmros i ett märkligt Arne Weise/Cissi Elwin-lett teve-om-teveprogram. Mannheimer behandlade den ”unge” kollegan såsom fyrtiotalister ur övre medelklassen plägar behandla dem som inte har ett personligt förhållande till Det Legendariska 1968.

Malmros ville ogärna prata om tv-teater. Han föredrog begreppet film. Han hade liksom snappat det där som figurer som Méliès, Chaplin, Griffith, Victor Sjöström och Eisenstein kom på under nittonhundratalets början: att det blir festligare om inte bara läpparna utan också kameran rör på sig.

Mannheimer ansåg att tv-teater var ett bättre begrepp, underförstått för att teater är finare än film och att det är alltid är tjusigare att låta folk prata väldigt länge än låta bilar sprängas. Jag vill minnas att det slutade med att Malmros satt moltyst med armarna i kors medan Mannheimer fortsatte att berömma sin egen produktion.

Andy Warhols Empire är typ tolv timmar lång. En stillastående kamera följer på avstånd tolv timmar av Empire State Buildings liv. Folk som sett den vittnar om hur en liten inzoomning i timme åtta framstår som en elektrisk dolkstöt av dramatik.

Likadant fungerar den berömda gräsklipparscenen i Svenska hjärtans avsnitt sex, en sekvens jag hörde talas om långt innan jag såg serien. Där skälver det plötsligt till. Torsten har blivit bedragen och hans arroganta jag har inga andra ventiler till sitt känsloliv än att köra gräsklipparen över vardagsrumsmattan. En händelse! Ett känsloutbrott! Jag vaknar till ur dvalan.

Det är en storartad scen. Men det är en helvetes lång och pratig väg dit.

Att två miljoner människor tydligen satt bänkade för en åttatimmarsserie med en – jag upprepar: EN – dramatisk scen säger kanske en del om att det görs ganska få serier som faktiskt handlar om såna som sitter och tittar på teve en måndag.

Men framför allt säger det väldigt mycket om tidens totala brist på alternativ underhållning.

Föregående

Ännu en teaser.

Nästa

Gammal Groll.

6 kommentarer

  1. Åke Forsmark

    Jag gillade den när den gick. Det var just den här känslan att få vara en fluga i någon annans hem och se deras taffliga samliv. Kameraåkningar hade nog fördärvat den känslan. Det enda som skämde bilden var den där överdrivna gräsklipparscenen vill jag minnas.

  2. Marcus Johansson

    Oj. Vi står långt ifrån varandra här. Säsong ett är ett mästerverk i mina ögon. Tvåan är också riktigt bra. Senare säsonger kan man hoppa över.
    Brasklapp för att jag inte sett om det sedan serien gick på TV, så det kan hända att jag inte längre skulle vara lika imponerad.

  3. Oskar Forsgren

    Även om Svennebanan inte är invändningsfri skulle jag vilja påstå att Promoe i låten inte poängterar att han själv skulle vara mindre svennig än andra – när han räknar upp musik på Finlandsfärjan nämner han ju förutom Bon Jovi-covers också Looptroop Rockers.

  4. Simon F.

    Jag har aldrig sett ett avsnitt av Svenska hjärtan. Men jag minns med värme Mannheimers miniserie Solbacken: Avd. E från 2003. Ultrarealism när det är som allra bäst!

  5. Rilles

    Ja, fy fan vilket skit. Hur kan hon få göra sin dynga?

  6. idiotjim

    Vid pass den serien hade vi koola åttitalsungdomar sedan länge övergett teveflimmerisionen och hade punkklubbar i övergivna lador
    i handen.

    att växa upp som barn till den präktiga generationen hade satt sina spår. allt bra på åttiotalet var underground. invite only. vi hatade mannheimer och osten mfl och började inte se på burken förrn dj-kat med linda kommit i sky.

    sven bertil taube skulle vi nog jagat ner i djurgårdsbrunnskanalen om han inte cflytt te london.

    åttiotalets anpassade miffon hade påsiga pastellkläder och gillade på allvar lars broos örongodis,.

    sic

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: