kallelind.se

Om Kalle Lind och andra gubbar

Risken minns.


Risken finns var ett slags popband med två ynglingar med konstiga småländsk-lundensiska dialekter. De gjorde ett par plattor på sjuttitalet: Första LP och 2:a LP – Hästgryta. Redan på skivtitlarna hör man att dom var tokroliga. Låtarna kunde mycket väl heta ”Glada Åsnans teater” och ”Jesus Lever” (med refrängraden ”Jesus Lever, Jesus njurar, Jesus lungor och tår”) och ibland vara nåt slags komprimerad radiogatuteater.

Härom året kom Risken finns för första gången på cd. Plattan heter förstås Risken minns och är på enskilda spår skitjobbig att lyssna på.

Men när de är som bäst är Risken finns – bäst. En del av proggen men samtidigt dess skarpaste kritiker:

Du har ju läst böcker av Lenin, du vet ju precis hur det är
Du säger du snackar för folket, men folket får aldrig va’ med
Du är så jävla radikal
Du är så jävla radikal, så radikal! [—]

Men om man pratar för sig själv så får man de svar man vill ha
Och om ingen står och lyssnar brukar svaren låta bra
Med munnen fullproppad av klyschor, citat från nån urgammal skrift
Tror du att en jobbare fattar ett dugg vad du vill när han går på sitt skift?
Du är så jävla radikal
Du är så jävla radikal, så radikal!

Man kan säja att Risken finns infiltrerade, för att inte säja infekterade, den självtillräckliga självgoda testuggarmaffian inom sjuttiotalets vänsterrörelse. Det gjorde de förstås förbannat rätt i.

Med rötterna i vad som fortfarande är det främsta skånska proggfästet, Smålands nation i Lund, gav sej Gunnar Danielsson och Lars ”Ferne” Fernebring runt och lirade på musikrörelsens scener i landet. Där andra band höll ett anförande om situationen i Chile innan de spelade sin Victor Jara-hyllning, målade sig Risken finns blågula i ansiktet och sjöng en triptyk texter betitlade ”Självkritik” (som framförs i ordningen 2,1,3):

Varje medlem har sin egen madrass
Vi bor femton man i en etta med dass
Våran morgonbön lyder klass mot klass
Våran aftonbön: finns det mera brass?
Vi bor i kollektiv, vilket, vilket, vilket, vilket, vilket liv!

Att självkritik är viktigt för partiet visste redan Mao (varför samtliga kineser utom en var ytterst självkritiska). Det är också nyttigt för själen. Risken finns framstår idag – trots sina bitvis avantgardistiska röstkollage till låtar – som några som ärligt försökte tala till massorna och inte bara De Invigda.

Talade de stundom till De Invigda, var det för att antyda att de ävenledes var De Inskränkta:

Kom och sätt dig här i gräset, låt oss säga ”Peace” i kör
Låt oss prata skit om samhället och världen
Det finns mera kitt i pipan, låt oss vråla så de hör
Att vi har tagit avstånd ifrån världen

Risken finns var lika mycket Abbott & Costello som Marx och Engels. Dom lekte melodifestival och hoppade kråka och munhöggs och gömde sig i publiken och presenterade låtar med meningar som: ”Ja, den här låten är kanske inte så väsentlig men den är åtminstone väsentlig för mej och för dej och för alla andra”.

När jag intervjuade Ferne för Hej domstol! pratade han om den gamla medicin-i-äppelmoset-principen. Det tog en lång stund för mig innan jag fattade att han såg politiken som medicinen och humorn som humorn äppelmoset. Jag tror än i dag att han bedrog sig: att bandet fått en större fan-skara om dom låtit bli att ständigt häckla sina fans. Om dom sagt rakt ut vad de menade istället för att gömma sej bakom jobbiga ironier som tvingar folk att tänka själva.

Så såg min uppfattning om sjuttitalet ut. Tydligen hade Ferne en annan. Och till skillnad från mej var han trots allt med när det begav sig.

Jag har alltid hyst en enorm respekt för folk som skyr tryggheten i en krets av ryggdunkande. Som vägrar vänskapskorrumperas. Som håller rent inåt.

Nollnolltalets Risken finns heter Doktor Kosmos. De har också en olycklig förkärlek för lustiga artistnamn och halvstudentikosa upptåg, dessutom för synthljud som var lika enerverande när de var inne. Men liksom med Risken finns har jag inga problem att identifiera ett tydligt ärligt uppsåt att förändra världen till a) en rättvisare plats och b) en roligare plats.

Och på samma stolta vis har de inga problem att ställa sig på en scen i nån stockholmsförort och se sin publik i ögonen och förklara för dem hur grundlurade de är under dreadlockshärvorna:

Partaj som satan.
Med dans på gatan.
Du hatar gatukontoret, för du är en haschtomte.

Haschtomte! Haschtomte! Haschtomte! Haschtomte!

En tovig frilla.
En graffad villa.
Du hatar Svenssons, för du är en haschtomte.

En huva smyger.
En gatsten flyger.
Du hatar skyltfönster, för du är en haschtomte.

Haschtomte! Haschtomte! Haschtomte! Haschtomte!

Du är en sann rebell och hårdför anarkist.
Stat och byråkrater tycker du är jävligt trist.
Du tror att du är frontsoldat åt radikalismen,
men du är nyttig idiot åt nyliberalismen.

Det mest fascinerande vid en jämförelse av dessa texter med trettio års mellanrum är att den flumvänsterrörelse som kritiseras är närmast identisk. De har måhända slutat predika arbetarideal för arbetare och slutat läsa Lenin. Men fortfarande förväxlar de smutsigt hår med radikalitet.

Föregående

En man med skägg och gitarr del 17F: avd B12.

Nästa

Den reaktionära radikalismen.

7 kommentarer

  1. gudmundson

    Jag antar att du har koll, förstås, men spridda läsare kanske kan glädjas av beskedet att Gunnar Danielsson fortfarande är aktiv. Och han gör fortfarande självkritiska och småputtriga texter på synbart banala melodier.

    Och bäst av allt. På hans webbplats gunnardanielsson.se så finns massor att lyssna på, läsa och ladda ner.

    Själv håller jag Danielsson för en av de stora i svensk pop. Risken Finns, Ensamma hjärtan, Danielsson och Pekkanini, och nu solo (och annat). Alltid ett brustet hjärta i korvkioskkön.

  2. gudmundson

    Jag antar att du har koll, förstås, men spridda läsare kanske kan glädjas av beskedet att Gunnar Danielsson fortfarande är aktiv. Och han gör fortfarande självkritiska och småputtriga texter på synbart banala melodier.

    Och bäst av allt. På hans webbplats gunnardanielsson.se så finns massor att lyssna på, läsa och ladda ner.

    Själv håller jag Danielsson för en av de stora i svensk pop. Risken Finns, Ensamma hjärtan, Danielsson och Pekkanini, och nu solo (och annat). Alltid ett brustet hjärta i korvkioskkön.

  3. Pseudonaja

    Ännu ett roligt inlägg!
    Danielsson hamnade ju i Göteborg och när Risken Finns självdog drog han igång Ensamma Hjärtan. De var under sina 5-6 år kanske Sveriges bästa live-band. Tyvärr var de inte riktigt lika övertygande på skiva och det stora genombrottet uteblev.
    Han och Ferne har visst kontakt fortfarande. Vore roligt om de hittade på något.

  4. ola

    Right on! Man kanske skulle ta och omvärdera Doktor Kosmos, alltid uppfattat dom som ett jobbigt band.

  5. Jonas

    Doktor Kosmos är verkligen ett älska-eller-hata-band. Själv älskar jag dem, eftersom jag i hela livet, och speciellt sedan tidningen POPs glansdagar, varit motståndare till uppfattningen att humor inte hör hemma i (seriös) musik – eller rättare sagt, att humorn i sig gör musiken oseriös. Att som Doktor Kosmos, Risken Finns, bob hund, Philemon Arthur & The Dung m.fl på ett helt respektlöst sätt blanda seriösa budskap med humor, och därmed förvirra den publik som vill ha konstnärlig ordning och reda, är som jag ser saken det mest radikala man kan göra med musik. Humor provocerar. Idag blir i stort sett ingen upprörd över satanistisk musik eller knarkreferenser, men humormusik upprör fortfarande musikpuritanerna – därmed måste den helt enkelt ha ett egenvärde.

  6. Mattias

    Vill jag bli påmind om detta nogsamt hoplagda kapitel från min gröna ungdom?

    Jo men det vill jag nog trots allt. Inte minst för att låtarna hursomhelst ekar i min skalle närhelst jag vill, ingraverade som saker blir när man lyssnar om och om igen på dem i fjortonårsåldern… "Det är inte mitt fel att de svälter, SVÄLTER"… osv. Jag skulle nog kunna deklamera hela skivan med bara lite hjälp.

    Och det var knappast Risken Finns fel att hela Tiden kändes inpyrd och unken. Även om det känns som att de nog blev kvar där för länge? Eller? Bröt de sig faktiskt ur så småningom?

    Säg den progg som varar för evigt.

  7. Mac Robertsaon

    Jag vill bara kommentera hr Gudmundson här ovan som ger besked att Gunnar Danielsson fortfarande är aktiv. Då missade han att ta reda på hur det står till med hr Fernebring. Denne man har sedan Risken Finns upphörde var it ohyggligt aktiv inom kultursektor. Inte bara musik, med ett otal plattor utgivna med egna sånger och Dylanöversättningar. Han har också varit anställd journalist under många år och tillsammans med musik- och kulturkollegan Mac Robertson i många år jobbat frilans som radioproducent av kulturhistoriska radioprogram i lokalradion. Tillsammans med samme man har han skrivit biografin om äventyrsförfattaren C. Aug. Cederborg och varit anställd på Utbildningsradion som producent. Bara för att nämna en liten del av vad denne okuvligt kreative person har åstadkommit. På senare tid har Ferne turnerat i Skåne tillsammans med Thomas Wiehe med ett Dylanprogram, turnerat med gruppen Ferne & de Fyra Sista som också släppt flera album och varit med om att starta ett bluegrass/americanaband som släppt två plattor och är aktiva ”on the road”, även om Ferne inte är med i denna grupp längre. Jag vill gärna att detta ska nämnas i sammanhanget. Han har ständigt olika projekt på gång och vilar inte på den skapande hanen om man så får säga.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén