Vår stackars uppväxande ungdom växer antagligen upp i tron att Beck började med Haber, Persbrandt och taskiga manuskopior från B-serier från Hollywoods bakgård. Det gör inte bara att dom missar Mannen på taket, denna svensk films lysande svar på French connection, utan också den mäktiga romandekalogin Roman om ett brott.
Maj Sjöwall och Per Wahlöö skrev 1965-75 tio romaner om poliskollektivet runt Martin Beck. Jag brukar – mest för att jag gillar att vara drastisk – hävda att det är den bästa romansvit som skrivits på svenska näst Mumintrollen.
Men den har givetvis sina märkligheter. För varje bok blir serien alltmer politisk, alltmer bitter, alltmer farsartad. Detta gör att sviten når sin pik nånstans på mitten – den fjärde och femte boken, Den skrattande polisen och Brandbilen som försvann, är tveklöst bäst – och på slutet slår över i ren parodi.
En svårt sjuk Per Wahlöö, hängiven vpk-medlem, levererade en alltmer borderline-aktigt svartvit Sverigebild, där Martin Beck inte kan landa på Sturup utan att författarna ägnar tre sidors utgjutelser över hur ful flygplatsbyggnaden är och hur korrupta beslutsfattarna var. Säkert sant, men lika säkert barkbrödsartad litteratur.
Ett intressant faktum är att, i takt med att romanbygget kantrar, romanfigurerna efterhand får allt bisarrare egennamn. Det känns nästan som om det ligger en tanke bakom detta.
I begynnelsen heter folk sånt som folk plägar heta och hette 1965: Martin Beck, Lennart Kollberg, Åke Stenström, Åsa Torell. 1967 får de sällskap av Gunvald Larsson, en första fingervisning om vad som komma skulle.
För där nånstans sätter den igång: Lustiga Namn-Invasionen. Plötsligt kan inte en bifigur introduceras utan att heta typ Hugold. De figurer vi redan lärt känna och andra som råkar heta nåt neutralt, får udda andranamn: Einar Rönn visar sej heta Valentino i mellannamn, konstapel Harald Hult heter också Palmon.
Poliskonstaplarna med de allittererande namnen Karl Kristiansson och Kurt Kvant dyker upp i Mannen på balkongen, samtidigt med Gunvald Larsson. Kvant dör några år senare och ersätts med den likaledes allitererande Kenneth Kvastmo. Vilket gör att de mer påminner om knattarna än en enda polis som nånsin levt.
Nya idioter till fotpoliser introduceras. De heter Ullholm och Aldor Gustafsson.
Mördaren i den tredje sista boken, Det slutna rummet, heter naturligtvis inte Monika eller Anita utan Monita. Där träffar Beck också sin nya kvinna, den kommunistiska ärkeängeln Rhea Nielsen. Som jämförelse heter Becks första fru Inga.
I näst sista romanen Polismördaren åker Beck till Anderslöv och träffar den lokale polisen Herrgott Nöjd.
Och i sista verket Terroristerna har allt slutligen gått överstyr. Advokat Hedobald ”Braket” Braxén beter sej lika avvikande som namnet påbjuder. Han kallar f.ö. en kvinna med namnet Hedy-Mari som vittne.
Sjöwall-Wahlöö brukar rättmätigt apostroferas för att ha infört realismen i svensk kriminallitteratur. Att Guillou och Marklund antagligen inte skulle funnits dem förutan, är inget vi kan lasta Maj Sjöwall för.
Men realism är ett svävande begrepp i Beck-sviten. Hur noggrant det polisiära arbetet än beskrivs, hur många insiderkällor som kontrollerade sakuppgifterna de än hade, så blir Martin Becks Sverige alltmer ett Sverige i en skrattspegel: groteskt, förvridet, uppförstorat.
Det är inget sant Sverige som beskrivs. Det är ett samhälle där säpo-agenter är Helan & Halvan-enfaldiga, där samtliga dugliga poliser är uttalade socialister och där folk ostraffat går runt och heter Herrgott.
Så lika mycket som Sjöwall-Wahlöö injicerade realism i den svenska deckaren, var det de som gav carte blanche åt kverulans och clownifiering. Och jag är rädd att det snarare är det sista deras epigoner tagit till sej.
Gustaf Erikson
Ett annat stående inslag i serien var att kvinnorna hade små tår, vill jag minnas. Eventuellt hade dom udda, socialrealistisk behåring också, eller så var det något med bröstvårtorna. Det var länge sen.
Jag minns också beskrivningen av Skurup, och kommentaren om kattmaten i butikerna som var till för fattiga pensionärer. Vad S-W skulle sagt om Berlinmurens fall och Reinfelt vore kul att se!
Men Maj har ju sålt ut genom att tillåta dom hemska Beckfilmerna. Hu.
Kalle Lind
Per Wahlöö – för jag gissar att det var han – var faktiskt helt fixerad vid bröstvårtor. Varenda kvinna som beskrivs naken (inkluderat kvinnolik) har ”cylinderformiga” bröstvårtor, vid flera tillfällen liknade vid ”radergummit på en blyertspenna”. Dessutom återkom S-W ofta till bredden mellan ljumskarna på kvinnor – särskilt Kollberg, med stående epitet beskriven som ”sensualist”, är direkt fixerad vid ljumskbredd.
Gustaf Erikson
Ett annat stående inslag i serien var att kvinnorna hade små tår, vill jag minnas. Eventuellt hade dom udda, socialrealistisk behåring också, eller så var det något med bröstvårtorna. Det var länge sen.
Jag minns också beskrivningen av Skurup, och kommentaren om kattmaten i butikerna som var till för fattiga pensionärer. Vad S-W skulle sagt om Berlinmurens fall och Reinfelt vore kul att se!
Men Maj har ju sålt ut genom att tillåta dom hemska Beckfilmerna. Hu.
Feeddback66
Mycket intressant. Jag har tyvärr inte läst några av Martin Beck-böckerna än, visste inte att det fanns så många lustiga namn i dem. Har däremot läst Wahlöös ”Mord på 31:a våningen” och ”Stålsprånget”, tycker de är lysande båda två. Har du läst dem också, och vad tycker du isåfall om dem?
Kalle Lind
”Mord på 31:a våningen” tyckte jag hade åtskilliga kvaiteter. Jag är intresserad av media och makt, och det är fascinerande hur Wahlöö tidigt sextital skrev en historia om hur ett Bonniers-liknande mediekonglomerat tar monopol på allt yttrande i landet. Som science fiction-kriminalare är den cool, hårdkokt, utan ett enda överflödigt ord.
”Stålsprånget” – som handlar om samma kommissarie Jensen och utspelar sej i samma 1984-Sverige – vill jag minnas är det gamla vanliga Palme-gnället, den som tog helt hysteriska proportioner när dom faktiskt skjuter Palme i sista Beck-boken.
Kuriosa: efter palmemordet blev Maj Sjöwall uppringd av en ”journalist” som frågade hur det kändes att ha dödat Palme.
Gubben Far
Den sociala synvinkeln och politiska kommentaren (och hjärta och hjärna till vänster) lämnade de i arv till Marklund och Mankell och grabbarna. De lustiga namnen låter som det i sin tur vore ett arv från den äldre deckartypen. Kanske kan kallas ett skenande svenskt sinne för tydligt avskilda fack, för trots att såväl Christie som Chandler kunde låta folk heta Henry eller Christine i bok efter bok, gav sig Maria Lang den på att aldrig återanvända att personnamn. I samma takt som kvaliteten på böckerna sjönk fick personer allt osannolikare namn, Detlev, Li, Kuno och Arnald.
DW
Är det bara i böckerna som det är konstiga namn? De två har en dotter (eller är det son?) vid namn Tetz Sjöwall. Själv har jag väldigt få Tetz i min umgängeskrets.
Ördög
Roligt och tankeväckande inlägg! Glöm inte de invandrade läkarnas konstiga namn! I ”Den vedervärdige mannen från Säffle” träffar vi en doktor som heter ungefär Üzküköcötüpze och i ”Polismördaren” figurerar en medikus från Afghanistan (!) som enligt mitt dunkla minne lystrar till namnet Aztazkanzakerskij.
Sjöwall-Wahlöö har fyllt sin mäktiga dekalologi med en mängd lustiga och bisarra detaljer som man ofta lägger märke till först efter att ha läst sviten några gånger. I de flesta av böckerna förekommer det att läkare konstaterar hur ”allmäntillståndet” för en sjuk eller skadad person är ”tillfredsställande” – strax innan vederbörande dör av sina skador. Hade Maj eller Pehr dåliga erfarenheter av svensk sjukvård som gjorde att de gång på gång måste komma med såna här pikar?
Och ordet ”luguber” förekommer i alla böckerna – men bara en gång i var och en av dem.
Din blogg verkar intrssant, bra att jag hittade den. Gott nytt år från Helsingfors!
/Ördög
petter
Man får inte glömma att Hedy-Marie Wiréns vittnade tillsammans med bankdirektör Rumford Bondesson.
Eller att Teresa Camarao i Den skrattande polisen hade bröstvårtor som brännvinskapsyler och Åsa Torell ”en löftesrik bredd mellan ljumskarna”.
Daniel
Kul! Jag älskar Sjöwall-Wahlöös romansvit, särskilt Torsten Wahlunds inläsningar av densamma.
En av mina personliga favoriter vad det gäller karaktärsnamn är åklagare Stig Robert "Bulldoozer" Olsson. Förekommer i "Det slutna rummet" (1972) och i "Terroristerna" (1975), om jag minns rätt.
Författaren Uno Palmström skrev flera i mitt tycke lysande kriminalromaner. I någon av dessa tog han upp fenomenet med Sjöwall-Wahlöös namnsättning av karaktärer. Jag vill minnas att det var i "Hundarna yla för lik" (1989). Där yttrar en karaktär i boken följande replik efter att ha fått två namn upplästa för sig:
"Tullbrink och Fröjd? Låter ju som hämtat ur nån jävla Sjöwall/Wahlöö-roman."
Thomas
möjligt att där vimlar av lustiga namn.Verkligheten är dock i det här fallet fiktionens överman,det torde inte finnas en yrkeskår som så frekvent bytt både för och efternamn som just konstaplarnas,,möjligen att en och annan officer bytt från anderson till Gunhill el dyl.En av de,de var fler på dåvarande rikskrim,komisarier som var förebild för Beck har jag haft nöjjet att möta vid några tillfällen.Han hade ingenting att invända mot böckerna.Men det är väl klart att att den historia man aldrig själv upplevde går att raljera över.Som curiosum kan jag tillägga att hans dotter var övermänsklig i prickskytte med alla slag av handvapen.Att moderna konstaplar inte i så hög grad befriats från enfalld torde stå hyffsat klar för var och en som haft möjligheten följa lgw pessons skriverier till dags dato.Dock det är hederligt av dig att vilja skydda den kår som defacto uträttar en hel del bra saker i allas vårt samhälle.Men att raljera över Sjöwall-Wahlöö då är man antingen sent född eller bara dåligt insatt i vad som har varit och vad som är.
Kalle Lind
Ja, det är klart att man kan raljera över den historia man aldrig själv upplevde. Liksom man kan – och bör – raljera över den historia man har upplevt. Att raljera behöver ju inte vara synonymt med att avfärda, utan bara att göra sig lite lustig över. Det tycker jag att all historia kan – och bör – bjuda på. Dessutom torde det tydligt framgå att jag är ganska förtjust i Sjöwall-Wahlöös skriverier trots att jag har mina invändningar.