Om Kalle Lind och andra gubbar

Seriemord.

Varenda morgon i tidningen
finns en serie om en hund
Vi analyserar vad han gjort
och det blir en mysig stund
Han är som han är,
han lever och lär
av vardagens besvär
Han heter Laban, han heter Laban –
en underfundig bassethund
När vi startade P3-programmet Hej domstol! för ganska exakt tio år sen – sent i maj 2003 – så skulle vi fylla femtio radiotimmar på en sommar. Det gällde alltså att försöka tänka effektivt: hur fylla ut programmen med mesta mängd humor utan att få magsår innan sommaren var över? En idé lyckades vi skaka ur oss som skrev sig själv: att varje dag läsa upp Laban-strippen i dagens Sydsvenskan. Rakt av.
I övrigt slet vi som dårar med att hitta unika infallsvinklar och nya ljud till varje inslag. Det var det ingen som noterade. Däremot var det många som kom fram på krogen och sa ”fy fan vad det är roligt när ni läser Laban!”
Eftersom vi läste Laban med en större metodik än genomsnittsläsaren, märkte vi tidigt en morgon att redaktionen råkat trycka föregående dags Laban igen. Kollegan Valle Westesson satte sig omedelbart och gjorde en telefonare till tidningens serieansvarige och utkrävde ansvar för att något sådant hade fått hända. Det visade sig att fyra andra läsare redan hade ringt in i samma ärende.
Det var där nånstans vi kom på att hur vi än anstränger oss att skriva sketcher och krydda fiktionen med skämt och överdrifter så är verkligheten alltid festligare. Jag menar: det går inte att hitta på att fyra tidningsläsare på allvar är upprörda över att någon råkat reprisera gårdagens Laban. Hade någon petat in det som en intrigtråd i Sagan om ringen så hade vi alla tänkt: ”Nja, nu blev det overkligt”.
Detta gamla minne slår mig när jag läser seriesidan i Sydsvenskan. Vad som vidare slår mig är att vi, om vi hade börjat göra samma program idag, troligen hade kallat inslaget ”Dagens Nemi”.

Föregående

På västkusten intet nytt.

Nästa

Visterviksfestivalen.

2 kommentarer

  1. JB

    ”The nature and intention of the Fred Basset strip can best be understood by reading several strips together, as in the Annuals. Read singly, the strips can seem too abstract by themselves. The comments made about Fred Basset cartoons on various media indicate that Fred is not always understood. Some strips are merely a surreal or whimsical description of a moment of life as seen from a dog’s point of view. As very British cartoon strips, they break the normal strip rules by sometimes not having a traditional ending, a punchline or even a distinct purpose, distinguishing them from the more direct, American-style Garfield or Peanuts strips.”

  2. John Eje Thelin

    När jag ståuppade brukade jag ibland läsa Laban högt som exempel på humor man inte kan toppa.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén