Om Kalle Lind och andra gubbar

På västkusten intet nytt.

Älskade göteborgare, ni är er lika. Inga i världen kan kombinera subkultur, revolutionslusta och aggressivitet med rena pajaskonster. Här på bloggen har vi tidigare nämnt de stålhårda kämparna i kpml(r) och deras förkärlek för vitsar och revy, eller den lokalradiostation som i åttiotalets begynnelse härbärgerade Janne Josefsson och Lasse Brandeby som ringde Pinochet och spelade Victor Jara i direktsändning, Frank Gunnarsson med Sverigerekord i radionämndsanmälningar och Claes Malmberg, som gjorde vad han kunde för att bli Västsveriges Lenny Bruce – samt Leif ”Loket” Olsson, som gillade dansband och handboll.

Hela En man med ett skägg-redaktionen är rörande överens: vi älskar er.

Och lika glada som vanligt blir vi när boken Stad i rörelse dimper ner i brevlådan. Sociologiprofessor Håkan Thörn skildrar hur områdena Haga i Göteborg och Christiania i Köpenhamn på sjuttiotalet blev ”skandinaviska centrum för urban alternativkultur och politisk aktivism”, platser för svartklubbar, ockupanter, demonstranter, proggare, punkare, såna som drömde stora drömmar, såna som gillade att måla plank i glada färger och politiska cannabisstöpare. Och varför gick muffinsgentrifieringen av Haga igenom medan christianiterna fortsätter motståndet, så snöiga de är?

Men det som gör att hela EMMES-redaktionen spricker upp i ett enda bullrigt skrockande, är omslagsbilden. Man behöver inte fundera många sekunder på i vilken stad den är tagen. Unga alternativa människor bär skinnpaj och röker cigaretter, intar rivningshus och hänger ut banderoller. En banderoll är skriven i desperation: ”VI HAR INGET VAL”. En banderoll försöker ta kommandot: ”HEJ VI BOR HÄR”. En banderoll berättar att vi gillar roliga gubbar med festlig kostym och damorkester: ”KURT OLSSON FAN CLUB”.

För första och enda gången kommer jag nu i skrift att parafrasera Fredrik Virtanen: bara i Göteborg, barn, bara i Göteborg.*

* Då ska det tilläggas att Virtanen själv, under sin tid som NY-korre för Aftonbladet, parafraserade skvallerkolumnisten Cindy Adams (jag tillhör inte dem som skriker ”stöld” när någon låter sig inspireras av andra ord och handlingar). Adams avslutade oftast sina krönikor i New York Post just med frasen ”Only in New York, kids, only in New York”.

Föregående

Var är Rolf?

Nästa

Seriemord.

5 kommentarer

  1. Kalle Lind

    Anon: spontant skulle jag svara Möllevången, Malmö. Visst, gentrifieringen går framåt även där, men den gör det långsamt och motsträvigt. Etniciteter och åldrar blandas, liksom vit och svart ekonomi. Den befolkningsgrupp som fattas är höginkomsttagare. Några popband per trappuppgång, tonvis med dreadlocks, politisk aktivism, proffsfikare etc. Ingenstans på jorden blir jag irriterad med samma passion.

  2. Kalle Lind

    Anon (forts): men ordvitstraditionen finns ju, på gott och ont, inte i Malmö.

  3. Anon

    Och då kan man fråga sig, var är dagens Haga?

  4. Feedback66

    Gud vilken vacker bild!

  5. Katarina

    Ett sånt fullkomligt ljuvligt omslag!

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: