Sex fötter under.

Har just sett om de fem säsongerna av Six Feet Under och har sällan funderat så mycket på Varifrån? och Varthädan? och inte minst Varför? som nu. Six Feet Under är en av de så kallade kvalitetsserierna från HBO, lite överskuggad av Sopranos och The Wire och de där, men ett mästerverk på sina egna ben av Alan Ball som innan dess gjorde American Beauty och efter dess True Blood.

Jag såg hela serien när den gick på SVT, men med en vecka mellan avsnitten och ett halvår mellan säsongerna blir den intensiva existentialistiska ångesten inte lika kompakt. Nu har jag under någon månads tid gått till sängs med funderingar på vad detta liv är till för och vart det ska leda. Inte oangenämt, men ovant.

I tevetablån hette det alltid att Fischers, familjen som driver begravningsbyrån som det hela kretsar kring, är ”dysfunktionell (ett av 00-talets populäraste begrepp jämte ”logistik” och ”bloggosfär”). Familjen Fischer är inte alls dysfunktionell. Det är bara en samling människor som hela tiden ansätts av världens elände – inte minst dess rysliga dödar – och som måste hitta strategier för att ta sig ur dem. Den vanligaste strategin för Fischers är att vända sig till familjen.

Förutom Fischers och döden skulle jag vilja säga att seriens huvudperson är Los Angeles. Inte minst seriens prologer, där vi får se människor dö på de mest omöjliga och möjliga vis, visar upp alla facetter av änglarnas stad: porrindustrin, musikindustrin, new age-sekterna, serienördarna, freudianerna, mexikanerna, bögarna, konstskolorna. De ensamma och de organiserade. Plastdyrkan och naturdyrkan. Över hela serien ligger en tjock marijuanadimma, som vore pot lika självklart som mat.

Jag har aldrig varit i LA och aldrig hört nån säga nåt positivt om stan. När jag en gång besökte min flickvän i San Diego tog vi en tripp till San Francisco utan att stanna till i LA. Hon hade redan varit där och sa: ”Tro mig, det är inget”. Folk pratar om bilar och avstånd och omöjligheten att göra det som alla kosmopolitwannabes vill göra när de besöker kosmopoler: flanera.

I Six Feet Under ser man aldrig någon flanera. Där finns inget av den stadskänsla som utmärker New York, Chicago, Austin eller till och med New Jersey på film. Folk kör bil till och från sina hem, sina jobb, sina gaykörer och sina kyrkor. Vandrar gör man i naturen, under bar himmel, långt från en stad där ingen verkar känna någon annan, där allt är uppstyrt och organiserat och likväl leder till först neuroser och sen döden.

Jag tror Six Feet Under är en serie om det omöjliga i att vara människa, att dela sin tid med andra, att över huvud taget vara i livet. Och om hur definitivt och skärrande alternativet är.

(Jag ljög inledningsvis. Vi är inte riktigt färdiga. Vi har det sista avsnittet kvar att se. Jag minns det som femtio minuters bölande. Låter jag snyftig om ni ringer mig ikväll är det för att jag skalat kvällslök.)