Om Kalle Lind och andra gubbar

Svenska bilder.

Svenska bilder – Hasseåtages debutfilm från 1964 – finns sen en tid tillbaka på dvd. Visserligen måste man köpa den i en box jämte minst tre filmer som man redan har, men det kan det vara värt. Innan jag gjorde det har jag bara sett filmen ifråga två gånger i mitt liv, en gång under dess korta tid som hyr-vhs på åttiotalet och en gång på en obskyr filmfestival. Den är värd en större spridning än så.

När jag ser den erinrar jag mig AB-kritikern Jurgen Schildts omdöme om Hasse Alfredsons debutfilm Ägget är löst. Efter att ha slagit fast att filmen saknar roder och sammanhållning, konstaterar han att ”men trots allt är det naturligtvis bättre med en svensk film där uppslagen hade räckt till fyra eller fem filmer än med den övriga svenska produktion där originaliteten bara undantagsvis förslår till en enda”.

Svenska bilder är en ocean av infall. Från slapstick går vi över till musikal och vidare till naturfilmsparodi. Redan det animerade Per Åhlin-signerade demonstrationståg som utgör förtexterna är mer inspirerat än det mesta som går att se på bio idag. Varenda svensk kulturarbetare värd namnet passerar förbi, helst i så små och betydelselösa roller som möjligt. Om de inte, som Georg Rydeberg som mycket bedagad solochvårare, gör en skoningslös parodi på sig själva.

Uppenbarligen har Hasseåtage arbetat efter principen: allt är möjligt. Alla skämt är värda att iscensätta. Ju mer arbete som krävs från kostymörer, rekvisitörer och statister, desto mer angeläget att genomföra.

Och då satte ändå SF, som producerade filmen, sin mest durkdrivne regissör och manusförfattare, Hasse Ekman, på att, med sin rödaste penna, stryka alla de mest inspirerade (läs: kostbara) infallen.

Svenska bilder spelades in på vintern 1963-64. Under 1963 hade Hasseåtage gjort två revyer, Hålligång och Konstgjorda Pompe. I april 1964 skulle de ha premiär på sin monumentalrevy Gula Hund. De hade bildat sitt bolag Svenska ord i oktober 1961. Julen 1963 bokdebuterade Tage Danielsson dessutom med Bok medan Hasse Alfredson gav ut sin tredje, Gentlemannens årsbok, visserligen mest bestående av gamla radioskämt från Mosebacke Monarki.

De måste onekligen ha känt vind i seglen.

Svenska bilder kan inte heller ha varit helt okontroversiell när den, kärleksfullt men skoningslöst, häcklade det ängsligt moderna Sverige med rötterna så tydligt kvar i granskogen. I en scen vaknar Lars Ekborg och Birgitta Andersson upp nakna bredvid varann. De tittar blygt på varann innan Ekborg räcker fram handen och säger ”Björkman”. Den sortens tydligt antydda promiskuitet var fortfarande inte allmänt accepterad i sextiotalets början. Och i en lång, Tom Lehrer-inspirerad, musikalscen minns Monica Zetterlund troskyldigt sin barndoms Elsa Beskow-stad, där sybehörsaffären visar sig vara förtäckt bordell.

Det är fascinerande att tänka på. Två småbarnsfäder, trettiotvå respektive trettiofem år, bägge gamla litteraturvetare, därefter tjänstemän vid Sveriges Radio, i Tage Danielssons fall rentav chef för underhållningssektionen, sprängde på ett helt självklart och chosefritt sätt ramarna för vad som kunde sägas i komedi. Och de gick från klarhet till klarhet i ett rasande, maniskt tempo, detta trots eller kanske tack vare att de vägrade ”att bohemisera sig – varken LSD eller nattarbete”. Och de höll ribban högt och rev den sällan.

Jag har ägnat större delen av mitt liv åt att rota runt i andras konstnärsskap och fundera på vad jag uppskattar och ogillar. Det är en sak som väcker större beundran hos mig än något annat: produktivitet. Bakom produktiviteten finns fliten. Och som gammal lutheran uppskattar jag flit.

Att Cornelis eller Lundell supit har jag väl för all del, i obotlig ungdomlig romantik, låtit mig tjusas av. Men betydligt mer har jag gått igång på att de, trots fylleslagen, punktligt levererat sina visor, romaner och muskelrockare. Att författarskapet aldrig upphörde, att pennan ständigt hölls i rörelse.

På så vis har de alla byggt upp ett konstnärsskap som är så mycket större – inte bara kvantitativt – än de enskilda delarna. Svenska bilder har sina temposvackor och vissa skämt har inte överlevt samhällsomvandlingarna, men som en pusselbit i nåt mycket större har den ett egenvärde. Den är så tydligt gjord av två människor som vägrade att erkänna några begränsningar och som bara kände till två riktningar: framåt och uppåt.

Att Hasseåtage sen, mer eller mindre genast, slog sig ner i skrivarstugan för att göra en film enligt en exakt motsatt princip – istället för allt: inget, istället för Joyce: Beckett – vilket resulterade i Att angöra en brygga 1965, tyder på att modet och kreativiteten knappast minskade i takt med framgångarna.

Föregående

Liberal erotik.

Nästa

Bästa sändningstid.

6 kommentarer

  1. Fredrik P och F

    Åhå åhå, jag såg ”Svenska bilder” för första gången för ett par månader sen! Blev alldeles fnittrig av förtjusning.

    Ikväll såg jag nyss om Sopor. Motsatt reaktion, blev nästan rörd till tårar.

  2. måns

    Och nåt punkigt (Ekman) element.

    http://www.youtube.com/watch?v=B_BKzxAR7sE
    (nästan J-Rotten-transformation där 1:10)

  3. Gubben Far

    Oj. Det påminner mig att jag måste köpa denna box. Att Monica Z gjorde ett musikalnummer hade jag glömt. Påminner mig om en parodi i Svenska MAD en gång för länge sen, där Farbror Blå hade bordell med Miss Brown, Miss Green och Miss Violet.

  4. Elin

    Bäst är dom omvända könsrollerna när den blyga violen Lars Ekborg blir stött på av sin kvinnliga chef. ”Äsch, så där säger ni väl till alla pojkar…” I sportbilen: ”Ska jag dra på lite?!” ”Eh, näe…” Plattan i mattan.
    Priceless.

  5. Christian

    Det är lite förvånande att du får så få kommentarer. Jag läser alltid med intresse dina inlägg – ibland lätt intressanta, ibland mycket läsvärda och i andra fall ytterst nostalgiska (t.ex. inlägget om barnboken strejken i gruvan) eller angelägna. Även om jag inte alltid håller med dig ville jag bara uttrycka min sympati och uppskattning, efter så många kommentarslösa läsningar.

  6. Spiring

    En fantastisk film, definitivt min favoritfilm av/med H&T. Har säkert sett den tio gånger, de flesta av dem på en VHS-till-VHS-kopia (som jag härom året brände till DVD). Har naturligtvis köpt den här boxen, men inte tittat ännu. Känner dock på mig att den lika fantastiska trailern inte finns med… (vill man komma över ”I huvet på en gammal gubbe” räcker det dock inte med en fyrafilmersbox, då måste man av någon svårutgrundlig anledning köpa en bautabox. Som av någon ännu svårutgrundligare anledning inte innehåller filmen ”Lådan”.)

    Ja, man kan verkligen säga att de var på hugget under de här åren.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: