Om Kalle Lind och andra gubbar

Bästa sändningstid.

Jag ser det ambitiösa teve-om-teveprogrammet Bästa sändningstid i SVT, fyller i vissa centrala luckor i mina kunskaper om den amerikanska tevehistorien, påminns om hur revolutionerande Roseanne show var när den kom och fascineras som vanligt av chefers oförmåga att identifiera både originalitet och kvalitet när de ser den.

De motsatte sig att Murphy Brown skulle vara tillnyktrad alkoholist, alltså själva grundmotorn i serien.

De motsatte sig att Mary i Mary Tyler Moore show skulle vara singel.

De motsatte sig att Roseanne show alls skulle göras, för vem vill se en sitcom om tjockisar?

Varenda historia som berättas återkommer till samma sak: ”The executives didn’t like it”.

Samma sak med Seinfeld. ”Too New York, too Jewish” var NBC:s omdöme. Det var på vippen att den första kortsäsongen fick en fortsättning.

Undantaget är – förstås – kabelkanalen HBO. När Tom Fontana fick i uppdrag att utveckla deras första entimmesdramaserie, det som sen blev Oz, sa cheferna till honom att hans karaktärer inte behövde vara ”likeable”. Vilket gjorde honom lika glad som chockad. Kanske var det första gången ett uppdrag formulerats så i den amerikanska tevehistorien. Sen utvecklade Fontana en serie om tjugofem psykopater som visade sig vara ohyggligt engagerande.

Men annars tänker man gång på gång som gamle Jack Warner, som 1967 presenterades för den banbrytande Bonnie & Clyde. Warner, som ägde bolaget, begrep ingenting. Regissören Arthur Penn försökte förklara att det var en hommage till trettiotalets gangsterfilm.

”What the fuck is an hommage?” blev svaret.

Sen blev Bonnie & Clyde, liksom Murphy Brown, Mary Tyler Moore show, Roseanne show och Seinfeld, en megasuccé. Dock inte Oz, som aldrig fick några Emmys och helt har hamnat i skuggan av Sopranos och The Wire. Så kanske kan det där chefsliga motståndet vara en positiv kreativ kraft. Icke desto mindre är det svårt att inte fundera på hur många lysande teveuppslag som förvanskats, urvattnats och avfärdats av kostymerna.

På mig ser inte public service ut att vara så mycket vidsyntare. Varje gång jag själv har brottats med SVT:s myriad av mellanchefer blir jag lika förvånad när jag kommer hem och slår på teven och inser att det faktiskt kommer ut program i slutändan.

Föregående

Svenska bilder.

Nästa

Utföra ännu ett hedersuppdrag – check.

4 kommentarer

  1. Heliokles

    Om det skett en enda gång att en serie blivit sågad med motivationen ”too Jewish” och författarna sedan dragit den logiska konsekvensen av detta och sålt serien till den israeliska stats-televisionen? Men det har mig veterligen aldrig någonsin hänt…

  2. Katarina

    Jag tror nog att de kan identifiera originalitet, de vill bara inte ha det. De vill att serier ska vara likadana som andra serier, för då behöver de inte fundera på ifall det är bra eller inte, utan kan luta sig på att den som gillar serie A säkert gillar serie B också. (Sen stämmer det nästan aldrig och de blir förvånade över att folk överger imitationerna.)

    HBO blir stundtals parodi på sig själva, tyvärr, som när execs till Game of Thrones uppmuntrar regissören att ha nakenscener för att tillfredställa pervona i publiken. (ONTD-länk till intervjun i fråga.)

  3. Kalle Lind

    Katarina: det är riktigt. Tevebolagen vill ha ganskaoriginalitet: så eget att det märks, så likt att ingen behöver tvivla på vad det är.

  4. VB

    Sentomsider hittade jag länken till artikeln jag tänkte på när jag läste det här inlägget. Barr skriver själv om turerna bakom kulisserna: http://nymag.com/arts/tv/upfronts/2011/roseanne-barr-2011-5/ ”The executives didn’t like it” indeed.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: