kallelind.se

Om Kalle Lind och andra gubbar

Tack så hjärtligt för massagen!

En av målsättningarna med den här bloggen är att ta Hasseåtage tillbaka från fyrtitalisterna. Jag har marinerat mig själv i Svenska Ord sen alldeles för unga år och har aldrig kunnat ta till mig åldermännens mantran om Hasseåtages "finess" och "finurlighet" och "genuina värme". Det finns för all del finessrika finurliga genuint varma inslag i deras produktion, men när man ställer dem mot en yngre generations skojare och påstår att komiker idag bara står och skriker könsord, vilket Hasseåtage minsann aldrig skulle nedlåta sig till, så rycker det i reclaimtarmen hos en annan.

Att påstå att Hasseåtage bara sysslade med hjärtevarma politiska korrektheter är att förminska dem.

De senaste veckorna har jag gått och gnolat på "Elektricitetsvisan", kupletten som från början lanserades av diverse bondkomiker när nittonhundratalet var ungt ("Allt går ju med elektricitet / Elektriskt de' ä nåt könstigt med det") och som ingick i 88-öresrevyn (1970). Refrängen var densamma men Hasseåtage hade skrivit "några rykande aktuella verser" om "elransoneringen som tog slut för ett bra tag sen".

Redan i den första versen öppnar Tage Danielsson dörren till en värld ganska långt från det finessrika och finurliga (den genuina värmen kan man till nöds hitta):

I mörkret traktorn man ger melass
och häller olja på kvigan
D'e lika vanskligt att gå på dass
som att skilja kärringen från pigan
 
Okej gammeltackor – förklara för mig exakt var finessrikedomen ligger. Jag är ärligt nyfiken för själv har jag svårt att hitta den bland dialekterna, kroppsoset och det muntra nuppandet.
 
Den sista versen funderade jag mycket på som barn. Tage Danielsson hävdar själv i sin insjungning att den är placerad sist "för den är nämligen roligast". Som liten förstod jag aldrig vad det var som var så infernaliskt festligt:
 
Man nu ej längre kan rakad bli
med en kontakt i en elvägg
Min apparat går på batteri
men alla andra har helskägg
Jag raka' farfar i förgår natt
När jag var klar med mustaschen
ur mörkret utropar farmor glatt:
"Åh tack så hjärtligt för massagen!"
 
Jag har egentligen svårt att föreställa mig ett mindre finessrikt scenario än att en vuxen karl står i mörkret och underredsbehandlnar sin farmor med en rakapparat. Man kan möjligen framhålla att det faktum att själva situationen är något dunkel – som barn lyckades jag aldrig uttolka händelseförloppet och min mor vägrade att hjälpa mig – gör det hela mer finurligt än om farmor hade utropat "Åh vad skönt det var på fittan!". Det hade ju inte heller rimmat och rim hjälper alltid till att öka finurligheten.
 
Men i övrigt kan jag faktiskt inte se finessen hur mycket jag än letar.
 
Man kan tycka att Hasseåtage var roligare än Hasse Brontén. Man kan tycka att Svenska Ord hade mer att säga om sin samtid än Sean Banan. Men att det skulle ha rört sig om mer sofistikerade skämt för en kräsnare publik finns det alldeles för många undantag för att slå fast som en regel.

Föregående

Kursiv i taket.

Nästa

Fredagsstämning i riksdagshuset.

22 kommentarer

  1. Nils

    Min fru är för övrigt från Vikingstad.

  2. Per Enerud

    Det slår mig plötsligt, att jag inte läst något om Klot-Johan eller Torvald Gahlin på de här sidorna. Eller nästan inte på några andra sidor heller. Eller bortsett från i boken om Klot-Johan har jag nog inte läst om Klot-Johan nästan någonstans. Huschomelst så tycker jag det nästan verkar vara fråga om en kampanj mot Torvald Galins mästerverk.

    Klot-Johan är en svensk – numera bortglömd – serie,
    skriven av en svensk – numera bortglömd – serietecknare (Torvald Gahlin),
    på en – numera bortglömd – sirlig kanslisvenska.

    //Per E

  3. Fredrik P och F

    Håller med helt och fullt. Bra!

  4. David

    ”Pitt!” <- Väldigt finurligt och finessrikt på så många olika plan...

  5. Nonsensakuten

    Förstår vad du menar. I sak var de minst lika folkliga, burdusa, skabrösa och festliga som många av dagens s.k komiker. Skillnaden är väl själva framförandet, självklart framtvingat av den tidens krav på diskretion och förnumstighet. Kan ändå sakna den där finurligheten och finessen i dagens humor där alltför mycket kretsar kring direkthet, effektsökeri och allmänna tarvligheter. Det gör inte skämten mer rumsrena, men det ger den intellektuella sidan hos oss en chans att gymnastisera lite och det är ju aldrig fel.

  6. Gustav

    Fittskämt presenterade på ett sofistikerat sätt – är de sofistikerade skämt eller fortfarande bara fittskämt? Det förstnämnda anser jag, men jag gissar att vi är överens där, Kalle.

  7. Arrug Slahmag

    Som David sa: pitt!

    http://www.youtube.com/watch?v=8jizYPsUgSM

    Pluspoäng för att de namndroppar Skäggen!

  8. Spiring

    Nu när pitten ändå är lyft erinrar man sig gärna det sofistikerade namnet Adol Fittler från samma revy.

  9. Jack

    Du nämnde inte ”Stetsonhatt” ur samma revy som ”Electricitetsvisan”. Eller ”En öl”. Du tog inte upp ”Donna Juanita” från Spader Madame eller det faktum att ”Efter kaffet” efter nästan 40 år, tack vare vårt Kungliga Majestät, känns aktuellare än någonsin.

    Nej, du gav dig på den kärleksfulla hyllningen till bondkomiken. Eller missade du att ”Elektricitetsvisan” är en pastisch?
    Hursomhelst var det en billig attack.

    Jag har läst din ”Människor som har haft fel” och jag måste säga att för att vara en person som har så svårt att sålla bland sina egna så kallade roligheter, är du väldigt kaxig när du ger dig på att kritisera Hasse Alfredson och Tage Danielsson.

    Ärligt talat; finns det verkligen ingen redaktör på förlaget som kan hjälpa dig? På varje fungerande rolighet går det mellan fem och tio haltande hopplösheter. Det finns mer fungerande humor på två sidor i Tage Danielssons ”Grallimmatik” än vad du lyckats sprida ut tunt på 260 sidor.

  10. Farbror Melker

    …för att inte tala om upplösningen i punkaren Trindeman Lindeman. ”Sluta inte pojkar, jag kan skriva ut en check”. Svår att tänka sig i dag.

  11. Kalle Lind

    Jack: dina åsikter om mina putslustigheter kan jag dessvärre inte styra över, men jag måste nog be dig att läsa bloggposten ovan igen – och om det inte hjälper: alla andra poster med etiketten ”hasseåtage” – och läsa vad som verkligen står på raderna, inte vad du hittar på står emellan.

    Jag är en vän av Hasseåtage. Jag skrev en bok om dem när jag var 13. Jag skrev ett specialarbete om dem när jag gick på gymnasiet. Ett av två beundrarbrev jag skrivit i livet gick till Hasse Alfredson (det andra till Povel Ramel). Att jag skulle kritisera dem – annat än för att sunt pröva diverse teser, alltid i perspektivet av att tider förändras – är något som bara finns i ditt huvud.

    Däremot kritiserar jag gärna – eller retas med – dem som försöker göra Hasseåtage till något annat än vad jag tycker dem vara: skämtare. Skämtare som använde HELA paletten – inte bara humanistiska finurligheter om kärnkraft utan också pruttar, pittar och fittor.

    Så. Nu har jag skrivit det en gång till. Nästa gång får du läsa bloggposten innan du kommenterar den.

  12. Spiring

    Farbror Melker, vet du VAD? Att det var ju inte Trindeman Lindeman, utan en av hans nära släktingar. Utan att kontrollera gissar jag på eleven Nisse Lindeman. ”Ta hit stålarna – annars muddravirej!”

  13. Kalle Lind

    Farbror Melker/ Spiring: Trindeman Lindeman avslutar däremot med

    En punkrockare det bor i staden
    Han krockar pungar mest hela dagen
    Han krockar stora, han krockar små
    Han krockar några så de blir blå
    Dra åt helvete!

    Vilket – för att vara övertydlig mot Jack – är roligt, men fortfarande inte så fruktansvärt kvickt, spirituellt eller finessrikt.

  14. Heliokles

    Den här kampanjen bedrivs ju i sann Don Quijotsk anda: vilka 40-talister är det egentligen som hävdar att Svenska Ord aldrig ägnade sig åt buskis och snuskiga skämt? Allt för länge har dessa skäktor fått framhärda i sin lömska kampanj att vitmåla Hasse å Tage, men Kalle Lind fortsätter att oförtrutet kämpa mot etablissemanget. Man hade velat jämföra Kalle med den nyligen avlidne guldspadevinnaren Hannes Råstam, bittert saknad, även om denne sistnämnde mig veterligen aldrig citerade långa stycken ur Svenska Ords mest välkända och spridda verk.

    Kom igen Kalle, vem är det som sagt emot dig i den här frågan? Vem i Guillous generation är det som påstår att Hasse Alfredson är så sublim att han omöjligt kan förknippas med en limerick om Gränna, en fot i en potta, eller dyslektiska tv-textare som får sparken för att de inte kan sätta rätt vokaler till Knoll och Tott?

    Du måste ju vara nåt stort på spåren eftersom du ständigt, ständigt återkommer till detta tema. Var Juholt en av de ledande Svenska Ords-beatifierarna? Var det inför hotet om dina avslöjanden att han mycket väl kände till vad mannen i Rjukan kunde göra med sin fru som Juholt fick gå?

    Om du tänker fortsätta med den här kampanjen så kan du väl åtminstone publicera texten till Sillsalterivisan, som Hasse alltid sjöng på sexorna? Den har jag aldrig fått höra, så det vore en kulturgärning.

    PS All heder åt din mamma! DS

  15. Kalle Lind

    Heliokles: att jag driver kampanjen i don quijotesk anda gör mig stolt. Don Quijote tillhör trots allt de komiska klassikerna.

    Du anar säkert att jag skriver vissa saker med ett snett leende och tungan i kinden, och du förstår säkert att jag inser att det finns viktigare saker även i mitt liv, och du är nog med på att jag uttrycker mig tillspetsat för att det roar mig.

    Men helt ärligt har jag varit inblandad i flera diskussioner – jag kan på rak arm minnas två – med något äldre människor som framhärdat i att Papphammar är mer finessrik än ”dagens humor” samt att, efter att ha påstått att dagens humor bara består av att skrika könsord, ”pitt” inte var nåt anstötligt ord 1964 (vilket ju med ens gör hela Gula Hund-sketchen poänglös). Jag har också hört Peter Harryson beklaga sig över att dagens komiker inte är Hasseåtage. Vilket ju de flesta av gårdagens komiker inte heller var.

    För visst finns det en föreställning hos dem som var unga när H&T var som aktuellast, att det var en Viktigare och Finare humor än nåt som görs idag? Och då vill jag bara skjuta in att det inte alltid var så fint och viktigt, utan att det många gånger bara var roligt.

  16. Kalle Lind

    Heliokles: gällande Sillsaltarvisan har jag bara hört första versen (det påstås att HA brukade sjunga alla fjorton, bl.a. för nån stam i Söderhavet när han var där med Povel 1961).

    Förr så jobba vi i sillasalteri
    men vad finge vi för detta?
    Jo, sketna kalsonger, löppebitna lår
    och inte ett strå på fetta

    • Anette

      Hej! Finns det någon möjlighet att få HELA texten till Sillsaltarvisan? Jag har sökt på hela internet och hittar den bara inte. Vore ju ”tragiskt” om den försvann innan någon hinner spara den. Mamma brukade sjunga den för mig när jag var liten (inte FÖR liten) och jag skrattade så att tårarna rann för att den var så fräck. Tack på förhand! Härlig sida btw! 🙂

      • kulturarbete

        Anette: jag har den i alla fall inte, men tror att du kan vara trygg. Sverige är ett arkivtätt land.

  17. Heliokles

    Kalle: Med den lilla reservationen att ”Papphammar” inte var en Svenska Ord-produkt utan ett samarbete mellan Gösta Ekman d.y. och Benny Andersson – den senare är ju allmänt erkänd som högkulturell – så förstår jag vad du menar. Men visst var Svenska Ord mer högstående än många av dagens – eller snarare gårdagens – komiker? Du får ursäkta mig om jag citerar från minnet, men under sin senaste monologturné så fick Henrik Schyffert moloket konstatera att det hände en massa viktiga saker under 90-talet, som Jugoslavienkriget, men han och hans kompisar i Kiliinggänget befattade sig inte med det, eftersom varje typ av engagemang hade stört deras överlägsna och ironiska framtoning. Och de är inte ensamma om det i sin generation: jag har personligen bara alltför plågsamma minnen av att Varanteaterns medlemmar var översittare i sin ungdom.

    Hasse å Tage var däremot mindre måna om sitt rykte som blasé. Jag är mer socialliberal än vänster och håller långt ifrån alltid med dem – men nog f-n tog Hasse å Tage ställning. Det kan ingen ta ifrån dem.

  18. Kalle Lind

    Heliokles: nej, Papphammar var inte på något vis en Svenska Ord-produktion, men i diskussionen jag refererade till så lades liksom allt Gösta Ekmanrelaterat i samma hög. (Att Benny Andersson skulle vara inblandad har jag dock aldrig hört talas om. Ekman, Mats Arehn och Rolf Börjlind stod väl för manus, medverkan, regi, musik och produktion vad jag kan minnas.)

    Jag fråntar inte på något vis Hasseåtage deras sociala patos, jag tycker tvärtom att det ledde till både komiska och konstnärliga resultat. Min poäng är hela tiden att bilden av två gentlemen som BARA sysslade med politiskt korrekta ironier om kärnkraft är förminskande. De gjorde allt det där OCH en jädra massa prutt- och larvhumor. Ja, Sannolikhetsmonologen är naturligtvis en lysande studie i försåtligheter och underfundigheter, men den är inte så representativ som somliga vill göra gällande.

    Gällande Killinggängets bristande politiska engagemang så är det ju ingen som säger emot dig – tvärtom gjorde Schyffert ju en självironisk poäng av det i den där monologen. Men det hindrar ju inte att det var smart på en massa andra sätt. Och framför allt betyder det inte att det per automatik strandade vid ofinurligt könsordsskrikande.

    Att Varanteatern var dryga när de gick på gymnasiet tar jag för givet. Det är väl alla artonåringar som får ligga lite mer än vad de har täckning för?

  19. Heliokles

    Kalle: Benny Andersson stod efter vad jag förstått för musiken till Papphammar.

    Jag ser Hasse å Tage som en grupp som hela tiden varvade politik med ”lägre” humor i väl avvägda doser. Man hittar så disparata sketcher som Sannolikhetsmonologen och ”Vi ligger på varandra i Berns salong” sida vid sida i alla deras revyer. Det var ju den blandningen som var deras storhet. Men om 40-talisterna blivit senila nog att glömma det så påminn dem för all del – oavsett var i munnen du har tungan!

    Och FYI: Varanteatern blev inte dryga när de var 18 och fått ligga. Vi var båda 12 när Fredrik Åkerman satte en lapp på min rygg med texten ”sparka mig” och niorna sparkade mig – hårt – och samma år fick jag stryk av Magnus Thomson och hans kompisar som var bättre än jag i schack. Mobbare med mobbarhumor; någonstans vill jag bevara illusionen att Hasse å Tage inte var sådana.

  20. Kalle Lind

    Heliokles: jag orkar inte googla fram det nu, men jag är 99% säker på att Gösta Ekman själv komponerade och spelade stumfilmsmusiken till Papphammar. Jag minns av någon anledning en mening ur Bengt Forslunds 3xEkman-biografi: ”Musiken? Den gjorde faktiskt Gösta själv.” Anledningen att jag minns meningen, som jag nog inte läst på tjugo år, är att jag tyckte den var så konstig. Som om jag låg och läste om Papphammar och hela tiden funderade på vem som egentligen skrivit musiken.

    Jag tror vi håller med varann i ämnet Hasseåtage. Vi lägger det åt sidan till nästa gång jag vill tampas mot väderkvarnarna.

    Gällande varanerna så låter det som ett par tolvåringar som omedvetet visste att de om några år skulle få ligga järnet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén