Det enskilt viktigaste citatet ur världslitteraturen är, rent objektivt, ett stycke ur PG Wodehouses roman Tack Jeeves! Där träffar den sangviniske aristokraten Bertram Wilberforce Wooster – på Drönarklubben främst känd som Bertie – en bolsjevik av det aggressivare slaget. Han kommenterar mötet:
Mannen var hopplös. Jag hade ingen invändning mot att han tillbringade sin tid med att planera massakrer på bourgeoisin, men jag kunde förbaske mig inte inse varför han inte kunde göra det med ett glatt och ljust leende.
Thank you, Jeeves kom ut 1934 och är uppenbarligen lika aktuell nu. För att inte tala om hur skriande, brännande, högröstat gapande aktuell den måste ha varit i sjuttiotalets begynnelse.
Tidningen Röda rappet var KFML(r):s mer djuplodande, magasinsaktiga publikation där Proletären var – och är! – den dags- eller i alla fall veckokommenterande. I Röda rappet hittade man lättsammare material: artiklar, intervjuer, korsord och barnsidor.
Man hittade också serien Gustav, som troligen var det närmaste tidningens läsare nånsin kom ett leende. Som de revolutionärer och motvallskärringar seriens upphovsmän var så gick de helt emot den gamla regeln att avsluta en seriesida med ett rappt skämt, s.k. punchline. Istället öste de bokstäver över pratbubblorna från starten och ända in i fuktspärren. Här är ett urval slutrutor:
PFF är, för den som till äventyrs inte kan sitt kpml(r), Proletärens FF. En klubb med mottot ”Idrott åt alla!” och Nelson Mandela som hedersordförande.
Inte bara slutpoängerna synes något överlastade med bokstäver. Även bubblorna under berättelsens gång dignar och bågnar av ord. Men så har också skaparna mycket att säga, främst om hur fruktansvärda kapitalisterna är och hur fruktansvärdare facket är:
Roligast, som alltid när man studerar sjuttiotalets sektvänster, är de hätska påhoppen mot kamratpartierna på yttersta vänsterflanken. Vpk, lett av den i breda läger respekterade C H Hermansson, var tydligen de mest skrattretande reformistbögarna:
Ja, så kul var kommunismen i vitsens och västkustsalladens huvudstad i 1970-talets begynnelse. Och här hade jag nu kunnat lägga till nåt om hur träaktigheten och fnöskkvaliteten och bolltorrheten känns igen hos den som 2015 försöker ta sig igenom ledarsidornas synpunkter på satir. Alla paradigm må ha skiftats, allt fokus må ha flyttats, alla gamla sanningar må ha ersatts av nya och sannare, men då som nu blandar sig levande vedträn in i humorn, då som utövare, nu som kommentatorer.
Humorlösheten never goes ut of style. Vilket är kul för oss som vill ha nånting att skratta åt.
Christian
”Skrattretande reformistbög”? Var stod det? I en annan ruta?
kulturarbete
Nej, det var inget citat utan mer en tolkning av den allmänna tonen och hållningen.