Om Kalle Lind och andra gubbar

Ugh ugh store landshövding.

Måns Månssons Anders Björck-dokumentär gick på SVT igår och jag satt och småskrockade mig igenom de evinnerliga tagningarna.

Det kräver en viss sorts psyke för att – som Månsson – först stå och filma när den entonige h:r landshövdingen i tio minuter synkar sin almanacka med sina entoniga medarbetares, och sen sitta och klippa sekvensen. Nu har Månsson visserligen valt att inte klippa en enda gång inne i scenen, men han har med all säkerhet ändå tvingats rulla samma bilder fram och tillbaka i klipprummet till förbannelse.

Det krävs så klart också en viss sorts psyke för att titta på de där tio minuterna i teve utan att få panik och börja slå sej med handflatorna och rulla konstigt med ögonen. Det som visas är verkligen gränslöst tråkigt.

Det bekräftar en tes som vi formulerade när vi gjorde Hej domstol!: tråkigt är roligt. Det var inget credo vi gick ut med offentligt – det vore att spela våra fiender i händerna mer än de förtjänade – men faktum kvarstår. Styrelsestämmor, långa middagstal, revisorer, kontor som säljer papper – roligare företeelser finns inte. På håll. Så länge man kan byta kanal.

Månssons film visar en tristess som är beyond tristessen. Inget – INGET – i Anders Björcks liv och tillvaro gör mej ett uns avundsjuk. Visst, han får träffa japanska kejsare, men är ändå mest upphängd på att gräsmattan är välklippt: ”Japaner är ju noga med sånt där”.

I övrigt får han hänga med olika Linnéfirande länsantikvarier i sjuttonhundratalsperuk och gå och låtsasså på en åker.

Även sjuttonhundratalsperuken framstår som allt annat än glamourös.

Björck själv påstår i intervjuer att filmen bara visar 2-3 procent av hans varierade arbete under en 80-90-timmarsvecka. Jag är helt övertygad om att resterande 97% är lika mördande trista, lika fulla av finlandssvenska biskopar med taskig uppmickning, Björn Erikssons galoschhaka och copywriters som försöker blåsa liv i varumärket Enköping.

Bitvis får jag panik när jag tittar och det som inte skulle kunna hända händer: jag känner medlidande med Anders Björck! Var det detta han drömde om när han ung och pompös och självtillräcklig såg till att hamna på valbar plats på riksdagslistorna? Att se på när en prins med en flottig pälsmössa som visar sej vara en frisyr planterar en ek? Att välja ut den bästa bandyramsan (”Finalen i Uppsala är en väldig fest / bandy när den är som allra bäst”)?

Jag vet inte mer om landshövdingsjobbet nu än innan dokumentären, och det är så klart inte Månssons ambition att lära ut. Kunnigare statsvetare än jag hävdar att visst sjutton måste vi ha landsting och länsstyrelser för hur skulle det annars se ut och jag har ärligt talat ingen aning. Utan länsstyrelser finge vi kanske varken frisk luft eller potatischips. Utan länsstyrelser hade kanske Ragnarök redan varit förbi.

Så jag är tacksam att Björck tagit på sej uppgiften. Han får gå där, i den där särskilda upplandsvinden som alltid får en stor hårtest att stå rakt ut från hans huvud, och fundera på almanackor och kungabesök och Linnéperuker och göra allt det där som jag så innerligt gärna vill slippa.

Och så kan jag ägna mej åt det jag gillar: att titta på teve och kommentera vad andra gör.

Föregående

Skitsamma, gamla teveprogram som gamla teveprogram.

Nästa

Zarah, Tiina, fikuzahrna och diivorna.

11 kommentarer

  1. Stig

    Gillar verkligen Anders Björck. Han är så ogenerat pompös att man får lust att bjuda honom på champagne och eventuellt kittla honom med en fjäder.

    Tycker filmen påminner väldigt mycket om Killinggängets ”En liten film om döden”.

  2. Anonymous

    hårtes = hårtest

  3. Redaktör'n

    Är det inte Jan-Erik Wikström som samspråkar gentlemannamässigt med Björck och en annan karl från cirkus 15:12? Har han gjort några avtryck i historien förutom i videovåldsdebatten?

  4. Kalle Lind

    Redaktör´n: efter att ha varit kulturminister i de borgerliga 76-82-regeringarna så vart han väl landshövding. De plägar ju bli det. I eftertexterna till filmen står han som ”fd landshövding” så har är väl numera pensionär.

    Själv blev jag ju väldigt glad när jag förstod att karln fortfarande är i livet och verkar lika sagolikt osexig nu som då.

  5. Redaktör'n

    Som nuvarande ledamot i Sveriges Radios förvaltningsstiftelses styrelse är han kanske dessutom kollega till dig?
    Kan man säga det?

  6. Martin

    Ett möjligen ointressant påpekande: styrelsestämmor är mig veterligen inget vedertaget begrepp inom svenskt bolags- eller föreningsliv. Inom en organisation som har en styrelse, exempelvis ett aktiebolag, finns däremot en bolagsstämma och styrelsemöten. Bolagsstämman är det forum där ägarna beslutar i fundamentala ärenden, medan styrelsemötena principiellt sett behandlar mer aktuella frågor som krävs för att bolaget ska gå så bra som möjligt. Men din avsikt kanske var att kombinera de två olika sorternas möten till ett ord; i så fall har jag inga synpunkter. Ja, nu har det här kanske blivit lika tråkigt som det som beskrevs i filmen tydligen – jag har missat den – var.

  7. Redaktör'n

    Min avsikt var naturligtvis att levandegöra Herr Wikström.

    Jag grundade för övrigt uppgiften på följande information: http://www.srf.se/Page.aspx?id=314

    Hans titel blev kanske fel, men som Herr Björck säger så är det inget ovanligt, jag känner därför ingen skam och emottager gärna en rättelse.

  8. Redaktör'n

    När jag nu kommit fram till att Martins kommentar inte gällde mitt inlägg känner jag emellertid en viss skam.

  9. Kalle Lind

    Martin: vill du ha den krystade versionen så var det en medveten sammandragning av två tråkiga begrepp till ett, ett slags lek med ord för att ytterligare förstärka avståndet mellan min verklighet och Björcks.

    Vill du ha den sanna versionen var ”styrelsestämma” ett ord som dök upp i huvet och som jag trodde fanns. Jag blir faktiskt lite förvånad när jag läser att det inte gör det. Har jag levt på en lögn?

  10. Anonymous

    På länsstyrelsen talar man baklänges. Och har kafferast.

  11. Anders E

    Tredje mannen som samtalar med Wikström och Björck där i början är om jag inte misstar mig Stig Strömholm; juridikprofessor, f.d. universitetsrektor, inspektor för Norrlands nation och en oherrans massa annat.

    Jag minns en intervju med Stickan i nationstidningen, där han påstod att de enda kvinnor som sett honom utan väst var hans mor och hans hustru. Jodå, det är en herre av den gamla stammen, det.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: