Om Kalle Lind och andra gubbar

Ungkarslyan.

Jag hamnar emellanåt i Billy Wilder-perioder. Oftast infinner de sig när mina barn är bortresta och jag själv får bestämma över fjärrkontrollen.

Det som gör Wilders omfattande och ganska jämna filmproduktion så angelägen fortfarande, var hans förmåga att turnera delikata ämnen av moralisk art utan att någonsin syssla med chockverkan. Många komediämnen satt han och sög på i decennier, inväntande det ögonblick då publiken tycktes vara morgen. Påfallande ofta träffade han rätt. Wilder samlade på både publiksiffror och Oscarsstatyetter.

Den europeiska ironin, dessutom härdad i det judiska folkets elände, kombinerad med det amerikanska raktpåsakiga berättandet gav komedier – men också kriminalfilmer och dramer – som var intelligenta men aldrig knepiga. Och, har det visat sig, tidlösa. På ett tidsbundet sätt.

The Apartment hette Ungkarlslyan på svenska och var den sista svartvita filmen (undantaget Schindler’s list 1993 och The Artist 2012) att få Oscar för bästa film. Men trots att den ekar av en begraven era där män bär hatt och ”tar hand” om ”sina” kvinnor, och där grannfrun kallar Jack Lemmon ”beatnik” när han inte har servetter utan bara pappershanddukar, känns den fräsch i sin vägran att stryka några fördomar medhårs. Den visar hur människan är, inte hur hon borde vara.

Ungkarlen Jack Lemmon jobbar i ett enormt kontorslandskap (där man lär ha använt låga skrivbord och dvärgar för att få det rätta djupperspektivet i bilden) i New York. För att ställa sig in hos sina chefer låter han dem begagna hans lägenhet för sina amorösa sidosprång.

Detta kommer till vd:ns kännedom, och strax har Lemmon gått från ett skrivbord i skrivbordshavet via eget rum till eget rum bredvid vd:ns. Dock med chefens konstanta hållhake på sig; när Lemmon börjar tveka om att låna ut sin nyckel påpekar Big Boss att det normalt tar många år att jobba sig upp inom företaget men bara trettio sekunder att komma därifrån.

Till saken hör att Lemmon kärar ner sig i vd:ns älskarinna, Shirley MacLaine, vilket komplicerar hans relation till chefen. Och hennes. Trots att hon har ett syndigt cv skulle det för övrigt aldrig falla Wilder in att döma eller fingerpeka.

Här finns alltså två teman i en Hollywoodrulle från 1960 som säkert förvånar somliga: ett antytt feministiskt, och ett som starkt ifrågasätter storkapitalets hantering av människor. Både MacLaine och Lemmon blir marionettdockor i ett patriarkaliskt system där högste chefen utnyttjar sin makt och underhuggarna kliar ryggar, viftar svansar och vänder kappor.

Allt på ett mycket spirituellt och förtjusande vis. Ungkarslyan visar gamla tiders moralism och hierarkibildning när den var som mest motbjudande – men också som snyggast på bild.

Föregående

Vårt kära strunt – okända berättelser ur den svenska nöjeshistorien.

Nästa

Inaktuellt från Filminstitutet: konflikten mellan vd och styrelseordförande (typ 79-80).

8 kommentarer

  1. Emma

    The Artist vann en Oscar för bästa film förra året.

  2. Kalle Lind

    Emma: så sant. Ändrat.

  3. r

    Jag tycker det är upprörande hur Jack Lemmon-karaktärens arbetskamrater använder hans lägenhet som ett sk ”knull-rum”. Man antar att de som knullas i knull-rummet är älskarinnor och prostituerade. Lite vid sidan om – det verkar vara en självklarhet. Det ska knullas, i smyg, varje jävla dag. Lemmon kan inte komma hem, för att det knullas i hans lägenhet. Ett aldrig sinande band av män som knullar. Doften av kön måste slå emot honom intensivt när han slutligen får komma hem till sitt eget hem.

  4. Katarina

    Jag uppskattar mycket dessa Billy Wilder-inlägg! Efter förra tittade jag faktiskt på ”The Major and the Minor” och hade väldigt roligt. Ungkarlslyan har jag sett sen tidigare. Av någon anledning tyckte jag särskilt mycket om samtalet kring förkylningsstatistiken och MacLaines tro att om hon aldrig blir förkyld är det någon stackare som blir förkyld dubbelt så ofta för att kompensera.

  5. Gustav

    Jag lånade The Apartment (filmen, inte lägenheten) på Filmhuset för nån vecka sen, efter din förra hyllning till Billy Wilder. En pärla. Han skildrar moraliska dilemman utan att döma. Sen är ju Shirley MacLaine underbar. Kul att se henne som något annat än en vasstungad bitch modell äldre.

  6. Gubben Far

    Det blir inte bättre då om Fran Kubelik är i färg, blond, vacker och musikalstjärna?
    http://www.youtube.com/watch?v=4607dtC-gBY

  7. Tompa

    Word, Kalle!
    Som man plägar säga idag.

  8. Paul W H

    Nästan så man blir lite sugen på rena filmrecensioner av herr Lind!

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: