Jag skriver nuförtiden krönikor i tidningen Faktum, de hemlösas tidning i Göteborg-Malmö. 

Ibland när jag sitter och deppar över att jag på 36 år inte har hunnit göra något med mitt liv – jag har aldrig bestigit berg, sprängt casinot i Monte Carlo, korsat kontinenter på motorcykel utan ljuddämpare, slängt teveapparater från hotellrum eller ens varit otrogen med grannfrun – så slår det mig att jag en gång i tiden faktiskt firade jul på ett barnhem i Polen. Och det är det inte alla som har gjort.

Nu var det kanske inte mitt livs mest glamourösa upplevelse, men onekligen originell. Som svensk förknippar man gärna begreppet ”julafton” med myspys och ett överdåd av barrträd, mättade fetter och lösryckta bitar Disneyfilm. På den polska barnhemsmenyn, där det årets övriga 364 dagar stod potatis, stod det på julafton potatis. Dock med ett extra festligt tillbehör: kål.

Jag var medbjuden som julklappsbärare av min dåvarande svärfar, som var medlem i en välgörenhetsorganisation där ett gäng halvkristna fyrtiotalister sörjde för varsitt fadderbarn. På den tiden såg jag mig som en samhällsomstörtande samhällskritiker och samhällsförbättrare, vilket jag främst manifesterade med att bära konstiga byxor och tycka diverse.

Egentligen var jag emot välgörenhet. Jag kallade det ”allmosor” och ”smulor från den rike mannens bord” och andra saker som jag läst i en bok. Jag ansåg att välgörenhet inte skulle vara ett sätt för privilegierade att visa upp sin gränslösa godhet och att fördelningen av våra resurser skulle skötas via skattesedeln.

Det tycker jag för all del fortfarande, men ändå måste det ses som ädlare av individen att ge sina sparpengar till polska barnhemsbarn än att ge dem till polska spritsmugglare. Mina medresenärer faddrarna gjorde i alla fall något praktiskt, samlade in kläder, köpte julklappar, berikade livet för några utsatta barn. Själv ägnade jag mig mest åt att batikfärga mina jeans. Visserligen som en protest mot borgarsamhället, men ändå inte helt konstruktivt.

Med tiden har alltså min inställning fått några fler nyanser. Jag vidhåller dock att det finns olika sätt att ge. Man kan ge för att man vill och man kan ge för att visa hur givmild man är. Man kan ge i skymundan och man kan basunera ut sin godhet med megafon och harskramlor.

En av våra medresenärer på Polenresan hade drag av självgodhet. På färjan över berättade hon, högt och artikulerat, för alla som inte ställt frågan, om hur många dagar hon lagt på att samla in gåvor i grannskapet. Hon berättade inte lika högt att hon hade tid till detta eftersom hon försörjdes av sin man och ändå behövde något att göra.

Däremot berättade hon, på ett inte överdrivet ödmjukt vis, att hon minsann inte bara köpt julklappar till sitt eget fadderbarn. Hon var dessutom så empatisk att hon även hade förbarmat sig över ett annat barn på barnhemmet, trots att det barnet egentligen låg utanför hennes ansvarsområde. Hon lade inlevelsefullt ut texten om hur ”ensam och sorgsen” den lilla pojken var och hur ”stora vackra bruna ögon” han hade.

Vi hoppade till när hennes monolog fick en lite oväntad slutkläm: ”Men jag vet inte vad han heter, så jag skrev ’Brunöga’ på paketet.”

Många år har förflutit sen den där jultrippen till den gråaste delen av Polen, men jag har tänkt på den där lille pojken åtskilliga gånger sen dess. Hans öde har väckt medkänslan också i mig. Inte nog med att han var föräldralös, ensam och sorgsen och inte hade någon svensk fadder. Ovanpå det kom alltså en överklasstant från Sverige och kallade honom ”rövhål” inför hela barnhemmet.