Om Kalle Lind och andra gubbar

Ur Sverigearkivet.

De hemlösas tidning i Göteborgs- och Öresundsregionen heter Faktum. Jag är glad över att vara krönikör i Malmöupplagan. Nummer #117 som kom i sommarens början hade Sverigetema och pryddes av Malena Ernman i valkyriemundering. För ovanlighetens skull sorterade också min text in under temat.

Jag bläddrar i min skivsamling – jag har fortfarande fler låtar på cd än på spellistor – för att se vilken bild som tecknas av Sverige där. De flesta låtmakare verkar rörande överens: Sverige är inget vidare festligt land att leva i. Svensken är en stel och fyrkantig sälle.
I Hasseåtages revy ”Gula Hund” från 1964 (det ska sägas från början: min skivsamling är inte den hetaste) finns en sketch där jätteensemblen spelar en romsk familj som försöker assimileras. Numret mynnar ut i en vemodig ballad som knytnävssmockar den svenska självgodheten i veka livet:
Ljuva dröm att som en svensk se ut
Att få lära sig att veta hut
Det är en nåd att stilla bedja om:
Att få bli så jävla bra som dom!
Balladen övergår sedan i ”Du gamla, du fria” i zigeunerrytm. Sånt var kontroversiellt 1964. Och i somliga kretsar även nu.
Självtillräckligheten – Sverige som ett land som glänser av sin egen förträfflighet – desarmeras också av Ebba Grön. I låten ”Schweden Schweden” spottar Thåström ur sig etterstinna sarkasmer:
Vilken tur lilla jag har haft, jag känner mig så hedrad
Att få växa upp i ditt sköte är ett privilegium som få har haft
Så tack mor och far, tack mina lärare
och tack alla vi – alla vi som har det så bra!
Refrängen är en fråga ställd i desperation: ”Sverige Sverige fosterland – säg mig, är det verkligen sant?”
Annars är temat ofta den svenska försagdheten och fegheten. Kent kallar Sverige ”en tiger som skäms”, Bob hund beskriver förvirringskänslan i ett land med ”osvensk stämning / konstig stämning” och ”gamla fördomar / nya fördomar”, där sångaren själv står med en ”papperspåse / på mitt huvud”, rädd att se, rädd att synas.
Och så återkommer förstås idén om svenskar som ett särskilt fantasilöst och inrutat folk. Björn Afzelius (kom ihåg: jag har aldrig kallat min musiksmak hipp – alla coola katter och hundar i samlingen räknas som ett olycksfall i arbetet) hävdar att ”byråkraten i min skalle / han får sitt i detta land / sinnligheten den får sitt nån annanstans”.
I övrigt verkar svenskens utmärkande karaktärsdrag vara tungsinnet. I sin stora fresk ”Vintersaga” målar Ted Ström upp ögonblicksbilder från ett kallt land:
Tradarfik i Docksta i motorvägens skugga
En överdos på Skärholmens station
Insnöade vägar nånstans på Österlen
Och fyllan växer till på Mommas krog
Refrängen är lika logisk som eländig: ”Det är då som det stora vemodet rullar in / Och från havet blåser en isande, gråkall vind”. ”Vintersaga” har sjungits in av både Monica Törnell och Jerry Williams, som bägge understryker låtens mollstämning med sång som närmar sig ångestskrin.
Tanken på ett Sverige på väg in i ett angivar-och-övervakningssamhälle återkommer ofta, särskilt på åttiotalet, långt innan dagens FRA- och IPRED-lagar röstats igenom av en gråtande Fredrick Federley. Eddie Meduza (jag är från Eslöv, det är därför) beskriver ett 1984-samhälle på en motorväg till helvetet:
Myndigheterna och datan
kikar i ditt nyckelhål
Slå tillbaks nu innan Satan
bränner friheten på bål
Sverige – vart e’ vi på väg
Sverige – svensken har blivit feg
Sverige, varför stod du och teg?
Det är alltså ingen särskilt munter bild av Svea Rike som tecknas i vis- och poplyriken och man kan bli klassiskt svenskt självmordsbenägen för mindre. Men samtidigt – alla dessa låtar visar också att Sverige är ett land där man faktiskt får ifrågasätta nationen, vägra patriotisk stolthet, skända flaggan, spela nationalsången till utländska rytmer. Så paradoxalt nog gör alla de där låtarna mig ganska nöjd med mitt fosterland.

Föregående

Semester i gubbens tecken 4: Cornelis.

Nästa

De erotiska minoriteterna 1: vad nu då?

4 kommentarer

  1. Rebecca

    Tjaba
    Idag fick jag ett brev till bokhandeln där de puffade för en kommande bok till höstens utgivning. Det är boken Innan bilderna bleknar av Sture Hegerfors. På boken står det: Humor! Magnifika äventyr! Serier! Fascinerande människor! Hjältar! Sällsamma minnen!

    Boken kommer ut på Tre böckers förlag men det finns ingen info om den på deras hemsida ännu. Tänkte att det kunde vara en bok som var din kopp te.

    Hare bra!

  2. Kalle Lind

    Rebecca: tack för tips. Jag har naturligtvis läst det mesta som Sture Hegerfors skrivit tidigare, även om det var länge sen – jag minns särskilt en som hette ”Kalle Anka, Mick Jagger och jag” – och kommer troligen att ta del också av denna.

  3. Rebecca

    Tjaba
    Idag fick jag ett brev till bokhandeln där de puffade för en kommande bok till höstens utgivning. Det är boken Innan bilderna bleknar av Sture Hegerfors. På boken står det: Humor! Magnifika äventyr! Serier! Fascinerande människor! Hjältar! Sällsamma minnen!

    Boken kommer ut på Tre böckers förlag men det finns ingen info om den på deras hemsida ännu. Tänkte att det kunde vara en bok som var din kopp te.

    Hare bra!

  4. tompa

    Jag har ett erkännande att göra:
    Första gången jag hörde Ted Ströms ”Vintersaga” så hörde jag att refrängen löd: ”Det är då som den stora vedboden rullar in”.
    Det var ett litet helsike att få detta att gå ihop med en övriga texten. Jag tänkte progg, jag tänkte arbetare, jag tänkte vedhuggning.
    Lyckligtvis löste sig detta via en kompis som nämnde refrängen och det stora vemodet. Jag avslöjade förstås aldrig min felhörning.
    Men det känns skönt att få komma ut här och nu.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: