Golf har länge förknippats med överklasskultur och högreståndsnöje. Troligen med större rätt förr än nu. Nu hävdar alla gamla revolutionärer som upptäckt tjusningen i att gå arton hål en ljum majmorgon att golf i själva verket är en riktig folksport. Mig närstående golfare menar att golfen är en relativt billig sport att utöva, särskilt i jämförelse med hästhoppning, segling, ishockey och lerduveskytte.
Vara hur det vill med den saken: att golf har fått symbolisera nånting effeminerat, fånigt, världsfrånvänt och girigt torde vara ett okontroversiellt påstående. Alla poänger som plockats på golfares bekostnad har kanske inte varit så himla inspirerade, utan mer hämtat näring ur nån sorts ideologi. När golfare får på tafsen är det också den larviga överklassen som får veta att den lever.
I FiB/Kulturfronts gamla serie Bellman, ursprungligen skapad av Jan Lööf men tagen till humoristiska och konstnärliga höjder av Per Johannesson och Hans Lind (min morbror), får de fjantiga överklassgolfarna väldigt påtagligt smaka folklig vrede sen de träffat grisen Hektor i huvudet med en boll.
Serien är från 1975 och utmärks väl mer av frejdighet än av subtilitet. Golfen har provocerat, inte bara för att dess utövare har fjantiga kläder och ännu fjantigare smeknamn, utan även för att golfbanor har prioriterats på bekostnad av tillgänglig natur.
Lasse Åberg återkommer till golf i flera sällskapsresor, särskilt förstås i Den ofrivillige golfaren, men också i den första Sällskapsresan där den bufflige Roland Jansson kastar sin golfbag i dammen men går tillbaka för att hämta bilnycklarna ur sidofacket. Även om Åberg själv golfar och hans perspektiv främst är kärleksfullt och inifrån så är det alldeles självklart att Golfaren i en åbergskt folkhemsk skildring är en stropp. Mats Bergmans golfare har fjantigt namn (Bruno Anderhage), fjantiga kläder (rutiga shorts) och fjantar sig (slår vad om att Stig-Helmer kan lära sig spela golf och förlorar vadet).
Detta är inte, som somliga kanske vill hävda, specifikt för avundsjukans och Jantelagens Sverige. I Joel Schumachers uppgörelse med USA, filmen Falling down (1993), låter Michael Douglas en golfargubbe ligga på marken och famla efter sina hjärtmediciner medan hans golfvagn obönhörligen puttrar ner i golfdammen:
Bad news. Your little car’s gonna drown. And you’re gonna die, wearing that stupid hat. How does it feel?
Men i Sverige är Golfaren för många inte bara en överklasspajas i största allmänhet; även partisympatier är inskrivna i schablonen. Därför hör man fortfarande somliga kalla sporten ”moderatbandy” följt av ett självbelåtet skrock, och därför kan man 2015 se profilerade vänstertyckare retweeta andra profilerade vänstertyckares finurligheter:
Farbror Melker
I Sopranos betraktas golfen mer som ett tidsfördriv, mer "casual", ungefär som när man spelar biljard. Fast Tony spelar på "the public course", inte på en fin klubb som sin stroppige granne. I ett avsnitt söker Tony upp den läkare som behandlar Uncle Junior. Läkaren befinner sig på en golfbana och Tony visar handgripligen hur viktigt det är att Junior får bra vård.. Kan för övrigt starkt rekommendera Hans Gunnarssons starka golfroman "Albatross" som jag hoppas blir filmatiserad.
Henrik
Repliken i den tredje rutan är faktiskt med i Den ofrivillige golfaren fast med lite andra namn.
Andy
Vänsterhumor del 5: Jakt? Jakten är ju den nya golfen. Just jägare skildras inte så positivt i populärkulturen. I t ex Bamse, Babar, Micke och Molle utpekas jägare som dumma, hänsynslösa och elaka. Det finns säkert många exempel att ta fram.
Lieber
Robert Gustavssons kommentar i rollen som Tony Richardsson kommer till mig: "att golf skulle vara en överklassport är ju bara strunt; Vem har inte hört om gatgolfen i Rio?"
Oskar Eriksson
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article11163892.ab
"Vi är inga höginkomsttagare. Det är jättevanligt att folk spelar golf, det är ingen snobbsport längre som för femton år sen, säger Fredrik Johansson."
Alltså slutade golf att vara en sport för höginkomsttagare 1992.