Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: män som heter hans Sida 1 av 2

Hasseextra 17: Och nu blir det reklam!

Hans Folke Alfredson påstod ibland saker. Inte alltid höll sig sakerna inom sanningens trånga ramar. Han återkom ofta till två femtiotalsupplevelser från reklamvärlden, som efter det fick honom att ”aldrig mer” tacka ja till några reklamuppdrag: det ena gällde singeln ”Frysboxcalypso” och det andra gällde kampanjen ”Jag har också gått över till Prince”.

”Frysboxcalypso”-singeln gjordes ihop med Brita ”Frysar-Brita” Borg och innehåller tre Hans ”Spisar-Hasse” Alfredson-signerade texter: förutom titellåten en sång som heter ”Olofsson” och en monolog – ”Friska tag” – som Hasse gör själv. Uppdragsgivare: Elektro-Helios. Från början utlovad fria händer blev den unge gagwritern alltmer bakbunden av ”grågubbar” från vitvaruföretaget som krävde att deras firmanamn skulle vävas in i monologtexten. Resultat: en skara vinterbadare har en badmästare som heter Ström och därför kallas Elektro, varför de ropar till honom ”Elektro! Häll i oss!”

Om cigarettkampanjen heter det att den danske fotografen som skulle ta bilden av en rökande Alfredson erbjöd Hasse en cigarett av annat märke. När Hasse då plockade upp ett eget paket Prince utbrast fotografen ungefärligen: ”Vad faen! Röker du sån där skit!”

Historierna ska tas med några skovlar salt, liksom utsagan att Hans Alfredson aldrig mer återvände till reklamen. I min bok om karln ifråga lyfter jag några sjuttio- och nittiotalsexempel. Även under sextiotalet lånade han sitt namn och ansikte till en säljkampanj för ett varuhus. Birgitta Andersson dök också upp på bilderna, liksom Svenska Ord-lp:n Gula Hund, där de båda medverkar. Ett ömsesidigt utbyte av tjänster, vad det verkar.


I programbladet till samma revy ser det för övrigt ut som om både Hasse och Tage föredrar att köpa sina dalahästar hos Paul Urbanus Bergström i dennes stolta köpmekka vid Hötorget.

Jag vill med detta inte lägga någon moralisk värdering på något. Cashen skulle in även på sextiotalet. Lidingökåkar var inte gratis då heller.

Men det är fascinerande att se att även Hasseåtage, som i efterhand verkar upphöjda och seglande högt över alla andra dödliga i kulturprekariatet, behövde pröjsa sina barns blöjor.

Hasseextra 9: lösryckta bitar ur programbladen till Gröna Hund och Konstgjorda Pompe!

Hasseåtage hade en sorts generositet, en frikostighet med uppslag och infall, som bland annat yttrade sig i att även affischer, annonser, dekorer, foajéer, menyer etc kryllade av lustigheter och extraknorrar. Som barn kanske jag inte alltid orkade igenom själva texterna i deras respektive böcker, men jag älskade omslagen och illustrationerna (Hasses egna i Hasseböckerna, Per Åhlins i Tageböckerna). På omslagen fanns knasiga påhittade recensionscitat eller – som i fallet Postilla – tryckta rödvinsfläckar eller – som i fallet Samlade dikter 1967-1967 – en blomstergirland som bestod av korvar och annat olämpligt.

Till första egna revyn Gröna Hund på Gröna Lund 1962 tog de, i tätt samarbete med Hasses gamle vän, formgivaren och scenografen Lars Olson, fram ett programblad. Det hade, förstås, formen av ett hundben. Där stod att läsa vilka som medverkade i föreställningen och vilka nummer som förekom. Men det stod liksom inte bara det. Där stod också något extra. Små bonusskämt.

Vidare fanns där en liten text om en Gröna Hund-statyett som tydligen skulle delas ut veckoligen (oklart om detta gjordes eller bara var ett ystert påhitt) och – så klart – ett styckningsschema för hundar.

Och så, för att förekomma tidningsrecensionerna, en recension av tidningarna.

Och så där fortsatte det. Året därpå återvänder de till Gröna Lund, nu för den märkligt anonyma revyn Konstgjorda Pompe. Där medverkade de inte själva på scen, men väl på film. En inte obetydlig del av revyn utgjordes nämligen av filmat material.

Programbladet var återigen i form av ett hundben – Pompe var som bekant Karl XII:s favorithund (bredvid de övriga tre: Caesar, Snushane och Turk) – och på nytt nedströsslat med små lustigheter att studera i väntan på att föreställningen skulle börja. Eller nu, femtiosex år senare.

Jag ber om ursäkt för de uschliga bilderna, tagna med mobilkamera under en stark lampa i en källare på ett universitetsbibliotek. Det är en del av det tämligen digra researchmaterial jag samlade på mig till den här biografin och som från början bara var tänkt för personligt bruk.

Hasseextra 7: O’-vännen!

Lars-Olof Månsson från Sala hänvisade, på ingen grund alls, till sitt irländska påbrå och kallade sig därför Lasse O’Månsson. På sextiotalet var han hipp. För att inte säga en hipster. Hans jazz- och beatinspirerade humor, levererad med deadpan-uppsyn på scen och som ett entonigt mummel i radio och stundom teve, luktade storstad och ångest.

Mest känd är han av eftervärlden för att ha redigerat Svenska Mad de första femton åren. Hans skruvade ledare inspirerade Roffe Classon att göra något liknande i Galago. I sextiotalets begynnelse var han vad som inom branschen kallas en comedian’s comedian. Någon som den stora massan ställde sig oförstående till men de initierade dyrkade.

Foten tillhör Lasse O’.

Efter en av sina succéföreställningar skyndade sig Povel Ramel till radiostudion för att få sitta och prata nonsens med Lasse O’ och hans Blå tummen-kompis Bertil Petterson. Han anställdes av radions underhållningschef Tage Danielsson och var den förste att intervjua den improviserade Valfrid Lindeman.

Han ingick på ett självklart sätt i Svenska Ords två första revyensembler – Gröna Hund 1962 och Hålligång 1963 – och var vid samma tid ett av de skägg som underhållningschefen Åke Söderqvist samlade runt ett sammanträdesbord för att göra banbrytande tevesatir.

Hasseåtage blev gigantiska medan Lasse O’ fortsatte att mumla i sitt hörn. Efter succén med Svenska Mad skapade han även Svenska HJäLP, inspirerad av Harvey Kurtzmans satirtidning HeLP, men främst fylld med svenskt textmaterial. Både Hasse och Tage ställde förstås upp och skickade honom texter, ofta av en sort som var svartare, snuskigare, irrationellare – glosan för dagen var ”sjukare” – än de i deras egna böcker och föreställningar.

I ett nummer av HJäLP medverkar Hasse med några moderna uppdateringar av den sortens teckningar som Albert Engström fyllde sin tids skämttidningar – Söndagsnisse, Strix och i synnerhet Söndagsnisse-Strix – med. På Engströms tid kunde de se ut så här:

 

 

 

 

I Hasses sextiotal, och genom hans ritstift och skrivmaskin, såg de istället ut så här:

Det kan se ut som om Hasseåtages och Lasse O’:s vägar skiljs åt typ när sextio- övergår i sjuttiotal. Lasse O’ drog sig allmänt in i skuggorna för att skriva skruvad prosa och digga jazz på heltid medan Svenska Ord-snubbarna tog del av samhällsdebatten och fortsatte att göra film och revy och vara angelägna.

Riktigt så var det inte. Det hände att de fortsatte att hälsa på hos varandra. År 1974 gjorde Lasse O’ m.fl. teveprogrammet Bättre sänt än aldrig, där Hasse inledningsvis presenteras med buller och bång för att sedan aldrig mer dyka upp. Och samma år dyker följande vax upp i skivdiskarna:

LP:n med Hans Arnold-omslaget heter Lasse O’ avslöjar Mitzi Gaynor’s hemliga liv (spoiler: det gör han inte). Den gavs ut av Svenska Ljud, ett skivbolag som annars enbart gav ut skivor signerade Alfredson och Danielsson. En av bolagets direktörer skrev i ett pressmeddelande:

 

Vad som nog aldrig blev en Bullshit.

Okej, jag har läst ett par gamla böcker igen. De här är alldeles vansinnigt obsoleta. Jag har en känsla av att de inte ens var aktuella när de var aktuella.

Pseudonymen Ingela Bulls gav 1983 ut den satiriska detektivromanen Lik förbannat, Palme med undertiteln ”Ett brott för regeringen”. 1985 kom uppföljaren med den inte alls lika inspirerade titeln Osis, Palme. Därefter kom det inga fler Palmesatirer från Ingela Bulls. Vi kan bara gissa varför och ha våra aningar.

Ingela Bulls är alldeles uppenbart inspirerad av Bo Balderson, som skördade enorma framgångar med lätt insändargnällig sossesatir med pusselputtriga deckarintriger i en serie romaner som oftast innehåller ordet ”statsrådet” (1968–1990). Inte bara är miljöerna desamma, dvs. kanslihus och riksdagshus och maktkorridorer, inte bara är tonen densamma, dvs. en något avmätt tillbakalutad gud-vad-dumma-de-där-politikerna-är-attityd – även pseudonymgreppet är detsamma.

Från dag ett tävlade journalister och människor som ville hänga med om att försöka knäcka vem som var författaren bakom pseudonymen Bo Balderson. Det hette att det måste vara någon med inblick. Det hette att det måste vara någon med örat in i maktens annaler. I vanlig ordning gissade man främst bland redan etablerade satiriker och journalister, som om de inte hade fullt upp med sin egen karriär och som om de inte redan visat sig narcissistiska nog att vilja skylta med sina namn.

Läser man Bo Balderson idag så slås man nästan främst av hur urbota lite han verkar veta om den faktiska dagligtillvaron i ett departement. Åtminstone jag har aldrig hittat någon endaste pyttepassage med information som inte vilken morgontidningsläsare som helst har tillgång till. De osannolika intrigerna kretsar främst kring en mångmiljonär som på ett absurt sätt har blivit statsråd och som gång på gång gör bort sig när han inte läser innantill ur partiboken. För säkerhets skull är berättaren statsrådets svåger adjunkten, som av förklarliga skäl inte har annan insidesinfo än den hans virriga svåger ger honom.

Men eftersom vi alltid vill att det ska vara någon vi känner till så började folk genast skrika ”Sven Delblanc!” ”Tage Danielsson!” ”Ebbe Carlsson!” ”Olle Adolphson!” – på samma vis som ryktet envist vill fastslå att det är Mikael och Thomas Wiehe som döljer sig bakom Philemon Arthur & the Dung eller som folk fortsatte att ana att Ted Gärdestad låg bakom Palmemordet trots att han hade alibi.

När förlaget Askelin & Hägglund 1983 lanserade Ingela Bulls så försökte de snurra igång rykteskarusellen redan i baksidestexten:

Vem är Ingela Bulls? Det vet bara hon själv och Leif Silbersky – hennes advokat. Vem skriver en så insiktsfull och frän satir i Sverige idag? Vi har frågat ministrar, politiska orakel och ”kanslihussakkunniga” som gissat åt olika håll. Det enda de är överens om är att så säkert gehör för tonfall och stämningar har bara den som rör sig obehindrat i maktens korridorer.

Jag vet inte det, jag. Jag kan inte se att Ingela Bulls vet mer om svenska sosseministrar än Bo Balderson – eller vem som helst som vid tiden hade tillgång till Ekot och Dagens Nyheter.

Ministrarna i regeringen Palme ser ungefär ut som hos de samtida Helt Apropå: författaren har plockat ett medialt genomlyst karaktärsdrag hos dem och blåst upp det till karikatyrdimensioner. Finansminister Kjell-Olof Feldt snusar och dricker whisky och understryker att han är den viktigaste ministern; industriminister Roine Carlsson kan inte säga något utan att hänvisa till sin tid som ordförande för Pappers; hans biträdande minister Birgitta Dahl undrar varför hennes make Enn Kokk inte har publicerat tillräckligt många bilder av henne i sin tidning Aktuellt i Politiken; utrikesminister Lennart Bodström somnar på alla möten och har stor överläpp; LO:s Stig Malm vägrar att göra intervjuer om han inte får mittuppslaget.

I förbifarten kastas ungefär lika välavvägda slängar mot den frejdige moderatledaren Ulf Adelsohn som sitter och kastar ur sig diverse affischidéer (”Heja tuffe Uffe!”, ”Posta med Gösta!”) och använder stockholmsuttryck som ”smaskig myra i shorts” som ”dinglar med påkarna”. RFSU:s Hans Nestius dyker upp och vill ha statsbidrag för en antiporrbok som naturligtvis måste innehålla en del porr för att visa hur förkastlig den är. PG Gyllenhammar och Anders Wall spelar poker och gnabbar om vem som egentligen äger Volvo mest. Alf Svensson är salvelsefullt manisk och erbjuder sig att hjälpa sossarna ur en kris genom att beklä varje statsrådspost med KDS:are:

Det står klart och tydligt i Skriften, att somt föll på hälleberget och gav ingen skörd men somt föll i god jord och gav trefalt och fyrfalt tillbaka. Det är en agrikulturell information av stor betydelse och vi följer Skriftens ord och begär jordbruksposten.

Störst energi lägger Ingela Bulls på att teckna Palme, den motsägelsefulla maktmänniskan med dokumenterat ointresse för ekonomi och flärd och lika dokumenterat intresse för storpolitik och revolutioner. Han får göra bort sig i en samling utdragna scener bland vanligt folk – representerade av åldringar och bönder – och bli eld och lågor över att en sydamerikansk revolutionär ska besöka Sverige. Han är arg på Fälldin som han inte förstår och lika arg på Adelsohn som han förstår. Bitvis är karakteristiken nog så träffande, även om historien så klart kom att ge en bitter eftersmak åt alla Palmekarikatyrer.

Den som vill veta något om svensk politik under det tidiga åttiotalet har kanske inte så mycket att hämta hos Ingela Bulls. Den som vill veta något om hur svensk politik uppfattades av en sosseskeptiker under det tidiga åttiotalet kan hämta desto mer. Då får man å andra sidan dras med lite för pratiga ordmassor och helt ointressanta deckarintriger. Så mitt förslag är nästan att låta bli att läsa dem. De var rätt svåra att få tag i också så gör er inte mödan.

Medan porten var stängd (1946).

Medan porten var stängd (1946) Filmografinr 1946/33

Hasse Ekman återupptäcks vart tionde år. Med långa men jämna intervaller är det någon som säger: ”Men! I Hasse Ekman hade ju Sverige en knivskarp skildrare av borgarskapets diskreta charm, som med esprit och klarsynthet drog slöjorna från Stockholms övre medelklass verserade yta, långt innan Norén och betydligt styvare än den unge Bergman!” Och så skrivs någon bok, anordnas någon kavalkad på Filmhuset, släpps någon dvd – och så glider han tillbaka in i skuggorna.

Ett antal av hans filmer finns på dvd, utgivna av entusiasterna på Studio S. De filmer som SF har rättigheterna till har man fått se på lånade vhs-inspelningar från teve, hackiga streamningar och, förutsatt att man bor i en stor stad, Cinemateket-visningar. Sveriges största filmbolag har hittills inte haft någon som helst relation till begreppet ”kulturhistoriskt ansvar”.

Därför har det dröjt innan jag kunnat se Medan porten var stängd, en ganska typisk Hasse Ekman-film. Han regisserade 41 långfilmer och manusmedverkade på 51, i de flesta existerande genrer, så kanske är det svårt att sätta etiketten ”typisk” på någon av dem. Jag gör det ändå.

Hasse Ekmans favoritämne var utan tvekan hans egen mondäna klass. Hans bästa filmer – Kungliga patrasket, Flickan från tredje raden, Flicka och hyacinter, Banketten – utspelar sig alla på och omkring Stockholms östra malm. Så även Medan porten var stängd. Adressen är för övrigt exaktare än så: Kavallerigatan 7. Det får vi veta redan i den inledande voice-overn.

Kavallerigatan är nu ingen existerande adress, men den Stockholmsförtrogne (eller den som läst rätt biografier) ser att exteriörerna är tagna på Artillerigatan, Hasse Ekmans egen barndomsgata. Han grävde gärna där han stod och tog inga onödiga omvägar.

Det som fascinerar med Hasse Ekman är hans moderna människosyn. Hasse Ekman moraliserade ogärna, skönmålade sällan, svartmålade än mer sällan. Han såg på de människor han hade omkring sig, förhöjde dem till manuskaraktärer och lät dem bete sig som människor beter sig. Det gör att hans bästa filmer, trots den ofrånkomliga ateljékänslan, fortfarande känns angelägna.

Medan porten var stängd utspelar sig i ett hyreshus. Under loppet av tio timmar följer vi en bedagad aktris som bjuder en gammal teaterchef på supé, en arrogant adelsman och flygofficer som snor en underordnads fästmö, en gatflicka som tar upp kunder till lägenheten, ett ungt par i skilsmässa, en elegant vivör som lever i armod men ömt vårdar nejlikan till knapphålet samt portvaktsparet som släpper in folk under suckande (han) och högljutt kommenterande (hon).

Under filmens dryga timme avverkar Hasse Ekman

  • en praktfylla
  • ett självmord
  • ett våldtäktsförsök med påföljande knivdråp
  • minst två genomförda samlag, varav ett involverar pengatransaktion

Den allmänna fördomen säger kanske att inget av detta ingick i 1946 års genomsnittliga svenska film. Min egen högst personliga fördom säger att inget av det ingick överhuvudtaget, annat än i antydningar och omskrivningar. Hasse Ekman sysslade inte med omskrivningar. Filmen är påfallande rak på sak, och då tvingade ändå censuren honom att klippa bort varje gång det pratades om ”ligga med” och ”samlag”, sammanlagt på fjorton ställen.

Redan i inledningsscenen muttrar den hunsade portvakten Johansson (Douglas Håge – intressant nog senare känd som Lilla Fridolf): ”Livet är ett helvete, i alla fall om man är gift”. Hans rivjärn till hustru (Hjördis Pettersson – intressant nog senare känd som Selma) ser unga fröken Bojan gå ut för att tjäna sitt levebröd och ryter: ”Horhus – det är vad det har blivit sen hon kom hit!”

Den åldrade gentlemannen beklagar att med folkhemmet har det blivit ”bättre men tråkigare”. Han svänger sig med franska sentenser och strör visdomsord omkring sig: ”Det är med kvinnan som med bourgognen – den måste värmas upp innan den kan avnjutas.” När han råkar på flygofficeraren, just i färd med att förföra en ung dam, säger officeraren: ”Ni försöker väl inte ta min erövring ifrån mig?” Gentlemannen svarar: ”Hade jag varit femton år yngre hade jag försökt – och lyckats!”

I den hårt yrkesarbetande Bojans lägenhet stammar kunden efteråt: ”Det är väl ingen risk … Man har ju läst så mycket i tidningarna … Det har ju ökat procentuellt KOLOSSALT de sista åren … Flyktingströmmarna har ju fört med sig både det ena och det andra … Ni förstår, när man har hust…”

Den åldrade gentlemannen anförtror sig åt den unga prostituerade och kommenterar efteråt för sig själv: ”Mot skälig ersättning bereder hon många män stor glädje. Hur många hustrur gör det?”

Gatflickan själv pratar om en stilig karl i huset: ”Honom skulle det inte kosta ett öre för. Jag hade nästan kunnat skjuta till en hacka själv.”

Och uppe hos den magnifika f.d. premiäraktrisen ska hennes gamle vän teaterchefen smörjas. Skådespelerskan har smort sig själv lite för mycket och pendlar mellan smicker och aggressivitet. Hon vill göra comeback men teaterchefen tvekar. Hennes sista tid i rampljuset blev problematisk sen hon tagit för mycket ”nervlugnande medel” inför premiärerna. Hon lovar dock dyrt och heligt, under stigande berusning, att det aldrig ska hända igen: ”Det svär jag – vid min moders huvud!” Teaterchefen replikerar: ”Är det inte lite utnött vid det här laget?”

Filmen pendlar hela tiden mellan tragik och lättsamhet, mellan små och stora problem, mellan det banala och livsavgörande. På så vis för den tankarna till Woody Allen-verk som Hannah och hennes systrar och Små och stora brott. Den storslagna aktrisen Cora Anker spelas av den storslagna aktrisen Tollie Zellman, en av stamgästerna i Hasse Ekmans barndomshem, och gränsen mellan film och verklighet var högst flytande. Dubbelexponeringen förebådar vad Billy Wilder senare gjorde i Sunset Boulevard (1950), där den magnifika f.d. stumfilmsstjärnan Gloria Swanson spelar den magnifika före detta stumfilmsstjärnan Nora Desmond.

Av samtidens recensenter sågs Hasse Ekman i någon mån som en gentlemannatjuv, en som med flinka fingrar stal ett uppslag här och ett tema där och rörde ihop till en lättsam mix. Hans air av dandy och underbarn – avkomma till samtidens störste aktör – gjorde att kritikerna tyckte att han hade det för lätt. Därför innehöll många recensioner uppräkningar av vilka filmer Hasse Ekman stulit ifrån – inte sällan filmer Hasse Ekman aldrig sett – och lika delar misstänksamhet som -unnsamhet.

Så här i efterhand kan vi istället häpna över hur nyskapande han var, hur modigt han petade i sår som den allmänna moralen ville dölja, hur självklart han lät verklighet och fiktion gå hand i hand på ett sätt som känts revolutionerande när senare tiders mockumentärer har lanserats.

Vill man veta hur jargongen hos ett utsnitt av Stockholmsbefolkningen 1946 egentligen lät, ska man troligen se Medan porten var stängd. Vill man ha den tillrättalagda versionen gissar jag att det går bra med vilka andra filmer som helst från tiden.

Vänsterhumor del 4: golf.

Golf har länge förknippats med överklasskultur och högreståndsnöje. Troligen med större rätt förr än nu. Nu hävdar alla gamla revolutionärer som upptäckt tjusningen i att gå arton hål en ljum majmorgon att golf i själva verket är en riktig folksport. Mig närstående golfare menar att golfen är en relativt billig sport att utöva, särskilt i jämförelse med hästhoppning, segling, ishockey och lerduveskytte.

Vara hur det vill med den saken: att golf har fått symbolisera nånting effeminerat, fånigt, världsfrånvänt och girigt torde vara ett okontroversiellt påstående. Alla poänger som plockats på golfares bekostnad har kanske inte varit så himla inspirerade, utan mer hämtat näring ur nån sorts ideologi. När golfare får på tafsen är det också den larviga överklassen som får veta att den lever.

I FiB/Kulturfronts gamla serie Bellman, ursprungligen skapad av Jan Lööf men tagen till humoristiska och konstnärliga höjder av Per Johannesson och Hans Lind (min morbror), får de fjantiga överklassgolfarna väldigt påtagligt smaka folklig vrede sen de träffat grisen Hektor i huvudet med en boll.

bellman bete bellman pinnar bellman birdie bellman gris

Serien är från 1975 och utmärks väl mer av frejdighet än av subtilitet. Golfen har provocerat, inte bara för att dess utövare har fjantiga kläder och ännu fjantigare smeknamn, utan även för att golfbanor har prioriterats på bekostnad av tillgänglig natur.

Lasse Åberg återkommer till golf i flera sällskapsresor, särskilt förstås i Den ofrivillige golfaren, men också i den första Sällskapsresan där den bufflige Roland Jansson kastar sin golfbag i dammen men går tillbaka för att hämta bilnycklarna ur sidofacket. Även om Åberg själv golfar och hans perspektiv främst är kärleksfullt och inifrån så är det alldeles självklart att Golfaren i en åbergskt folkhemsk skildring är en stropp. Mats Bergmans golfare har fjantigt namn (Bruno Anderhage), fjantiga kläder (rutiga shorts) och fjantar sig (slår vad om att Stig-Helmer kan lära sig spela golf och förlorar vadet).

den ofrivillige

Detta är inte, som somliga kanske vill hävda, specifikt för avundsjukans och Jantelagens Sverige. I Joel Schumachers uppgörelse med USA, filmen Falling down (1993), låter Michael Douglas en golfargubbe ligga på marken och famla efter sina hjärtmediciner medan hans golfvagn obönhörligen puttrar ner i golfdammen:

Bad news. Your little car’s gonna drown. And you’re gonna die, wearing that stupid hat. How does it feel?

Men i Sverige är Golfaren för många inte bara en överklasspajas i största allmänhet; även partisympatier är inskrivna i schablonen. Därför hör man fortfarande somliga kalla sporten ”moderatbandy” följt av ett självbelåtet skrock, och därför kan man 2015 se profilerade vänstertyckare retweeta andra profilerade vänstertyckares finurligheter:

kawa greider

 

 

En glimt Gimtell och ett koger Kåge.


Det här är nog ingen bok som folk i allmänhet kastar sig som utsvultna vargar över. Det är en bok av en man som under trettioåtta års tid producerade omkring 900 program för SVT och sen omskolade sig till spårvagnschaufför och började tro på astrologi (han är Vädur och tycker sig ha de egenskaper som är typiska för väduren). Jag är, föga överraskande, inte helt ointresserad.

Utförligare rapport kommer eventuellt, men jag måste bara få redovisa en passage som jag vågar hävda är ganska typisk för mediemäns memoarer i allmänhet: redogörelsen för en gammal succé som följs upp med redogörelsen för någon annans fiasko. Vi är nu på SVT Malmö i slutet av åttiotalet och Kåge Gimtell producerar programmet Hasses lada:
blogg hasses lada kopia
Det blev en jättesuccé och för mig var det ett av de roligaste programmen man kan göra i en studio. Hasse ”Kvinnaböske” var mycket, mycket lätt att jobba med. Ett proffs. Det blev så bra att vi året efter fick i uppdrag att göra fyra program till.

[Namngiven kollega, utskriven med för- och efternamn], bildproducent på Sydnytt, var min regiassistent. Han var jättebra och kunde ta folk på ett bra sätt.

Sammanlagt gjorde vi åtta program 1988-89. Succén höll i sig och nu ville man ha en tredje omgång. Men då hade jag andra uppdrag på gång och [namngiven kollega, alltjämt utskriven med för- och efternamn] fick producera den sista serien.

Det blev inte bra. [Namngiven kollega, även denna gång utskriven med för- och efternamn] klarade inte av att göra ett underhållningsprogram. Det blev inte som det varit förut, det blev ett annat program. Han hade gjort några ändringar som inte var så lyckade, det kan man nog konstatera. Ingen skugga över honom, han var duktig på nyheterna. Men att göra underhållning är inte så jäkla lätt som man tror. Det krävs en speciell läggning.

Bena gärna upp de olika påståendena och lägg dem jämte varann. Den namngivne kollegan var ”jättebra” och ”kunde ta folk på ett bra sätt” och ”var duktig på nyheterna” – MEN hans program blev ”inte bra” och han ”klarade inte av att göra ett underhållningsprogram”. Notera dock att ingen skugga ska falla över honom för att han förstörde allt fint och bra och vackert som Kåge byggt upp.

Vid tillfälle ska jag göra en bok enkom med försåtliga citat ur mediemäns memoarböcker. Jag är inte säker på att det blir världens roligaste bok, men kanske den bittraste.

Sex och samhälle, abort och porr.

Ja, ni vet ju redan att sextiotalet var en härligt frigjord tid. Mamma, och kanske ännu mer pappa, har lyriskt berättat för er om p-pillrets införande. Farbror Klas har fyllt i med historier om fri kärlek och såna där skärgårdsligg som var extra vanliga på sextiotalet.

Eftersom sextiotalet brukar anses vara ett vänsterdecennium så brukar också sexualliberalismen tillskrivas vänstern. Det är inte riktigt sant. Sexualliberalismen var framför allt liberalismens. Som å andra sidan var mer vänster då.

1964 arrangerade Liberala Studentklubben i Stockholm, tillsammans med RFSU, en ”sexkonferens” på Medborgarhuset i Stockholm. Över 600 personer kom till ”Sex och samhälle”. På programmet stod:

* två unga kvinnor som på en mörklagd scen berättade om sina erfarenhet av att inte få abort (den ena hade åkt till Polen, den andra levde som ensamstående mor).

* ett föredrag av Henning Pallesen, som i boken De avvikande samma år hade propagerat för acceptans av homosexuella. Han anklagade Stockholmspolisen för att föra ett homosexregister, vilket Stockholmspolisen blev kränkt av. Idag vet vi att Pallesen hade rätt.

blogg pallesen

* ett föredrag om brottsbalkens resonemang om sedlighet.

* ett föredrag av Lars Ullerstam om pornografi.

* ett föredrag om sexualitet ur ett sociologiskt perspektiv.

* ett föredrag om skolans undermåliga sexualundervisning av Gabriel Romanus (senare folkpartistisk riksdagsman och Systembolagets vd).

* ett föredrag om den kristna kyrkans moraluppfattning.

* en estraddebatt mellan litteraturprofessor Viktor Svanberg och pornografiförespråkaren Nina Estin om just pornografi.

* visning av pornografisk film, där publiken fick använda mentometerknappar för att deras upphetsning skulle kunna kartläggas. Sociologen Joachim Israel och psykologen Hans Gordon samlade in uppgifterna.

* försäljning av pornografiska magasin, s k boulevardblad.

Debatten fick följande efterverkningar:

* Svenska Dagbladet satte som rubrik på sin ledare: ”Snusk!”

* Expressen rapporterade om konferensens alla upphetsade tonårsflickor.

* Leif Biureborgh, ordförande i Liberala studentklubben, fick tio dagsböter för att det visats pornografisk film, vilket ansågs såra tukt och sedlighet.

* Hans Nestius, medlem i FPU (Folkpartistisk ungdom) och redaktör för Liberal debatt, fick impulsen att arrangera ”abortcharter”: under åren framöver förmedlade han kontakter mellan ofrivilligt gravida svenskor och polska abortläkare. Både han och kvinnorna ansågs skyldiga till brott, men Nestius lämnade aldrig ut namnen på någon av dem han hjälpt.

blogg nestius

* året därpå arrangerade Liberala studentklubben i Lund en ”sex-fest”, benämnd som ”sex-spex” i spalterna. Där arrangerades högläsning av pornografisk litteratur, auktioner av pornografiska affischer, en ”sexhappening” där en naken kvinna målades med rödfärg och lindades in i en svensk flagga. Folkpartiets ordförande Sven Wedén underströk att ”den osmakliga pornografiska spekulation som LSK i Lund har anordnat har ingenting att göra med att förbättra samhället”.

I förlängningen blev de två viktigaste punkterna på sexualliberalernas program verklighet: 1) i slutet på 1960-talet släpptes porren fri, 2) 1975 fick Sverige fri abort.

En av de mest profilerade sexliberalerna hette alltså Hans Nestius. Han blev sedermera a) besviken på att porr inte alltid var så varm och mjuk som han tänkt sig, b) ordförande för RFSU 1979-1987. Då antog han parollen ”Död åt pornografin! Leve den erotiska bilden!”

Tacka vet jag mjölk och mackor.

I minnets dyiga slam hittar jag allt utom det väsentliga. 1986 sände SVT fredagsunderhållningen Stjärnklart. Det spelades in inför publik på Kronprinsen, skrytvåningshuset som dåförtiden också innehöll en showrestaurang. Östen Warnerbring skulle vara programledare och hann spela in två program innan han drabbades av nåt. Gösta Linderholm fick ta över. Hans stående uttryck ”Taket lyfter!” när … ja, när han tyckte att taket lyfte … har sen dess ingått i min vokabulär.

I ett hörn av programmet satt Hasse ”Kvinnaböske” Andersson och blandade mjölkdrinkar. Han brukade ha en gäst. På rak arm minns jag bara skådespelaren Kenneth Milldoff, som kom direkt ifrån att ha spelat i musikalsuccén La Cage aux Folles på dåvarande Malmö stadsteater. Jag minns att han var klädd i drag, uppe i varv (troligen smittad av föreställningens huvudfigur Jan Malmsjö) samt drog en snuskis med slutrepliken ”Du måste komma från Norrlaaaaand!”

Milldoff fick provsmaka en av Hasse Kvinnaböskes mjölkdrinkar. Det var säkert exakt vad han behövde.

Hasse Kvinnaböskes lilla program i programmet avslutades alltid med att han sjöng nån av sina skämtlåtar. För den som inte kan Kvinnaböskes tidiga karriär: på sina fem-sex första plattor avslutade han alltid med ett ”Outro” som kunde vara lite fräckt och lite fyndigt, inte alltid båda.

Från himlen faller regn, från träden faller löv
men hur jag än försöker, så rimmar löv på [PIIIIP]

Och sen avslutades plattan med Hasses uttonade fniss.

Dessa outron sjöng alltså Kvinnaböske i det här programmet. En gång sjöng han också visan ”Tacka vet jag mjölk och mackor”, singeln han vid tillfället var aktuell med. Den var kanske inte lika komisk, men glad och munter och närmast hedonistisk i budskapet:
blogg tacka vet jag 2
När jag var påg då åt man för att man var hungrig
Morsan lagade till den och den smakade bra
Nån pommes frites fanns det inte, nej, potatisen var riktig
En gång i veckan åt man fisk för så skulle det va

Nu ska man äta fibrer, margarin har ersatt smöret
och köttet ska va lite torrt och lite magert, ej för mörat
Kaffet ska man dricka utan grädde och socker
och så vatten till maten annars blir man lätt för tjocker

Nej, tacka vet jag mjölk och mackor
Det går inte av för hackor
Brunsås ska det va till söndagssteken
Jag vill ha fett på min kotlett
I kaffet en liden gräddeskvätt
och en extra klick med smör i kagesmeten

Ja, det är sånt som sätter sprätt på livet
Jag är rund om magen, det är givet
Så jag får ut och kuta runt i skogen
Men töserna gillar runda pågar
Det är vi som visar att vi vågar
För breda pågar är nu tiden mogen

Och här finns väl inte så mycket att anmärka på. Hasse ”Kvinnaböske” fick ohämmad exponering i en av landets två tillåtna tevekanaler, vilket folket i stugorna säkert var tacksamma för. Man skulle kanske kunna ha synpunkter på att han vid tillfället var sponsrad av Skånemejerier, som också gav ut singeln ”Tacka vet jag mjölk och mackor”. Skånemejerier var nog inte heller missbelåtna med att det pratades mjölkdrinkar i flera primetime-minuter varje fredagskväll.
blogg tacka vet jag

Mockasin på kvastskaft.

I biografin över Hasse ”Kvinnaböske” AnderssonJag har skrivit mina sånger (2013) – berättas en anekdot om det där mytomspunna turnélivet, då många timmar mellan olika Statoil-mackar mellan Nyköping och Sveg ska fördrivas. Den gäller Väderkvarnsleken: man kommer överens om ett poängsystem för olika saker man ser från bilfönstret och formulerar dessutom ”Dagens Specialare”. Specialaren kan vara något ytterst specifikt. Flicka i gröna kläder på en häst. En cirkuselefant. Lasse Åberg i drag. Den som ser dagens specialare har vunnit.

Det berättas att Björn Skifs en gång var på väg till Göteborg på egen hand. Bandet hade åkt i förväg och Skifs skulle ansluta dagen efter eller senare samma dag. När de lämnade spelningen tillsammans i bussen ville han tvunget leka Väderkvarnsleken, och bandet gav motvilligt med sig.

– Björn bestämde att Dagens specialare skulle vara ”mockasin på kvastskaft”. Efter en stund hördes Björn ropa ”mockasin på kvastskaft” med hög röst. Bussen stannade och alla klev ur. Och i dikeskanten stod det ett avbrutet kvastskaft med en mockasin påträdd – riggad av Björn Skifs när han kom själv dan innan! Han blev diskad i ett år efter det och fick inte vara med och leka! Då förstår du hur viktigt det är att hålla igång i turnébussen.

Anekdoten är förstås sedelärande för den som någon gång tänkte fuska i en billek. Men ju fler gånger jag läser den här episoden, desto mer övertygad blir jag om att Skifs behandlades orättvist. För var det någon som tog leken på allvar, och införskaffade smygskor och städattiraljer och tog av sin dyrbara restid, så var det väl Skifs? Borde han inte ha premierats för sin kreativitet och sitt engagemang istället?

Luktar det inte rättsröta här? Hörde jag någon mumla ”justitiemord”?

Sida 1 av 2

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén