kallelind.se

Om Kalle Lind och andra gubbar

Var är Rolf?

I Cornelis Vreeswijk-sektionen i mitt bibliotek finns det en författare som svävar lite för sig själv. Jag tänker då inte på mig själv; min Cornelisbok förhåller sig till tidigare skrivna verk som fågeln som plockar löss från krokodilen. En som verkar ha haft ett alldeles eget förhållande till Cornelis, svävande i en Cornelissatellit, verkande i ett parallellt Cornelisuniversum, var Göteborgsförfattaren Rolf Fridholm (1936-2010).

Fridholm har skrivit inte mindre än två böcker om sin vänskap med Cees: Polaren Cornelis (1989) och Medborgare! En vänbok om Cornelis (1996). Vid närmare betraktelse visar sig ansträngningen inte ha varit så ohygglig: innehållet i böckerna är detsamma, bara pärmar, titlar och i någon mån ordning skiljer sig.

Böckerna rymmer en handfull minnesbilder och fragment från samtal, Fridholms egna aforismer med mer eller mindre Cornelisanknytning, citat från Cornelislåtar och något enstaka brev med omisskännlig vreeswijksk handstil. Till formen påminner boken om trubadurkollegan Bengt Sändhs Cornelis i mitt minne (2007) – samma anspråkslöshet, samma vemod, samma kollageteknik.

Men – Fridholm finns bara i Fridholms egna böcker. Sändh ingick i den alls icke alkoholfientliga trubadurhopen som rörde sig i Cornelis kölvatten; han själv eller nära kollegor som Ewert Ljusberg, Sid Jansson och Finn Zetterholm finns intervjuade i standardverk som Oscar Hedlunds bok Cornelis – scener ur en äventyrares liv (2000), Klas Gustafsons Ett bluesliv (2006) eller Tom Alandhs tevedokumentär Cornelis (1997). Ingen utom Fridholm har frågat Fridholm nåt. 

Vilket är lite anmärkningsvärt. Enligt Fridholm var det han – i egenskap av medlem i Sveriges Författarförbund – som skrev intyget när Cornelis skulle ansöka om svenskt medborgarskap och språkintyg fordrades. Jag har hört anekdoten berättas ett otal gånger – oftast med den ironiska knorren att Cornelis aldrig fick applicera favorituttrycket "medborgare" på sig själv – men bara en gång med Fridholm i rollen som den som skrev under på att herr Vreeswijk tillskansat sig tillräckligt av svenska språket för att kunna göra sig förstådd muntligen och skriftligen.

Fridholms berättelser är också påfallande avfolkade från dem som dyker upp i andras stories: fruar, musikanter, polare. Det kan bero på att Fridholms plattform var Göteborg och de historier han berättar oftast utspelar sig där, när Cornelis var på turné eller gästspel. Men det finns också nåt lätt ängsligt över godkännande-citatet på en av bokens försättssidor: 

En som jag vet stod Cornelis mycket nära var hans Polare Rolf Fridholm. Därför är det okej med denna bok – tycker Jack Vreeswijk.

Ingenstans, inte i någon av den ökande samlingen biografier, finns Rolf Fridholm heller citerad – med ett noterbart undantag: Myggans nöjeslexikon. Där, under uppslagsordet Vreeswijk, Cornelis, hittar man hans rörande redogörelse för en kväll med vår störste holländare, dennes trubadurkollega Carl-Lennart Westrell (inte heller det ett namn som återkommer i biografierna) och en "klanglåda":

Klockan var halv två på natten och vi satt intill en papperspelle i Gubberoparken och sjöng den nya visan. Vi drack öl och åt smörgåsar. Cornelis sjöng. Hans stämade hade tydligen sipprat in mellan fönsterspringorna för här och var slogs fönstren upp runt parken. Snart såg där ut som en julkalender med luckorna på vid gavel.

Och Cornelis han sjöng.

Sen hände något som man väl endast får uppleva en gång i detta jordeliv. Folk kom ut i den varma ljuvligt sköna augustinatten och satte sig som skuggor på gräsmattan. Dom satt där halvnakna eller i sina nattsärkar eller pyjamasar. Fler och fler kom. Och Cornelis han sjöng.

En otrolig syn. Folk som fått sin nattsömn störd – applåderade. Saliga av förtjusning. Och bad honom fortsätta. Det var som ett väckelsemöte där helt plötsligt Jesus själv ramlat ner utanför deras fönster. Många av åhörarna hade Cornelisskivor i händerna som dom tagit med ut i förhoppning att få dem signerade.

Det hela var så fantastiskt att jag började tvivla på om detta verkligen var Sverige.

Efter ett par timmars förtrollning fick vi erfara att det var det. 

Två polisbilar kör upp och vill veta vad som pågår.

Då tröttnar Vreeswijk.

Fast aldrig har jag hört några snutar bli så totalt utbuade.

Jag frågade en bekant om Fridholm en gång. Bekanten, som själv hade en del att göra med herr C både privat och professionellt, såg irriterad ut och skakade på huvudet. "Äh, han är mytoman", fick jag veta. Jag spetsade naturligtvis öronen och frågade efter belägg. "Den där historien om hur han satt och lirade i Gubberoparken har aldrig hänt! Cornelis lirade aldrig nånsin gratis!"

Föregående

Republiken Sverige …

Nästa

Äntligen! En text om Snoddas! 2013!

7 kommentarer

  1. Clas Kristiansson

    Jag var avlägset bekant med Rolf Fridholm. Han var ordförande i Göteborgs författarförbund och gav ut ett antal häften med egna aforismer.
    Han hade också flera konserter på Liseberg med Cornelis. Ville också ge ut en LP med dessa men den blev inte godkänd av de efterlevande.

  2. Anders Widfeldt

    Följande har däremot, utan tvivel, hänt. Sommaren 1983. IFK Göteborg har hemmamatch mot AIK i allsvenskan. Jag kommer gående på Folkungagatan, på väg mot ett större bevakningsföretags lokaler för att påbörja ett nattpass. Passerar pizzerian La Vacca, och ser Cornelis sitta vid ett av uteborden med en kompis och en kopp kaffe. En AIK-anhängare kommer hasande från Ullevihållet. Det är ännu någon timme kvar till avspark och den inte helt nyktre AIK-aren ser pizzasugen ut. Han får syn på Cornelis, och försöker sätta sig vid hans bord. Cornelis sträcker ut armen och skjuter AIK-arens tilltänkta sittplats in mot bordet med en rejäl smäll. Inte ett ord utväxlas. Cornelis ser ilsken och synnerligen bestämd ut. AIK-aren ser fåraktig ut. En servitris kommer ut och säger till AIK-aren: “Det kanske är bäst att du tar ett bord där inne”. Själv kväver jag ett fniss och går vidare mot en ensam natt i tomma kontorslokaler.

  3. Martin

    Att Fridholms aforismsamling Den sanningsenliga mytomanen uppges ha ett efterord av ”Cornelius Wreeswik” skingrar ju inte direkt misstankarna.
    http://books.google.se/books/about/Den_sanningsenliga_mytomanen.html?id=hDfDAAAACAAJ&redir_esc=y

  4. Spiring

    Jag tycker du är onödigt blygsam här. Din Cornelis-bok ser kanske anspråkslös ut bredvid tegelstenarna, men den kompletterar dem definitivt eftersom den till skillnad från de flesta Cornelis-böckerna handlar om hans musikaliska värld – det som väl egentligen borde vara mest intressant. (Och i mina ögon är det nog rentav din bästa bok, i alla fall bäst av de jag har läst.) Så om man ska använda sig av ovanstående liknelse, så är det väl de som koncentrerar sig på Cornelis liv snarare än Cornelis verk som är de lusplockande fåglarna…

  5. J-h:n

    Jag hade ju gärna velat att den där anekdoten vore sann. Jag kan se den så tydligt för min inre blick: Gubberoparken ligger strax här intill och är knappt en regelrätt park, mer en mycket stor innergård mellan några väldiga hyreslängor nere i Olskroken.

    Dessutom är det inte sant att Cornelis aldrig spelade gratis. Ett par nära vänner till mina föräldrar upplevde en scen mycket lik den som skildrades här i Gamla Stan i Stockholm på 60-talet.

  6. Fredrik P och F

    Men nu blir en nyfiken – nämnde DU Fridholm i ”Hej bröder…”?

  7. Kalle Lind

    Fredrik P och F: nej, jag tror inte det. Jag minns inte boken i detalj, men jag tror att jag överlag undvek honom och därmed en nödvändig diskussion om hans trovärdighet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén