Kategori: blogg Sida 39 av 99

Om inte den populäraste så i alla fall den trevligaste av alla bloggens evighetsserier: finurliga memoartitlar.

den 2011-06-30

Ja, det var ju längesen vi slutade vara petnoga med att det verkligen måste vara memoarer i den klassiska bemärkelsen (= gammal farbror eller tant tecknar på ålderns höst ner alla sina framgångar eller, om de heter Ingmar Bergman, sin avföringskonsistens). Det kan lika gärna vara biografier över fotbollslag eller popband – allt som har ett någorlunda dokumentärt innehåll och som fått en vitsig titel, gärna anspelande på nåt teveprogram eller visa memoarobjektet gjort sig skyldig till och/eller gammalt mossigt talesätt.

Bengt Grive hette en man som visste olika saker om sport och som berikat svenskan med orden ”mörkvitt” och ”blåbärsrisgrönt” (använda för att beskriva konståkerskors dräkter i en tid när folk fortfarande hade blyertsteve). Han har tydligen också berikat världen med boken Resor med Mål. Förstår jag saken rätt så skildrar den olika maträtter Bengt hann äta på olika platser i världen (bland annat skriver han en lång harang om nypotatis).

Det versala m:et kan man fundera över; ordet ”mål” har ju många betydelser (maträtt, destination, juridiskt ärende, själva konstruktionen som man ska placera puck och boll i) men ingen av dem stavas ju traditionellt med stort M. Vad syftar alltså titeln på? Kanske gör Grive resorna i en bil som heter Mål? Fast varför sitter han då i en tågkupé? Är det månne hans resekamrat? Är Mål alltså ett egennamn? Mål Olofsson? Mål Spektrum?

Efter balen.

Av Kalle Lind

den 2011-06-29

i blogg

Min favorit bland gamla skillingtryck är antagligen ”Efter balen”. Den har vad jag anser att ett ett riktigt klämmigt musikpekoral bör ha: valstakt, nödrim och en övertydlig moralismmoral.

Den enda gång jag stött på den är på Maritza Horns Jämmer och elände (1978), där den trängs med mer välbekanta sorgesånger: ”Lasarettsvisan” (där jag särskilt uppskattar versen ”Läkarn svarar ej den lilla / men strök sakta hennes hår / och med tårar i sitt öga / vänder han sig om och går”) och ”Lejonbruden” (som väl inspirerar Muminpappan till det stora lejondramat i Farlig midsommar?)

(Inom parentes: Maritza Horn hör till de där fascinerande marginalfigurerna i den svenska kulturvärlden, en sån som uppmärksammas ungefär vart tionde år.

1978: skillingtryckskivan Jämmer och elände, producerad av Marie Bergman för Anders Burmans Metronome-etikett.
1988: singeln ”Lyssna till ditt hjärta”, x antal veckor på Svensktoppen.
2000: samlingsplattan ”Guldkorn”, samlande skillingtrycks-lp:n och ”Lyssna till ditt hjärta”-singeln.
2008: dottern Melissa Horn lp-debuterar och gör en duett med Lars Winnerbäck.)

”Efter balen” tar upp samma problematik som bokstaven N i Lennart Hellsings ABC-bok (”Nippertippan Tippsi Vips / Hon är lite happ som hipps / Byk och bak det vill hon slippa / Hon vill trippa på en hippa / Pudra sig med pudervippa”): unga damer som ägnar sig åt flärd istället för hem. Hellsing undviker det värsta moraliserandet och konstaterar bara faktum; den okände författaren bakom ”Efter balen” gör tvärtom moraliserandet till en dygd.

Visan skildrar koncist huru illa det kan gå när en ung dam går på bal och låter sig uppvaktas av kavaljerer, obekymrad om morgondagen, fast att lillen ligger hemma och är sjuk: lillen dör.

So it goes.

Jag vet inte vilken vers jag uppskattar mest. Kanske är det den stämningssättande andra versen, där samtliga dramats premisser radas upp och Det Stora Hotet antyds, liksom Skälet Att Det Stora Hotet Verkställs (= flickans oansvariga slampighet):

Men hon går ändå på balen
fast lillen är sjuk i kväll,
man hör där nere i salen
hon är så nöjd och säll

Vad bryr hon sig om hemmet?
Blott hyllning av herrar hon får
Hon är berömd, lillen är glömd
medan valsen går

Eller så är det kanske den fjärde versen, där handlingen får sin logiska och oundvikliga peripeti. När det ytliga och syndiga spelet mellan den unga flickan och de liderliga kavaljererna har försvunnit så visar det sig att det som verkligen är viktigt för en ung kvinna (= hemmet och moderskapet) har glidit henne ur händerna en gång för alla. Och ingen annan än hon själv står att klandra.

Snart äro fröjderna flydda
Vännerna skiljs från varann
Hustrun i dörrn till sin hydda
möts av sin gråtande man

Men ej ett ord han säger
Pekar på vaggan blott
Allt är förött – lillen har dött
medan valsen gått

Ja, och så slutar det som det gör för kvinnor som försöker leva utanför det staket som samhället har satt upp för deras egen skull: hon blir galen (jfr fröken Julie).

Med vidöppna ögon hon stirrar
på vaggan där lillen är
Hon vansinnigt skrattar och springer
Lillen som varit så kär!

All livets lycka försvunnit
blott för en enda natt
Och till sist lillen hon mist
medan valsen gått

Texten är troligen från artonhundratalet men ständigt aktuell. Tag lärdom av detta flickor: håll på er. Och ta hand om era barn. Och inse att det är ni och inte era karlar som bör stå vid deras dödsbädd. Och sluta slampa er på dansgolven.

Så var det med det lilla helgonet 2.0: vers 6.

Av Kalle Lind

den 2011-06-22

i blogg

Gott folk! Håll ut! Utlovad sommarföljetong kommer att droppa in när ni minst anar det! Så länge håller vi liv i en kuplett (ni minns väl för jösse namn Kupletten?) som bara blir mer och mer oöverskådlig. Det är en genrekonvention; även Karl Gerhard skrev ständigt nya verser till gamla visor i takt med att nya fenomen behövde en spydig och finurligt rimmad kommentar.

Den här versen intar inte nån speciellt djärv eller originell hållning och berättar sannerligen inget nytt för någon. Har den alls något existensberättigande så ligger det i så fall i de ekivoka anspelningarna. De kanske inte är så gräsligt iögonfallande idag, men på just Karl Gerhards tid hade de nog kunnat väcka anstöt hos somliga.

En franskfödd portalfigur för IMF

stämde med ett stycke städerska träff

Det verkar dock som det var något för sent

för samvetet kunde han inte få rent

För även i ett land där folket tycker det är lattjo

att maktens män är alfahannar, otrogna och macho

så verkar förtroendet ändå ha krympt

när mansgrisandet blev en aning för grymt

För när Strauss-Kahn skrapat i sig all fransyska från assietten

så ville han ha ännu mera lammkött till baguetten

Därför tog han sig en stadig l’Assange som extrarätt

Så var det med det lilla helgonet

En motsägelsefull man.

Av Kalle Lind

den 2011-05-12

i blogg

Det är djupt tragiskt att jag, just som bloggen flyttar och allt borde få en nytändning, sitter överlupad med annat arbete. Men som med allt arbete har jag i alla fall vunnit några oanade insikter (när jag jobbade på häktet upptäckte jag till min förvåning att jag visste hur man tar polisgrepp, när jag jobbade i storkök insåg jag att jag inte vill laga mat). Eftersom det arbete jag just nu utför tvingade – ”tvingade” ska nog stå inom citattecken – mig att göra lite research på Jokkmokks-Jokke, så har jag just gjort insikten att Jokkmokks-Jokke var en motsägelsefull man.

Det finns väl redan en motsägelse i att han kallades Jokkmokks-Jokke när han hette Bengt Johansson och var från Djupbäck (som för all del ligger i Jokkmokks kommun). Men ännu mer komplex framstår karln när man bläddrar i hans memoarer, som är en orgie i klassiskt svenskt armod, dessutom tjälfruset:

Det enda invånarna i dessa kåkar var rika på var ungar.

Mor var värd ett bättre öde. Far med förresten. Undergivet böjde de sig inför fattigdomsoket. Strävade utan nämnvärda förhoppningar om att tillvaron skulle bli bättre varken för dem själva eller deras barn.

Det hade blivit fem skolår vilka trots lång skolväg och bristfällig undervisning gett mig så mycket att jag åtminstone kunde läsa, skriva och räkna.

Jag slet fruktansvärt för att hugga tjugofem timmerstockar om dagen, vilket var nödvändigt om jag skulle komma upp i till en dagspenning som det gick att leva på. Arbetet var naturligtvis alldeles för tungt för en tolvåring.

Hur ofta hände det inte att jag grät mig till sömns på kvällarna därför att det värkte i hela kroppen på mig av det alldeles för tunga arbetet.

Så vad heter då denna skildring av elände, elände och elände? ”Helvetet på jorden”? ”Man kan lika gärna dö”? ”Totalt jävla mörker”? Inte då. Då känner ni inte Jokkmokks-Jokke.

Så var det med det lilla helgonet 2.0: vers 5.

Av Kalle Lind

den 2011-05-10

i blogg

Gott folk! Vi kan pusta ut. Kupletten är i mål. Så här löd alltså sista versen i den Karl Gerhard-inspirerade kuplett jag framförde för en skara unga balla människor på humorklubben Oslipat i Malmö för en vecka sen. Melodin är, som i alla tidigare fall, KG:s ”Så var det med det lilla helgonet”, för våra lite äldre läsare kanske mest känd under originaltiteln ”Johan på Snippen”.

Kuplettmakarn själv är politiskt korrekt
Han kallar sig för feminist oförskräckt
Och utan att någon har bett pratar karln
om hur gärna han vill va’ med sina barn

Men han pratar bara vitt och brett om jämställdheten
för att han har begripit att det nu är på tapeten
Samt för att kunna ragga damer i Fi
för där har han hört att de ofta är bi

Och frågar nån om barnen vet han knappast vad de heter
För att få lugn och ro så har han köpt en flaska eter
Sen sänker han sej själv så kokett i en kuplett
Så var det med det lilla helgonet

Så var det med det lilla helgonet 2.0: vers 4.

Av Kalle Lind

den 2011-05-09

i blogg

Kupletten goes on and on. Föreställ er alltså att jag i onsdags kväll stod och framförde hela det här textblocket för en ömsom förvånad, ömsom konfunderad publik.

Den här versen är den jag skäms mest för. Jag gillar ju karln det handlar om. I krig och kupletter är dock alla medel tillåtna och lojalitet måste offras till förmån för förarglighet.

Från Gävle hit nedsteg en jesusfigur
att frälsa vår oandliga kultur
med UFOn och TM och sång som var gäll
och budskapet att man bör vara snäll

På spelningar runt landet så har man hört honom ropa
att vi ska vara fredliga och sjyssta allihopa
Men när hans låtar sen slutade slå
så ville han fortsätta slå ändå

Förr blev han inspirerad av Bowie och av Zappa
men nu vill han rappa liksom våran Papa
Så han rappade sin käresta – men på ett andligt sätt
Så var det med det lilla helgonet

Så var det med det lilla helgonet 2.0: vers 3.

Av Kalle Lind

den 2011-05-08

i blogg

Kupletten i Karl Gerhards anda – för att inte säga efter KG:s modell – fortsätter och fortsätter. Det tillhör genren att den aldrig tar slut. Det tillhör också genren att vara försmädlig – dock på ett finurligt vis. Finurligt blir det automatiskt genom att det rimmar.

Kamratposten vill ha en ansvarsfull boss
som lär våra barn att bete sig som oss
De tror sig förlora friskhetens färg
om bossen beter sig som Tommy Körberg

För kanske han på KP:s pysselsidor snart förmedlar
små knep som man kan göra med sugrör och med sedlar
På teveinspelning kan repliken ha spritts:
”Nu ska vi jävlar bli wild mina kids!”

Och kanske kan man inte vara star på Barnkanalen
om man tar in pulver via Polen och analen
Kanhända på offentlig toalett han gör reträtt
Så var det med det lilla helgonet

TILLÄGG: Lite oväntat blev denna gamla nyhet på nytt löpsedelsstoff samma dag som jag tryckt på ”publicera inlägg”. Personen det handlar om har i samma veva gått ut med ett blogginlägg där han berättar sin version av förloppet, vilken inte ställer Expressen i vacker dager. Jag vill understryka att min avsikt är att kommentera skeendet i stort, inte peka ut. Väl medveten om att skämtet ändå blir på hans bekostnad hoppas jag att kupletten nånstans kan stå på egna ben.

Så var det med det lilla helgonet 2.0: vers 2.

Av Kalle Lind

den 2011-05-08

i blogg

Jag har, som tidigare redogjorts för, haft mage att ställa mig i en källare inför Malmöhipsters och framföra en rykande färsk kuplett. Eftersom det är rejäla textsjok kastar jag ut dem pö om pö. (Det blir för övrigt de sista inläggen på den här bloggadressen. En man med ett skägg flyttar på sig men fortsätter att hålla er ouppdaterade om världen just nu.)

Ja, ni har väl fattat grejen? Modellen för visan är plankad från Karl Gerhard. Melodin är Gerhards egen ”Så var det med det lilla helgonet”, i sin tur skriven på melodi ”Johan på Snippen”. Till genrekonventionen tillhör nödrim och spydigheter.

På Röda korset jobbar folk ideellt
mot nöden och döden, elände och svält
Små tanter de skänker det lilla de har
och virkar nån grytlapp till nån basar

Men i ledningén satt en som hette af Donn-er
och lånade för egen del från Röda Korsets fon-der
Han lånade lite – och låna’ än en gång
Sen satt han där och lånade månaden lång

Visst vill han stoppa munsbitar i hungrande små huvven
Men först vill af Donner lackera om SUV:en
”Svält ni så länge mens jag äter mig mätt!”
Så var det med det lilla helgonet

Så var det med det lilla helgonet 2.0: vers 1.

Av Kalle Lind

den 2011-05-08

i blogg

I onsdags (2011-05-04) hölls experimentkväll på humorklubben Oslipat i Malmö. Temat ”I någons anda” uppmanade deltagarna att skriva skämt och göra akter i kända humoristers anda. Någon valde Bill Hicks, någon annan valde Wanda Sykes, en tredje Jerry Seinfeld. Själv valde jag, så klart, Karl Gerhard.

Kuplettformen – att med finurliga rim, lustiga anspelningar och återkommande omkväde kommentera samtidsfenomen på ett infamt sätt – har länge fascinerat mig. Den är så klart stendöd men behöver inte vara stendöd. Henrik Dorsin har flera gånger bevisat att det går att göra musikhumor som gamla farbröder gjorde den och ändå vara angelägen.

Jag ville sålunda testa samma sak. (Jag har försökt tidigare, med sådär resultat.) Efter direkt förlaga av Gerhard (diskussioner förekom under kvällen huruvida detta är en parodi eller ett plagiat, men det är naturligtvis en parafras med inslag av pastisch) skrev jag nya verser på gamla fina ”Så var det med det lilla helgonet” (melodi: Johan på Snippen).

Gerhard skrev om Snoddas och Ingrid Bergmans utskällda Jeanne d’Arc-föreställning. Det har inte riktigt alla koll på idag. Jag var alltså tvungen att välja ämnen som folk har en chans att relatera till. Detta är första versen. De fyra övriga (det ingår i genrekonventionen att kupletter är lite längre än de behöver) kommer.

På servicehem omhuldas våran monark:
”En stolt nationalsymbol, stilig och stark!
Han skänker åt världen sitt värdiga sken
och spiran är ständigt polerad och ren”

Men så skrev man boken där man avslöja’ skandalen
om vad kungen gjorde mellan balerna och talen
Mens hustrun satt hemma och tröstlyfte sej
så stånkade han som en riktig plebej

På efterfest hos Noppe kunde konungen ta för sej
av kaffeflickor, La Camilla och allting som rör sej
Vid kattmaten grät våra gamla en skvätt:
”Så var det med det lilla helgonet!”

En gubbkantad påskhelg 3: Lena Maria Gårdenäs.

Av Kalle Lind

den 2011-04-27

i blogg

(”Gubbar” används här med den mindre etablerade betydelsen ”folk som var lite mer i ropet Förr än vad de är Nu” och är alltså inte könsbestämt.)

Dymmelonsdagen tillbringade jag delvis i Lund, där ett pilotprogram spelades in efter brittisk förlaga. Olika intelligenta och verbala människor samt jag satt och diskuterade obskyra men fascinerande fakta. Jag kände mig som en enkel påg från landet, trots att jag i själva verket är en enkel påg från småstan, i sällskap med På spåret-deltagare och Parlamentet-ledamöter.

Min nervositet släppte dock en smula när vi satt backstage och mitt öra plötsligt nåddes av en diskussion jag kunde relatera till. Ämnet var ”vad i helsicke gör Staffan Ling nuförtiden?” Likt en magnet till en grupp journalistutbildade järnfilsspån drogs jag in i samtalet, kompletterade det med Stadskampen och den bortglömda thrillerkomedin Guld som Ling gjorde nån gång på åttiotalet (starring Svante Grundberg och Björn Wallde).

Diskussionen togs snart till än mer avancerade nivåer när Anna Charlotta Gunnarsson kastade in brandfacklan ”och vad gör förresten Lena Maria Gårdenäs nuförtiden?” Vi stod alla svarslösa.

Jag minns själv Gårdenäs framför allt för Repmånad, där hon var den hittills enda någorlunda jämnåriga dam Lasse Åberg får i slutet. Tidigt åttiotal hade hon egen TV-show – lite halvfinurligt döpt till ”Lena Maria Gårdenäs show” – och hade innan dess även en fullt fungerande musikkarriär.

Men vad hände sen då, satt vi tillsammans och undrade. Inga svar gavs och vi trillade väl så småningom in på nåt viktigare (”Vad hette Julius sidekick i Discotaket?”).

Döm därför om min förvåning när jag några kvällar senare tittar på Timmy Lamm med mina söner. Timmy Lamm, för er som undrar, är en spinoff på Fåret Shaun, båda två från samma leranimationsfabrik – Aardman – som gav oss Wallace & Gromit. Timmy Lamm är välgjorda och rätt fnissiga småfilmer om ett gäng lantdjur som går på dagis, och har ett soundtrack som är förhållandevis icke-enerverande:

Timmy – hej Timmy
är ett litet lamm som vill testa allt
Timmy – hej Timmy
Han kan ställa till det som ingen ann’
Timmy lämnar hemmet för att se sig omkring
När det gäller bus då är han bäst
Han leker med vänner så ofta han kan
och han trivs och tycker livet är en fest!

Medan barnen såg på filmen tittade jag på själva dvd-fodralet. Jag har alltid varit mer intresserad av extramaterialet. Vem visade sig alltså ha skrivit den svenska texten till Timmy-jingeln? Vem visade sig vara kvinnan bakom raden ”när det gäller bus då är han bäst”? Jo – allas (eller de flestas (eller en dels))) våran Lena Maria! En googling visar att filmdubbning mycket riktigt varit hennes inkomstkälla under den senaste räckan av år. Så nu vet vi det.

Det är kanske inget scoop i Watergateklass. Men det är ett litet litet oansenligt faktum som gör min värld något tydligare och mer lätthanterlig.