Kategori: blogg Sida 46 av 99

En man med ett skägg presenterar stolt: En annan man med ett skägg! (Som skriver om en tredje man med skägg!)

den 2010-11-26

Det är med vördnad jag för första gången någonsin presenterar en gästpenna på denna blogg. Jag har valt honom med omsorg: mannen som en gång gav oss Häpnadsväktarna och Fönster mot tegelväggen, Werner, Preben och Jöns (med parhästarna Werner, Preben respektive Jöns). Jag talar förstås om – och här är det lämpligt med en standing ovation – Åke Cato).

Häromsistens nedkom jag med en ny skrift med den klatschiga titeln Hej bröder – lyssna nu till min historia! Personligt om Cornelis sångvärld. Strax efter förlossningen var bokens illustratör Jimmy Wallin uppe hos Cato, vars flitigt nyttjade dator har sin boplats i centrala Malmö, i ett helt annat ärende. Ärendet var för övrigt Karl-Alfred – to be continued.

Samtalet de båda emellan kom dock delvis att kretsa kring en annan kedjerökande gammal sjöman, vars kostintag dock inte främst bestod av spenat: Cornelis Vreeswijk. Cato fick min bok av Wallin och tackade troligen artigt enär han är en väluppfostrad man.

Det ena ledde till det andra, och det andra är alltså liktydigt med nedanstående vandring nerför Catos Minnens Boulevard.

Jag vet inte om Cornelis Vreswijk var snäll, men han hade snälla ögon.

Det är dom jag saknar när jag tittar på bilder av Hans-Erik Dyvik Husby som spelar titelrollen i filmen Cornelis. Visst är Husvik porträttlik, men han saknar sin rollgestalts ögon.

Cornelis var förstås en del i det Stockholm där jag tillbringade närmare trettio år. Som nöjesjournalist, först på Expressen och sen på Aftonbladet (i likhet med Gösta Ekman i en känd sketch kunde jag aldrig bestämma mig) träffade jag Cornelis flera gånger och gjorde mer eller mindre framgångsrika och läsvärda intervjuer med honom.

Och eftersom han var en man som insåg vikten av att göra ett gott intryck i media var han förstås alltid lika vänlig och tillmötesgående.

Jag kände aldrig Cornelis personligen (vem gjorde förresten det?) men i början av åttiotalet kom våra vägar att korsas, bokstavligt talat eftersom vi bodde på samma ö, Storholmen, i Stockholms allra innersta skärgård: ön ligger bara ett par hundra båtmeter från Lidingölandet.

Då hade han strax innan gift sig med sångerskan Anita Strandell, en dam jag kände sen tidigare. Tillsammans med Diana Nunez och Inger Öst hade Anita startat en sånggrupp som jag och min dåvarande samarbetspartner Björn Barlach hade döpt till Tre Damer.

Denna väna och synnerligen välljudande damtrio förekom här och där i nöjesvärlden, men blev väl aldrig någon av de stora grupperna. Inte förrän någon – det skulle inte förvåna mig om det var den driftiga och företagsamma Anita – föreslog att Cornelis och Tre Damer skulle göra en krogshow tillsammans.

De medverkande beslöt att snacka ihop sig med Björn och mig och tillsammans företog vi en arbetsresa till Åland. Det var kanske inget särskilt lyckat val med tanke på Cornelis grava alkoholism, och sjöturen blev mer stormig än självaste Ålands jäsande hav, men resan gav resultat och Björn och jag började skriva texter.

Det var inte så mycket texter som behövdes för det mesta som skulle framföras var av naturliga skäl författat av Cornelis. Men vi fick ihop några lysande texter för konstellationen på scenen. Detta kan jag säga utan att förfalla till skryt och skräpp, för det var mest Barlach som skrev.

Showen som hade premiär på Bacchi Wapen i Gamla stan blev synnerligen lyckad. Bland annat framförde de fyras gäng Dansen på Sunnanö av Evert Taube.

Vad ser ni då, herr Rönnerdahl, kanske min nya kjol? sjöng flickorna.

Ja den och kanske något mer, sjöng Cornelis och fortsatte: Ta hit en bra fiol!

Det fanns en sådan i kompbandet, trakterad av en polsk invandrare vid namn Kajtek Wojciechowski (han var för övrigt under några år gift med Diana Nunez). Kajtek var djupt musikaliskt bildad och utbildad på musikkonservatoriet i Warszawa. Damerna fäste en blomsterkrans på violinistens änne och sjöng: Där går en dans på Sunnanö till Rönnerdahls fiol.

Inte ett öga var torrt i lokalen…

Föreställningen bandades och har sänts flera gånger i tv. Anita har sagt mig att showen på Bacchi är det hon är mest stolt över i sin karriär och jag är böjd att säga detsamma. Jag skrev inte så mycket, men jag kom med en del idéer som förverkligades på scenen.

Anita kämpade länge för att hålla ihop äktenskapet med Cornelis, men spritdjävulen var en alltför svår rival och efter många tappra försök var sångmön och sångaren tvungna att ge upp och gå skilda vägar.

Men fru Vreeswijk har väl förvaltat sin exmakes texter och har gjort flera turnéer i hans anda.

Som sagt, på Storholmen stötte vi på varandra då och då, Cornelis och jag, men mest höll han till på de blånande fjärdarna. Inte med metspö i nån liten grönmålad eka, om det nu var det ni trodde; ack nej, herr poeten hade, så socialist han var, försett sig med ett jättelikt schabrak till motorbåt i flera våningar och med betydande antal dånande hästar i motorn.

Över huvud taget tror jag inte att poeten i så värst hög grad levde upp till sin roll som samhällsförbättrare och De Arbetande Massornas Hjälte. Han hade ett mycket gott öga till lyxprylar av alla de slag.

Men för fan, så mycket stålar som han diktat och sjungit ihop tycker jag det var honom väl unt att få leva lite loppan.

Och snäll var, det tror jag i alla fall. Innerst inne.

Han hade i alla fall snälla ögon.

EPILOG: Under ett av mina sista år i Stockholm träffade jag Cornelis på en uteservering vid Odenplan. Det var en tragisk upplevelse. Sjukdomen hade brutit ner honom och den tidigare frodige och frustande trubaduren var nu bara en så kallad skugga av sitt forna jag, en liten mager och i förtid åldrad gubbe. 1987 dog han, men hans poesi lever som aldrig tillförne.

Saxat från Jehovas vittnens officiella webbplats

Av Kalle Lind

den 2010-11-24

i blogg

Ingen fråga är för oviktig.

För Svitjod i dåtiden.

Av Kalle Lind

den 2010-11-23

i blogg

I min mormors hem stod Svitjodböckerna. Jag tog som liten ner dem, nyfiken på de lustiga EWK-bilderna på omslagen och satte dem ifrån mig cirka tio sekunder senare. Trots att jag var härdad och på eget bevåg hade köpt mig Kar de Mummas bästa och säkert två kåserisamlingar med Gits Olsson, var Svitjodböckerna mej fullkomligt främmande.

Jag vill minnas det som att jag kände rädsla inför de där böckerna, som om det var de som slutgiltigt skulle föra mig från Barnstadiet direkt till Farbrorstadiet. Det var som om jag redan då, som synnerligen lillgammal tio-elvaåring, förstod att jag kanske måste genomleva några år regressiva år med popmusik och tjyvrökning innan jag kunde betrakta mej som fullvuxen.

Häromdagen tog jag mod till mig och beställde några volymer från Stadsbiblioteket. Bibliotekarien såg misstänksamt på mig, som om hon trodde jag var en åttioårig man som, likt rymdisarna i The Event, stannat upp i det kroppsliga åldrandet.

Svitjodböckerna är, vågar jag påstå, det mossigaste som finns. Från 1956 till 1973 skrev Gunnar Ericsson och ritade EWK en årskrönika över svensk politik – skriven som vore det vikingatid. 1956 blev alltså 956. Gunnar Ericsson blev Gunnar på Lid-arrende. EWK blev Ewert Nidristare. Riksdag blev Tinget. Barnbidrag blev piltskärv. Radio och TV blev allmannalur och fladderbilder. Riksdagens första kammare blev De Flintskalliga Huvudrunkarena. Riksdagens andra kammare blev De Ystre – för att ”få av männen och sköldmörna där voro över sjuttio år”.

Inte nog med att föremålen för satiren är hopplöst inaktuella (hur många minns Svenska Penninglotteriets överdirektör Hjalmar Nilson?) – även formen är nästan irriterande daterad. Ovanpå det var båda upphovsmännen bondeförbundare.

Tecknaren EWK – f.ö. svärfar till både globetrottern Staffan Heimerson och Expressens extremhögerfalang Ulf Nilson och med andra ord värd för mången testosteronosande släktmiddag – började sin karikatyrkarriär i diverse tidningar ägda av RLF (dåvarande LRF).

Författaren Gunnar Ericsson – för övrigt storebror till en välkänd svensk barnboksförfattarinna och förlaga bland annat till Bullerbyns Lasse – var till och med riksdagsman för Bondeförbundet (dock hoppade han av samma år som han började med sina satirer).

Vi pratar alltså finurliga centerpartistiska krönikor skrivna så som Snorre hade gjort det. Jag behöver förstås inte påpeka att jag gillar det.

För mig, som Anale Doktor i Knappologi, är förstås korsordslösandet halva grejen. Det var med blandade känslor jag noterade att varje bok har en ordlista, men snart nog insåg jag att den bara hjälper en på traven. För även om jag själv hade knäckt att Jarl Väderskutt – ledare för De Ståndaktige – syftar på dåvarande Högerpartiets dåvarande ledare Jarl Hjalmarson, så har jag ännu inte fattat varför runristaren kallar honom Väderskutt.

Men jag märker också att jag ibland flinar till på riktigt. Gunnar Ericssons kommunistförakt är om inte annat väldigt försmädligt:

Den minste av hövdingarna var Hilding Röde (Hilding Hagberg, dåvarande ordförande för dåvarande Sveriges Kommunistiska Parti, bloggarens anm.) som många gånger rest österut till Gårdarike och där lärt sig underliga åthävor och hur man skall komma i konungens råd utan någons samtycke. [—]

Rödes skara var emellertid liten och obetydlig, ehuru många av hans män hade större käftbredd än axelbredd och därigenom hade möjlighet att utstöta svåra rytanden.

Även såssarna gäckas enligt beprövad modell:

Ty nu var det första dagen i Blomstermånad (maj, bloggarens anm.) och då plägade ettersötingar (efter Olof Ettersöt, dvs Palme, bloggarens anm.) och sveruser (Sverige-ryssar, dvs kommunister, bloggarens anm.) gå i led med röda fanor och kräva jämlikhet och annat som ettersötingarna icke lyckats åstadkomma under de femtiotal år man haft makten i landet.

Jag tycker också det är ganska festligt när han reder ut förkortningar: KDS står för Kampflocken för Dygd och Sedlighet, Sifo för Sällan Infrias Förutsägelserna Ordentligt alternativt Sannspådd Icke Förfärligt Ofta, KFML(r) för Kraft Från Maos Lilla röda.

Det är naturligtvis gubbgnälligt och bondkonservativt överlag, men det hela präglas av en språklig konsekvens och esprit som sätter upp sina egna regler. Att kalla Ola Ullsten för Ola Mittbabble hade ju inte varit roligt alls om det inte vore för vikingakontexten. Nu blir det i alla fall lite roligt. Likaså att kalla tenniskungen Gustaf V för Gustaf Boll.

Ur det torraste virket slår de skarpaste lågorna. Eller nåt.

Och i gamla goda satirikers anda blottlägger han också en del hyckel, skalar av politikens fluffiga utanpålager och pekar på skillnaderna mellan Ord och Handling. 1966 klädde som bekant Per Oscarsson – Per Byxefäller – av sej hos Lennart Hyland – Lennart Ordsprut – samtidigt som han improviserade lite sexualupplysning om mammas och pappas respektive kiss. Påföljd: moralpanik i landet. Gunnar på Lid-arrende kommenterar med genomskådarens blick rabaldret:

Men av barnen framför fladderburken voro några för små för att ännu ha lärt sig att ta anstöt och andra sade, att där hör du moder, att det inte alls är såsom du har sagt mig och förresten har jag läst, att storken är utdöd i hela landet så att även skåningarna numera få sina barn på naturligt sätt.

De äldre barnen sade, att nu, moder, måste jag nog tala litet med dig om livets gåtor, ty det där med blommor och bin har du missuppfattat och det äro sällan honung som människorna äro ute efter.

Och några av männen sade sig ha kört ut barnen ur rummet, enär de voro alldeles för små att titta på hur folk klädde av sig inför andra, utan finge liksom sin fader vänta, tills de hade råd att gå på mjödhus och natthålligång och betala för att få se slika ting och denna deras betittning hade ju i ärlighetens namn ändå skett i smyg och det hade gällt kvinnor, höftknyckerskor som blottat sig till männens förnöjelse, sådana män som icke visste hur en kvinna såg ut utan kläder eller trodde sig för tillfället icke kunna erinra sig detta. Men – som nu – att se en man i underhosor var slemt och oroväckande och ingav en lätt förnimmelse av fasa.

Som sagt: när jag gav mig i kast med Svitjod för första gången på två decennier trodde jag att jag skulle hånskratta. Men nu: bli inte förvånade om ni ser hela vikingakonceptet plankat rakt av på en blogg nära dig.

TÄVLING: pricka in alla gubbarna på omslagsbilden allra överst.

PRIS: känslan av att kunna två gamla gubbar mer än Kalle Lind.

Göteborgsfittsbibeln.

Av Kalle Lind

den 2010-11-22

i blogg

Under några månader i åttiotalets slut hette svensk litteraturs gossen Ruda eller enfant terrible LOB. En tid senare hette han väl nåt annat, Nikanor Teratologen eller Sebaot X eller nåt liknande som lät lagom kätterskt och gudsföraktande. Ibland heter han Magnus Dahlström, för det mesta Stig Larsson.

LOB – Lars-Olof Bengtsson – hade varit en lokalkändis i Göteborg sen sjuttiotalets slut, då han övertalades att vara med i punkcombon Göteborg Sound för att de drack mycket starköl. Mest känd blev den finstämda visan om Björn Borg – med det försynta påståendet ”du har aldrig gjort ett handtag i hela ditt liv” – som lär ha gjort Södertäljes stolthet så gramse att han försökte dra LOB inför skranket.

1979 var det inte helt chic att ha synpunkter på nationalsymboler, oavsett om de skrev sig i skattesmitarparadis eller ej.

LOB – med ett smeknamn som dessutom är synonymt med Lagen om Omhändertagande av Berusad person – var en blandning av The True King of Rock’n’Roll Underground GG Allin och The True King of Fruntimmersvitsar’n’Göteborgsgemyt Sten-Åke Cederhök. Vulgär, oförutsägbar, snabbkäftad, galen, försupen och västkustpatriotisk. Åtminstone ännu 2002 still going bärsärk.

Första gången jag själv hörde talas om karln var i SVT-programmet Stina med Sven, en lamare uppföljare till Nöjesmaskinen (dessutom innehållande programmomentet ”Sven med Åke”, som var en lamare uppföljare till Nöjesmassakern).

LOB intervjuades av Dabrowski och Melander. Vad som sades kommer jag inte ihåg, men jag minns att han plötsligt spottade ut citronläsken SVT bjöd på och plockade upp en starkbock ur bröstfickan på jeansvästen. Sånt gjorde intryck på en trettonåring.

Han skrev alltså en bok, Excelsior (1988), som först bara trycktes upp och spreds bland LOB:s polare (typ Freddie Wadling), men som av nån Komvux-lärare fiskades upp och fick större spridning och kultursidesartiklar och ett par likartade uppföljare.

Det är en skitjobbig bok att läsa. Jag antar att det är medvetet. I botten ligger nån sorts bibelallusion. Boken är redigerad efter samma versprinciper som Den Heliga Skrifti. Verserna är ömsom långa, ömsom korta, alltid stötande, utom i de fall när de bara är billiga vitsar:

– Låt oss sjunga HERRENS lov!
– Jaså, har han semester?

Oftare är det frågan om billiga OCH stötande vitsar:

– Hur kommer det sig, tror du, att folkpartiet kunde lyckas så bra i valet 1985?
– Det berodde på att vi nådde ut med vårt budskap och tog väljarna på rätt sätt!
– Tog väljarna på rätt sätt? Hur då?
– Rätt på fittan!

Men ännu oftare är det BARA stötande:

Doris Lessing
är en hora
som bara skulle må bra
av att bli ihjälslagen
lite oftare

Ytligt sett är boken bara en enda postpubertal Onkel Kånkel-orgie i ”urinwurstar”, ”slaskiga horfittor”, ”blöta smygfjärtar”, grova personpåhopp på stackars Sune Mangs och inte minst ett kvinnohat som man gärna vill tolka ironiskt men inte riktigt kan. Samtidigt är den lite för smart, lite för genomtänkt och lite för rolig på riktigt för att avfärdas.

Mitt i regnet av bruna korvar som kläms ut ur världens rövhål finns en gapig kritik mot samhället i allmänhet och finkulturen i synnerhet där LOB inte riktigt lyckas dölja att han tänkt lite innan han satt sig vid skrivmaskinen:

Fan vad jag är symbolisk när jag bl a skriver: Det snackas ju så jävla mycket i mina dagar om gräsrötter och hur mycket de skall ha att säga till om. Gräsrötter skall väl för fan inte ha någonting att säga till om! De skall bara ha skit, så att de blir tjockare och skönare att trampa på. Men låter de växa sig för stora, då klipper vi av dem, jäms med, allihop. Liar och gräsklippare skär lätt genom skitfödda plantor …

Att kalla det ”tänkvärt” känns märkligt. Jan Berglin är tänkvärd, liksom Tage Danielsson (som intressant nog är en av få offentliga personer LOB nämner utan förnedrande epitet, som Peter ”Skittänderna” Himmelstrand eller Jan-Ove ”Fittdoften” Waldner). Tänkvärt är lika med finurligt är lika med underfundigt är lika med salongsfähigt. LOB vill inte befinna sig i några som helst salonger. Det vill man kanske om man skriver:

Tänk om alla människor vore som jag
Då skulle allt telefonkatalogen se bra löjlig ut

Men det vill man definitivt inte om man några sidor senare skriver:

Christina ”Dyngfittan” Jutterström gick för ett tag sedan på journalisthögskolan, gatan och heroin. Nu har hon slutat på journalisthögskolan.

1988 var det nog inte heller politiskt korrekt att uppdatera gamla skolgårdsvitsar med en krydda nationellt trauma:

– Men snälle Lob! Vet du verkligen inte att Olof Palme är död?
– Nä, jag visste inte att han var sjuk ens …

Excelsior kallas av kritiker gärna ”mastig” eller ”tröttsam” och med all rätt. Man blir mätt och man blir trött, men samtidigt är det som att lyssna på en gammal parkbänksalkis som ibland plötsligt slänger ur sej nån insiktsfull sanning eller blottar ett oväntat kunnande.

För egen del blir jag på ganska gott humör varje gång LOB riktar sina brakskitar mot kulturparnassen:

Somliga tror
att det här med att skalda knäckprosa
bara är att sätta sig ner,
skriva ett par meningar
och bryta av dem på lämpligt ställe
så att det ser ut som en dikt
av Pär Lagerkvist eller så.

Och så är det faktiskt också.

Men intressantast av allt är att, just som jag sitter och stånkar och bläddrar och famlar bland klyschor som ”slår in öppna dörrar” och ”skriker så högt att det inte hörs”, så hittar jag ett citat som omedelbart slungas mot mig:

Man höjer alls icke rösten för att argumenten skulle vara svaga, utan för att alls göra rösten hörd i ett land där megafonerna tillhör de rika!

Och så inser jag att den här boken, till skillnad från sånt jag själv skrivit eller sånt som brukar Augustprisbelönas, faktiskt är skriven för att författaren var tvungen.

Luncha Rasta.

Av Kalle Lind

den 2010-11-18

i blogg

Bläddrar i en Kalle Anka & co från häromnyss och upptäcker att Ankeborg fått en ny invånare sen jag senast läste. Luncha Rasta. En rastaanka. Kanske är det logiskt att en ”ny” subkultur slagit rot i staden, veterligt den första sen kusin Knase trillade in i Kalles liv 1964. För Knase var väl nån sorts entreprenörshippie? På Den Stora Koncernens egen hemsida beskrivs han som ”sundhetsapostel, forsränning med tunna, dekoratör, kattälskare”.

Ankeborg är en märkligt och slumpvist befolkad stad. Åtminstone tre ziljonärer är skrivna där – von Anka, von Pluring och Guld-Ivar Flinthjärta – och minst två galna vetenskapsmän: förutom Oppfinnar-Jocke även den excentriske Ludwig von Anka. Bor även Musse Pigg i stan, vilket jag aldrig riktigt greppat huruvida han gör (musen och ankan träffas ju aldrig i serierna), kan vi även addera Emil Örn.

Till detta ska läggas tre superhjältar: Stål-Kalle, Stål-Långben och så den senares brorson Stål-Gilbert, som bara förekommer i just de Långbenserier där denne snaskar sina magiska jordnötter.

Dessutom gäckas staden, som med sina låga hus och villakvarter snarast ger intrycket av en småstad, av inte mindre än två häxor:

1) Magica de Hex är – liksom Guld-Ivar och Oppfinnar-Jocke, Alexander Lukas, Gröngölingarna, Cornelius Knöös, Björnligan (världens enda björngrupp som består av hundar) och det mesta annat av det vi finner genialt i gamla ankserier – skapad av Carl Barks. Redan det häxinslaget bröt lite mot Kalle-seriens överenskommelse med publiken: det magiska och exotiska hörde hemma i de serier där Joakim och knattarna for på skattjakt, i Ankeborg utspelades snarare nån sorts näbbrealistisk sitcom.

2) Madame Mim letade sej helt utan logik in i serietidningsserien från sin birollsposition i Kung Arthur-filmen Svärdet i stenen (1963).

Att jämföra med hur Ladys och Lufsens valp Ludde eller Stora stygga vargen från Tre små grisar-filmatiseringen i kortfilmsserien Silly symphonies blev till egna serier – men i de fallen lever åtminstone figurerna kvar i ett likartat universum. Madame Mim är för jäkelen en medeltidshäxa! Varför bor hon nu plötsligt i utkanten av en modern ankstad?

Dagens mest uppburne Kalle Anka-tecknare heter som bekant Don Rosa. Han har fått sin status inte minst för att han – liksom alla de män med flyende hårfäste som hjälteförklarat honom – är lika mycket fan som konstnär. Don Rosa har vigt sin skapargärning åt att fylla i alla de logiska luckor som Carl Barks skapade i sin mångåriga ankproduktion, rita komplicerade släktträd och reda ut vad som egentligen hände med den unge Joakim under guldgrävaråren i Klondyke.

Vilket påminner mej om Andres Lokkos gamla tes apropå Popsicle: 1993 var inte popkritikerna misslyckade popmusiker, utan popmusikerna misslyckade popkritiker. Även om det inte är nån högoddsare att just popkritikern Andres Lokko utsåg popkritiken till Det Viktigaste Som Fanns, hade han en poäng. Alla de indieband som gick och såg anemiska ut i landets universitetsstäder (plus Skellefteå) i nittitalets begynnelse, var betydligt bättre i popquiz än vad de var på scenen.

Don Rosa är ankismens Popsicle. Han gör vad alla vi anala kalenderbitare som tillsammans bestämt att Carl Barks tillhör de sju underverken alltid velat att nån ska göra. Don Rosa är ingen vidare tecknare, inte världens bästa berättare. Han är en arkivarie som omsorgsfullt restaurerar Barks Femtitalsankeborg.

Jag avundas inte Don Rosa. Att försöka lägga pussel av alla de spår och hugskott som Den Stora Seriefabriken slängt ur sej under decennierna är så klart omöjligt. Kalle Anka-serien är ologisk och inkonsekvent, vilket inte minst beror på att den licensproducerats över halva jorden.

Som liten förundrades jag över att von Pluring bara gäckade von Anka i Kalle Anka Pocket-serierna. Som vuxen har jag förstått att pocketarna främst bestod av italienska serier, och att italienarna ensamma plockat upp den lilla bikaraktär som svischat förbi när Barks som hastigast behövt honom.

I Brasilien lär papegojan som Kalle träffar på i 1944 års film Three Caballeros vara en av de populäraste Disneyfigurerna med mängder av spinoffserier.

Nu har Don Rosa för all del gjort det lite lättare för sej genom att utse Carl Barks serier till Den Enda Urkunden, men inte heller Barks var så jämrans konsekvent.

Inte minst måste det reta Don Rosa att hur mycket han än ställer till rätta bland alla motsägelser, så fortsätter andra klåpare runt jorden att kasta in nya figurer och inkonsekvenser och ge fullkomligt fanken i att Don Rosa har bestämt att Ankeborg är fastfruset i ett evigt femtital.

De kastar, helt utan känsla för Barks och Rosas arbeten, in figurer som Luncha Rasta.

De kastar också – noterar jag när jag halkar runt på Den Stora Koncernens hemsida – in karaktären Folke Fiskmås. Jag har inget som helst förhållande till Folke Fiskmås, men jag förutsätter att han inte var någon bra idé.

Member 340 509 talar!

Av Kalle Lind

den 2010-11-17

i blogg

Det här är sött. Jag ber om ursäkt för den uschliga kvaliteten men det är avfotograferat med mobil i nåt väntrum nånstans. Det är alltså inte ni som blandat Fernet Branca med rödtriangelpiller (alternativt har ni gjort det också – berätta i så fall gärna om effekten är dubbel eller om det tar ut varannat så att ni ser en helt klar bild).

Insändarskribenten vill alltså ha mindre demoner, bland annat med den inte så tuffa motiveringen ”det gillar inte mamma och pappa”. Mammas och pappas motivering är heller inte helt genomtänkt: ”Dom säger att man blir påverkad av det”. Påverkan är som bekant en ofta önskvärd effekt hos den som berättar en historia för nån annan.

Inte heller påståendet att ”det blir mer spännande då” om man inte berättar om ”gudar, demoner och spöken” är helt vattentätt. Jag kan nämna flera författare genom historien som nog tycker sej ha hittat spänning i övernaturliga väsen (bl.a. teamet bakom Bibeln).

Men det som gör mej mest glad är förstås att Member 340 509 efterlyser mindre overklighet – i Fantomen! I rimlighetens namn borde han ha löpt hela linan ut:

Är det inte väldigt overkligt att Fantomen går i spandextrikåer? Var i djungeln hittar man syntetmaterial?

Är det inte väldigt overkligt att Fantomen lyckats hålla sej rasren genom 21 generationer? Hade det inte varit mer verkligt om någon Fantomen någon gång faktiskt förälskat sej i nån av de svarta kvinnor som faktiskt funnits omkring dem?

Är det inte väldigt overkligt att Fantomen har ön Eden där rovdjur och gräsätare lever i harmoni med varann? Och att ett av djuren är ett grottmonster som heter Hzz och ett är en stegosaurus som heter Stegy? Är inte Stegy ett overkligt namn?

Jag inser att det är billigt att ge sig på en tolvåring som skrev en insändare till en serietidning för typ 25 år sen, men ibland måste en man göra vad en man måste göra.

Stoppa pressarna! Statsministern otillbörligt närstående Radiotjänst!

Av Kalle Lind

den 2010-11-16

i blogg

Dreven går emellanåt mot våra folkvalda. Aktuellt, Rapport, Agenda och Studio 1 ägnar ”förstås” och ”naturligtvis” hela sändningarna åt att amatörpsykologisera Sahlins mentala tillstånd. Politiker läggs på offentliga terapisoffor där terapeuterna heter sånt som Mats Knutson och har den förtroendeingivande titeln ”expert” (ett lite snitsigare ord för ”man med hävdelsebehov”).

Rätt eller fel, men det krävs pansarpsyke för att ställa sig i politikens skottglugg. Välmenande men sköra göra sig icke besvär. Kvar till slut blir en plenisal till sista bänk befolkad av psykopater, oemottagliga för kritik och påfrestningar – och folkets eventuella vilja.

Tänker jag när jag ser mig omkring i 2010. Sen läser jag – tro’t eller ej – en bok om gamla gubbar och inser att tingen knappast var i ordning i Gammelsverige heller.

Tage Erlander hette en statsminister vars eftermäle är mestadels positivt. Intellektuell, tvivlande, korrekt, prudentlig, mitt i alltihop bohemisk, till slut även folklig via en anekdot om präster och pistoler i Hylands hörna. Han var också ett barn av en anda där stat och parti och media inte hade några vattentäta skott mellan sig.

Inne på Radiotjänst – nuförtiden Sveriges Radio – fanns en tjänsteman som hette Kurt Andersson. Han var reporter – men också socialdemokrat. Han hade alltså inte bara socialdemokratiska åsikter, han var också uppburen medlem av partiet. Tage Erlander – statsminister och partiledare – drog sig inte för att regelbundet lyfta telefonen och meddela Kurt Andersson sina ”betänkligheter”.

Så stoppades bl.a. en diskussion Radiotjänst planerat i januari 1950. Erlander tyckte inte frågan var mogen för allmän belyssnan eftersom hans egen partigrupp ännu inte var överens om sin ståndpunkt. Ergo framförde han denna sin åsikt till Kurt Andersson. Ergo ställdes diskussionen in. Gissningsvis tills det ögonblick då Erlander bestämt sig för vad han tyckte (vilket troligen var att SAP borde fortsätta regera).

I sin dagbok irriterade sig Erlander en gång över att Kurt Andersson ville lämna sin gisslansituation i radiokorridorerna: ”Jag bad honom ta något hänsyn till, vad han betydde för oss på Radiotjänst”.

Vid ett annat tillfälle tyckte Erlander att en radioreporter ställt fel fråga till honom, dvs. en fråga han inte kunde svara på. I dagboken är Erlander putt över att Radiotjänst sänt Erlanders svar fast att Erlander inte riktigt visste vad han tyckte:

Det hela gav ju ett virrigt och urdumt intryck. Och dessutom förlorade jag en chans att påverka människors tänkande i en allvarlig fråga, i ett allvarligt läge. Dystert!

Erlander är dock storsint nog att inte bojkotta Radiotjänst – vilket han på riktigt verkar ha funderat på – trots att de låtit en av sina reportrar agera lite väl fritt: ”Det vore ju ungefär lika dumt som att sluta åka tåg, därför att en slarver till tjänsteman expedierat fel biljett”.

Vid ytterligare ett annat tillfälle är Erlander heligt vredgad över Radiotjänsts redigering av en interpellationsdebatt i riksdagen. Erlander tyckte inte att Radiotjänst klippte ut rätt saker, dvs. de partier där Erlander tyckte Erlander sa bra saker, utan fel saker, dvs. de partier där Erlander inte var lika nöjd med Erlander. ”Är det inte alldeles förskräckligt?” frågade han sin dagbok, och det hade väl inte varit anmärkningsvärt om inte Erlander också frågat Radiotjänst detsamma.

I sällskap med bl.a. sin fru Aina och Svea rikes kommunikationsminister, Sven Andersson, travade han nämligen upp på Radiotjänst ”för att verkligen undersöka, om det inte fanns möjligheter att ta något annat än de underliga bitar Radiotjänst hade använt vid sin utsändning”. Det måste ha gjort intryck på radions reportrar att statsministern över huvud taget släpptes in. Troligen såg de till att klippa ut rätt bitar nästa gång. För säkerhets skull kanske de ringde Erlander – eller frågade sin kollega Kurt Andersson – vilka bitar som egentligen var rätt.

Så kan man anta att Reinfeldt inte agerar idag. Just han behöver å andra sidan inte ligga sömnlös och undra över huruvida medierna ska framställa honom i hygglig dager.

(Källa: Göran Elgemyrs Får jag be om en kommentar?, 2005).

Deleted scene: Jag och Bosse Lidén.

Av Kalle Lind

den 2010-11-14

i blogg

I dagarna – som av en slump samtidigt som en biofilm på samma ämne släpps lös – nedkommer jag med boken Hej bröder – lyssna nu till min historia! Det är en bok om Cornelis Vreeswijk, eller mer bestämt om några av de över 500 låtar han hann skriva i andningspauserna mellan snedstegen och klavertrampen. Nedan en text som inte riktigt höll måttet för den färdiga boken, men som ändå ger en fingervisning om tonen och ambitionen.

”JAG OCH BOSSE LIDÉN”
Text och musik: Kris Kristofferson (”Me and Bobby McGee”).
Svensk text: CV.
Utgivningsår: 1974 (lp:n Getinghonung).

Mönstra’ av i Narvik, 30 grader kallt
i sandaler, skjorta och ett par jeans
Åkte tåg till Kiruna, klämde ett par malt
Hade ganska trevligt, vad jag minns
Och jag plocka’ fram gitarren och spelade för flickorna
medan Bosse sjöng och spelade på kam
Och det dunkade i skenorna och konduktören sa,
medan Norrlandståget dundrade fram:

”Är man fri så är man fri – och inget mer med det!
Frihet kostar allt, du har min vän!
Mönstra på en båt igen, sen får vi välan se
Hoppas att du får en bra kapten
– bra för dig och bra för Bosse Lidén!”

Inget ord är mer rock’n’roll än ”yeah”. ”She loves you – yeah yeah yeah” (The Beatles). ”Pressure pressure I got pressure, oh yeah, oh yeah, oh yeah” (The Kinks). ”Yeah, yeah, I wanna be black” (Lou Reed). ”Yeah, yeah, yeah, do the Harlem Shuffle” (Rolling Stones m.fl.). ”Run away run away from the pain – yeah yeah yeah yeah yeah” (Aerosmith). ”Jah live, children, yeah” (Bob Marley). ”We say yeah!” (Hep Stars).

För att bestå av en stavelse och fyra bokstäver, varav tre vokaler och en stum, är det ett sällsynt uttrycksfullt ord. Beroende på sammanhang kan det uttrycka vad håken som helst: njutning, tillfredsställelse, otillfredsställelse, kåthet, aggression, hat. I extrema fall betyder det dessutom just vad det betyder: ”ja”. Inte minst är det effektivt utfyllnadsljud om man behöver ett läte för rytmens skull.

Alla svenskspråkiga rockskalder har dock tvingats konstatera samma sak: ”yeah” funkar inte på svenska. Svenskan är ett bra språk för att göra sammansatta ord (”bombhögern”, ”gråsosse”, ”soppatorsk”, ”skomakarlåda”) eller konstruera adjektiv av substantiv (dagens skånska förskolebarn kallar positiva saker för ”ägiga” eftersom de ”äger”, det vill säja vinner/dominerar), men det är inget vidare känslospråk.

Folk som gillar att prata om nationalsjälar kan säkert breda ut sej om varför det förhåller sej så; jag nöjer mej med att konstatera att svenskan fattas relevanta synonymer till ”yeah”. Fraser som på amerikanska låter sexuellt desperata – ”a-bop-bop-a-loom-op a-lop-bop-boom” – låter som dagisramsor på ärans och hjältarnas språk.

I början av 1990-talet packade rockikonen och kajalkungen Joakim Thåström sina fuzzboxar och drog till Amsterdam för att göra olyssningsbar industrirock på engelska. I en intervju uttryckte han nåt som nästan liknade glädje – i Thåströms värld är glädje inget man stoltserar med – över att äntligen få sjunga ”yeah”. Avundsjukt hade han noterat hur Borlängebandet Sator, som gjorde tungrock på dalaengelska, alltid kunde bränna iväg ett ”yeah” och injicera låtarna med Rock.

På rak arm kommer jag bara på två svenskspråkiga artister som testat att faktiskt använda ”yeah” i ett svenskspråkigt sammanhang. Den ena är mjukpopparen Martin, kallad ”Rymdrakets-Martin” efter en av sina minor hits, som fick en fjärdeplacering med ”(Du är så) Yeah Yeah Wow Wow” i Melodifestivalen 1999. Den andre är Cornelis Vreeswijk, som aldrig dristade sej att slänga in ett nonchalant ”yeah” i utrymmet mellan två strofer.

Frågar ni mej så lyckades Cornelis bättre. Cornelis hade en förmåga att få sina poser att inte låta som poser, som om ”yeah” var det naturligaste ordet i världen för en svensk holländare. I ”Jag och Bosse Lidén” petar han inte bara in ”yeah”. Han använder också ”wow”, ”oh”, ”mmmmmm” och ”nynnynnynny”. En språkmedveten man som Cornelis Vreeswijk använde troligen inte de ljuden av en slump. Det var de orden som behövdes för att uttrycka just det där just då.

Nu ska det säjas att låten ju bygger på singer/songwritern Kris Kristoffersons ”Me and Bobby McGee”. Det americanakryddade countryblueskompet inbjöd säkert naturligt till häftigare bluesexcesser än vanligt. I bakhuvudet torde Cornelis, som alla andra, haft Janis Joplins inlevelsefulla tolkning, med ett närmast epileptiskt wail-parti som crescendo.

Men poängen är att det funkade. ”Yeah” gifte sej lika bra med ”Narvik” och ”Kiruna” som med ”New Orleans” och ”Kentucky coal mines”.

På ett sätt är det fullt logiskt. Cornelis kunde få rader som ”törhända ni jagar standard” eller ”lilla söta hönan Agda/ hon blev blåst på ovansagda” att låta nästan naturliga. Då vore det väl håken om han inte kunde blåsa liv i också den banalaste av bluesklichéer.

”Jag och Bosse Lidén” är ytterligare ett exempel på Cornelis självklara sätt att stöpa om andras ord till sina egna. Kristoffersons original utspelar sej – naturligtvis – i USA och beskriver en av de där planlösa rastlösa resorna över kontinenten som amerikaner är så övermåttan förtjusta i. Huckleberry Finns flotte längs Mississippi, Woody Guthries tågluffande genom det arbetande USA, Sal Paradises påtända biltripp i On the Road, Peter Fonda och Dennis Hopper bakom toklånga framgafflar i Easy Rider – allt är skärvor i en stor mosaik om Det Drömda Landet.

Sverige, som visserligen är ett stort land för att vara så litet, lämpar sej inte riktigt som spelplats för dylika storslagna berättelser. Burt Bacharachs och Hal Davids mäktiga ”24 hours from Tulsa”, om en långtradarchaufför som hamnar på erotiska irrvägar på väg hem till sin älskade, blev på svenska ”15 minuter från Eslöv”. Långtradaren blev en moped. Dusty Springfield blev Östen Warnerbring.

Det är med andra ord inte helt smidigt att översätta den amerikanska mytologin till svenska. Det visar också det första försöket som gjordes att klä Kristoffersons ord i svensk språkdräkt. Lalla Hansson gjorde ”Anna och mej” 1971 och valde att låta berättelsen stanna kvar i USA (även om de i andra versen gör en lika hastig som oväntad avstickare till Tokyo):

Stack iväg från ingenting, sökte mej ett mål
klädd i skjorta, jacka och ett par jeans
Anna fann en gammal båt och i grevens tid
tog oss ända ner till New Orleans
Jag tog upp ett munspel ur min tomma, slitna ficka
och blåste trött när Anna sjöng en blues
Och en vindpust blåste, vissla skönt
och Anna klappa takt
Vi kunde snart var låt som folk på båten sjöng

Frihet är ett lustigt ord som täcker ingenting
Ingenting är värt nåt men är fritt
Va ihop var enkelt då när Anna sjöng en blues
Va ihop var skönt och lätt för mej
Skönt och lätt för oss, Anna och mej

Lalla Hansson var en av alla dessa halvunga män med gitarr som drev runt i det svenska musiklivets sjuttital, släpande på en ryggsäck med ljumma Löwenbräu och Dylanideal. ”Anna och mej” är ingen dålig text, men heller ingen bra. Bluesromantiken, New Orleans-båten och den märkliga meningsbyggnaden ger mej samma associationer som Carl Johan De Geers parodiska kioskdeckartitel – Kyss mig dödligt.

Hansson var gissningsvis så marinerad i uramerikansk rockmytologi att berättelsen för honom kändes fullt naturlig, men fortfarande känns texten som en översättning och ingen tolkning. Och har man ett munspel i fickan så är inte fickan tom.

Och som översättning är den fortfarande inte tillfredsställande: ”Frihet är ett lustigt ord som täcker ingenting” betyder inte samma sak som ”Freedom’s just another word for nothing left to lose”.

Vreeswijk gjorde istället resan till en Taube-artad sjömanssång som ligger närmare en svensk tradition. Trettigradig kyla i sandaler låter som klassiskt sjömansskryt. I Vreeswijks andra vers far berättaren från Malmö till Brasilien, blir av med passet ”i någon konstig stad” och hittar kompisen Bosse av en slump på en bar i S:t Louis. Den osannolika berättelsen ekar av Fritiof Anderssons skroderande om hur han blivit ”held up i Kina”, ”rånad i Shanghai”, ”suttit hos pirater uti pant” och gift sej med ”dottern till mördaren Fu Wai”.

”Är man fri så är man fri och inget mer med det” är visserligen inte Cornelis största ögonblick som textmakare – jag har läst raden tretti gånger på raken och kan fortfarande inte se att den har några poetiska dubbeltydigheter – men vittnar i alla fall om en självständighet gentemot originalet.

Sen kan man ha diverse invändningar mot själva begreppet ”frihet”, som återkommer som ett mantra i den anspråksfullare rocklyriken och inte minst är ett av Ulf Lundells favoritord (hans roman Friheten tar 797 sidor i anspråk). Ganska många män som förläst sej på Hemingway och Kerouac har lovsjungit friheten.

Att vara fri har betytt att stå utanför de borgerliga konventionerna, att tänka större än det förkättrade etablissemanget, att vara oberoende, rebell och outsider. I praktiken har det ofta inneburit ”fri att bedra min fru”, ”fri att ta en måndagsblecka” och ”fri att inte ta ansvar för ungarna”.

Frihet kostar för all del allt du har, min vän. Den brukar också kosta rätt mycket av vad din omgivning har.

Lund Kirkegaardsförvaltningen.

Av Kalle Lind

den 2010-11-10

i blogg

När jag gick på mellanstadiet var det högst suspekt för pojkar att läsa böcker. De som tyckte det var bögigt med böcker läste i alla fall Åshöjdens BK. Och de som tyckte att också Åshöjdens BK innehöll för många bokstäver läste åtminstone Ole Lund Kirkegaard. Jag har en känsla av att den gode danskens minne förbleknat sen dess, trots att de fjorton barnböcker han skrev innan han frös ihjäl på väg hem från krogen fortfarande är högst livsbejakande och -berikande.

Lejonparten av hans titlar utspelar sej i sömniga danska småstäder i nån sorts förfluten halmhattstid, där Emils och Bombi Bitts tvillingsjälar heter Albert eller Virgil eller Per och Lill-Mats och ägnar sig åt att driva gäck med skomakaren och smeden och Mickel Stål och kasta majonnäsmackor på svarta tavlan. Alltid med glädje, aldrig av elakhet.

Det är ungar – oftast pojkar, ska politiskt korrekt understrykas – som föds utan vidare förutsättningar. Lille Virgil bor ensam i ett hönshus och dricker lemonad till frukost, Albert i Kalleby är så ful att klasskamratens mamma säjer i hans närvaro: ”Det kan den lille pojken inte rå för”. Ändå låter de sej inte kränkas av byns gapiga småborgerliga auktoriteter utan tågar raskt och oförväget mot nya bus och nya upptäckter.

Ungarna rör sig ofta i en värld av oförstående och förtryckande vuxna. Lille Ivan Olsen, han som senare blir Gummi-Tarzan, lär sej ”en hel massa” under en dag i livet:

I skolan lärde han sig hur man får vatten i byxorna och spö – och hemma hos sin pappa lärde han sig, att en grabb ska vara en karl och klå upp andra. I annat fall är man en stackare.

Så du förstår: det var inte alltid så lätt att vara Ivan Olsen.

Albert i Kalleby föreslår att han och polaren Egon ska bilda en slyngelklubb, där de ska röka cigarr och dricka brännvin. Egon motargumenterar utifrån personliga erfarenheter:

Förra året drack Valle Smed upp en hel flaska brännvin. Han trillade huvudstupa i ankdammen, och när han kom upp slog hans fru honom med en kvast. Och mor slår ännu hårdare än Valle Smeds fru.

Det dricks, som sej bör i en dansk kontext, både öl och brännvin. Det gör ont när folk slåss – och folk slåss. Gusten Grodslukare är farlig på riktigt, inte bara för att han en gång ätit en levande groda, utan för att han alltid hittar småpojkarna när de gömmer sej och faktiskt vill dem illa. Och så svärs det. Lille Dille i Robban och alla de andra polarna svär i varje mening: ”Jävlar, jag skulle ju sluta svära!”

Men trots att världen är hård och vuxna inskränkta och bigotta, så finns en sorglöshet hos böckernas huvudpersoner – utom förstås hos Ivan Olsen, men han får sin revansch när en häxa gör honom oövervinnelig för en dag. Fantasin bor nämligen granne med trädgårdsstorksrealismen: Topper hittar en magisk penna som gör noshörningen han ritar på väggen levande, Virgil träffar en liten tjock drake som äter upp smedens eld.

Liksom hos Astrid Lindgren finns etniska schabloner som inte känns comme il faute 2010 (Margareta Strömstedt pratar aldrig om de svartmuskiga tivolizigenarna i Rasmus, Pontus och Toker): den store Rapollo är en smutsig man med italiensk brytning som åker runt på marknader och stjäl från folk. Och flickorna är perifera.

Men det där är faktiskt, liksom hos hela Sveriges Astrid, marginalanmärkningar. Ole Lund Kierkegaards böcker är i övrigt allt det som dagens barnböcker anklagas för att inte vara: rättframma, drastiska, uppriktiga, och därigenom sympatiska. Barnen tvingas klara sej själva – men klarar också sej själva. Och de gör det för att deras levnadstecknare har en så gränslös tillit till dem.

Jag har under de gångna månaderna gjort en del press för boken Proggiga barnböcker. Flera gånger har jag ombetts att jämföra barnboken då med barnboken nu. Det har varit knepigt eftersom jag inte riktigt följer dagens barnboksutgivning med lupp. Men auktoriteter på området – Ulf Stark, Viveca Lärn – har hissat varningsflagg inför redaktörers klåfingrigheter och föräldrars önskan att barnlitteraturen ska dräneras på allt som upprör eller kan tjäna som dåliga exempel.

Generellt tror jag att det är fel väg att gå att skydda barn genom att låta Anton Svensson krama Emil istället för att skicka till snickerboa. Våld, mobbning, pöbelfasoner upprör förstås det läsande barnet – men det är väl inte annat än ett sundhetstecken?

Rykande inaktuellt.

Av Kalle Lind

den 2010-11-09

i blogg

Magnus Uggla har åter igen nedkommit med en Karl Gerhard-CD – Karl Gerhard passerar i revy – och det är en lika märklig produkt som den föregående, Ett bedårande barn av sin tid (2006). Det låter som om Uggla tagit KG:s gamla stenkakor, rensat bort knastret och Karl Gerhard själv och sen lagt sin egen gälla sång ovanpå. Man kan undra varför.

Jag betvivlar inte Ugglas kärlek till Karl Gerhard. Att det här är ett hjärteprojekt är uppenbart; jag förutsätter att Ugglas egna alster säljer förbannat mycket mer än hans struttiga covers. Nånstans anar jag en vilja att visa upp den gamle kuplettmakaren och estradören för en ung publik. I innerkonvolutet finns adressuppgifter till Karl Gerhard-sällskapet och liner notes av Jan Gradvall – för övrigt i princip copypejstade från förra Uggla-sjunger-Gerhard-cd:n – där han sätter sin yrkesheder på spel med avslutningen: ”Bli inte förvånad om folk förfestar till Karl Gerhard-kupletter även 2037”.

Jag kommer att bli förvånad, Jan. Jag kommer i synnerhet att bli förvånad om någon upptäcker Karl Gerhard via Uggla. För här görs faktiskt inga ansträngningar alls att göra Karl Gerhard begriplig. Kupletterna, med sina hänvisningar till författarna Marika Stiernstedt och Lubbe Nordström, hovreferenten Waldemar Swahn och operettsångaren Adolf Niska, lämnas helt okommenterade.

Jag själv, som nog är förhållandevis påläst när det gäller svensk nittonhundratalshistoria och som tryckt i mej KG:s alla fyra memoarvolymer och tror mej ha en viss koll på hans intresseområden, fattar inte riktigt allt i rader som:

Sig Albion förklätt till rättens kämpe
Nej, se godafton vackra mask!
Men som på dominon har lyft
Av ideal såg ej ett dyft
Herr Lord sigillbevarar’n kan sig lämpe
Han är Europas biskop Brask
På krigsfot går han i damask
Nej, se godafton vackra mask!

Hade jag velat introducera Karl Gerhard för en ny publik, hade jag plockat med nån sorts bruksanvisning. Inte alla vet att Albion är gammelkeltiska för Storbritannien, minnet av lappen biskop Brask fäste vid riksdagssigillet börjar blekna. Och helt fördomsfullt funderar jag hela tiden på om Uggla själv verkligen vet vad han sjunger om. Eller är det som när Siw Malmkvist sjöng in tyska schlagers?

Jag inser att det hade krävt ett femdubbelt cd-häfte om man ska förklara alla finurliga anspelningar som ”det är väl inte utan att vi alla känt/ leda vid herr Swahn” (Jan Björklunds skola har inte plats för den grekiska myten om Leda och svanen Zeus).

Men en vägledning hade väl ändå fyllt en funktion, om man nu vill visa upp den snitsige kuplettmakaren för en publik som inte har järnkoll på Vilhelm Mobergs engagemang i Kejneaffären, Jussi Björlings alkoholism och Albert Engströms otrohet.

1967 skrev Povel Ramel en Karl Gerhard-pastisch. Poängen med den är att den låter lika elegant och svårtillgängig som en KG-kuplett, men dessutom också består enbart av nonsens:

Det kan alltid diskuteras
uppå Operabar’ns café
där en granne malträteras
av herr Plysch och fru von B

Likt Vesuvius och ”Ettna”
de sin verbala lava spyr,
hugger himlande och grättna
sitt lösgarnityr
i moralens kakglacyr

Problemet är att för en publik idag är Karl Gerhards sirligheter precis lika svårtillgängliga som Povels medvetna återvändsgränder. Och där kan jag faktiskt inte se att Uggla hjälper nån på traven.