Ett kapitel i boken ”Människor som gått till överdrift” skulle handla om hur Ingrid Bergman fördömdes av Hollywood och hela USA när hon gjorde misstaget att sluta älska sin man och börja älska en annan. Jag kom aldrig riktigt till den punkt där själva storyn startar, eftersom det visade sej att boken redan var alldeles för tjock. Men inledningen (som inte har ett piss med den i rubriken omnämnde senatorn att göra) tycker jag nog har sina kvaliteter.
Det kollektiva minnet är ofta kort, det historiska perspektivet påfallande smalt. Vi minns det som hände nyss och glömmer det som var för en stund sen. När omröstningar hålls om vad som varit årets största händelse vinner alltsomoftast julen alternativt mellandagsrean. Detta oavsett om det varit jordbävning i januari, tsunami i februari och Arja Saijonmaa fött en varanhanne i mars.
När åttiotal gick mot nittiotal lät radioprogrammet Metropol sina lyssnare kora decenniets bästa låt (not till framtida läsare: Metropol var ett tretimmarsblock som sändes varje fredag och på sin tid betraktades som ungt och modernt. Det var bland annat där Spanarna – ett P1-program där medelålders människor analyserar trender i tiden – debuterade).
Vinnaren blev ”Jag mår illa”, en låt med Magnus Uggla som började rotera i september 1989. Rader som ”jag mår illa när jag ser Alice laga råbiff med Camilla” och ”jag mår illa när Lotta Engberg står i raffset vid sin villa” ansågs alltså vara det bästa Sverige producerat i textväg under tio långa år. (Not till framtida läsare: ”Jag mår illa” var en elak uppgörelse med gratisätare, Magnus Uggla känner ni till. Och oavsett när ni läser detta så såg han likadan ut då som nu.)
Det var det kanske också. En sak är dock säker: det hade inte alls lika många tyckt om låten kommit i september 1980.
I SVT-programmet ”Folktoppen” 2005-06 satte svenska folket varje vecka ihop listor över de bästa komikerna, teveprogrammen och låtarna (not till framtida läsare: SVT, Sveriges Television, var ett statligt ägt och styrt – dock inte alls statligt! – tevebolag som lades ner i samband med att deras sista tittare dog ålderdöden på servicehemmet Måsen).
Till tidernas – alltså alla tiders – roligaste teveprogram valdes Parlamentet (not till framtida läsare: ja, Parlamentet fanns redan på 00-talet. Och det var lika trött då som det är nu).
Till världens – alltså hela världens – roligaste man utsågs Robert Gustafsson (not till framtida läsare: Robert Gustafsson var en ytterst begåvad komisk skådespelare som främst satsade på att göra reklamfilm och vitsmonologer på Allsång på Skansen).
Och på Guldbaggegalan år 1995 hade svenska folket i uppgift att kora den största svenska skådespelaren sen filmen uppfanns. I en första framvaskning hade tre namn utkristalliserats:
1) Ingrid Bergman, trefaldig Oscar-vinnare, stjärna i ett otal Hollywood-succéer, bland annat Hemingway-filmatiseringen ”Klockan klämtar för dig”, ”Casablanca”, ”Anastasia” och två Hitchcock-filmer, en av världens största filmstjärnor under hela 1900-talet.
2) Greta Garbo, ”den gudomliga”, rankad som den femte bästa skådespelerskan genom tiderna av Amerikanska filminstitutet, avslutade sin filmkarriär vid 37 års ålder och blev legendomsusad, Oscars-nominerad fyra gånger, fick slutligen en heders-Oscar fjorton år efter hennes sista film, en av världens största filmstjärnor under hela 1900-talet.
3) Helena Bergström, skådespelare i ett otal Colin Nutley-filmer, en av Sveriges största filmstjärnor under stora delar av 1990-talet.
Redan där såg det hela lite märkligt ut. Var det inte lite orättvist mot Helena Bergström att ställa henne bredvid två internationella giganter? Var det inte som att låta ett barn tävla mot två gamla farbröder i prostatasvullnad? Var det inte som att … de briljanta liknelserna kom genast av sej när resultatet av omröstningen visade att Helena Bergström vann! Hon vann! Stjärnan från ”Under solen” vann mot stjärnorna från några av filmhistoriens största succéer! Gambia slog Kanada i ishockey! Peter Jöback vann Macho-SM!
Orsaken är inte att undra på: mer än halva svenska folket hade ganska nyligen sett ”Änglagård” och tyckt det var en rörande film om mötet mellan sexuellt avvikande kabaretartister och gamla ungkarlar.
Ganska få hade nyligen sett ”Ninotschka” eller ”Casablanca”, och flera av de som gjort det hade bytt kanal eftersom de trodde att svartvit film betydde fel på mottagningen.
Och kanske hade svenska folket rätt. Det brukar de ju visserligen inte ha – kolla bara på alla folkomröstningar där de genomgående röstat fel – men den här gången var det kanske så? Helena Bergström var kanske bättre än Garbo och Bergman? Hur relevanta är gamla fyrtitalsfilmer för publiken år 2000? Vad spelar det för roll om halva världens presskår en gång jagat Garbo och Bergman om Malou von Sivers vill intervjua Helena Bergström i detta ögonblick?
(Not: enligt uppgift visade det sej senare att rösträknarna räknat fel och tagit Ingrid Bergmans röster som Helena Bergströms och vice versa. Det sabbar lite grann min poäng, men det är väl ändå ingen som läser fotnoter.)
Historien är aldrig rättvis. Vi kan aldrig veta vad som överlever och vad som glöms. Smak och preferenser förändras, det som var bra igår kan visa sej vara uselt idag och det som var uselt igår kan visa sej vara pissuselt idag. Det enda vi kan vara helt säkra på är att Tjuren Ferdinand kommer att vara lika tråkig för våra barn som den varit för oss.
