Om Kalle Lind och andra gubbar

Kategori: blogg Sida 55 av 99

Avdelningen Bisarra Censuringrepp del 1: Five Keys.


Titta noga på bilden. Titta väldigt noga. Ta fram farfars gamla monokel och zooma in gylfen på killen till vänster. Där sticker ett pekfinger fram.

Plattan är från 1957. På den tiden hade människor snuskig fantasi. Folk med inflytande lät dra in hela upplagan. Varför? Jo, med fantasi gränsande till psykos kan man få fingret till en penis.

Det är naturligtvis helt orimligt att det där lilla strecket skulle vara en penis. Five Keys är ju som synes fem svarta gossar. Skivbolaget Capitol tog det säkra före det osäkra och lät nån AD på bolagets omslagsavdelning sitta och airbrusha över fingret (”Älskling, vet du vad jag gjorde på jobbet idag? Jag målade över en fantasikuk!”) innan skivan kunde släppas ut på marknaden igen.

Jag tycker det är skönt att veta att människor a) har haft tid och b) lyckats fylla den.

Jösses Amalia! Nu går tokometern i topp! Stoppa pressarna! Riv ettan! Hattrick i finurligheter!


Det är liksom för bra för att vara sant. Boken heter Rappt! (snabbt, kvickt, hurtigt, på stubberten) och så heter gubben det handlar om också Rapp! Det är nästan så man misstänker att spökskrivaren hade titeln först och sen gick och letade upp nån Rapp som gjort nåt som med lite bilder och stort typsnitt kan fylla ut en bok.

Efter denna formliga orgie i riktigt fyndiga memoartitlar lugnar vi ner oss lite. Det kan bli för mycket av det goda också.

Huka er gubbar och käringar! Nu blir det ännu fler finurligheter! Det är baske mej ingen hejd!


Det här måste väl vara tänkt som en vits? Ja, kopplingen mellan att tanten var balettdansös och uttrycket ”dans på rosor” är väl uppenbar, men visst är det en medveten sammansmältning också av rosor och namnet von Rosen?

Vi har i så fall att göra med en dubbel finurlighet, nåt av det finaste man kan uppbringa i memoartitelsammanhang (efter trippel finurlighet förstås).

Tjo bönder! Nu bara rasslar det till av finurligheter här! Sitt ner och håll i hatten!


Sigvard Bernadotte var känd för a) sin underbara industridesign och b) att han fråntogs sin prinstitel sen han gick och gängade sig med ofrälse.

Jag gissar att det är den här kampen mellan kunglighet och populas som titeln på ett mycket kvickt sätt vill – hepp! – slå mynt av.

Avdelningen Oavsiktliga Skräckomslag.


Akta er barn annars kommer farbror Ulf och tar er! Äter ni inte upp er gröt så kommer han och berättar om det där kollektivet han hade i början på sjuttiotalet! Pass på, var snälla och raska för annars spelar han HELA ”Connemara” med full symfoniorkester!

Tråkmånsarna anfaller.

Jag har egentligen inte tid att skriva det här, men det är angeläget. Ett samhällshot närmar sej och jag verkar vara den ende som noterat det. De ökar i antal, de gör sina röster hörda, aktar vi oss inte har de snart lamslagit samhället. Jag talar – förstås – om dönickarna.

Det finns människor som bär sin brist på humor som en medalj, som stoltserar med sin totala brist på distans till sej själva, som rentav vill ha den upphöjd till allmän lag. Jag tror att de är farliga. Människor med humor startar inga krig.

I P3-programmet som betalar mitt smör och mina tidningsprenumerationer, Tankesmedjan, sa min kollega Jonatan Unge i måndags apropå Dawit Isaak att ”något måste han ju ha gjort, det är väl knappast så att den eritreanska staten håller honom inspärrad för sitt höga nöjes skull, de är väl inga sadister” (Expressen lyckades nästan göra det till ett case genom att insinuera nåt så tarvligt som att Unge är ”debattör”).

Han begagnade ett inte så rackarns modernt verktyg som kallas ”ironi”. Det fanns dessutom – vilket Expressen glömmer att påpeka – ett sammanhang kring det hela (det hade för övrigt varit världens konstigaste prata om den bara bestod av den meningen).

Efter programmet fick redaktionen – och SR:s ledning – ett mejl från ett gammalt nyhetsankare i Aktuellt. Han inledde med att skriva ”jag förstår att det är ironi/satir”. Därefter kom en lång förutsägbar drapa om hur dessa två meningar i ett stort sammanhang eventuellt påverkar Dawit Isaaks barn.

En fråga dyker då upp i ens huvud:

Om nu det gamla Aktuellt-nyhetsankaret förstod att det var ironi/satir – varför slutade han inte skriva mejlet efter den meningen? Varför slog han inte av sin dator och gick hem och fluffade till håret?

Vad vi har att göra med här är Den Bekymrade Tråkmånsen, dönicken som tar illa vid sej för någon annans skull (att Dawit Isaak-fallet är ett journalistiskt prestigefall där det gamla Aktuellt-nyhetsankaret så klart ställt hela sin heder på spel, skulle han ju inte erkänna), torrbollen som tycker att nu har det gått för långt med all sån där satir och häckel.

Men också Den Arrogante Tråkmånsen, som anser sina synpunkter på ett P3-program (som han lite otippat lyssnar på) är så viktiga att han cc:ar dem till koncernledningen.

Det gamla Aktuellt-nyhetsankaret är dock inte ensamt. Också på DN Kultur hör man gnisslet från tyckarnas torra skinn. Både Johan Croneman och Helena Lindblad har uttalat sin besvikelse över att Guldbagge-galan innehöll nånting kul.

Lindblad satt i P1 och efterlyste mindre trams och filmer på ”roliga-timmen-nivå” (ett uttryck som väl måste betraktas som en klyscha?) och mer värdighet. Hon jämförde med Oscars-galan, som jag förutsätter att hon aldrig har sett (visst brukar den ledas av komiker? Och vad är det nu komiker gör?).

Croneman ägnar en krönika åt Johan Glans, som tydligen trampade Croneman på tårna genom att kommentera Nils-Petter Sundgrens hyfsat tilltagna ålder. Det borde han inte ha gjort eftersom Sundgren är respekterad (slutsats: det är de som inte är respekterade man ska skoja om, typ tjackluder och psykfall). Croneman kallar Glans för ”Johan Flams”, vilket jag gissar fick passera eftersom det inte var så kul.

Jag såg glimtar av Guldbaggegalan. Jag skrattade gott åt Tre vänners parodifilmer – scenen när Janne ”Loffe” Carlsson säljer sin kropp till Magnus Härenstam och sen skamduschar var sublim – och akutzappade när Lena Endre och Börje Ahlstedt kom in och pratade långsamt och högtidligt. (Jag zappade för övrigt ännu mer när ”Glans” kom ut som kvinna ur ett genusskåp och pratade i evigheter utan att leverera några poänger.)

Helena Lindblads gamla skola lär för övrigt ha haft betydande resurser om de kunde erbjuda roliga timmar med både Loffe och Härenstam.

Hursomhelst: jag gillar när det är kul och ogillar när det är tråkigt. Det får stå för mej. Mitt påvra liv är väl inte så späckat med glädje som Cronemans, varför jag gärna ser roliga saker på teve istället för våldtagna barn. Jag skrattar hellre än gråter, jag skrattar också gärna när jag gråter, jag vägrar att gå med på att humor nånsin skulle vara i vägen för nånting Viktigare, nånting Angelägnare, nåt mer Cronemanskt.

Ärligt talat – det är fan inte mer tillgjord värdighet och större respekt för gamla män den här världen behöver mest av.

Nu blommar mosters lökar! En så in i frukten finurlig memoartitel!

Ingemar Olsson är inte så känd som han borde vara. Fram till för några timmar sen, då jag fick ett anonymt tips via kommentarfältet, hade jag ingen som helst koll på karln, men han gjorde uppenbarligen kristen singer/songwriter-vispop med Janne Schaffer på gura, Abba-trummisen Ola Brunkert och Clabbe bakom spakarna. Och är av allt att döma still going strong.

Mitt intryck är att han tillhör den progressiva kristenheten, den som kan identifiera självgodhet inom de egna leden och till och med erkänna att det kanske finns andra sanningar. Ett textfragment om baptisternas husorgan Veckoposten:

Den kostar sitt samfund mycket klöver
men dom tror att vi behöver
ha en tidning som vårt sinne söver
och hindrar oss till andra samfund att gå över
Veckoposten

Spaltmeter efter spaltmeter
upptas av stora pang-nyheter
Nu vet vi snart vad alla heter
av vårt samfunds alla små profeter
Veckoposten

Man kan slå sej för sin panna
men den har kommit för att stanna
Den är den enda rätta, sanna
fast det finns en tio – tjugo likadana
som Veckoposten

Retade säkert upp nån salvelsefull predikant när det begav sig. Det är hursomhelst inte poplyriken som renderar Ingemar Olsson ett inlägg just den här gången, utan för att han döpt sina memoarer till det fullkomligt perfekta:

Ett mästerverk inom sin genre, den visserligen ganska smala ”finurliga-memoartitlar-av-kristna-vispoppare”, men fortfarande ett mästerverk.

Pang, sa Timander.

blogg timander 1
En kvinna jag aldrig träffat hörde av sig via Facebook och frågade om jag ville ärva en bunte memoarböcker hon samlat på sej på loppisar. Jag sa naturligtvis ja. Hon dumpade dem på mitt kontor på Sveriges Radio. Jag har fortfarande inte träffat henne, men är naturligtvis sjukt tacksam över både Kapp-Ahls grundares minnesanteckningar och Alice Timanders spridda hågkomster.

Alice Timander har det ju alltid skrattats åt; en tokig tandläkartant med uppenbara exhibitionistiska böjelser, känd för att alltid försöka dra åt sig uppmärksamheten på Stockholms teaterpremiärer. Jag minns med saliga glädjetårar hur Micke Dubois gjorde hembesök hos henne i ett teveinslag och luftjuckade bakom henne när hon vände ryggen till. Och kollade igenom hennes brevsamling och skrek: ”Åhå! Brev från John Holmes!”

Men jag såg också en dokumentär om henne för några år sen som på nåt vis satte henne i perspektiv: hennes bekräftelsebehov – som ärligt talat inte är mer patetiskt än Jan Guillous eller Robert Aschbergs eller mitt – blev så naket och hudlöst. Hon grät när hon insåg att hennes förhållande till sina barn grumlats av att hon själv alltid prioriterat Oscarsteatern och Solvallajippon.

Vid 52 års ålder skrev hon sin första memoarbok, med den inte helt klockrena titeln Strunt i kläder. Den är inte särskilt bra. Den är korrläst av en apa – kapitlet ”Nakenfotot” handlar om Per Martin Hambergs (fråga farfar) fascination för teve och en välgörenhetsmatch i fotboll med Inga Tidblad och John Botvid (fråga farfar (eller mig) igen), men nåt nakenfoto nämns inte – och helt dränerad på liv och gestaltning.

Men det liv Timander levt vid 52 års ålder – och fortsatte leva i fyrtio år till! – är i sig fascinerande. Tandläkare på dagen, stans premiärlejon numero uno på kvällen, dag efter dag genom sju decennier. På bilder syns Gustav Wally – Wallenbergaren som bröt familjetraditionen och istället blev dansör och revydirektör – Karl Gerhard, Harry Schein, Lennart Hyland, Åke Söderblom, prins Bertil, Eartha Kitt, Maurice Chevalier (DÄR fick farfar en riktigt utmaning), shejken av Marocko och chefen för Svenska Kennelklubben.
blogg timander 2
Men ändå, trots att hon fick dricka cocktail med Svenska Kennelklubbens chef: en bitterhet, en besvikelse, nåt som inte blev som det skulle, nåt hon inte fick som hon ville ha.

Gång på gång berättar hon om skrivprojekt som refuserats, teaterlärare som sagt ”Men ni läspar ju!” och kört iväg henne, och om Lars Forssells recension av hennes debutnovellsamling:

”Den gröna katten” kostar 15 kronor. Bortkastade pengar!

I övrigt ödslar hon tid och plats på att berätta att hon inte fick ordentlig service när hon låg sjuk på ett hotell i New York och upplyser den häpne läsaren om att Stockholms jetset-exhibitionister bara kan ge ”ytlig vänskap”. Hon är sur som ättika på Sveriges Tandläkareförbund som motarbetat henne – ”jag meddelade dem att JAG SKÖTER MITT YRKE SÅ ATT PATIENTERNA ÄR NÖJDA, OCH GÖR VAD JAG VILL AV FRITIDEN” – och känner sig aldrig respekterad, aldrig sedd, aldrig säker på omgivningen.

Samtidigt ägnar hon ett helt kapitel åt sina enorma – men massmedialt inte så uppmärksammade – framgångar i Ludvika-revyn 1947.

Kanske bottnade det hela i att hon var dotter till huvudpersonen i en skräckfilm:
blogg timander 3
Det påfallande korta kapitlet om hennes väg till positionen som Stockholms mesta premiärlejon heter symptomatiskt nog ”10 års kamp”:

Om någon av dem som läser den här boken mot all förmodan skulle vilja bli ett ”premiärlejon”, så tro inte att svårigheterna ligger i att hitta rätt kläder. Vad det gäller är att kunna ta kritiken.

Man anar en människa som hoppades på mer, som slogs med näbbar och klor, och ändå inte riktigt fick vad hon mest av allt önskade: respekt.

Och på ett vis är det klart att man inte får nån respekt om man ägnar all sin fritid åt att fundera ut ”spralliga kläder” för att få maximal uppmärksamhet i en teaterfoajé. Samtidigt så gjorde hon väl ingen illa.

Inte för att det var särskilt synd om henne – hon fick trots allt betydligt mer än de flesta – men det finns en desperation i hennes uppmärksamhetsbehov som är rörande.

Så jag gläds ärligt med Alice Timander när hon berättar om ”en test” som Expressen gjort hos allmänheten, där bara 87 av 987 åsikter om Alice Timander var negativa.

Nog för att hon var knäpp – på ålderns höst blev hon ju till och med kristdemokrat – men det är gubevars inte förbjudet.
blogg timander 4

Tillägg gällande Himmelstrand.


Apropå den sorgligt/helt logiskt bortglömde Peter Himmelstrand får man naturligtvis inte glömma hans egna insjungningar. 1984 kom plattan En illbattings trudelutter, där han sjunger med en kritdammig Kenta Gustafsson-stämma om livet och kärleken.

Och man kan nog säga att ett nyckelord i Himmelstrand-sammanhang är ”krass”. Och att ett annat är ”vardaglig”. Och ett tredje ”konstig”.

”Det är bara min kropp du vill åt”:

Jag känner mej solkig och billig
Världen är smådum och fel
Jämt ställa upp och va villig
Jag har väl också en själ

Jag är också trött
att bara vara sexobjekt
Jag har väl med mina tankar
Visa mej lite respekt!

Det är bara min kropp du vill åt
Du vill bara göra mej kåt
Du vill bara leka och tjafsa
Du vill bara smekas och tafsa

Det är som och ta sej en cigg
Du ser bara mej som ett ligg
Du vill bara ha ner mej i säng
Jag är bara din sexuella dräng

”Ljudet när du snarkar”:

Ligger stilla här i sängen med dej
Känner jag är kille och du är tjej
Ville bara ha dej nära en stund
och din kropp är mjuk och givmild och rund

Jag kände mej ensam här förr
men sen kom du genom min dörr
Nu sover du tungt på min arm
Den värker och jag är så arm

Ljudet när du snarkar
Ljudet när du sparkar
Kalla tår mot bena
och de vassa knäna

Tänderna som gnisslar
Andas så du visslar
Jag kan inte sova
nu så får du gå va

Ville ha dej här intill mej en stund
nu är det förkylt att få sej en blund
Hör ditt hjärta bulta, dunka och slå
vem kan somna i sånt jäkla hallå

Jag känner din hud mot min kropp
och det är så ömt i min snopp
Och du du brer ut dej hej vilt
och knycker min kudde och filt

Här ryms bara en av oss – det är jag
Det är dags för en av oss att dra – det är du
Två som aldrig kan bli en – det är vi
Vakna nakna tjej – vår stund är förbi

Jag vet förstås hur det va fatt
Du stannade hos mej här i natt
Det var väl nåt sånt som jag sa
men det var väl inte så bra

Som gamle musikgurun Lennart Persson en gång skrev i en recension: ”Nu har jag citerat en hel text. Det blir lätt så när det handlar om bob hund”. Samma sak gäller uppenbarligen Peter Himmelstrand.

Gläns över Himmelstrand.

Idag pratar ingen om Peter Himmelstrand längre. Jag vet inte om det ska betecknas som ”tragiskt”, men han var trots allt en fascinerande figur. En renässansmänniska om man så vill.

Han skrev – jämte Stikkan Anderson, Beppe Wolgers och några till – merparten av sexti- och sjuttitalets schlagertexter. Parallellt med det jobbade han som musikrecensent på Expressen, vilket inte kan ha missgynnat hans andra karriär.

Som kompositör, musiker och producent var han bred: han gjorde både Tjejernas fula visor, ett projekt i kölvattnet från Johnny Bodes Bordellmammans visor-succéer och Bengt Sändhs och Finn Zetterholms folkloristiska/ snuskiga LP-projekt Folklår. Himmelstrand sammanställde skivan och bidrog själv med texter som ”Kuken blåser tuba”, ”Å musen å ja” och ”Snoppen e toppen”.

Några år tidigare sammanställde han – tillsammans med Ingela ”Pling” Forsman och sin fru Kerstin Aulén – insjungningen av Alice Tegnérs hysteriskt präktiga ”Nu ska vi sjunga”-bok.’

Som sagt: en renässansmänniska.

Som textförfattare utmärks han framför allt av sina prosaiska ämnes- och ordval. Hör man ett ord som låter udda i en schlager – ”dang-dang” (onomatopoesi, troligen syftande på popmusik), ”om jag hostar till nån gång så gör hon toddy”, ”spela squash”, ”överfrallor”, ”mister Medelsvensson” – är det med stor sannolikhet en himmelstrandare. Titlar som ”Gå och göm dej, Åke Tråk” eller ”Det sa prästen ingenting om” är typiska.

Hans lyrik utmärks också av en viss krasshet och konservatism i synen på könen. Mållbergarnas gamla hit ”Lita inte på tjejer” (med fortsättningen ”Det är farliga grejer”) är ett Himmelstrand-opus, liksom Paul Dennis ”Jasså du man ska bli farsa” (med raderna ”Gråter du? Det är ju ball!/ Det är klart – visst blir man snopen/ men rätt glad i alla fall”). Och så ”Pang sock swish”:

Brudar gör så lätt en kille krisig
så jag har jämt tagit dom rätt easy

Och så klart Svenne & Lottas fantastiska version av ”Little green apples”:

Svenne:
Blir jag törstig mitt i natten
Går hon upp och hämtar cola utan knyst
Och hon lägger socker i mitt kaffe
Brer alltid mackan åt mej ömt och tyst

Lotta:
Och han säjer jämt att jag är söt
När jag känner mej så trött och ful
Och han frågar aldrig vad en klänning kostat
Säjer bara ”den är kul”

Och visst är schlagervinnaren med den alldeles för långa titeln ”Det börjar verka kärlek, banne mej” också ett verk av en man som verkade sky pretentioner som pest.

Och de välbekanta ”En man i byrån” (som inte handlar om en massagestav) och ”Håll dej till höger, Svensson” (som handlar om högertrafikomläggningen). Liksom låtarna ”Trodde du att en annan skulle sörja ihjäl sig”, ”Aja baja Annamaja” och ”Det är bara min kropp du vill åt”.

Och – inte helt oväntat – ”Blaj bla bla blaj” och ”Jag är knäpp”.

Sida 55 av 99

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén