Kategori: blogg Sida 56 av 99

Tyranntavla.

den 2010-01-14

Det här är en skitfräck bild. Fabio brottas med en lindorm, övervakad av ett Slitz-utvik och Freddie Wadlings son med vårtsvinet Pumba.

Den här megafräna bilden hade kunnat vara tryckt på sammet och hänga i pojkrummet hos en målbrottslig clearasilknarkande åttiotalstonåring eller vara illustration i B. Wahlströms billighetsupplaga av Iliaden (givetvis omdöpt till ”Trojanernas blodiga hämnd”).

Hade det inte varit för det våldsamma motivet hade den kunnat vara en bild i Vakttornet. Hade den föreställt människor som lever med lejon och lamm i en paradisvision så hade den garanterat varit en bild i Vakttornet.

Det är den nu inte. Det var en av de überballa superhäftiga dödscoola tavlor Saddam Hussein hade i sitt palats i Bagdad. Där satt han troligen om kvällarna i sin skönaste gungstol och lät tankarna vandra fritt mellan ”hitta olja” och ”gasa kurder”, samtidigt som han meditativt försjönk i tavelmotivet.

Min gissning är att han själv höll på ormen.

Om begreppen ”viktigt” och ”på tiden”.

Av Kalle Lind

den 2010-01-07

i blogg

Jag fick en bok i julklapp. Rättelse: jag fick jättemånga böcker i julklapp. Folk gillar att köpa julklappar till mig eftersom de vet att jag blir hysteriskt glad över muggiga femkronorsböcker från tredjeklassloppisar.

Nåväl – det är alltså en specifik bok jag hängt upp mej på här. Den heter Mitt Bullen och är skriven av Kristina ”Gagga” Kamnert. För er som inte genast skriker ”åååh! Just det! Gamla fina Bullen!” eller ”ååh! Just det! Gamla fina Gagga!”: Bullen är en krog i Malmö, Gagga är en skådis som hängde mycket på den krogen när hon var ung.

Boken handlar alltså om fyrtiotalister som en gång suttit och supit på ett kreativt sätt (varav vissa nu sitter och super på ett mer tragiskt sätt). Krogen det hela handlar om finns kvar, den heter officiellt Två krögare och en gång när en vän till mig var där hade Sällskapet Ölhäfvarna årsmöte. Det innefattade bland annat besök av strippor.

På sjuttitalet var det naturligtvis annorlunda. Då smeds det planer på teatersällskap och ockupationer, då spelade Per Eggers ständigt på krogens gitarr, då spelade Jacques Werup vansinnesjazz på klarinetten, då åt Mikael Wiehe ensam på eftermiddagen och behövde inte betala för att de var så glada att ha en gäst, då planerade Eva Remaeus och Michael Segerström för ockupationen av Victoria-teatern (= Malmöproggens svar på Gärdetfestivalen – Den Stora Symbolhändelsen).

Det var säkert trevligt. Det är bitvis ganska intressant att läsa om också, åtminstone om man som jag samlar på fakta av typen ”en gång bodde Ola Ström, Johannes Brost och Göran Skyttes bror i ett kollektiv utanför Ystad”.

Men intressant är en sak, viktigt är nåt annat. Kristina Kamnert skriver som om detta är Viktigt. Inte bara viktigt för henne, inte bara viktigt för Per Eggers, utan Viktigt. Hon intervjuar Göran Skyttes bror (han heter Håkan och var Hoola Bandoolas ljudtekniker) och han understryker att det är ”på tiden” att nån skriver just den här boken.

Är det det? Är det på tiden? Är det viktigt att folk berättar för oss att Claire Wikholm bodde i kollektiv på Lugnet på sjuttiotalet? Är det inte bara … självklart?

”Viktigt” är naturligtvis ett relativt begrepp. Medelålders män avfärdar gärna en viss typ av diskussioner – ofta såna som inte handlar om medelålders män – som oviktiga.

Viktigt är subjektivt. Trummisen i Hardcore Superstar sa en gång i Fråga Olle att det var ”viktigt” med ansiktssprut i porrullar. Det håller jag inte nödvändigtvis med om. Jag tycker för min del att det är viktigare att vi utrotar fattigdomen.

Och att fler människor blir upplysta om Yngve Gamlins storhet, förstås.

Det är åter igen fyrtiotalisternas historia som berättas. Det vi gjorde då var Unikt och hade aldrig gjorts innan och de som kommer efter oss är lite sämre eftersom de inte gör samma sak, och gör de samma sak så är de bara lata epigoner.

Jag beställde för några veckor sen en gammal SVT-debatt om fyrtitalisterna. Programmet hette Ärligt talat och gick 1984. Det var f.ö. där Expressen-journalisten Maria Hörnfeldt myntade begreppet ”jätteproppen Orvar”.

Debatten var bedrövlig på sitt sätt, men belysande på annat. Vilka debatterade? Jo, bland annat en man som heter Jan Guillou och en annan man som heter Göran Skytte. Och tro det eller ej, men bägge menade på att fyrtitalisterna var bäst, detta (bl.a.) eftersom de var i 35-45-årsåldern och därmed lagom erfarna och lagom vitala.

Lustigt nog tycker Jan Guillou och Göran Skytte fortfarande att de är bäst, trots att vitaliteten rimligen sjunkit i takt med rödvinet respektive frälsningen.

(Det fanns andra skäl att fyrtiotalisterna var bäst, menade Jan Guillou. Bland annat för att så många fyrtiotalister drogs till journalistyrket. Hade Guillou varit född på trettio- eller femtiotalet hade han, enligt sej själv, fått hanka sig fram som ”juridikprofessor eller FN-ambassadör”.)

Ja, jag tycker att det är intressant att krogen Bullen instiftade ett stipendium till de högsta kredittagarna. Jag tycker det är ännu mer intressant att pristagarna blev Per Eggers och Rolf Lassgård. Men det är ju jag. För mig är ju allt oviktigt viktigt.

Avdelningen Fascinerande Populärkulturella Yttringar: den moderata barnboken.

Av Kalle Lind

den 2009-12-27

i blogg

Nej, det är inget skämt. Det borgerligt lyckliga paret Ulf – en gång moderatordförande och landshövding och sånt – och Lena Adelsohn (ibland -Liljeroth) – numera kulturminister – skrev och gav ut bilderboken ”En låda berättar” 1990.

Man gissar att det började med skojande med de egna barnen och att det växte till en berättelse, ett inte helt ovanligt förfarande (klassiker som Pippi Långstrump och Jan Guillous ”Gudarnas berg”, också utgiven 1990, tillkom på samma sätt). Barnen i boken Johan och Annika är i ålder med Adelsohns ungar Eric och Ebba, föräldrarna är på bilderna inte helt olika Ulf och Lena, det hela utspelar sej i den bohuslänska skärgård där Adelsohns håller hov på somrarna.

Det mest intressanta är om detta är ett tydligt borgerligt alternativ till den famösa vänsterfärgade barnkulturen från sextio- och sjuttiotalen? Absolut! Om man hårdrar och övertolkar.

Berättelsen handlar om att barnen hittar en trälåda i havet, som visar sej kunna prata. På kvällarna underhåller den barnen med sitt livs långa och svindlande historia: på sina resor har den besökt Tyskland, Frankrike, Schweiz, Skottland. Här anar man i botten en subliminal EU-propaganda.

Mammans tröjtryck är förstås en medveten hyllning till kulturimperialismen.

Lådan stjäls sånär av smugglare. Polis med hundar jagar bort dem och bevakar effektivt lådan. En hyllning till den repressiva polismakten. Smugglarna – ”med stora, yviga skägg, knivar i händerna och konstiga näsdukar knutna om huvudet” – är väl antingen anarkistiska upprorsmakare eller barbariska araber, troligen båda.

Ett av ställena lådan stannar på är en whiskyfabrik – ”vi var många lådor som fylldes med flaskor, det kluckade trevligt” – vilket är en underförstådd propaganda för uppluckrande av det statliga spritmonopolet.

Boken gavs ut på Wahlströms, det legendariska förlaget för fabriksproducerad masskultur för barn och ungdom (gröna ryggar för pojkböcker om barndeckare, röda ryggar för flickböcker om hästar). Givetvis ingen slump; gav sej paret Adelsohn på att göra kultur så skulle den krängas.

Annars är det samlade intrycket av boken att Lehna Ahdelsohn-Lhiljeroth visade sin egen bok samma intresse som hon visar landets övriga kultur. Ett synnerligen svalt sådant.

Nämen! Ännu en finurlig memoartitel! Så finurligt att det vore närmast kriminellt att inte använda den!

Av Kalle Lind

den 2009-12-18

i blogg

Ja, jag vet att det här inte är en memoarbok. Popgrupper skriver normalt inte memoarer på det sättet. Men nu har jag en gång döpt en oändlighetsserie här på bloggen till ”finurliga memoartitlar” och jag orkar inte starta nya etiketter.

Är det svårt att avläsa bilden så handlar boken alltså om en popduo från västkusten som heter Roxette och en gång hade en hit som hette ”The Look”. Boken heter med andra ord The Book.

Jan Guillous konstiga kompisar.

Av Kalle Lind

den 2009-12-16

i blogg

De flesta av Jan Guillous gamla vänner har ju med tiden blivit hans ovänner. IB-medavslöjaren Peter Bratt är så tillplattad av Guillous memoarsarkasmer att han nu ska utöka sina egna memoarer med ett kapitel om hur det egentligen gick till. I Jans memoarbok omnämns också Rekordmagazinet-mednarcissisten Göran Skytte två gånger som Jans ”före detta vän”.

Och det verkar även som om jaktsnusandet med GW Persson upphört. I Videokväll hos Luuk härom året berättade vår nasalaste kriminolog att han och Jan slutat hänga. Han gick aldrig in på några orsaker, men det verkade åtminstone inte ha nåt direkt samband med att Jan blev arg på Leif när Leif nynnade det gamla ädelpekoralet ”En sliten grimma” när de red runt och jagade jak i Kaukasus. Jan föredrar ju Mozart, så en viss schism verkar i alla fall ha uppstått.

Men att Peter, Göran och Leif har varit Jans vänner är logiskt, lika logiskt som att de inte längre är det.

Intressantare är att titta på Jans lite mer oväntade buddies.

I memoarboken kallar Jan t.ex. rojalisten och historieförfalskaren Herman Lindqvist sin vän. Det är ju lite udda. Gissningsvis delar de vurmandet för franska viner och gamla riddarideal, men jag gissar att de låter bli att diskutera t.ex. Palestina-frågan.
Som liten kom Jan till Saltsjöbaden med sin mamma och brutale styvfar. Där hittade han en figur som han kallat ”sin förste nära vän”. Han skulle så småningom leda popprogram i teve och göra ståuppkomik i den s.k. ”torra” skolan. Han hette Jonas Hallberg. Så sent som 2000 hörde han av sej till Jan för att denne skulle medverka i en ”mystisk debatt”.
Men Jans allra mest oväntade kompis ur det förflutna presenteras i en fascinerande artikel i senaste numret av Filter. En gång läste de juridik ihop, därefter valde de båda lite olika banor. Somliga skulle säja att deras vägval påminde besvärande mycket om varandra, Jan skulle kanske inte hålla med. Kursaren hette hursomhelst Manne af Klintberg och skulle bli känd som clownen Manne.

Begåvade människor jag känner del 10: Anders & Måns.

Av Kalle Lind

den 2009-12-15

i blogg

På måndagen var det Galapremiär med Kändismingel (vilket aldrig blir särskilt kändistätt i Malmö, särskilt inte nu sen de låst in Timbuktu i en glasbur i Göteborg). Anders & Måns visade sin kommande Curb your enthusiasm/Extras/danska Klovn-aktiga serie Succéduon. Jag fick intrycket att den var rolig; vår niomånaders hörde till minoriteten som inte tyckte det varför jag mest fick hänga i foajén.

Det jag såg var festligt, späckat med in-jokes och cameos av Özz Nûjen, Erik och Mackan, Janne Westerlund och Lena Frisk. Ankan Johansson framstod i serien som både arrogant och självgod, medan Måns bäst beskrevs som ”beige” respektive ”grå”.

I inledningstalet var Ankan ovanligt nervös och fladdrig vid åtanken att svenska folket ska blanda ihop hans teve-persona med den milde konflikträdde Verklighets-Anders.

En människa som aldrig reflekterat över vad humor är och hur den görs kan säkert tycka det i så fall är konstigt att man alls ger folk möjligheten att blanda ihop Anders och ”Anders”. Ingen har ju tvingat skojaren Anders att göra en serie där han heter Anders och är skojare. Tvärtom, karljäveln har ju skrivit sina egna repliker och står t.o.m. som regissör.

I Robins – med Robins Paulsson – berättade Måns att han i en annan sekvens springer naken på stadens gator. Det var naturligtvis inget han var bekväm med att göra, men har man själv skrivit scenanvisningen ”Måns springer naken” har man bara att gilla läget och trä en tubsocka över kådden.

Jag som känner Måns en smula, och bland annat har skrivit en teveserie och två böcker ihop, vet att Måns inte riktigt är typen som spontant svidar av sig när andan faller på.

Vad det handlar om här – och detta är en av de främsta orsakerna till att jag högaktar de rackarna – är att Skämtet alltid kommer i första hand. Kräver Skämtet att man offrar sig så är det inget att be för. Då får man hänga med strutsar eller hänga uppåner och hänge sig.

Anders & Måns drar normalt gränsen där Skämtet kräver att man offrar någon annan. Detta gör dem, enligt somliga, till lite finare komiker än andra. Det håller jag inte med om. Var och en söker sig fram till ämnen som passar ens komiska ideal. Anders & Måns har hittat gurkor och gräddbullshattar och skabbiga hundar – andra av oss hittar gubbar ur nöjessverige eller riksdagspolitiken. Fortfarande handlar arbetet och strävandet om Skämtet.

Och i den estetik och de skämtideal jag själv mejslat fram under åren har att lägga sej själv i potten blivit en hörnsten. Oavsett vad man skojar om måste man själv offra nåt på kuppen – sin kredd, sin heder, sitt goda rykte, sina innersta hemligheter – för att samspelet mellan skojare, publik och Skämt ska bli hundraprocentigt.

Det har Anders och Måns alltid gjort. Med Succéduon gissar jag att de gjort det mer än någonsin.

Avdelningen för Mycket Mystiska Fenomen.

Av Kalle Lind

den 2009-12-12

i blogg

Det är en hektisk tid för en man med ett skägg. Jag gör en årskrönika för ungdomskanalen P3 – lika knäppt som om Johan Palm skulle jocka plattor på servicehemmet Måsen – och är föräldraledig på halvtid. På övrig tid skriver jag en bok som ska vara färdig i princip nu. Den ska heta Människor som gått till överdrift och handla om människor som gått till överdrift. Liksom Jan Guillou anser jag att saker ska heta vad de är (jfr Ledins Sånger att älska till, Tage Danielssons Sopor).

Ett kapitel jag länge gått och gottat mej åt att få skriva handlar om Arne Hegerfors. I en intervju berättade han en gång om en sändning av Det kommer mera, lördagsunderhållningen han och Martin Timell ledde under nittiotalet. Gäst var Svenne Hedlund, den poliodrabbade gamle rockräven. Den maniskt vitsande Hegerfors råkade ava Hedlund med repliken ”det där var ju inte så puckelryggigt”.

Vilket kan uppfattas som en förolämpning om man lägger några negativa konnotationer i begreppet ”puckelrygg”.

Även Timell drar sej i en chatt till minnes samma incident. Han berättar t.o.m. om hur Hegerfors bad om ursäkt under hela resterande tretimmarssändningen.

Tanken var att straffa in Hegerfors i boken som överdriven vitsare – en ordlekare som gått på övervarv, som kört igenom vitsbangen, som fallit i vitskoma.

Men. Jag har nu upptäckt något Mycket Mystiskt: det finns ingen sådan Det kommer mera-sändning i SVT:s arkiv. Svenne Hedlund var aldrig gäst i Det kommer mera! Inte en enda gång! Och SVT-arkivet är mycket noggrant diariefört. Man kan på minuten få veta när Lasse Strömstedt kom in för att vara Gästrikslands artistrepresentant i programmets landskapstävling.

Jag har sökt på ”Svenne Hedlund”, ”Sven Hedlund”, ”Hedlund”, ”Sven”, ”Hep Stars”, ”Svenne och Lotta” och you name it. Ingen sådan sändning existerar!

Då återstår frågorna:

1) har Hegerfors och Timell tillsammans konspirerat ihop hela historien?
2) varför i helvete då?
3) har SVT raderat hela programmet för att inte få en stämning från Polioskadades riksförbund på halsen?
4) kan jag skriva om det här ändå och låtsas som ingenting?

Genrer Gud glömde 4: den antispanska Spanienschlagern.

Av Kalle Lind

den 2009-12-06

i blogg

På sjuttiotalet fick man inte åka till Franco-Spanien på semester. Eller rättare sagt: det fick man så klart, men det var moraliskt förkastligt eftersom man på sjuttiotalet tyckte det var viktigt att visa solidaritet med mördade och förtryckta folk. Därför utgick en propå från svenska vänstern att Spanien skulle bojkottas.

Det meddelandet gick dock inte riktigt fram till den icke-upplysta klassen. De åkte kors och tvärs till Kanarieholmarna och Mallåkra och lyssnade på trallar med rysansvärda och språkligt inkorrekta budskap som ”Eviva Espania!”

I Ulf Dagebys a.k.a. Sillstryparns ”Doin’ the omoralisk schlagerfestival” besjungs inte bara Abba – ”lika döda som sillkonserver” – och Stikkan Anderson – ”ett cyniskt svin” – utan också de schlagerstjärnor som leende besjöng den spanska solkusten:

Men garotteringar och mord
det skiter dom i
och svänger på fascistkärringkjolen

Tes möter antites, visste redan Hegel och det blev en av grundstenarna i den marxistiska teorin. Sliskiga Spanienhyllningar med fejkflamenco och kastanjetter fick en motreaktion i proggens och trubadurvänsterns satir- och patosvisor.

Mest spridd bland de anti-spanska spanska dängorna blev Hoola Bandoola bands ”Juanita”. På Afzelius patenterade revolutionssentimentala vis berättas om en kämpe som slagits i spanska inbördeskriget och förälskat sig i Juanita, som gett ”de andra kraft och glöd”, och vars söner fyrti år senare åker för att solbada, stöttande samma regim deras far bekämpat. På stranden möter de Juanita, faderns ungdomsförälskelse, som ger dem en avbasning:

Så ge er av!
Jag är trött på era slängar!
För ni fördröjer
bara frihetens stund
Då ni borde veta
att turisternas pengar
är som honung
i förtryckarnas mun

”Juanita” lånar melodiskt och arrangemangsmässigt diverse spanska klanger. Mer än ett dansband gjorde så småningom coverversion. Det är en alltigenom förskräcklig låt. Jag skulle aldrig avslöja för nån att jag alltid sjunger med med stort engagemang och pekfinget taktfast hyttande mot tänkta lyxturister.

Cornelis gjorde ”Po-rom-pom-pon”, som är mer implicit i sin kritik av svenskar som åker på svinfestresor till militärdiktaturer. Franco-regimen finns i bakgrunden, i fokus står Cornelis sedvanliga fylletorskar:

Se Spaniens måne lyser
på fattiga barn som fryser,
på Johansson ifrån Mora
och på en bedagad … jorå!

Det handlar mer om svenskens/den semiciviliserade människans behov av primitivitet, sangria och fallna fruntimmer än om förtryckarregimen. Och som vanligt föredrog Cornelis att besjunga de små människorna, inte bara när det kom till hjältemod utan också korruption:

Polisen går runt och sprätter
Han snor dina cigaretter
Och om du är snorkig mot’en
så skjuter han ej i foten
Men be honom i förtrolig ton
så fixar han all slags prostitution
för där har han provision

Musiken är omisskänligt spansk, rentav lånad från Juan Solano, som jag inte vet nånting om men rent fördomsfullt gissar har latinskt påbrå.

Stefan Demert och Jeja Sundström gjorde med ”Las Kvalmas” en text i samma anda som Cornelis, kanske ännu något mer anklagande mot den okultiverade populas som brände sina surt förvärvade på grisfester till falangismens ära:

I Las Kvalmas
– har du varit där nån gång? –
Har du inte det så res dit
I Las Kvalmas
är det alltid sol och sång
Där finns massor av billig sprit

Du kan supa dej full på bara en sex-sju spänn
Du kan träffa din närmaste granne ifrån nord
Spanska maten du slipper att pina i dej den
Det finns ställen som har smörgåsbord

Och mitt i de vällustiga skildringarna av det vulgära folkets härjanden, så kontrapunkteras framställningen med små påminnelser om varför det faktiskt fanns skäl att tänka över vart man reste och vilka regimer man gödde:

Någon bit från lyxhotellen
bor spanjorer i plåtruckel bara
men låt samvetet flyga och fara
Där behöver du aldrig gå in

Dan Berglund – en annan av den här bloggens följetonger – var också inne och tassade på ämnet. På dubbelkassetten 10 års kultur i partiets tjänst, utgiven av KPML(r) 1981, en av ytterst få dubbelkassetter jag alls har haft i min ägo, finns låten ”Juan Paredes”. Skriven apropå att några misstänkta ETA-terrorister avrättats av fascistregimen utan vidare rättegång.

Givetvis finns den svenske turisten och den skuld han vägrar ta på sej med i låtens fond:

När solen gått upp uti Spaniens land
och musiken har tystnat för gott
Då somnar turisten med flaskan i hand
med ett fnask som knappt kostade nåt
Men det blåser, det blåser en viskande vind
– man har mördat fem på en gång!
Juan Paredes, i gryningen
skall Spanien sjunga din sång

1996 gjorde Hoola comeback-turné. Innan ”Juanita” drogs av förklarade Afzelius från scen om att Spanien nu var Franco-fritt och att det därför var okej för Afzelius om nån i publiken ville åka dit. ”Men”, tillade han, ”fan ta den som åker till Turkiet”.

Ztaël von Holztein.

Av Kalle Lind

den 2009-12-04

i blogg

Det tidiga ZTV var som bekant en experimentverkstad, en plantskola, ett drivhus m.fl. manegement-klyschor. Peter Siepen och andra människor utan skönjbara talanger gjorde vad de kunde för att på noll budget och med noll tittare få maximal uppmärksamhet. Alla sätt var bra utom de bra. Gör vad du vill så länge det inte är besudlat med sånt som förknippas med public service, typ kvalitet.

Jag pratar nu om tiden strax innan kanalen, med Schyffert som konsult och Luuk som maskot, fick lite koll på sitt utbud och började göra nyskapande formsmart generationsmarkerande teveunderhållning. Jag pratar om tiden innan Letterman, Simpsons och TV für alle. Jag pratar om en tid då ett gäng människor plötsligt står med en tevekanal men ingen uppfattning om vad man fyller en sån med.

Håkan Lagher och Love Svensson beskriver tiden – pionjärtiden! – i sin bok Blåsningen (2003). Det är en lång skara namn från skilda verksamheter och med skild status som dansar förbi: Hasse Aro, Cia Berg, Anders S. Nilsson, Billy Butt och så såna där som är hur kända som helst i Branschen (Casten Almqvist, Anna Bråkenhielm, Pelle Törnberg).

Givetvis dyker också Entreprenörernas Entreprenör, den ikoniske medialabbaren, den forne IT-gurun, numera entreprenörs-gurun, hela tiden floskelgurun Johan Staël von Holstëin upp på ett hörn. Nånstans innan han blåste upp IT-bubblan var han tydligen marknadschef för ZTV, och som sådan kläckte han den lysande om än inte helt originella idén att låta folk nuppa i teve. Det borde väl ge de kvällstidningsrubriker en marknadschef med höga tankar om entreprenörskap och sej själv längtar efter.

Ett problem utkristalliserade sej snart: det fanns ingen som ville. Åtminstone ingen i Stäël von Hölsteins bekantskapskrets. Ständigt i entreprenörtagen fann Staël vön Hölsteïn snart på råd: han kunde för bövelen stå för fläskboogien själv! ”Hurra”, ropade väl ingen direkt, men nu var man i alla fall snäppet närmare lite äkta samlagsteve och några liter trycksvärta.

Ganska snart uppdagades nästa problem: det fanns ingen som ville ligga med Stäël vön Hölstëïn. Åtminstone inte offentligt. Projekt Tevegöka Med Flottig Entreprenör fick läggas ner en gång för alla.

Men en sån liten nesa fick inte vår vän från Riddarhuset på fall. Dessvärre.

Pittmönstring.

Av Kalle Lind

den 2009-11-19

i blogg

August Strindbergs brev till sin polare Pehr Staaff är flitigt citerat tidigare, men förtjänar sin plats även på den här bloggen. Det är en så osminkad uppvisning i machokomplex att det nästan slår över på andra hållet.

Notoriskt svartsjuk på frun, Siri von Essen, som han grundlöst anklagar för otrohet, beklagar han sej över hur hon fått honom att tvivla på sina uppgifter som man:

Retad ända in i genitalkörtlarne reste jag till Genève och tog en läkare med mig till bordell. Avlade kraftprovet – för övrigt ej fösta gången – som jag ville kalla Proserpinas bortrövande (tänk dig situationen själv efter Berninis staty någorlunda.) Undersökte min säd, som befanns vara fruktsam, och mättes i upprört tillstånd (= 16 x 4 centimeter.)

Så där bildas opinioner på falska premisser.

Det är en så märklig situation han beskriver: den gode Ågust tar alltså med sig en läkare till ett horhus? Och låter läkaren titta på när …? Och runkar upp den inför …? Varför då? Var han inte klok?

Och vänta nu – var det inte Ågust som anklagade frun för otrohet? Vad gör han då på bordellen?

För övrigt nöjde han sig inte med läkarens utlåtande. Han kallade in ytterligare expertis:

Jag var icke någon stor man i lugnt tillstånd, men normal i uppretat, och ridikyliserad förr redan (Röda Rumstiden) anställde jag i vittnens närvaro (en horas också) kl. 3 på sommarmorgonen, en pittmönstring i fria luften bakom Fyllan på Djurgården. Horan (Vita Björn för resten) gav mig approbatur, dock sine laude.

Det mest fascinerande är egentligen hur han med latinska uttryck – ”ridikyliserad” (förlöjligad), ”approbatur” (godkänd), ”sine laude” (utan beröm) – och hänvisningar till konsthistorien (Berninis staty av guden Plutos heroiska våldtäkt av gudinnan Proserpina), lyckas få patetiken att framstå som riktigt stilfull.

I övrigt vill man så klart veta mer om Vita Björn och hur det namnet uppstod.