Kategori: blogg Sida 61 av 99

Lena är en liten nyponkindad Jesu tjänare i förskoleåldern. Bredvid henne bor en otäckt sekulär familj. Pappan är akademiker och har till och med fredsmärke.

Givetvis går det inte bra för en familj som valt att leva utan Jesus i sina hjärtan. Äldste sonen Stefan börjar knarka redan vid tretton års ålder. Pastor Stanley Sjöberg – bokens författare – är väl förtrogen med tidens (1973) pundarjargong:

– Är det någon som har brass, frågade Stefan.

– Har du pengar då, svarade Fjompe och gick bort till Stefan. Brass är något som knarkare använder till rökning. Det kallas också knark. Det är väldigt farligt.

Stefan och Fjompe drar till ett knarkarnäste. Pastor Stanley är också mycket bevandrad i tidens pundartillhåll:

Uppe på vinden kom dom in i ett rum som var alldeles tjockt av rök. Där satt flickor och pojkar och rökte pipa. En hade en spruta med något farligt gift i. Det var också knark. Stackars dom här flickorna och pojkarna. Dom är lika fina som alla andra. Men dom har blivit lurade av sina kompisar att börja knarka.

Knark kallas också för narkotika. Det är något väldigt farligt. Nästan värre än både sprit och cigaretter. Fast sprit och cigaretter är också hemskt farligt. När folk dricker sprit blir dom alldeles konstiga och när dom röker cigaretter kan dom få sjukdomar som dom dör av. Och den som börjat med knark kan nästan inte sluta. Först tycker dom att det är roligt. Sedan blir dom konstiga i huvudet och jättesjuka. Många dör innan dom ens hunnit bli vuxna. Knark är nämligen gift.

Stefan och hans knarkarkompisar blir tagna av polisen. Stefan är ambivalent till polisen:

En gång hörde han några på Sergels Torg som sa att poliserna bara hjälper rika människor och gör det svårt för dom fattiga. Några sa att när det blir revolution i Sverige ska alla poliser dödas tilsammans med direktörer, präster och kristna.

Döm därför om Stefans förvåning när han förhörs av en sjysst polis som uppmuntrar honom att sluta med det där förskräckliga knarket.

Sen följer händelserna slag i slag. På Sergels Torg träffar Stefan en grabb med texten ”Jesus” på rockmärket och en sån där frisyr som äldre frisersalonger fortfarande har i skylten.

Grabben heter Mikael och drar med Stefan till ett kristet café med ”goda smörgåsar och varm härlig choklad”. Han har själv slutat knarka genom Jesus och ger Stefan ett handfast förslag:

– Ja, bed till Jesus så ska du se att han hjälper dig också, så att du slipper knark och mellanöl och cigaretter.

– Jag kan inte bedja, sa Mikael.

– Får vi bedja för dig då, sa dom andra.

Efter mötet med Mikael och hans frälsta vänner har Stefan ingen lust att ”gå bort till Sergel och träffa dom gamla kompisarna”. Tvärtom återvänder han till caféet med de goda smörgåsarna och den varma härliga chokladen (de nämns på nytt i texten):

– Har du knarkat något idag? frågade Mikael.

– Neej, sa Stefan.

Under tiden har Stefans lillasyster Karin tagit hjälp av den kristna grannflickan Lena i intensivt bedjande. Inte bara ber de för den knarkande Stefan – hotet att pappa vänsterakademiker ska gifta sej med annan tant har tornat upp sej. Nu ber Karin och Lena för att pappan ”blir snäll”.

Bedjandet går hur bra som helst. Lena lär Karin, och Karin lär snart sin mamma:

– Det känns bättre nu, sa Karins mamma. Nu har jag också börjat bedja till Jesus. Så nu kan vi bedja alla tre hemma hos oss, Karin, Stefan och Jesus. Bara pappa Pelle också vill börja tro på Jesus.

Men pappa Hippie-Pelle är helt rabiat i sin uppfattning om att nån som dog för tvåtusen år sen inte kan leva nu, och ännu mindre få folk att sluta hinka mellanöl:

Dock får sig pappa Pelle en tankeställare när mamman understryker att ”när folk svär och skäller på varandra är det lika hemskt som när dom skjuter på varandra”. Och när pappa sen får se caféet (och rentav smaka den härliga chokladen) och sonens nya gemenskap inser han att han haft fel så det stänker om det:

– Kan du förlåta mig,mamma? Jag skall älska dig genom hela livet.

Pappa Pelle fick tårar i ögonen och mamma grät också så där vacker [sic!] och fint.

Och strax därpå fäster pappan ett Jesus-märke på polotröjan:

– Nu får ni be för mig så jag blir frälst, sa pappa.

– Då böjer vi knä, för det har Lena lärt mig, sa Karin.

Tro det eller ej, men allting slutar faktiskt rosenskimrande:

Stefan slutade knarka och fick fina kamrater i kyrkan. Karins pappa slutade svära och röka. Aldrig mer gick han till någon annan tant för att överge sin fru utan var så god och fin mot Karins mamma.

Karin börjar naturligtvis i söndagsskolan och på barnträffar i kyrkan. Pastor Stanley konstaterar avslutningsvis:

Ja, Lenas grannar valde rätt.

Det är liksom ingen idé att göra sej rolig över den här boken, så jag låter bli. Man måste kunna få framhäva att varm härlig choklad är ett bättre alternativ än brass utan att bli häcklad trettifem år senare. Även dumma tankar måste få tänkas och spridas utan att sekulära besserwissrar kommer och driver gäck.

Men jag undrar fortfarande var pastor Stanley fick namnet ”Fjompe” ifrån.

Pastor Stanley Sjöbergs korta men koncisa skrift Bluffen och Lena ingår i serien Mina glada böcker, utgiven på Evangelii press (i Örebro, men det visste ni väl redan). Den är sexton sidor lång och handlar om hur lilla Lena stjäl en femma av sina föräldrar för att köpa snask.

– Ja, nu beder vi till Jesus och sedan kan du nog sova och glömma det här, sa mamma. Lenas mamma och pappa var nämligen väldigt snälla. Dom gav inte Lena något stryk utan pratade hellre med henne om det som är fel och rätt. Och när Lena såg sin mamma och pappa bli riktigt ledsna, gjorde det lika ont som om hon hade fått smisk.

Men pappa tycker inte det räcker med bedjande den här gången. Nog för att bedjande hjälper mot det mesta, men den här gången vill han också berätta något sedelärande och traumatiserande. Han förklarar för Lena vad som fick henne att göra detta onda: det var för att ”Bluffen” viskat ondska i hennes öra.

Lena har, i likhet med alla andra levande, aldrig hört talas om Bluffen, men det visar sej vara en ovanligt sipp benämning på Den Onde:

– Du kanske har hört hans riktiga namn när folk svär ibland …

Lena lyssnar storögt och skamset när pappa berättar om allt det onda Bluffen gör mot människorna:

– Det är Bluffen som får folk att tro att det inte finns någon Gud. Han lurar folk att tro att allting har blivit till av sig själv. Och så lurar han bort dem från Guds kärlek.

– Men hur kan man säga det? Inte kan väl saker och ting bara bli till, som blommorna och alla träd, bergen och sjöarna. Det är ju lika tokigt som om man skulle säga att bilar och bussar och flygmaskiner bara har blivit till utan att någon har gjort dem, sa Lena och såg riktigt förståndig ut.

– Just det. Men Bluffen han får folk att tro nästan vad som helst. Att Bibeln inte är sann och att Jesus inte älskar alla människor.

Det är en intelligent design-teoretiker som resonerar. Jag har hört den f.d. riksdagsmannen, numera ”direktor” för det ”vetenskapliga” Clapman-institutet, Tuve Skånberg (för dej som undrar: han är kristdemokrat), föra ett likartat resonemang i Debatt: ingen tror väl att en klocka bara blir till av sej självt, och därför kan ju inte heller ett öga bli det.

Ingen tror väl heller att en tegelsten är gjord av ebenholts, och alltså finns inte ebenholts.

Sagan om Lena och Bluffen slutar hur som haver lyckligt. Pappa hotar Lena med att hon inte får komma till himmelen om hon gör så igen, och så bedjer Lena aftonbön en extra gång:

– Jag vill följa Jesus för han gör människorna snälla och kärleksfulla mot varandra, sa Lena. Och så vill jag till himmelen förstås.

Snipp snapp snut – och så är sagan slut. Men dumheterna fortsätter förstås att spridas.

Pastor Stanley Sjöberg har skrivit ett otal böcker, de flesta med titlar som associerar till flärd, lyx och njutning: Diskutera Gud, Bönens hemlighet, Bibeln & Koranen: om homosexualitet, Får jag presentera Jesus för dig? och Grundläggande för ekonomisk trygghet. Jag gissar att de flesta går att kategorisera som ”utmärkta presentböcker”.

På sjuttitalet klämde han också ur sej ett gäng barnböcker. En av dem, Lisas farfar är i himlen, gick i polemik med boken Lasses farfar är död och den ”skrämmande stämning inför döden, som råder i ett hem med ateistisk syn på människan”.

De övriga kommer vi nu att avhandla här, i tur och ordning, lugnt och metodiskt.

Den utmärkta presentboken Pia och Lasse i Söndagsskolan tar sitt avstamp i en söndagsmorgon i syskonen Pias och Lasses hem. Pia och Lasse är taggade på att få gå till söndagsskolan – vilket deras föräldrar ställer sej väldigt likgiltiga inför – men inte alls benägna att bädda sina sängar och sköta hemmet de bebor.

I söndagsskolan har de det makalöst mysigt. De sjunger visor och gör rörelser, lägger kollekt och tänker på u-världen:

Lasses söndagsskollärare heter Per-Åke och är en eldsjäl:

Trots att han undervisar hela dagarna i veckan i den vanliga (alternativt riktiga, min anm.) skolan, tycker han att det är roligt att hjälpa till i söndagsskolan.

Per-Åke berättar den muntra sagan om Josef, som fick duktigt med stryk av sina bröder men var glad ändå:

Trots att han visste att bröderna skulle göra honom illa, lydde han sin pappa och gick ärenden åt honom. Även i Egypten hjälpte han folket. Josef gick inte omkring och surade, fast så många hade varit orättvisa mot honom.

Ni får kanske både veckopengar och andra överraskningar. Men ändå kanske ni inte vill hjälpa till där hemma. Det ska man göra. Bibeln talar om det. Man ska hedra sin far och mor.

Lasse får sig förstås en tankeställare som heter duga. Och i rummet bredvid får Pia också ett gäng visdomsord av fröken:

Men så fortsatte fröken och talade om hur små barn även nu kan ge vad dom har åt Jesus, så att han välsignar det och låter andra få hjälp som är i nöd. Om vi ger en krona i kollekten så går det till svältande barn så att dom får hjälp. Men vi kan också låta Jesus få hand om oss själva. Våra händer och fötter, vår tunga och våra öron kan överlämnas åt Jesus.

– Hur gör man det, sa Pia och såg väldigt förvånad ut.

– Jo, att ge Jesus sina händer betyder att mär villig att hjälpa exempelvis mamma i köket. Eller att låta Jesus få våra fötter betyder att vi är villiga att springa ärenden åt mamma och pappa.

Efter att ha kastat sig över ”sina roliga söndagsskoltidningar” (med ”berättelser, korsord och spännande pristävlingar”) rusar Pia och Lasse hem till mamma och pappa och hjälper till.

Mamma och pappa ser förstummade på och undrar vad som farit i barnen. Svaret låter inte vänta på sig:

– Man ska följa Jesus hela livet, har söndagsskolfröken sagt. Då blir man lycklig och så kommer man till himlen, sa Pia. Pappa, kan inte du och mamma följa med oss till söndagsskolan en gång? Pia såg så fint på både mamma och pappa när hon frågade att dom lovade.

– Jag ska i alla fall gå dit och tacka söndagsskolfröken för att hon gett mig så snälla barn, sa mamma.

Ja, sen händer ärligt talat inte så jättemycket mer. Barnen sjunger en orimmad sång om kärlek och lydnad och vi anar att föräldrarna inte längre är så skeptiska till de visdomar söndagsskolan planterar i deras telningar.

Sammanfattningsvis: en feel-good-bok (och utmärkt presentbok) för hela familjen, kanske i synnerhet för dem som inte förstått vikten av söndagsskola.