Kategori: blogg Sida 68 av 99

Ebbe.

den 2009-04-02

Har ägnat några dagar åt att fördjupa mej i Ebbe Carlsson-affären. Filmen Ebbe – the movie var fascinerande, Anders Isakssons bok Ebbe – mannen som blev en affär välskriven och så lättfattlig man gissningsvis kan göra en så rörig härva. Tre övergripande reflektioner:

1) även tjugo år senare med de flesta kort på bordet, är det svårt att bli riktigt upprörd. Vad var egentligen problemet? Varför var Guillou så uppfylld av helig vrede? Ja, Ebbe Carlsson privatspanade och nej, som förläggare borde han inte ha regeringens godkännande att göra det och nej, det fanns ingenting annat än Ebbes hjärnspöken som tydde på att kurderna var skyldiga, men vad fan – en statsminister var skjuten.

2) det hade kanske varit något mindre rörigt om inte hälften av de inblandade hade haft samma efternamn (Ebbe, Ingvar, försvarsminister Roine, livvakt P-O).

3) figuren Ebbe Carlsson är djupt fascinerande. Sina vänners vän, lösmynt, opålitlig, makthungrig och fruktansvärt osentimental. Klassiskt bitchig i replikföringen. Man kan tycka vad man vill om honom, men det finns en stor humor i hans sätt att använda tungan.

Gällande sin homosexualitet levde han enligt devisen ”never complain – never explain”. Som den uppmärksamhetstörstande sälle han var kunde han ändå inte låta bli att skjuta in antydningar där han kunde. På cocktailmingel serverades svampkrustader. Ebbe fick frågan hur de smakade, svarade ”som sperma” och tog en till.

Smittad av HIV, kraftigt avmagrad, fortfarande inte outad, hör han en väninna beklaga sig över problemen med att gå ner i vikt. Ebbe: ”Du kan få en blodtransfusion av mig”.

Chefredaktör på Västgöta-Demokraten under sjuttiotalet, en tidning som kunde fortsätta finnas tack vare att tidningens tryckeri drog in storkovan på porr: ”Så länge folk fortsätter att sitta hemma och runka kommer tidningen ut”.

I en ETC-intervju med Jonas Gardell 1991 haglar ebbismerna över sidorna. Staffan Heimerson – som var med och satte igång ryktet att hela Ebbe-affären var en enda stor bögröra – ”är ju bara en misslyckad padda”. När Gardell säger att han känner Guillou flikar Ebbe in: ”Umgås du med vilka råttor som helst?” Och allra roligast är han när han lite i förbifarten tar heder och ära av en allmänjournalist:

T ex publicerade Dagens Nyheter en artikel av en hästliknande person som heter Gun Fälth, som innehöll några ”fakta” som, om de vore sanna, hade varit utomordentligt nedsättande för mig. Och så slutar den artikeln med … ”Tyvärr har inte Dagens Nyheter kunnat nå Ebbe Carlsson för en kommentar”. Då skrev jag följande brev till henne: ”Med anledning av ditt påstående i Dagens Nyheter idag, att du inte kunnat nå mig för en kommentar, vill jag citera ett uppslagsord ur Bonniers Lilla Uppslagsbok: ”Telefoni är tekniken att överföra tal på elektronisk väg över stora avstånd”.

Som polis var han nog tämligen misslyckad, givetvis mycket på grund av att han inte var polis. Som arrogant kommentator till sina egna snedsteg var han däremot lysande. Och jag kan gott tycka att även såna har ett underhållningsvärde.

Tillökning.

Av Kalle Lind

den 2009-04-01

i blogg

Det här är inte en ditt-och-dattblogg om lite vardag och lite fest och lite skor man sett i en affär och tänkt köpa men inte gjort för visst har allting blivit dyrare och lite tvätt man tänkt vika men guuud vad det är trist att vika tvätt och lite fika med nån väninna och lite bilder på latten och lite bilder på muffinsen och lite barn och lite man (tänk om han kunde vara lika snabb med dammsugaren som med golfklubban!) och lite osorterade tankar om ett teveprogram man just sett och som alla andra också just sett och kommenterat.

Det här är en gubblogg. En blogg om gubbar. Punkt.

Att jag nu stolt förkunnar att min fiancée igår tisdag nedkom med en fyrakilosklimp med vackra ögon och blåa kinder är enbart för att han kommer att föräras mellannamnet Beppe.

(Här hade jag tänkt mej en illustration med en bebis med inklippt Beppe-skägg, men jag är inte så bra på Photoshop.)

Gästabud.

Av Kalle Lind

den 2009-03-31

i blogg

Det är nåt med kombinationen inställsamhet och finurlighet som får töntometern att gå i topp. Radarparet Ulf & Kicke – festtraktörer med passerkort till varenda svensk kändis utan självaktning – tog sej under nittiotalet hem till diverse skådisar och politiker – och oproportionerligt många glaskonstnärer – för att traktera fest.

Detta resulterade i tre löjligt dyra kokböcker, där Gästabud är dyrast och löjligast. Töntiga foton konkurrerar med töntiga rubriker om uppmärksamheten. Själva recepten försvinner ärligt talat i mängden.

Gamle fängelsechefen AnnBritt Grünewald poserar med sin man – som hon eventuellt hittat innanför murarna – och Ulf & Kicke (alternativt deras spökskrivare) sätter rubriken ”AnnBritt fängslar alla med sin mat”.

Hemma hos talman Birgitta Dahl och hennes man är rubriken satt på förhand: ”Birgitta Dahl har Enn Kokk i köket”. Man har en stark känsla av att Ulf & Kicke (och deras spökskrivare) tagit sig hem till Birgitta och Enn bara för den rubrikens skull.

Hos tevemeteorologen Per Holmgren är rubriken naturligtvis ”Hur ser middagsprognosen ut, Per?”. Hos Rederiet-”stjärnan” Bengt Bauler heter det ”Från Rederiet till skafferiet”. Sanna Nielsen bjuder på kycklingpasta och får rubriken ”Sannas pasta smakar fågel”.

Och kopplingen hockeymål – matmål är Ulf & Kicke (och spökskrivaren) så nöjda med att de använder den både på Mats Näslund (”Mats Näslund ordnar målet”) och en hockey-VM-låt-kompositör Peter Karlsson (”Han glider in med ett festligt mål”).

Och för den som undrar – visst får Millesgårdens chef Staffan Carlén rubriken ”Mat – ingen konst för museichefen!”

Hos paret August – Bille och Pernilla – får man inte till nån vidare rubrik (”Julmiddag hos Bille och Pernilla” är inte så kul tycker jag, däremot är rätten ”Den goda viljans köttbullar” så knäpp att jag fnissar till). Det här besöket ska främst apostroferas för att man lyckats få den något pretentiöse Bille August att knäppa upp så till den milda grad att han ser riktigt bäng ut.

Hos glaskonstnären Martti Rytkönen är inte rubriken heller särskilt finurlig (”Vad är vatruska och karjalanp?” är mest förbryllande), men se så festligt glaskonstnären poserar med en cocktailtomat! Vem har sagt att glaskonstnärer måste vara ena skitnödiga uppblåsta typer bara för att de sysslar med glaskonst?

Festligast av alla i boken är hockeybasen Rickard Fagerlund, som dels ikläder sig festlig hockeymundering och står beredd med brandspruta när kompisen lagar mat, dels har en festlig kompis med ett förkläde med uppmaningen ”Tacka mig inte – DISKA!”. Så kul har man det inom hockeyn.

Och ja, rubriken lyder ”Ishockeybasen är offside vid spisen”.

Lösryckta citat ur Henning Sjöströms böcker del 5.

Av Kalle Lind

den 2009-03-30

i blogg

Som författare är den gamle stjärnjuristen Henning Sjöström mustig, lösmynt men framför allt associativ. Han hoppar helt utan att förklara varför mellan ämnena. Böcker som påstås vara barndomsminnen och bygdeskildringar från byn Burträsk, handlar lika mycket om olika mål den vuxne Henning åtagit sej och, väldigt otippat, Hennings åderbråcksoperation.

I boken Vägen förbi – i vilken Henning inledde sitt ”samförfattarskap” med brodern Ernst – görs helt apropå en ganska lång utvikning kring hur ”två baroner, en friherre och en greve” skjuter lerduvor:

– Vi slutar skjuta, sa baron Jevard Joakim Teodor Boltenstern. Får jag i stället berätta om hur jag äntligen fick klarhet i min vän argentinaren. Vi träffades första gången på ridskolan i Buenos Aires. Han imponerade mycket på mig. Han hade kvinnor varje natt. För några år sedan råkade jag honom igen. Det var på S:t Cyr i Paris. Vi bodde på samma hotell – min vän argentinaren och jag. Och han hade alltjämt kvinnor varje natt, två och tre ibland. Hur orkade han, hur kunde han, tror ni? … Jo, han hade löskuk.

– Nu överdriver bror, sa greve Jacques Peder Clarence Bonde.

– Han hade det, säger jag.

Påståendet blev för mycket för greve Jacques Peder Clarence Bonde:

– Du vet, Jevard Joakim Teodor Boltenstern, att det gives en man tre huvuden – struphuvudet, kukhuvudet och … det egentliga huvudet. Har du något av dessa? Jag bara frågar.

Ja, sen tar den historien slut lika abrupt som den började.

På baksidan till boken skriver någon – gissningsvis Henning eller Ernst:

Från yttre sett hårda villkor har bröderna ur gemensamma och likartade upplevelser format Vägen förbi. Språket har tuktats till enkelhet. Den realism som präglar boken ligger så nära vad de upplevt, att de med Vägen förbi inte vill kalla sig författare utan åsyna vittnen!

Och ja, boken är utgiven på Bokförlaget Sjöström & Sjöström.

En Bellmanhistoria.

Av Kalle Lind

den 2009-03-26

i blogg

I senaste numret av Populär Historia citeras ur ett samtida vittnesmål om Carl Michael Bellmans sista (beskrivna) föreställning 1794. Skalden sägs ha gett ett förvirrat intryck – tankarna går till Per Oscarsson – och förefallit apatisk. Han inledde lite odramaturgiskt med att sjunga en mycket sorglig visa om Gustav III:s ryska krig, som fick publiken att falla i gråt över stupade män och en död monark.

Efter en stund kom någon på den briljanta idén att hälla i Bellman brännvin, varpå han snart sprallade upp sig och började härma diverse blåsinstrument och hojta slumpmässiga fraser på tyska som i the good old days. Publiken? Såg de patetiken i en slagen man? Såg de att kruset var en krycka och att Bellman bokstavligen sjöng på sista versen? Nej för håken – de skrattade ”mer än de orkade”.

Det som fascinerar mig mest är dock att ögonvittnet beskriver Bellmans ”besynnerliga” klädsel: svartgrönrandig frack, gula strumpor och ansiktspuder. Och visst, jag hade hellre blivit påsatt av min grannes schäfer än visat mig offentligt i något så bisarrt, och visst luktar det skenande galenskap och Peter Siepen om vartannat. Men rimligen såg killen som kallade Bellmans paltor besynnerliga själv ut ungefär så här:

Och då kan man ju fundera på om det kom från rätt arsle.

Lösryckta citat ur Henning Sjöströms böcker del 4.

Av Kalle Lind

den 2009-03-25

i blogg

Stjärnjuristen, stjärnbuddhisten och hobbyoperasångaren Henning Sjöström skrev åtminstone sex böcker med suffixet ” – Byn”. Alla utgörs av en salig ostrukturerad röra av Hennings biografi och slumpvisa mustiga scener med tarmgas och/eller sittgök i nysnön.

Så fortsatte vägen från Byn – skriven av Henning tillsammans med sin bror Ernst – handlar mest om Hennings stapplande steg från fattig pitepalt via stjärnspjutkastare till stjärnjurist. Helt oförhappandes spränger han också in följande:

I hennes rum i Örviken la vi oss på sängen. Jag trevade försiktigt över henne. Hon reagerade inte. Jag fick modoch blev mera närgången. Då blixtrade det till för mina ögon. Jag fick en örfil så hård att jag höll på att ramla ned på golvet. Jag satte mig på sängkanten. Det sved grymt på kinden.

– Vad i helvete tar du dig till, frågade jag.

Då var flickan lika mjuk igen.

– Förlåt mig, sa hon. Kom och lägg dig på din arm.

Med stor tveksamhet la jag mig. Efter en stund hade jag glömt örfilen och fortsatte där jag slutade.

– Våldta mig, sa flickan.

– Vad sa du???

– Våldta mig!

Märklig flicka, tänkte jag. Men jag hann inte komma henne särdeles nära innan nästa blixtnedslag. Hennes smala fingrar sved som rotting på min kind.

– Är du inte klok, skrek jag. Man måste ju ha störtkruka på huvudet om man skall ligga med dig.

Jag var rasande över de obarmhärtiga slag jag fått. Jag gick över rummet och tog min ytterrock.

– Tänker du gå, frågade hon.

– Ja. Jag tar inte risken med en tredje hjärnskakning.

– Kom hit och lägg dig, är du snäll, bad flickan.

– Aldrig i livet!

Då sträckte hon ut händerna mot mig.

– Jag svär att inte göra så mera, sa hon.

Hon såg mjuk och fin ut.

Jag slängde rocken över en stolkarm och gick tillbaks till flickan. Hon ville att jag skulle ligga på hennes arm.

Efter en stund sa hon:

– Jag är oskuld.

– Det säger väl alla, sa jag.

– Men det är säkert att jag är oskuld.

Jag hade fått huvudvärk av de våldsamma örfilarna och vågade inte röra flickan. Hon kunde hitta på att safta till en tredje gång. Jag svarade ingenting.

– Du får ta min oskuld, sa hon.

– Det säger du bara för att få anledning att slåss …

– Nä, jag menar det.

Jag gjorde nya ansatser. Hon stoppade mig utan att tillgripa örfilar.

– Men du måste lova en sak först, sa hon.

– Vad då?

– Jag vet att du har sällskap med en flicka. Om du gör slut med henne får du ta min oskuld.

Jag funderade en stund.

– Ja, släng hit den då, sa jag dystert.

Flickan skrattade mjukt och dämpat.

– Vad skrattar du åt?

– Du sa ”släng hit den”.

– I värsta fall kan jag väl hämta den, sa jag.

Hon knuffade bort mig.

– Inte nu, sa hon.

Jag tog på mig ytterrocken, drog ned sportmössan över ögonen igen.

Jag vill understryka att detta är ett fullständigt kapitel, citerat i sin helhet.

Fråga att ta med er till nästa gång: vad är konstigast här? Att detta presenteras för oss utan sammanhang? Att Henning använder ordet ”störtkruka”? Eller att Henning bär sportmössa?

Lösryckta citat ur Henning Sjöströms böcker del 3.

Av Kalle Lind

den 2009-03-19

i blogg

Stjärnjuristen Henning Sjöström har inte bara inspirerat västerbottenspornografen Nikanor Teratologen och skrönikören Mikael Niemi – han är också Sara Lidmans litteräre lillebror (och familjens svarta får). Klassmedvetenheten fanns också hos en burträskpojk som med tiden köpte sej både en skärgårsdö, en Rolls och en monokel.

– Så nu kanske du förstår att inget ges gratis till någon – en kamp är livet för någon som vill behålla det. Amsagor om människans godhet ska du inte tro på. En som inte är obstinat och kan slå tillbaks är inte värd mer än en skit – jag menar det – inte mer än en skit. En skit har samma värde som arbetaren, utan eld en död massa, men med eld i sig är det hoppets flamma. Se här, sa Olov. Men släck ljuset först.

Anselm bröt elektriska ljuset.

Plötsigt brassade Olov i väg en våldsam brakskit inåt rummet samtidigt som han satte en tändsticka mot stjärten. Det blev en eldsflamma som lyste upp rummet. Vi satt som förstenade och förbluffade. Var detta möjligt? Ljuset tändes.

– Precis så, sa Olov, tarmgas är osynlig och död till den får själ, en gnista av glöd och den flammar upp. Om all tarmgas i Västerbotten samlades upp skulle vi ha de eviga vinternätterna upplysta som av midnattssolen.

– Så mycket ärtsoppa, kål och pitepalt som vi äter så, fogade jag till.

– Jag menar, sa Olov, han nästan skrek ut det, att det finns krafter inom oss människor, osynliga och starka, men för den skull inte oförklarliga.

Alla ville nu pröva om Olovs experiment kunde göras om. Ljuset släcktes. Jag själv och alla de övriga brassade igång, så att håret höll på att antändas. Hela rummet sprakade och lyste som av julgransbloss.

– Norrländska nationalrätterna är tydligen nyttiga i sin yttersta konsekvens, tillade jag, utan att vänta något svar.

(Kvinnorna i byn, Henning Sjöström 1973.)

Lösryckta citat ur Henning Sjöströms böcker del 2.

Av Kalle Lind

den 2009-03-18

i blogg

Ju mer man bläddrar i Henning (och emellanåt brodern Ernst) Sjöströms långa rad av ”i byn”-böcker, desto mer ser man vem som inspirerat både sleazeförfattaren Nikanor Teratologen och DN Kultur-omhuldade Mikael Niemi. Det är en lång rad av mycket bondska historier om kornmjölspruttar, strötattare och villiga pigor.

När man läser är det svårt att tänka bort att karln parallellt med detta körde runt i Rolls Royce mellan landets bäst betalda rättegångar.

Det hade framstått klart att flickan Sandra var havande. Hon skulle komma att föda innan hon fyllt fjorton år. Man nästan hukade sig vid tanken att något så fasansfullt skulle drabba byn.

[Pappan/ mjölnaren] Ruben Skog svor sig fri inför bönderna i byn. Men han var ängslig. Han fruktade att han skulle drabbas av bystryk. Därför svor han nästan hysteriskt på att han inte haft något med Sandra att göra. [—]

Det blev bestämt att pigan Tekla skulle göra ett försök att rädda flickan Sandra undan det grymma öde som väntade henne. Tekla var kunnig i användande av örter och hade vid en del tillfällen assisterat som barnmorska, när den eftersända inte hunnit fram i tid.

Tekla kände till ett effektivt medel mot havandeskap. Det var saffran. Hon gjorde en dekokt på ren saffran och tvingade den illasmakande vätskan i Sandra. Flickan kräktes i flera omgångar och Tekla hällde i henne på nytt av saffransblandningen. Tills hon ansåg att flickan fått i sig så pass mycket att det skulle få avsedd verkan.

Men ingenting hände. Sandras graviditet fortsatte. Och skvallret om situationen hos mjölnaren fortsatte. [—]

Till slut födde Sandra en son. Hon fick hjälp av en barnmorska. Till hands fanns också Tekla. Förlossningen gick förvånansvärt snabbt och utan komplikationer, trots flickans ringa ålder. Men barnet var saffransgult. Allt det saffran Tekla tvingat i flickan tycktes ha hamnat på fostret och gått in i dess blod. Till och med ögonvitorna var gula på den nyfödde.

Där satt så flickan Sandra och ammade sitt saffransgula barn. De skilde i ålder bara tretton och ett halvt år. Om mjölnaren var far till barnet eller inte så blev han förordnad av myndigheterna att under sin livstid ta hand om mor och barn.

(Pigorna i byn, Henning och Ernst Sjöström 1976.)

Lösryckta citat ur Henning Sjöströms böcker del 1.

Av Kalle Lind

den 2009-03-17

i blogg

Yes! Han är tillbaka! The man, the myth, the stjärnjurist! För minnesgoda bloggläsare känd som En Av Världens Intressantaste Människor! Mannen som känner sig naken utan monokel! Buddhisten, operasångaren, kvinnotjusaren, mannen som släppte väder under älskog, mannen som gangbangade i Paris, mannen som försökte pruta på en hora i Paris, mannen som förväxlade en klitoris, mannen som älskade offentligt, mannen som drev en prinsessa till självmordstankar, mannen som nästan fylledödade sin kompis, mannen som plötsligt blev för fin för att ligga med horor, mannen som slutade runka vid åsynen av en älg – Henning Sjöström!

När han inte varit inblandad i spektakulära rättsfall, åkt dyra bilar, mediterat eller knullat, har han skrivit över fyrtio böcker. Många av dem har titelsuffixet ”- i byn” och kretsar kring väderstinna norrlänningar på trettiotalet. Det verkar självbiografiskt, men allt är lite diffust och man förstår aldrig riktigt hur böckerna ska genrebetecknas. Roman? Kanske. Skröna? Kanske. Vanvett? Absolut!

I den här serien kommer citaten att presenteras utan sammanhang. Inte för att göra Henning orättvisa, utan tvärtom. Ingen är rörigare än författaren Sjöström.

Medan Olov talade tog han fram en linjal och knäppte upp sina byxor.

– Tänk först på en kvinna, den du längtar efter och inte får på normalt sätt, klä av henne i tankarna och gör henne villig. Se, vad hon skrevar och flödar. Som en slåttermaskin.

Hans organ reste sig som en kobra ur byxöppningen. Som på inspiration av en flöjtton. Han mätte med sin linjal.

– Från roten till huvet 14 centimeter. Bravo, men det är inte bara längden som räknas, det är uthålligheten som är viktigare och små är ofta ettrigare, varnade han.

Plötsligt satt vi alla i samma löjliga ställning. Jag hade kopplat tankarna till min nakna lärarinna, och då fanns inget som kunde hejda. Linjalen gick runt.

– Gör så här, sa Olov och drog fram och åter.

Det ojades och drogs några tiotal minuter.

Alla såg slaka och skamsna ut. Vågade knappt titta på varandra.

– Visst är det bäst att få pröp när han rinn till, men när har dom i våra år, och bonnpojkar dessutom, någon villig i närheten. Om så är fallet, när vet man det? Men det tränger på och ut ska det. Tänk påna och görä. Då får man ro att arbet.

(Kvinnorna i byn, Sjöström & Sjöström 1973).

Proggblogg.

Av Kalle Lind

den 2009-03-16

i blogg

1996 återförenades Hoola Bandoola Band för en sommar och Malmö-TV gjorde en dokumentär. Dokumentären finns nu på dvd under namnet ”Progg på väg”. Jag såg den när den gick – liksom jag såg två Hoola-konserter – och märker när jag ser om den att jag minns det mesta som sägs i den. Ingen självgodhet gör större intryck än fyrtiotalistens.

Noteringar värda att göra:

1) det är uppenbarligen väldigt viktigt att man alltid säjer hela bandnamnet: ”Hoola Bandoola Band”. Inte Hoola Bandoola, inte Hoola – Hoola Bandoola Band. Dessutom med tonvikt på det andra o-paret: ”Hoola Bandoola Band”. Alltid.

2) det är uppenbarligen väldigt viktigt när man pratar att man låter allt ljud gå ut genom näsan. Samtliga Hoola Bandoola (Band!)-medlemmar var malmöiter av den gammaldags nasala skolan, där man tydligen inte lämnade hemmet utan att trycka upp en tampong i varje näsborre.

3) tjugo år efter att bandet lades ner erkänner även Mikael Wiehe vad de andra nog märkte lite tidigare: Mikael Wiehe var en ganska dominant bandledare (tillfällige medlemmen Bernt Andersson säger att Wiehe är rektor och Björn Afzelius studierektor – Afzelius rättar och kallar sej själv ”politisk kommissarie”).

Afzelius berättar också att han gjorde femtio försök att skriva egna låtar innan han begärde audiens hos Den Store Wiehe för att spela upp sitt förstlingsverk ”Bläckfisken” (som givetvis handlade om de multinationella oljebolagen). Wiehe tittade på sin vän och kollega och gav honom sin välsignelse: ”Björn – du har gjort en komplett låt”. Afzelius blottar ödmjukhet när han bekänner: ”Det var som att vinna på Lotto.”

En komisk kuriositet i sammanhanget är att ”Bläckfisken” ändå aldrig hamnade på någon Hoola*-platta. Den fick Afzelius snällt lägga på sin första solo-lp.

4) redan 1996 hade bandet lite problem att hantera att de inte längre var unga och virila. För Wiehe – som ju föddes med mustasch och Lennon-brillor – var det kanske inget problem, men gitarristen Peter Clemmedson beklagar sig över att en recensent gjort sej lustig över medlemmarnas åldrar: ”Det är omänsklet!” (översättning för uppsvenskar: ”omänskligt”).

Det finns så klart en liten humor i att den generation som formulerade sentenser som ”lita inte på någon över trettio” en dag skulle märka att nya generationer inte gärna kunde lita på en generation som formulerat så enfaldiga sentenser.

5) Björn Afzelius pratar i dokumentären nästan uteslutande om sin rökning. Han får inte röka bland de andra i bussen utan måste sitta framme hos chauffören och minns nostalgiskt den tid när alla kedjerökte och alla barn var astmatiska.

Tre år senare dog han i lungcancer.

6) Hoola Bandoola** hade sin egen Bez – det vill säga en fast anställd dansare à la knarkkollektivet Happy Mondays – i Håkan Skytte. Allting tyder på att Håkan Skytte är en skön farbror i osedvanligt skrynklig linnekostym och ovårdat skägg, som verkade trivas utmärkt med att gå fram och tillbaka över scenen och slå på olika pinnar. Man kan så klart fundera på vad karln gjorde under de tjugo åren 1976-96 då Wiehe inte behövde en skäggig karl som slog på pinnar – och vad han gjort under tiden därefter.

Men så länge han inte åkt land och rike runt för att propagera för sin nyfunna högerkristenhet, i likhet med brodern Göran, ska man väl inte ha några synpunkter.

* Bandoola Band!
** Band for God´s sake!!!