Om Kalle Lind och andra gubbar

Kategori: blogg Sida 75 av 99

Kulle – en kille som ville.

1955 var Jarl Kulle 28 år och uttalade sig på det här viset för en tidskrift:

Jag har som torde vara bekant alltid efterlyst kvinnlighetens renässans. Jag vill att min fru inte bara ska sköta ett hem, utan hon ska tycka riktigt mycket om att sköta ett hem. Jag tror bestämt att min idealflicka ska ha långt hår, riktigt långt hår, som hon kan fläta till fantasifulla frisyrer.

Han lade i ett annat sammanhang till:

Jag vill ha en kvinna som både kan skura en trappa och vara balens drottning.

Tillfrågad om de här citaten i intervjuboken Jag Kulle 1979, försvarar sig Kulle med att det där var längesen:

Nu skulle jag vilja, inte rätta till, men förtydliga vad jag sa om att kvinnans finaste uppgifter är att vara mor och maka och att hennes viktigaste mission är i hemmet. [—]

Tro inte heller att jag menar att kvinnan ska tvingas till det ena eller det andra, hon ska självklart ha frihet att välja själv. Men hon ska djävlar anamma – det är rysligt vad jag svär, det låter oborstat och ordfattigt – inte tvingas ut i förvärvslivet, vilket ju är den nya trenden.

Hon ska inte känna att det som något skamligt att leva i och för hemmet. Jag har en obehaglig känsla av att hon nu för att vara ´med sin tid´ tvingas till något som i grunden är emot de flesta kvinnors natur.

Det finns så klart mycket att anmärka på i detta, vilket givetvis är en smula överfödigt eftersom Kulle är död med sina åsikter. Men det som fascinerar mig är inte bara att en man som gjorde en karriär på att prata manierat och bära lösmustasch över huvud taget uttalar sig om vad som är naturligt.

Det slår mej också att det inte var särskilt längesen som såna här röster hördes i – och dominerade – debatten. För inte så många decennier sen var det helt okej att ställa sej upp inför auditoriet och säja ”jag vill att min hustru diskar min disk”. Må så vara att en majoritet inom kristdemokraterna fortfarande tycker det, men de har ju lärt sej att inte säga det.

Kulle fortsätter sin lätt daterade utvikning:

Jag tror att det uppväxande släktet tar stor skada av att inte ha ett hem som tryggas av en vakande mor. Barnen måste lära sig gå, lära sig tala, annars kommer de endast att ha läten som sådana barn som tagits hand om av apor och vargar. Hör på många ungdomar i dag, talar dom svenska eller ger dom bara ifrån sig läten?

Här visar han en viss brist på insikt i språkutveckling; det är ju inte via bröstmjölk man tillskansar sig språkkunskaper. Även barn som träffar sin far regelbundet eller umgås med andra barn och vuxna utsätts ju för talad svenska.

Men åter igen: poängen är inte att raljera över en gammal Drramaaaten-diva, utan att konstatera hur diskurser och paradigm har skiftat under åren. Må så vara att Dramaten-stjärnor fortfarande pryglar sina fruar och är mer intresserade av punktantalet i sina affischnamn än av sina barn.

Men de står ju inte för det offentligt.

Om ytterligare tre generationer Dramaten kanske ord och handling har börjat matcha varann så att de manliga stjärnorna har slutat mäta kuk på krogen och de kvinnliga slutat äta antidepressiva. Den dagen ska jag också boka biljett.

Det högst dödliga geniet.

Rampljuset äter sina uppmärksamhetstörstare levande. Folk tänds, flammar till och glider tillbaka in i det okända mörker dom kommit från. Björn Ranelid har på sista tiden börjat prata om sej själv i termer av odödlig: ”Mina böcker kommer att leva vidare på biblioteken i mer än femtio år.”

Påståendet är ett typiskt ranelidcitat såtillvida att det innehåller 50% ohöljd narcissim och 50% siffror gripna ur luften (han brukar också berätta, på oförekommen anledning, t.ex. hur långt det är mellan munnen och hjärtat eller hur mycket en hjärna väger). Det är så klart också ett djupt ohistoriskt påstående.

Ingen vet idag vad folk kommer att läsa om femti år. Det spelar ingen roll hur underskönt och sirligt Ranelid idag fogar samman random snömos – om femti år kanske folk vill ha meningar utan metaforik men med sammanhang. Bra eller dåligt spelar ingen roll. Det finns ingen historisk rättvisa eller konsekvens i kulturen.

The first one now will later be last. And the best one now will later be forgotten. And the really original genius will never be discovered. But Carola fucking Häggkvist will probably be known forever.

Om jag för ett ögonblick får visa en smula ambition, så vill jag hävda att den här bloggens syfte inte bara är att ge dess skribent en ursäkt att slippa umgås med sin son. Den finns också till för att bevara minnet av gubbar och tanter ur det förflutna, folk som en gång dinglade från allas läppar men som långsamt tuggats sönder av tiden.

Inte för att de där gubbarna och tanterna tvungetvis gjorde nåt storartat. Men det var folk som kastade sig framför kamerorna, som tog varje chans att märkas, som offrade familj och sunda relationer för att få leda lekprogram och apa sig i folkparkerna, som säkert drevs av tusen demoner men som hade en önskan större än alla andra – den Peter Sellers en gång formulerade: to be remembered.

Idag uppmärksammar En man med ett skägg en man med ett skägg: Yngve Gamlin. Scenografen, dekoratören, språkimitatören, regissören, från begynnelsen ett av genierna som gjorde Knäppupp, ett av de hatade teveskäggen, grundaren av republiken Jämtland, av Hasse Alfredson kallad ”en renässansmänniska” (ett epitet som ska tas på allvar när det kommer från en trefaldigt guldbaggebelönad filmregissör som också reformerat revykonsten, skrivit tjogvis med romaner, gjort barnvisor och operascenografi, introducerat Amnesty i Sverige och chefat för Skansen).

En gång stod Gamlin i centrum. Hans visualitet och ögonblickskonst efterfrågades av nöjesdirektörerna och balettregissörerna. Hans exakta – men helt fabulerade – imitationer av ryska och japanska hördes på prime time. Hans abstrakta galenskap fick till och med plats mitt i den folkhemska lägerelden, Hylands hörna, där Gamlin dök upp och frejdigt sågade sönder Hylands skrivbord.

Sen gick det som det gick. Det blev mer sprit än balettdekor. En diabetes ledde till slut till att nåt ben fick amputeras. Till slut samlade sej Alfredson och Ramel för en gala för att bekosta Gamlins äldreboende.

På regissören Jonas Simas hemsida kan man beställa densammes dokumentär ”I huvet på n´Gamlin”. Under en timmes tid får man små glimtar in i den gamlinska hjärnan, motorn bakom internationellt belönade filmer om jämtska hjolbänningar och bisarra mediespektakel ihop med Erlander.

(Gamlin snodde bl.a. proppen till Harpsundsekan och vägrade lämna tillbaka den om inte Frösön fick kasino – Erlander kontrade med att han hade 22 proppar till).

Allt är inte fantastiskt kul 2008. Men det är värt att påminnas om. En människa som gav ett halvt liv åt att färglägga ett grått Sverige och föra in lite sund dårskap i ett hämmat samhälle, är värd åtminstone en timmes uppmärksamhet.

Må han vila i frid under sin gravsten. Stenen är naturligtvis egendesignad: ”Här vilar Yngve Gamlin” och sen en pil neråt.

Begåvade människor jag känner del 5: Sanna Persson-Halapi.


I Öresundsregionens pop-och-tramskulturkretsar är vi alla rörande överens: Sanna Persson-Halapi är ett geni. Det tycker Hipp Hipp!-gubbarna som gett henne spelyta som den baltiska köpefrun Jolanta. Det tycker Anders & Måns som gjort krogshow med henne. Det tycker regissörsduon Johannes Stjärne Nilsson och Ola Simonsson som gett henne ledande roller i sina filmer. Det tycker Mikael Wiehe som krogshowat och Jan Troell som castat.

Och det tycker jag och mina medförfattare till Hej rymden! som bad henne att vara med för att visa hur man gör.

Sanna Persson-Halapi är en av landets största karaktärskomiker. Hon borde ha en stående inbjudan till Morgonsoffan, Lilla landet lagom, Fredag hela veckan och alla dom andra program som försiktigt försöker skapa alternativ till den förhärskande ståuppkomiken. Hennes figurer är – liksom Mia&Klaras eller Henrik Dorsins – Människor. Inte krumelurer eller karikatyrer, utan människor med fulla spektra och hela lagret av lager.

På fredagen ser jag henne spela cabaret i den gamla franskinspirerade larsforsellska andan – såna föreställningar där man kan blanda tokigheter med eftertänksamheter utan att nån känner sej obekväm – med ytterligare en av Sydsveriges begåvningar: ståuppoeten, singer/songwritern och scenpersonligheten Emil Jensen.

Det är en fröjd att titta på och jag blir djupt avundsjuk. Avundsjuk på Jensen som vågar säja politiska korrektheter utan att ta skydd bak ironier, vara vänlig utan att bli förnumstig och världsförbättrare utan att bli en lillgammal mellanstadieelev. Avundsjuk på Persson-Halapi för hennes exakthet i porträtten av datortekstanter, new age-polskor och rättframma malmökärringar som heter Irene.

Mest rörd och berörd blir jag när hon lägger maskerna åt sidan – rent bokstavligt – och ser oss i ögonen när hon berättar om sitt behov av masker. Utan masker och röster och konstiga kläder att gömma sej bakom finns plötsligt risken att någon inte skrattar. Och om dom skrattar finns risken att dom skrattar åt och inte med.

Skönast alltså att göra sej ful, göra sej konstig, göra sej till. Blottar man sej kommer panikångesten.

Det är modigt att över huvud taget ställa sej på en scen och försöka vara rolig. Jag gör det själv bara i sammanhang där en majoritet av publiken är mina vänner, bekanta eller låntagare. Det är ännu modigare att göra det om man egentligen inte vågar. Och det är enormt modigt att ställa sej upp och erkänna att man just nu, i ögonblicket, gör nåt som man inte vågar göra.

Det är som att hålla ett föredrag om kroppsspråk; man kan sätta sina tics på att alla blir extra vaksamma på just det man pratar om.

Sen ligger det så klart en extra ironi i att jag för min del, som känner att det är ohyggligt mycket skönare att vara Kalle Lind offentligt än nån hittepå-figur, tycker det är löjligt modigt redan att ställa sej upp och påstå sej vara nån man inte är.

För vad man faktiskt då påstår sej vara är Skådespelare. Vilket är ett långt ambitiösare statement än att påstå sej vara Festlig Lirare.

Nämen! Nu blir det riktigt fnoskigt! ÄNNU fler memoarer med ÄNNU fler finurliga titlar! (Del 6!)

Jag vet inget annat om Lennart Johansson än att han har haft nåt med fotboll att göra på något slags internationell nivå. Det räcker. Hans minnesanteckningar från ett långt liv i det gröna gräsets schacks tjänst har en perfekt finurlighetstitel, så pregnant, så exakt, så distinkt. Den innefattar allt en fotbollens administratör och diplomat behöver förmedla – i sammanlagt fyra ord:

”Nya mål” (ni är med på finurligheten? Mål kan ju både syfta på fotbollsmål och en mer abstrakt riktpunkt) – ”nya planer” (samma sak – BÅDE fotbollsplan och strategi)!

Jag lyfter på min gamla klappkeps i pur beundran. En mästare har agerat. Jag skulle hellre äta rävgift iförd en lite för liten hatt än läsa själva boken, men framsidan kan jag stirra på i säkert en halv minut, häpen, fascinerad och (häpp!) mållös!

Tillägg gällande finurliga memoartitlar del 5.

Som kulturarbetare finns det saker du förväntas göra.

Som hårdrockstrummis förväntas du doppa snoppen i äggburritos för att din flickvän inte ska lukta att du har varit otrogen.

Som Sune Mangs förväntas du sjunga ”Någonting att äta”, annars kommer inte publiken att släppa dej av scenen.

Som finsk skådespelare förväntas du skrika könsord och jonglera med din egen avföring.

Som svensk skådespelare förväntas du prata överdrivet artikulerat, vilket är totalt meningslöst eftersom du som svensk ljudtekniker förväntas koncentrera dej på atmosfärljudet.

Och som memoarförfattare förväntas du döpa dina minnesord till nåt som fiffigt anspelar på ditt namn, din karriär och helst nån gammal sur soldatanekdot. Det gäller hög- som lågkulturarbetare, företagsfifflare som stjärnjurist, spritprimadonna som legitimerad lekare.

Även en av våra hovsångerskor sällar sej till raden. Hennes första minnesskrift tassar lite försiktigt på dubbeltydighetsgränsen – ”I min tonart” – medan den andra löper hela finurlighetslinan ut:

Ni fattar grejen va? ”Sjung ut” betyder ju att man ska säga vad man har på hjärtat och så är hon dessutom sångerska!!! Exakt så på pricken-fyndigt som det anstår en koloratursopran.

Glädje genom World Wide Webb.

Man blir glad över bloggläsare som tipsar en om Åke Catos blogg och nu senast Nick Borgens vägmatsrecensionsblogg. Man blir ännu gladare när man konstaterar a) att Nick Borgen alls är i livet, b) att Nick Borgen är väldigt engagerad i vad han äter på turné, c) att Nick Borgen använder ett betygssystem med 1-10 ”Nickar”, d) att Nick Borgen ibland får ur sig stycken som detta:

Maten på Mallorca varierar. (som tur é) Själv älskar jag lam och detta utmärkta kött är spanjorerna specialister på. Tyvärr finns stortsätt bara svenska, norska och engelska restauranger i Magaluf. Ganska trist. Skall du äta spanskt måste du ge dig ut av turistorterna.

Och detta:

Testa golfen, (huuuu, inget för nybörjare en traumatisk och mentalt skräckinjagande upplevelse.)
Ha, ha, ha! Va’ inte rädd.
Golfbanan är otroligt rolig att spela…

– och e) att detta inte hindrar Nick Borgen från att skriva en roman!

Och att den boken handlar om en kvinna som upptäcker att hennes morfar överlevt Gulag och som ”med hjälp av en avhoppat rysk professor” får ”kontakter på insidan järnridån och börjar en resa som blir till ett äventyr utan motstycke”.

Men allra gladast blir man förstås över hur enkelt och geschwint man kan ladda ner Nick Borgens insjungning av Ruby Tuesday.

Förklaring för upplänningar.

I föregående inlägg påstås att Olov Svedelid – mannen som gav oss Roland Hassel, Rosenbaum och ohyggligt många fler effektivt hopvispade spännings- och historieromaner – gör den så kallade ”Per T Ohlsson-gesten”.

Per T Ohlsson är politisk skribent på Malmös lokaltidning Sydsvenskan. Han skriver en helsida om USA varje söndag. Av någon anledning hade han länge en bild-byline där han sitter så här:

Det tycker jag är lite roligt att tänka på. På grund av uppenbara associationer.
bokmärke

Silberskys selektiva minne del 2.

I Stockholms lokaltidning DN 2006 blir stjärnjurist Silbersky tillfrågad varför han syns så mycket i medierna. Han svarar:

Jag skulle aldrig ställa upp om det inte gagnade mina klienter. Du hittar inga hemma hos-reportage med mig.

I beg to differ. Som stolt innehavare till festtraktörerna Ulf & Kickes kokbok/sjukt inställsamma kändisreportagebok Det är serverat! – med underrubriken Möte med matglada människor – kan jag till och med plocka fram bevismaterial A.

Your honour! Vad hittar vi på sidan 50? Just det – ett hemmahosreportage med Leif Silbersky!

Det är för övrigt i samma bok som Lill Lindfors bjuder på ”vårlig ananasöverraskning”, Emilio Ingrosso uttalar sig om vägmatens standard (”bara att få tag i en fräsch sallad kan vara ett problem”) och Lasse Berghagen delar med sig av receptet på sina trollbullar.

Under rubriken ”Författarnas förföriska frestelser” poserar stjärnjuristen bredvid sin kompis Olov Svedelid, med vilken han skrev de något torftiga kriminalhistorierna om den judiske stjärnadvokaten Rosenbaum.

Silbersky bjuder frejdigt på sig själv:

– Jag är mest begåvad på att öppna burkar, vrida på kontakter, flytta kastruller och koka vatten.

Festtraktörerna och språkvirtouserna Ulf & Kicke radar upp tankekorn, aha-upplevelser och insikter med närmast oscarwildesk precision:

Förrätten är alltid lättlagad, och snabbt ska det gå så att huvudrätten inte står och kallnar.

Huvudrätten ska vara något alldeles extra – påkostad, elegant, gärna åt det extrema hållet. Den ska helst bli ett minne för livet …

Vad de där tre punkterna, som normalt signalerar spänning, har där att göra blir jag inte riktigt klok på. Nåt mer ospännande än författarparet Silbersky-Svedelids festsupé för sina fruar Rita och Elli har antagligen aldrig hamnat på en boksida.

Och just som man trodde att det inte kunde bli mer tillrättalagt och tillgjort, hittar man bilden där Leif låtsas läsa ur sin och Olovs nya bok, medan Olov intresserat håller fingret under hakan (för Sydsvenskan-läsare känd som ”Per T Ohlsson-gesten”) medan alla tränger ihop sig runt en fåtölj i ett torftigt möblerat hörn:

(För övrigt förekommer boken Narrspel på tre av fyra bilder i reportaget, en gång bredvid sparrissoppan och en gång bredvid sjötungan. Men antagligen ser Silbersky till att visa upp den för att det gagnar hans klienter.)

Trokonstnärskap.


I en gammal sketch från 1961, ”Tusenkonstnären”, intervjuar Povel Ramel Hasse Alfredson om hans tidigare cv. Han har bl.a. varit ”hoj-sångare i ett zigenarband” (alltså han som skriker HOJ!) och ”tro-konstnär”.

En tro-konstnär är alltså en sån som kan tro på vilka vanvettiga påståenden som helst. Ramel testar honom – ”1 plus 1 är lika med 87” och ”kungen heter Axel Välling” – och Alfredson svarar efter betänketid ”ja, det kan jag gott tro”.

Ramel får själv testa att tro på att drottningen också heter Axel Välling, men det kan han väl aldrig tro.

Med risk för att låta arrogant – östkustliberaler i USA som tycker det är bortitok att sydstatsskolor jämställer Första Mosebok med evolutionsteorin kallas ju gärna arroganta – måste jag ställa frågan: är det inte ett klassiskt religiöst tänkande som beskrivs i den gamla Knäppupp-sketchen?

Konsten att tro på nånting som omöjligen kan beläggas. Konsten att trotsa förnuftet. Konsten att köpa nåt som en sanning för att det en gång har nedtecknats. Konsten att tillbe nån som inte svarar och lägga sitt liv i händerna på nån vars händer ingen skådat.

Nina Lekander mötte den nyfrälste och nyrakade Göran Skytte – som numera påstår sej vara ödmjuk inför Gud och livet men så klart är samme pompöse besserwisser som alltid – hos Carin Hjulström-Livh. När inte programledaren skulle ha dem till att leka lustiga citatlekar med tokiga skyltar, hann Lekander erkänna att hon ”smygföraktar religiösa”.

Man kan ifrågasätta det rent semantiskt; hur mycket i smyg blir det när hon gör det prime-time i SVT? Innehållsligt var det befriande. Trots – eller möjligen på grund av – den svenska sekulariseringen tar man gärna i religiösa med silkesvantar. Hellre än att ifrågasätta dem och framstå som intolerant och arrogant, låter man dem hållas.

Och visst, blir man lyckligare av att tro hellre än att veta så fine with me. Men tror man att kvinnan skapades av ett revben ska man inte tas mer på allvar än om man tror att kvinnan skapades av en analfistel.

Silberskys selektiva minne.

1976 greps den s.k. ”bordellmamman” av svensk polis, misstänkt för koppleri och sedermera koppleri med underåriga. Det är en synnerligen rörig härva, av Palme benämnd ”sliddersladder”, som lyckades smutsa ner minnesbilderna både av dom som eventuellt gick till horor och dom som eventuellt ljög om att andra gick till horor.

Jag tänker inte ta ställning. Jag har inte sett någon riksdagsman, partiledare eller SAF-lobbyist betala för sexuella tjänster. X antal prostituerade och x antal polismän påstod visserligen att det var så, men å andra sidan påstod rikdagsmännen, partiledaren och SAF-lobbyisten att det inte var så. Så vem ska man egentligen tro?

Inte helt oväntat försvarades bordellmamman – ett missvisande medienamn eftersom hon egentligen inte drev en bordell utan en telefonkopplingscentral – av Leif Silbersky. Han har som bekant tagit sig an massmediala mål även senare.

Enligt författarna till ”Makten, männen, mörkläggningen” (2003) – Deanne Rauscher & Janne Mattsson – besökte Silbersky och åklagaren tillsammans bordellmamman i cellen. De inhämtar detta bl.a. från åklagaren själv. De ser det också i häktets besöksjournal. Dock råkar just den sidan vara utdragen när de kommer tillbaka för att ta en kopia.

Det är kanske fria fantasier alltihop, vad fanken vet jag, men nog är det fascinerande att läsa Silberskys ”försvar” (och betänk nu att han är landets mest bekante försvarare) när han blir uppringd ett kvartssekel efteråt:

”Det gäller målet mot [bordellmamman] och det så kallade bordellmålet”.
”Jaha, jag kommer inte ihåg någonting”.
”Det är 25 år sedan.”
”Det hjälper inte, jag är 64 år nu, så … Jag har inget minne av det. Det är helt borta. Jag har jobbat så aktivt under de här åren.”
”Men du hade ett möte med [åklagaren] och [bordellmamman] innan rättegången. Ni lade upp strategier inför rättegången.”
”Jag träffar aldrig en åklagare tillsammans med en klient och lägger upp strategi, aldrig!”

Kunde han inte komma upp med nåt bättre än att han inte minns? Det är en av århundradets mest spektakulära affärer – landets polischef antydde att ministrar hade förbindelser med den kriminella nomenklaturan! – och Silberskys minne är helt utraderat. Det gapar tomt. Det har blivit en vit karta. En bränd åker. Ett stort vakuum.

Men kom igen, Leif! Du minns ju att du har exakt 1809 låtar i din mobiltelefon – bl.a. ”avkopplande musik, pianomusik” – och att din bok Och tiden den stod stilla drog in fyra miljoner till Cancerfonden för sexton år sen. Det har jag sett hos Luuk alldeles nyligen.

Det lustiga här är att Silbersky minns just att han INTE träffade åklagaren med klienten, men i övrigt ingenting – nada, rien, nothing – av detta sensationella mål, som måste ha tagit så mycket tid och energi och trixande och fixande i anspråk.

Vad har man för urvalsprincip när man kan erinra sig när man hörde talas om Barbra Streisand första gången, men inte ens minns att man över huvud taget försvarade löpsedelskvinnan för dagen långt senare?

Jag känner på nåt sätt besvikelse. Jag trodde i min naivitet att advokaten som gärna antyder att det var han som förde in retoriken i svenska rättssalar kunde komma upp med nåt spirituellare. Nåt kvickare. Nåt fiffigare.

För att hänvisa till att man är så ohyggligt gammal när man är 64 (och självgott säjer att man ”ska gå ned till heltid när han fyller 75”) måste ju betraktas som en usel plädering.

Och att säja att man inte minns nåt innan man ens fått en fråga kan ju inte enligt några parametrar anses trovärdigt.

Jag säger inte att Silbersky gjorde nåt fuffens. Jag vet inte ett dyft om juridik; det är kanske helt normalt att åklagare och advokat förhandlar med den tilltalade tillsammans och det kanske är så att journalisterna och åklagaren ljuger om att det har skett. Det enda jag säger är att jag hoppas att Silbersky är bättre på att försvara andra än sig själv.

Sida 75 av 99

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén