Om Kalle Lind och andra gubbar

Tillägg gällande finurliga memoartitlar del 5.

Som kulturarbetare finns det saker du förväntas göra.

Som hårdrockstrummis förväntas du doppa snoppen i äggburritos för att din flickvän inte ska lukta att du har varit otrogen.

Som Sune Mangs förväntas du sjunga ”Någonting att äta”, annars kommer inte publiken att släppa dej av scenen.

Som finsk skådespelare förväntas du skrika könsord och jonglera med din egen avföring.

Som svensk skådespelare förväntas du prata överdrivet artikulerat, vilket är totalt meningslöst eftersom du som svensk ljudtekniker förväntas koncentrera dej på atmosfärljudet.

Och som memoarförfattare förväntas du döpa dina minnesord till nåt som fiffigt anspelar på ditt namn, din karriär och helst nån gammal sur soldatanekdot. Det gäller hög- som lågkulturarbetare, företagsfifflare som stjärnjurist, spritprimadonna som legitimerad lekare.

Även en av våra hovsångerskor sällar sej till raden. Hennes första minnesskrift tassar lite försiktigt på dubbeltydighetsgränsen – ”I min tonart” – medan den andra löper hela finurlighetslinan ut:

Ni fattar grejen va? ”Sjung ut” betyder ju att man ska säga vad man har på hjärtat och så är hon dessutom sångerska!!! Exakt så på pricken-fyndigt som det anstår en koloratursopran.

Föregående

Glädje genom World Wide Webb.

Nästa

Nämen! Nu blir det riktigt fnoskigt! ÄNNU fler memoarer med ÄNNU fler finurliga titlar! (Del 6!)

3 kommentarer

  1. Trampe

    Min favorit är annars Ingvar Carlssons ”Så tänkte jag”. Mycket försiktigt. Inte lova för mycket. Lagom värdigt.

  2. Anonymous

    http://neumann.se/cato/cato.html

    Ett till bidrag.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: