Om Kalle Lind och andra gubbar

Silberskys selektiva minne.

1976 greps den s.k. ”bordellmamman” av svensk polis, misstänkt för koppleri och sedermera koppleri med underåriga. Det är en synnerligen rörig härva, av Palme benämnd ”sliddersladder”, som lyckades smutsa ner minnesbilderna både av dom som eventuellt gick till horor och dom som eventuellt ljög om att andra gick till horor.

Jag tänker inte ta ställning. Jag har inte sett någon riksdagsman, partiledare eller SAF-lobbyist betala för sexuella tjänster. X antal prostituerade och x antal polismän påstod visserligen att det var så, men å andra sidan påstod rikdagsmännen, partiledaren och SAF-lobbyisten att det inte var så. Så vem ska man egentligen tro?

Inte helt oväntat försvarades bordellmamman – ett missvisande medienamn eftersom hon egentligen inte drev en bordell utan en telefonkopplingscentral – av Leif Silbersky. Han har som bekant tagit sig an massmediala mål även senare.

Enligt författarna till ”Makten, männen, mörkläggningen” (2003) – Deanne Rauscher & Janne Mattsson – besökte Silbersky och åklagaren tillsammans bordellmamman i cellen. De inhämtar detta bl.a. från åklagaren själv. De ser det också i häktets besöksjournal. Dock råkar just den sidan vara utdragen när de kommer tillbaka för att ta en kopia.

Det är kanske fria fantasier alltihop, vad fanken vet jag, men nog är det fascinerande att läsa Silberskys ”försvar” (och betänk nu att han är landets mest bekante försvarare) när han blir uppringd ett kvartssekel efteråt:

”Det gäller målet mot [bordellmamman] och det så kallade bordellmålet”.
”Jaha, jag kommer inte ihåg någonting”.
”Det är 25 år sedan.”
”Det hjälper inte, jag är 64 år nu, så … Jag har inget minne av det. Det är helt borta. Jag har jobbat så aktivt under de här åren.”
”Men du hade ett möte med [åklagaren] och [bordellmamman] innan rättegången. Ni lade upp strategier inför rättegången.”
”Jag träffar aldrig en åklagare tillsammans med en klient och lägger upp strategi, aldrig!”

Kunde han inte komma upp med nåt bättre än att han inte minns? Det är en av århundradets mest spektakulära affärer – landets polischef antydde att ministrar hade förbindelser med den kriminella nomenklaturan! – och Silberskys minne är helt utraderat. Det gapar tomt. Det har blivit en vit karta. En bränd åker. Ett stort vakuum.

Men kom igen, Leif! Du minns ju att du har exakt 1809 låtar i din mobiltelefon – bl.a. ”avkopplande musik, pianomusik” – och att din bok Och tiden den stod stilla drog in fyra miljoner till Cancerfonden för sexton år sen. Det har jag sett hos Luuk alldeles nyligen.

Det lustiga här är att Silbersky minns just att han INTE träffade åklagaren med klienten, men i övrigt ingenting – nada, rien, nothing – av detta sensationella mål, som måste ha tagit så mycket tid och energi och trixande och fixande i anspråk.

Vad har man för urvalsprincip när man kan erinra sig när man hörde talas om Barbra Streisand första gången, men inte ens minns att man över huvud taget försvarade löpsedelskvinnan för dagen långt senare?

Jag känner på nåt sätt besvikelse. Jag trodde i min naivitet att advokaten som gärna antyder att det var han som förde in retoriken i svenska rättssalar kunde komma upp med nåt spirituellare. Nåt kvickare. Nåt fiffigare.

För att hänvisa till att man är så ohyggligt gammal när man är 64 (och självgott säjer att man ”ska gå ned till heltid när han fyller 75”) måste ju betraktas som en usel plädering.

Och att säja att man inte minns nåt innan man ens fått en fråga kan ju inte enligt några parametrar anses trovärdigt.

Jag säger inte att Silbersky gjorde nåt fuffens. Jag vet inte ett dyft om juridik; det är kanske helt normalt att åklagare och advokat förhandlar med den tilltalade tillsammans och det kanske är så att journalisterna och åklagaren ljuger om att det har skett. Det enda jag säger är att jag hoppas att Silbersky är bättre på att försvara andra än sig själv.

Föregående

Varför humorister är bättre på humor än folk som inte är humorister.

Nästa

Trokonstnärskap.

3 kommentarer

  1. Anonymous

    Ett lysande inlägg!

  2. Anonymous

    Varför skriver du säger med j?

  3. Ändy

    Jag tolkar honom som att han inte minns tillräckligt för att kommentera saken i media — och sedan kunna stå tillsvars för dessa kommentarer i ett mål som är över, åtminstone för hans del. Tycker nog att du övertolkar och överreagerar, även om det var en intressant slutsats.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: