Gott folk, ärade publikum, damer, herrar och genderbenders: detta är den näst sista delen i den sinnessjukt populära serien om Henning Sjöströms otyglade skryt, moraliska snedsteg och allmänna överhetta år 1966. Jag vet att ni är många som kommer att sakna den parodiskt usla kvinnosynen, narcissismen och begrepp som ”svajmast”, ”mojäng” och ”veke”. Men även fula sagor har ett slut.
I ett kapitel vi för enkelhetens skull kan kalla ”Den nyvordne stjärnadvokaten tackar nej till en hora, underförstått för att han baske mej kan få ligga gratis”, får Henning besök av ”en ung snygg flicka” (uppskattningsvis den tjugosjätte i boken som ser ut exakt så). Hon vill att Henning ska försvara henne i ett mål.
Hon livnärde sig som hora. Hon hade gått med en man hem till hans rum en natt. Efter några samlag hade mannen klätt på sig och sagt att han skulle gå ut och köpa cigaretter. Men efter en timme hade han alltjämt inte dykt upp. [—] Hon lämnade det tillfälliga natthärbärget med en silverstake i handväskan.
Henning bjuder hem den unga snygga flickan. Hon lapar i sig gin, som Henning ”av en händelse” har hemma. Hon oroar sig för hur det ska gå i tingsrätten, men hoppas på att få upp målet i hovrätten där ”två lagmän och tre hovrättsråd är stamkunder hos mig”.
Den unga snygga flickan rapporterar glatt för Henning om vilka ”kända, stelkragade ämbetsmän” som regelbundet köper hennes tjänster/slida, och Henning frångår sina principer genom att inte lämna ut dem med namn i sin bokrapport.
Sen inträffar något som uppenbarligen sårar Hennings manlighet (som han har ett inte helt oneurotiskt förhållande till):
– Nu måste jag tyvärr gå ändå, sa jag och granskade armbandsuret omsorgsfullt. (En lättgenomskådad lögn eftersom de är hemma hos Henning, bloggarens anm.)
– Jag hade tyckt om att få vara snäll med advokaten, sa hon. Advokaten har nog inte så lätt att få tag på fruntimmer.
Jag visste inte om jag skulle bli arg eller skratta åt hennes antaganden om mina förutsättningar hos kvinnor.
Eftersom Henning – observera vid det här laget, bara några år tidigare har han ju försökt pruta på en Parisbordell – självklart har sådan framgång bland kjoltygen att han inte behöver hyra kön, tar han inte ens saken i övervägande.
Nog har det ryckt och kliat i stjärnadvokatens vevstake under åren, och det gör det förstås också vid det här laget, men plötsligt har det börjat såra nån sorts heder (eller motsvarande) hos honom att behöva köpa vad han kan numera kan få gratis bara genom att säja ”hej, jag är stjärnjurist”.
Stolt, manligt, omhändertagande leder han den unga snygga flickan till dörren, men eftersom han också är godhjärtad åtar han sig – trots förolämpningen – hennes fall.
Historien slutar med att Henning pläderar vältaligt och övertygande för att den unga snygga flickan ska slippa fängelsestraff. Åklagaren kontrar med att lägga fram ett faktum som tydligen sluppit Henning förbi: att det inte alls var torskens silverstake den unga snygga flickan stulit, utan hans hyrestants.
Jag hade hela tiden trott att flickan tagit ljusstaken från den tillfällige älskaren. Nyheten slog ned som en bomb för mig. Distraherat fortsatte jag en stund att plädera för villkorlig dom innan jag överlämnade ärendet åt domstolen.
Domen blev ovillkorlig.
Sensmoralen? Som vanligt en smula diffus. Men gissningsvis att man aldrig kan lita på horor.
Det kan vara jag som är nojig, men jag får ett intryck av att Henning lite grann ångrar att han inte lät den unga snygga flickan vara snäll med honom – särskilt när det visar sig att hon ändå inte kan bli en fjäder i hans stjärnjuristhatt.
Utmärkande för Henning Sjöström som författare är att han är mer intresserad av chockeffekter än av begripliga sammanhang. Utmärkande för Henning Sjöström som advokat verkar vara ett påtagligt slarv: att det var hyrestantens silverstake den unga snygga flickan stulit borde rimligen ha stått i förundersökningen.
Med sorg i hjärtat – men samtidigt med en oerhörd lättnad – annonserar jag sommarseriens sista del: Henning och en lång obegriplig historia om smutsiga män i Norrland.
