Om Kalle Lind och andra gubbar

Kategori: blogg Sida 84 av 99

Explicit lyrik.


1993 kom Just D-plattan Tre Amigos – den med tre gamla proffsalkisar i Just D-mundering på omslaget. Året därpå fullängdsdebuterade Latin Kings med Välkommen till förorten.

Bägge omslagen refererade till den amerikanska PMRC (Parents Music Resource Center)-etiketten – ”Explicit lyrics” (som bl.a. stämplades på George Carlins talalbum och Frank Zappas instrumentalalbum) – som under det tidiga nittitalet klistrades på just hiphopplattor med en särskilt hysterisk och illa dold etnocentrisk intensitet.

Latin Kings skrev på sin låtsasvarning: ”Varning! Våldsamma texter!”

Just D skrev å andra sidan: ”Föräldrar rekommenderar: Trevliga texter”.

Det sa ganska mycket om attitydskillnaden hos de två band som får sägas vara den svenskspråkiga hiphopens pionjärer. The Latin Kings framstod som gravallvarliga, odistanserade, på allvar uppfattande sig själva som representanter för en amerikansk gänggangsterkultur, som rimmade ”fadersgestalt” på ”knark” och nog gärna hade velat ha ryktet om sig som lika farliga som NWA och övriga PMRC-stämplade. Just D var lojt och självironiskt tillbakalutande, självklart medvetna om sin egen obetydlighet i samhället.

Som medelklasspojke uppfattade jag då att det var Latin Kings som överdrev och Just D som tog saker med den rätta coolnessen.

Idag har jag en stark känsla av att det var tvärtom.

Visst, Dogge rappar nuförtiden mest om en cykel på köpet, men Latin Kings fyra fullängdare nämns med en särskild sorts respektdarr på stämbanden av de som bryr sig. Veterligt är det ingen som pratar om Just D idag. Allra minst de tre som utgjorde Just D. Åtminstone inte så att någon märker det.

Doktor Snuggles vill att vår värld ska bli bäääättre.


Doktor Snuggles – vänlig mot mänskor och djur
Doktor Snuggles – vill att vår värld ska bli bättre
Doktor Snuggles – hittar väl på något nu

Doktor Snuggles – åker till stjärnornas land
Doktor Snuggles – flyger till regnbågens rike
Doktor Snuggles – bygger en snillrik maskin

Texten till signaturmelodin är ungefär lika märkligt skev och ologisk som hela serien. Under hela min uppväxt, då jag sanningen att säja inte funderat på Doktor Snuggles varje dag (högst ett par gånger i veckan), har jag tagit för givet att serien var holländsk. När jag nu djupdyker i den, tillsammans med min son, förstår jag att den är brittisk.

Både mitt antagande och verkligheten känns fullt logiska. Att jag associerade till Holland beror naturligtvis på seriens märkligt knarkiga framtoning (och att den producerades med holländska Philips pengar). Samtidigt skriver den in sej i en lång och ståtlig brittisk tradition av färgsprakande nonsens, den typ av tramsiga ordlekar och paradoxer som odlats av gentlemen med skinnförstärkta tweedkavajsärmar som i övrigt ägnat sej åt rävjakt, piprökning och rosodling.

Beatles och andra LSD 25-påstrukna band inspirerades av barnkammarramsor (Yellow submarine), vattenfärgsteckningar (Lucy in the Sky with Diamonds) och – varenda kvasiintellektuell hippieanglofils Koran under det s.k. lundellåret 1967 – Alice i Underlandet (”I am the walrus”).

Doktor Snuggles känns som nästa naturliga led i en process: kultur riktad till barn, inspirerad av psykedelisk kultur riktad till vuxna (eller motsvarande), i sin tur inspirerad av kultur riktad till barn.

Ju mer jag tittar och fascineras av det prunkande och sprudlande tecknade landskapet, desto tydligare ser jag Doktor Snuggles genuina brittiskhet. Han lever i ett typiskt brittiskt gentlemannakollektiv där dom enda kvinnorna är hushållerskor – Beata och roboten Matilda Järndotter – som Snuggles, Grävlis, grodan Hugo, kaninerna Benny & Freddy, musen Norpan, brevbäraren Söltrut, den talande klockan Ticktack, det talande paraplyet Ankpelle, det talande sirapsträdet och den talande arbetsboden Trickeli-Trick (samtliga män) förhåller sej till med rädsla och respekt. Asexuellt och kvinnofobiskt som resultatet blir av könsseparerade internatskolor.

Det eviga teet som dricks hos madame Näbbinos och hennes hund Lord Snobbig är naturligtvis en annan nationell markör, och till och med Snuggles frisyr är brittisk: den s.k. Robin Hood-frisyren, odödliggjord av diverse brittiska förbundskaptener.

Snuggles-historierna är tillåtande och bejakande in i sitt minsta infall, och däri ligger deras tjuskraft. Det räcker inte med att en rymdgubbe anländer i en rymdfarkost till joren – det måste dessutom vara en rymdriddare i en flygande rymdsköldpadda. Ärkefienden professor Eminens kan förvandla sej till en gam, har ett franskbrytande spökdjur i sin hatt och bor i ett sjögrässlott.

Ibland dyker professor Tjäderfjäder och häxan Valborg Vinägerflaska upp i storyn.

Allting – grodor, klockor och hus – pratar och gör det dessutom på knasiga hittepå-dialekter (antagligen betingat av att tre-fyra skådisar gjorde all dubbning).

Jeffrey O´Kelley – gentlemannen i vars huvud allting har sitt ursprung – pratar på dvd:ernas extramaterial om knasigheter som självklarheter. För honom är det fullt logiskt att han i Pennsylvania blev kompis med en liten svart gosse som heter Woogie och att han därför skapade en fläckig kamel som sitter på ett moln och dricker te med flygande drömfår – eftersom kamelen heter Woogie (Puckly).

Det är det så klart inte för nån annan.

I Doktor Snuggles är allt välkommet. Inget är för knäppt, drick ur flaskan märkt ”drick mej” och slicka på den glada gubben på frimärket. Detta är landet som gett oss Boy George, Ziggy Stardust, Willy Wonka, hattmakaren, liftarens galaxguide (Douglas Adams skrev för övrigt manus till Snuggles) och the knights who say ”ni” – perukernas, maskernas, grimasernas och hugskottens förlovade tweedrike.

Det känns som att det bara är där som Sprutty-bang-bang verkligen kan lyfta.

Jag får en stark känsla av att Jeffrey O´Kelley är Doktor Snuggles. På figurens hemsida bekänner O´Kelley glatt att han lever ett lika behagfullt liv och lika naivt tror på att vår värld kan bli bättre med lite fantasi och lite mekanik. När han började utveckla figuren på sextitalet (serien blev ett faktum först 1979) ansågs inte tanken att göra världen bättre ”som en galen ambition”.

Och det slår mig att hur mycket jag än ogillar hippieflum och gamla män i gråa hästsvansar som ältar almarna och Monterey – så är det en odiskutabelt god tanke.

Inte för att jag vill skryta…

…men jag och min vän Valle Westesson var på fest med bl.a. Claes Ljungmark i lördags. Claes vem? frågar då den mindre vetande. Rolf Ryckert! svarar då jag och Valle i kör.

Ljungmark är en man med digert cv. Stockholms stadsteater, film, teve. För oss är han den parodiskt auktoritäre läraren Ryckert i Mats Wahls miniserie Klassliv, som gick som ett block i Bullen nånstans i brytningen åttio-nittiotal (finns givetvis på Youtube). Samma serie gav Kim Sulocki hans mer eller mindre välförtjänta genombrott.

Jag kan ha anat en viss irritation när vi för sjätte eller sjunde gången ville diskutera just Ryckert-rollen. Ljungmark lät antyda att han gjort roller som han var stoltare över. För att inte trampa någon oskyldig på tårna började jag istället berömma hans roll som sektledare för Ljusets barn i Rederiet.

Vi tror hursomhelst att vi skiljdes som vänner. Kvällen avslutades med en fotosession, där Ljungmark gör sin patenterade stoppa-in-Läkerol-gest. Känd från Rolf Ryckert-tolkningen.

Det inte fullt lika tekniskt raffinerade Jurassic Park i nordvästskåne.

Barnföräldrar! Se hit! Har ni tröttnat på karuseller och Pippi Långstrump och vilda djur? Då är detta ett erbjudande för er!

Kör så långt ni kan ut i obygden och ta sen av till höger. Där ligger numera Dinoland. Som alla vet låg det tidigare vid Röstånga – i en annan lagom utvecklad del av Skåne – men sen snart ett decennium är det till Åstorp man ska ta sig om man vill njuta av 32 skräcködlor i tvättäkta skumplast, alla målade i samma neongröna nyanser.

Tyvärr är cirkusskolan inställd i år. Och tyvärr hann de göra affischerna innan clownerna lämnade slutgiltigt återbud.

Tisdagar är familjedag. Till skillnad från veckans övriga dagar, då föräldrar och barn rimligen får gå på varsitt håll.


Som liten besökte jag Dinoland där det låg från början, på nåt som hette Konga ö i mitten av ingenstans. De hade en attraktion som förbryllade mig redan i prepuberteten. Efter att man tittat på de 32 lagom välgjorda dinosaurierna och lyssnat till deras vrål från i träden upphängda högtalare, fanns ytterligare en sak att beskåda.

I slutet av den snitslade banan stod två störar. 2 meter och 42 centimeter upp låg en tvärslå. På en skylt stod: ”Så här högt hoppade Patrik Sjöberg i friidrotts-VM 1987″.

Det händer fortfarande att jag vaknar kallsvettig om natten och undrar vad fan Sjöberg har med triceratopser att göra.

Att älska med en mulatta mellan tänderna.

Avdelningen ”män i begynnande medelåldern som berättar sjukligt mycket om sitt sexualliv” håller aldrig stängt.

1993 gav Björn Afzelius ut en hett efterlängtad roman. Den påstås handla om situationen på Kuba, men mest handlar den om den store svenske rockstjärnan Johnny Ceder som åker runt på Kuba och ligger med kvinnor.

Jag vägrar att tro att Affe skrev boken med någon annan än sig själv som förebild. Även Johnny Ceder har t.ex. gjort en översättning av Silvio Rodriguez ”Sång till friheten”.

Storyn i korthet: en ”mulatta” – romanens kanske mest frekventa ord – blir handlöst förälskad i honom. Tack vare sitt civilkurage, sin oräddhet, sin snabba tunga och sin prickfria spanska lyckas han rädda ett gäng människor under diktaturen och rakryggat förklara för den kubanska polisen att dom agerar fel.

Det finns mycket att kommentera i den här boken, men låt oss först och främst fokusera på Björn Afzelius kvinnosyn – som lite grann hänger ihop med Björn Afzelius syn på sig själv som älskare. En kubansk salsakväll ser ut så här i Affes ögon:

Våra mulattor slet ut oss på golvet och vi kastade oss in i gyttret av kroppar. Majoriteten av gästerna var mulatter och vi kände oss som deltagare i en våldsam, pulserande afrikansk fruktbarhetsrit. Mulattorna var i extas och svängde med stjärtarna som om de hade kullager i dom.

Ett trick mulattorna behärskade till fulländning var att dansande fösa sin partner fram till en stol där han fick sätta sej. Sen fick han sträcka benen rakt framför sej så han halvlåg i stolen med rak kropp. Därefter grenslade hon honom, med stjärten över hans skrev, och började svänga med sitt underliv i cirkelrörelser över hans kön i ett frenetiskt tempo. Samtidigt höjde och sänkte hon sej så att hon ibland höll sin stjärt bara en centimeter över hans underliv. När det ibland inträffade att hon inte behövde sänka sej mer än vanligt för att de ändå skulle röra vid varandra skrek de andra gästerna av lycka och sträckte fram isbitar i riktning mot den stackare som bara reagerat som en man.

På sidan 38 skriver Afzelius om en svensk kvinna från ett kommunistparti som bor på Kuba och som tydligen motarbetat Björn Af… förlåt, Johnny Ceder:

Vad som har skett är att den jävla subban Eva Stenberg fått hela debatten nersänd hit till Havanna. Sen sätter hon ihop en information som bygger på hennes egna åsikter om mej och inte på vad jag själv skrev och sa om Kuba. Den satans stalinist-gnoan sitter alltså medvetet och förser mina kompisar med egna åsikter om mej och gör dom till mina åsikter om Kuba! Det jävla svamphjärnade kommunistludret sitter och råljuger medvetet om mej, och nu har satkärringen lyckats slå in en kil mellan mej och mina kompisar härnere.

På sidan 75 berättar Johnny/ Björn för sin älskade mulatta Mercedes om män:

”Alla män är macho, Mercedes. Och det är i grunden positivt. Machismon kan bli en tillgång i ett förhållande om den brukas på rätt sätt. Men många män i Nordeuropa lyckas tidigt förtränga den, eller så vänjer deras kvinnor dom av med den, eller dom professionella feministerna.”

Mercedes svarar då:

”Jag har förstått att även feminismen har blivit ett självändamål för många kvinnor i den rika delen av världen. Att den på sina håll spårat ur och att man mest ägnar sej åt ren konfrontationspolitik mot männen på ett ofruktbart mikroplan”.

Mercedes drack eftertänksamt av champagnen.

”Du är en stor macho, Johnny. Men du har också en stor mjukhet i dej”.

”Det är för att jag vågar erkänna för mej själv att jag tycker om både romantik och pornografi”.

Efter detta stycke naturtrogen dialog går Afzelius in på att skildra sig själv som älskare. Och ja, jag vet att detta är en roman men jag går inte med på att Björn Afzelius lyckades se det som en roman. Låt gärna någon annan läsa stycket för er så att ni kan sluta ögonen och visualisera er Björn Afzelius (för säkerhets skull ska ni få hjälp av fotot från bokens baksida):

Hon kysste mej passionerat och pressade hela sin kropp mot min. Hon gick rakt fram till det tomma salongsbordet och ställde sej med stjärten mot kortsidan. Så drog hon av sej klänningen och trosorna och lutade sej sakta bakåt. Hon lade sej på rygg på bordsskivan och drog upp benen och särade på dem och så började hon smeka sin ljuvliga kropp och medan jag klädde av mej stönade hon med ansiktet vänt mot takfläkten:

”Kom Johnny, kom till mej nu”.

Och jag ställde mej på knä vid kortändan och lyckliggjorde min kvinna och när hon hade återfått andan, bar jag henne bort till soffan och satte mej bredbent ner och nu knäföll hon för sin man och lyckliggjorde honom och drack honom till sista droppen.

Tja, det om det.

Rolfkrämen.


Revydirektören Ernst Rolfs sista tid i livet – innan ett teatraliskt självmordsförsök råkade lyckas 1932 – var en synnerligen överhettad tid. Det var depression på börsen, skott i Ådalen, Kreugerkrasch och revoltstämningar i luften. Det stora barnet Ernst Rolf hade satt en ära i att leva över sina tillgångar och bränna förskott innan skivor ens var inspelade. Ständigt jagad av fordringar från skumma procentare, dessutom konstant svartsjuk på hustru Tutta (sina egna äktenskapliga snedsteg bortförklarade han med ”att det var som att gå på toaletten”), alltid med pistoler och piller och påbörjade självmordsbrev i bagaget för att kunna hota med sitt snara frånfälle.

När hjärnan var som mest uppmjukad hos revycharmören fick han en ingivelse – han skulle göra en salva! Riktigt vad för salva och vad den skulle användas till verkar han inte ha fnulat närmre på, men brevet han skrev till en affärskollega doftar av manikerns gränslösa tro på att anything goes:

Du och jag måste slå oss ihop. Varför inte göra en olja? Tag Johannisolja och tillsätt något annat, kalla det Rolfbrunt eller något ditåt och jag skall skaffa hur många intyg som helst från all världens artister att oljan är utmärkt och samtidigt göra oerhörd reklam för saken.

Varför inte göra en ny salva som heter ”Läker Allt” eller vad som helst, något som jag också kan skriva intyg om och organisera reklam för. [—]

Tiderna äro djävliga och något måste göras. Sätt nu igång med salvan, gubbe, så skall du få se på kosing!

Den något vaga idén är alltså att göra en ”olja, tabletter eller liknande”, som eventuellt ska användas för eller mot solbränna. Idén är i Rolfs huvud så solid att man självklart ”skulle kunna tjäna mycket pengar” på den. Reklamkampanjen är i princip klar, det är bara att geschwint höra av sej till all världens artister och be om ett intyg. Nu återstår bara precis att koka ihop själva produkten.

Att gubben han skrev brevet till var hans turnéarrangör och knappast pillertrillare verkar inte heller ha bekommit en revycharmör med kniven mot strupen.

Jag gissar att Rolf la ner den briljanta idén lika snabbt som han fick den. Jag antar att han redan dagen därpå kom på en ännu bättre. Kanske en pizzeria där kunden bakar pizzan själv? Eller att bygga mellangolv i sin lägenhet? Eller en behå för män?

Proggiga barnböcker del 23: Hela långa dagen.


Sjuttiotalet var inte bara tråkigt på det politiskt testuggande marxmässande rödgardistuniformkonforma viset. Det var också tråkigt på det socialrealistiska viset.

Hela långa dagen (1973) visar vad som händer när olika fyrkantiga föreställningsvärldar nöts mot varann. Dvs när först en såssepolitruk bestämmer att folk helst vill bo i stora mögelkuber av pissgul tegel eller avgasgrå betong, när sedan arkitekter utan yrkesheder ritar husen och när sen en tant bestämmer sej för att skriva en bok om hur det är att bo där. Trist+trist+trist=triss i tristess.

Det här är pre-Ebba Grön och pre-Noice. Det är uttråkade tonårsgäng som terrar Kärringen i tunnelbanan, kolkar whisky hemma hos klassens enda radhusbarn, smetar tipskupongstrycksvärta på varann och driver runt på stan och snattar.

Jag vet inget om författaren Gun Jacobsson, men när jag tittar på henne på baksidesbilden ser jag att hon verkligen vet vad hon pratar om när hon beskriver en håglös tonårstillvaro:

Och när jag sen dyker ner i några meningar på måfå så kan jag konstatera att detta är skrivet av en människa med örat tätt mot asfalten och tummen direkt mot ungdomens pulsåder:

– Vilket hålligång vi hade, va inte undra på att Risslans farsa höll på att få dåndimpen.

– Äh håll käften, kärringdjävul, svarar Pingo och flinar fräckt.

– Men o´kay då, kryp ner här, men jag varnar dej för att sparkas, för då sparkar jag iväg dej dit pepparn växer.

Detta är ingen dålig bok. Den skildrar ömsint förhållandet mellan trettonårige Pingo och hans fyraårige lillebror Tobben, som i likhet med alla andra barn på sjuttitalet har en ensamstående alkoholiserad mamma. Den manar också till förståelse och innehåller ett par väl gestaltade scener när Pingo fastnar i en hiss med Kärringen från t-banan utan gänget.

Men det är tonen jag reagerar på. Jag får som läsare absolut inte lov att dra några egna slutsatser. Redan baksidestexten upplyser oss pedagogiskt:

Egentligen är Pingo välanpassad till den miljö han växer upp i. [—]

Det är inget fel på Pingo, det är den miljö han växer upp i det är fel på. Där finns ingen plats för Pingo och hans jämnåriga, ingenting konstruktivt de kan företa sig, och för att ändå ge tillvaron lite spänning och innehåll busar de. I de flesta vuxnas ögon är de ligister, men Pingo är en känslig fantasifull grabb, skapad av sin miljö i sovstaden.

Tack för det, Gun! Och varför ska jag nu läsa boken? Och by the way: tyckte du och förlaget verkligen att detta var en insäljande baksidestext, perfekt anpassad för den tänkta trettonåriga målgruppen? Jag är trettitre och ganska härdad men somnade trots det några gånger under läsningen.

En annan sak som fascinerar – liksom när man läser Sjöwall-Wahlöö – är hur omhändertagande det samhälle som beskrivs och kritiseras ändå var. Pingo och hans gäng har trots allt tillgång till både fritidsgård och kvällsöppet bibliotek med engagerad bibliotekarie. Det har ju inte dom kids som bebor samma sovstäder – som står där dom står utan nämnvärd upprustning – idag.

Jag tror Gun Jacobsson ville väl. Hennes solidaritet med dem hon beskriver är total och det ska hon ha all kredd för. Att hon sen skrev en bok snarare för progressiva bibliotekarier än för just tonåringar får vi väl se som mindre lyckat.

I, Robert.


Jag fascineras av omöjliga intervjupersoner. En packad Lundell som sluddrar om vattumannens tidsålder, en arrogant Wille Craaford i sin glans dagar, som drack konjak till lunch och växlade mellan att hugga på alla journalistens formuleringar och förolämpa kollegor i rublikvänliga ordalag.

Den kanske knepigaste jäveln är Robert De Niro. Tidningen Playboy – som gjort några av världens bästa intervjuer när dom inte försökt återupprätta stenåldern – jobbade i flera år på att få till ett samtal. I intervjun som slutligen kom till skott (återgivet i tidningen Prat 3/89), tittar De Niro på klockan för första gången efter tredje frågan. Det blir otaliga gånger till.

Nio gånger stänger De Niro av intervjuarens bandspelare, ibland för att få ett utbrott, ibland för att berätta poängen på sin historia. Däremellan reser han sej åtta gånger som för att gå.

Saker De Niro inte vill tala om:

* huruvida Rocky kommer att glömmas bort av filmhistorien
* huruvida De Niro tillhört ett street gang
* varför han en gång kallats Bobby Milk (”kanske därför att jag drack mjölk”)
* vem han är och var han kommer ifrån
* vem han är och var han kommer ifrån en gång till (och den här gången blir han arg)
* vilket pris berömmelsen har
* Jane Fondas kvaliteter som skådespelare
* hur han undvek inkallelse till Vietnamkriget
* filmprojektet Stolen Flowers som han vill regissera
* varför han hoppade av filmen The Goodbye Girl
* huruvida han sagt att Deer Hunter är hans största rollprestation
* huruvida han tog heroin med John Belushi
* huruvida han funderat på att skriva en bok
* att han inte gillar Bogart
* att han gillar Stella Adler (berömd dramalärare på Actor´s studio)
* varför han, Brando och Pacino gör bäst ifrån sej mot okända aktriser
* huruvida Clint Eastwood är mer stjärna än aktör
* sin dotter
* sin son
* nånting positivt om sin ex-fru Diahnne Abbot
* huruvida han ska regissera en Whitney Houston-musikal

Till De Niros försvar berättar han också några intressanta saker, bl.a. att han förberedde sig för rollen som Travis Bickle genom att simma under vatten (han föreställde sig nämligen Bickle som en krabba).
… den här texten har en fortsättning. Läs så det ryker i Människor som gått till överdrift.

Henning Sjöströms bravader. Del 11: Henning och en lång obegriplig historia om smutsiga män i Norrland.

Henning och Ernst Sjöströms bok Det glatta livet (1966) är på 231 sidor. De första 90 handlar om Henning (och ganska mycket om Hennings kuk), är skrivna i jag-form och har avhandlats här i tio blogginlägg.

På sidan 91 byter boken utan förvarning, utan förklaring och – om ni frågar mej – utan anledning karaktär och inriktning. Plötsligt är boken i tredje person och skildrar ett antal bondska individer på den norrbottniska vischan.

Min teori är att dessa 140 sidor är brodern Ernsts bidrag till boken. Det förvirras något av att det förekommer en Ernst, som inte är berättaren.

Ärligt talat: av allt konstigt med denna konstiga bok är detta nog det konstigaste. Vänder sej boken till samma publik? Är det samma människor som vill läsa om Hennings menage à trois som vill läsa om loppiga norrlandsbönder? Hur tänkte bröderna Sjöström nu? Hur tänkte deras förläggare? Just det – där finns en del av förklaringen: de var sina egna förläggare.

Jag har ärligt talat bara skummat igenom det här partiet. Jag är inte överdrivet intresserad av priset på drängen Almar och det synska följehjonet Adults rädsla för blixten. Särskilt inte med repliker skrivna på fonetiskt bygdemål.

Men jag har läst tillräckligt för att kunna konstatera att Ernst – om det nu är han som skrivit – är väl så intresserad av det kroppsliga som broder Henning. En passage berättar om en Ernst – som eventuellt alltså är synonym med författaren – som går och lägger sej bredvid pigan Agnes. Ernst försöker göra närmanden, men Agnes somnar snart. Fortsättningen är en orgie i burleskerier och märkligheter:

Av all mjölmat hon ätit var hon väderstinn. Så snart hon somnat började hon pruppa – ganska dämpat men intensivt. Ernst tog tillfället i akt att fingra sig fram över magen på Agnes. Men hon var lättväckt. Pruppandet upphörde och hon grep tag i den trevande handen. Men hon somnade snart på nytt.

Så upprepades pruppande, trevande och fasthållning till in på natten. Men då var Ernst desperat och klöste och slet vilt. Agnes fick inte tillfälle att sova längre.

– Kan du int låt bli mäg, sa hon. Jäg jär trött å vill sova.

– Ja, jär hä så färligt om jäg få rör vä däg, vädjade Ernst. Du jär väl ingen oskuld heller…

Agnes var tyst en stund.

– Jo, hä jär jäg, viskade hon sedan.

– Hä hjälps int, sa Ernst. Jäg dö om hä int bli nånting av nu. [—]

Agnes hjälpte till med fingrarna. Då äntligen gick det att komma in en bit. Men Ernst kände redan kraften tryta. Efter ytterligare några centimeter på djupet kändes det som om den ömtåliga kroppsdelen behandlats med femmans sandpapper.

Säga vad man vill om bröderna Sjöström – sippa är de inte. Den sista delen av boken är så kallat ”mustig” och radar upp den ena anekdoten efter den andra innefattande dyngfulla brudgummmar, rallarsvingar, tattare, grisuppfödning, brännvinskaggar, fyllor på ”godluktsvatten” och mustascher som ”spretade aggressivt av nattsnuset på ovanläppen”.

För er som minns satanistposören Nikanor Teratologen och hans kritikerhyllade splatterspya Äldreomsorgen i Övre Kågedalen (1992) – jag tror vi har funnit Teratologens inspiratör. Tidningen Z publicerade visserligen en lång lista över alla böcker pseudonymen Nikanor stulit från biblioteket i (typ) Skellefteå, vilket var ca 100 satanistiska skrifter samt Hockeyåret 1971. Men det hindrar ju inte att han trillat över bröderna Sjöströms magnum opus på en osedvanligt loppig loppmarknad i finnträsken.

Bröder och systrar: jag vidhåller att Det glatta livet är den knäppaste bok jag hållit i mina händer. Visst, jag har läst William Burroughs och Sture Dahlström, jag har bläddrat i Aleister Crowley, jag har tagit del av Breton och Triztan Tzara och dadaisterna – men ingen av dem var stjärnadvokater med en karriär i den kolorerade veckopressen.

Den enda bok jag kan komma på som skulle konkurrera i knäppighetsgrad är Mördaren i byn – av Henning Sjöström. Den lär ha varit ett sånt hopkok av hittepå och lättidentifierade autentiska personer att Expressens dåvarande kulturredaktör Bo Strömstedt hotade att kasta den i huvudet på Sjöström i en tevedebatt. Men mer om den en annan gång.

Henning Sjöströms bravader. Del 10: Henning och horan.

Gott folk, ärade publikum, damer, herrar och genderbenders: detta är den näst sista delen i den sinnessjukt populära serien om Henning Sjöströms otyglade skryt, moraliska snedsteg och allmänna överhetta år 1966. Jag vet att ni är många som kommer att sakna den parodiskt usla kvinnosynen, narcissismen och begrepp som ”svajmast”, ”mojäng” och ”veke”. Men även fula sagor har ett slut.

I ett kapitel vi för enkelhetens skull kan kalla ”Den nyvordne stjärnadvokaten tackar nej till en hora, underförstått för att han baske mej kan få ligga gratis”, får Henning besök av ”en ung snygg flicka” (uppskattningsvis den tjugosjätte i boken som ser ut exakt så). Hon vill att Henning ska försvara henne i ett mål.

Hon livnärde sig som hora. Hon hade gått med en man hem till hans rum en natt. Efter några samlag hade mannen klätt på sig och sagt att han skulle gå ut och köpa cigaretter. Men efter en timme hade han alltjämt inte dykt upp. [—] Hon lämnade det tillfälliga natthärbärget med en silverstake i handväskan.

Henning bjuder hem den unga snygga flickan. Hon lapar i sig gin, som Henning ”av en händelse” har hemma. Hon oroar sig för hur det ska gå i tingsrätten, men hoppas på att få upp målet i hovrätten där ”två lagmän och tre hovrättsråd är stamkunder hos mig”.

Den unga snygga flickan rapporterar glatt för Henning om vilka ”kända, stelkragade ämbetsmän” som regelbundet köper hennes tjänster/slida, och Henning frångår sina principer genom att inte lämna ut dem med namn i sin bokrapport.

Sen inträffar något som uppenbarligen sårar Hennings manlighet (som han har ett inte helt oneurotiskt förhållande till):

– Nu måste jag tyvärr gå ändå, sa jag och granskade armbandsuret omsorgsfullt. (En lättgenomskådad lögn eftersom de är hemma hos Henning, bloggarens anm.)

– Jag hade tyckt om att få vara snäll med advokaten, sa hon. Advokaten har nog inte så lätt att få tag på fruntimmer.

Jag visste inte om jag skulle bli arg eller skratta åt hennes antaganden om mina förutsättningar hos kvinnor.

Eftersom Henning – observera vid det här laget, bara några år tidigare har han ju försökt pruta på en Parisbordell – självklart har sådan framgång bland kjoltygen att han inte behöver hyra kön, tar han inte ens saken i övervägande.

Nog har det ryckt och kliat i stjärnadvokatens vevstake under åren, och det gör det förstås också vid det här laget, men plötsligt har det börjat såra nån sorts heder (eller motsvarande) hos honom att behöva köpa vad han kan numera kan få gratis bara genom att säja ”hej, jag är stjärnjurist”.

Stolt, manligt, omhändertagande leder han den unga snygga flickan till dörren, men eftersom han också är godhjärtad åtar han sig – trots förolämpningen – hennes fall.

Historien slutar med att Henning pläderar vältaligt och övertygande för att den unga snygga flickan ska slippa fängelsestraff. Åklagaren kontrar med att lägga fram ett faktum som tydligen sluppit Henning förbi: att det inte alls var torskens silverstake den unga snygga flickan stulit, utan hans hyrestants.

Jag hade hela tiden trott att flickan tagit ljusstaken från den tillfällige älskaren. Nyheten slog ned som en bomb för mig. Distraherat fortsatte jag en stund att plädera för villkorlig dom innan jag överlämnade ärendet åt domstolen.

Domen blev ovillkorlig.

Sensmoralen? Som vanligt en smula diffus. Men gissningsvis att man aldrig kan lita på horor.

Det kan vara jag som är nojig, men jag får ett intryck av att Henning lite grann ångrar att han inte lät den unga snygga flickan vara snäll med honom – särskilt när det visar sig att hon ändå inte kan bli en fjäder i hans stjärnjuristhatt.

Utmärkande för Henning Sjöström som författare är att han är mer intresserad av chockeffekter än av begripliga sammanhang. Utmärkande för Henning Sjöström som advokat verkar vara ett påtagligt slarv: att det var hyrestantens silverstake den unga snygga flickan stulit borde rimligen ha stått i förundersökningen.

Med sorg i hjärtat – men samtidigt med en oerhörd lättnad – annonserar jag sommarseriens sista del: Henning och en lång obegriplig historia om smutsiga män i Norrland.

Sida 84 av 99

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén