Om Kalle Lind och andra gubbar

Henning Sjöströms bravader. Del 11: Henning och en lång obegriplig historia om smutsiga män i Norrland.

Henning och Ernst Sjöströms bok Det glatta livet (1966) är på 231 sidor. De första 90 handlar om Henning (och ganska mycket om Hennings kuk), är skrivna i jag-form och har avhandlats här i tio blogginlägg.

På sidan 91 byter boken utan förvarning, utan förklaring och – om ni frågar mej – utan anledning karaktär och inriktning. Plötsligt är boken i tredje person och skildrar ett antal bondska individer på den norrbottniska vischan.

Min teori är att dessa 140 sidor är brodern Ernsts bidrag till boken. Det förvirras något av att det förekommer en Ernst, som inte är berättaren.

Ärligt talat: av allt konstigt med denna konstiga bok är detta nog det konstigaste. Vänder sej boken till samma publik? Är det samma människor som vill läsa om Hennings menage à trois som vill läsa om loppiga norrlandsbönder? Hur tänkte bröderna Sjöström nu? Hur tänkte deras förläggare? Just det – där finns en del av förklaringen: de var sina egna förläggare.

Jag har ärligt talat bara skummat igenom det här partiet. Jag är inte överdrivet intresserad av priset på drängen Almar och det synska följehjonet Adults rädsla för blixten. Särskilt inte med repliker skrivna på fonetiskt bygdemål.

Men jag har läst tillräckligt för att kunna konstatera att Ernst – om det nu är han som skrivit – är väl så intresserad av det kroppsliga som broder Henning. En passage berättar om en Ernst – som eventuellt alltså är synonym med författaren – som går och lägger sej bredvid pigan Agnes. Ernst försöker göra närmanden, men Agnes somnar snart. Fortsättningen är en orgie i burleskerier och märkligheter:

Av all mjölmat hon ätit var hon väderstinn. Så snart hon somnat började hon pruppa – ganska dämpat men intensivt. Ernst tog tillfället i akt att fingra sig fram över magen på Agnes. Men hon var lättväckt. Pruppandet upphörde och hon grep tag i den trevande handen. Men hon somnade snart på nytt.

Så upprepades pruppande, trevande och fasthållning till in på natten. Men då var Ernst desperat och klöste och slet vilt. Agnes fick inte tillfälle att sova längre.

– Kan du int låt bli mäg, sa hon. Jäg jär trött å vill sova.

– Ja, jär hä så färligt om jäg få rör vä däg, vädjade Ernst. Du jär väl ingen oskuld heller…

Agnes var tyst en stund.

– Jo, hä jär jäg, viskade hon sedan.

– Hä hjälps int, sa Ernst. Jäg dö om hä int bli nånting av nu. [—]

Agnes hjälpte till med fingrarna. Då äntligen gick det att komma in en bit. Men Ernst kände redan kraften tryta. Efter ytterligare några centimeter på djupet kändes det som om den ömtåliga kroppsdelen behandlats med femmans sandpapper.

Säga vad man vill om bröderna Sjöström – sippa är de inte. Den sista delen av boken är så kallat ”mustig” och radar upp den ena anekdoten efter den andra innefattande dyngfulla brudgummmar, rallarsvingar, tattare, grisuppfödning, brännvinskaggar, fyllor på ”godluktsvatten” och mustascher som ”spretade aggressivt av nattsnuset på ovanläppen”.

För er som minns satanistposören Nikanor Teratologen och hans kritikerhyllade splatterspya Äldreomsorgen i Övre Kågedalen (1992) – jag tror vi har funnit Teratologens inspiratör. Tidningen Z publicerade visserligen en lång lista över alla böcker pseudonymen Nikanor stulit från biblioteket i (typ) Skellefteå, vilket var ca 100 satanistiska skrifter samt Hockeyåret 1971. Men det hindrar ju inte att han trillat över bröderna Sjöströms magnum opus på en osedvanligt loppig loppmarknad i finnträsken.

Bröder och systrar: jag vidhåller att Det glatta livet är den knäppaste bok jag hållit i mina händer. Visst, jag har läst William Burroughs och Sture Dahlström, jag har bläddrat i Aleister Crowley, jag har tagit del av Breton och Triztan Tzara och dadaisterna – men ingen av dem var stjärnadvokater med en karriär i den kolorerade veckopressen.

Den enda bok jag kan komma på som skulle konkurrera i knäppighetsgrad är Mördaren i byn – av Henning Sjöström. Den lär ha varit ett sånt hopkok av hittepå och lättidentifierade autentiska personer att Expressens dåvarande kulturredaktör Bo Strömstedt hotade att kasta den i huvudet på Sjöström i en tevedebatt. Men mer om den en annan gång.

Föregående

Henning Sjöströms bravader. Del 10: Henning och horan.

Nästa

I, Robert.

8 kommentarer

  1. Göran Thyni

    om vi ska vara petnoga så ligger brödernas hemby Burträsk i Västerbotten så vischan är nog mer västerbottnisk än norrbottnisk.

    Henning och Ernst hamnade sedermera i bråk om vem som skrivit ”i byn”-böckerna.

  2. Göran Thyni

    om vi ska vara petnoga så ligger brödernas hemby Burträsk i Västerbotten så vischan är nog mer västerbottnisk än norrbottnisk.

    Henning och Ernst hamnade sedermera i bråk om vem som skrivit ”i byn”-böckerna.

  3. Kalle Lind

    Göran Thyni: vi ska vara petnoga. Eftersom jag som skåning har rätt dålig överblick på olika städer som slutar på å, brukar jag normalt gömma mej bakom den svepande formuleringen ”norrländska”. Det var nog min avsikt den här gången också. Mitt åt.

    Sitter du på fler detaljer gällande sjöströmska familjegräl hoppas jag du vet vart du ska vända dej.

  4. Huskorset

    Jag drar mig till minnes att Hennings hustru, även hon advokat, Kerstin Sandels, för fem-tio år sedan, i ett våldtäktsmål pläderade att ”ett nej inte alltid är ett nej”.
    Någon som minns detta?
    Minns jag rätt verkar hon vara/ha varit en lämplig hustru åt HS.

  5. Kalle Lind

    Huskorset: det är riktigt att Sjöström och Sandels är gifta. Dom träffades när hon var 23 och han 46 och enligt egen utsago lämnat ”ett utsvävande ungkarsliv”. Hon blev mycket riktigt riksbekant när hon försvarade nån misstänkt våldtäktsman (Billy Butt?) med den ofta citerade frasen ”ett nej är inte alltid ett nej”.
    Enligt Sjöström själv är Sandels f.ö. en lämplig hustru. Tillsammans har dom en dotter som bl.a. tvingas sjunga opera med sin far emellanåt.

  6. Tina

    Jag tycker att det bästa genom serien har varit att vi lärt oss ett uttryck som heter ”safta” och att Henning tycker att det är mer anmärkningsvärt att arabiskan inte förstår det ordet, än att han bevittnar en potentiell våldtäkt.

  7. Mårten Pavlov

    Er spekulation om huruvida ”Det Glatta Livet”, till viss del, inspirerat Teratologen, vinner i styrka om man uppmärksammar att den gode Sjöström faktiskt nämns i ”Äldreomsorgen i övre Kågedalen”. I bokens appendix, ”Minnen av Morfar” nämns att Henning Sjöström sporadiskt tog sig an att försvara Morfar då anklagelser, om exempelvis folkmord eller tillgrepp av filmstjärnebilder, riktats mot densamme. Bara ett sammanträffande eller ett försök att ge s.k. cred, om detta kan man endast spekulera.

  8. Frank Bonnevie

    Alltså, dina bokhyllor borde fotograferas.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén