Plötsligt drabbar insikten mig: jag har blivit en när-jag-var-barn-så-människa!

”När jag var barn så följde aldrig våra föräldrar med till lekplatsen.” ”När jag var barn så fick jag åka tåg själv till Karesuando.”

”När jag var barn så åt vi aldrig på snabbmatsrestaurang.” ”När jag var barn så var vi glada om de visade kasperteater på teve.” ”När jag var barn så lekte vi dunkgömme istället för att snapchatta.”

Jag identifierar mitt modus operandi: jag drar mig till minnes något dunkelt, undviker att dubbelkolla fakta (vad skulle jag rimligen i Karesuando att göra?) och gör sedan den personliga erfarenheten till ett argument för att andra ska göra likadant. Kallsvetten kommer över mig när jag inser det uppenbara: jag använder anekdotisk bevisföring för att försvara mitt slappa föräldraskap!

Jag har blivit … som en pappa!

Vi har alla lyssnat på hur morfar gick sex mil till skolan, fick en örfil och gick hem. Och vi har alla undrat varför morfar såg så nöjd ut när han berättade det. För om det nu var idealet – varför såg då morfars generation till att skolagan försvann och att det byggdes skolor med tätare mellanrum?

Ett halvt liv senare hör man sig själv sitta och rabbla sina egna påvra minnen, dessutom med förnumstiga ”minsann” insprängda mellan påståendena. Som om mina barn skulle få en uppenbarelse och drastiskt ändra livsföring när de får veta att jag minsann bara åt pizza en gång i halvåret.

Varför ska mina barn nöja sig med kasperteater när det finns Netflix? Varför vill jag att de ska leka dunkgömme när mitt enda egentliga minne från barndomens lekar var en ständig längtan att de skulle ta slut så att man fick gå hem och se på teve? Vill jag verkligen att mina barn ska bli som jag, när jag själv så himla gärna hade varit nån annan?

Förmodligen ser jag det hela som en rättvisefråga. Det är åtminstone så jag lägger fram det för mina barn: när jag var barn så fick vi alltid lyssna på farbröder som berättade hur det var när de var barn, så varför skulle ni slippa undan?

Publicerad i Sydsvenskan 2 februari 2016

Samlade krönikor 2011-2018 av Kalle Lind

Nu har du läst en krönika av Kalle Lind men det finns massor fler samlade i en tjock bok med hårda pärmar. Både Adlibris, Akademibokhandeln och Bokus är beredda att skicka hem en till dig för en human summa. Och självklart finns det andra böcker också. De viktigaste hittar du här.