I evighetsserien ”Proggiga barnböcker – därför blev vi som vi blev” har man här på bloggen kunnat följa hur våra föräldrar samhällsomstörtarna en gång berättade socialistiska gonattsagor för oss.
Kanske kommer våra egna barn att skriva raljanta krönikor om sin uppväxt. Det finns naturligtvis stoff även för deras del.
Pappa bor på fängelset skulle kunna vara skriven av Per Gahrton och Hans Nestius 1974 och utgiven via KRUM – Riksförbundet för Kriminalvårdens Humanisering a.k.a. Föreningen Med Världens Konstigaste Akronym.
Det är den nu inte. Den kom ut 2008 och beskrivs så här på Adlibris:
I barnboken Pappa bor på fängelset, en verklighetsbaserad berättelse, får vi följa Kevin som besöker sin pappa på anstalten. Genom pedagogiska illustrationer ges läsaren en inblick i hur miljön på ett fängelse kan gestalta sig.
Men än mer tidstypisk är naturligtvis en sån här volym:
Den beskrivs så här:
När Kalle har sommarlov får han sin kusins gamla klänning med silverprickar. Kalle älskar klänningen, den är mycket svalare och skönare än hans skjorta och byxor. Och när han börjar skolan efter sommaren så vägrar han ta den av sig. hans lärare klagar och hans kompisar skrattar – tills den dag han gör mål efter mål på fotbollsmatcherna. Kalle har en äkta målgörarklänning. Och nu vill alla andra också ha en…
Och – ja, det är sant! Författaren har också skrivit Prinsessan Kristalla med följande välannonserade sens moral:
Och – ja, det är sant! En prinsessa kan visst ha vacker klänning OCH vara stark och välja själv.
Jag vill i vanlig ordning understryka att jag inte har några problem med några budskap här. I min värld är alla böckerna angelägna. Men jag gissar att de queerteoretiska verken kommer att skrika oerhört mycket 2000-tal när våra telningar skaffat sig könshår och med sedvanligt blandade känslor ser tillbaka på sin uppväxt.