Om Kalle Lind och andra gubbar

Editherat.

Edith Unnerstad hörde för några decennier sen till de självklara komponenterna i en svensk barnkanon. Böckerna om den excentriska familjen Pip-Larsson – där Kastrullresan var först och troligen bäst – televiserades senast 1998, men jag är inte säker på att barnpubliken längre kände till originalet.

En gång lär Unnerstad ha varit Astrid Lindgrens främsta rival på förlaget Rabén & Sjögren. Konkurrensen lär ha varit så påtaglig att de båda ytterst ogärna befann sig i samma rum. Unnerstad var svensk barnlitteraturs Pepsi cola. Eller Hasse Ekman. Eller kanske Betamax: det väl så kvalitativa formatet som fick dra sig tillbaka för gott när VHS-industrin bara växte och växte.

Att Astrid Lindgrens stjärna bara kommit att fortsätta stiga är väl inte att undra på, men frågan varför Unnerstads slocknat är mer komplex. Hon hade ju också en illustratör som ritade nästan identitskt med Ilon Wikland! Och hade ett ännu lustigare namn!

Kanske är skälet så krasst att tiden sprungit ifrån Unnerstad. Hennes texter är inte längre begripliga för det uppväxande släktet. Eller det uppväxta. Dagens föräldrar kan inte förklara för sina barn vad i hela fridens namn orden betyder. Eller rättare sagt: vad de betyder förstår vi kanske, men vad de har i texten att göra är knepigare att redogöra för.

Föregående

Högbloms bästa.

Nästa

Dokument: stalinism och homosexualitet.

13 kommentarer

  1. Pontus

    Vad roligt med lite text om Edith Unnerstad, en person jag brukar referera till världens bästa författare. Mormorsresan och Ensam hemma med Johnny och Susann och Bricken är ju underbara böcker. När jag läser en Unnerstad-bok och folk frågar vad jag läser brukar jag säga att det var hon som skrev ”Kastrullresan” – en del fattar, andra inte.

    Den senaste Kastrullresan, på TV, var ganska dålig tyckte jag…

  2. J-h:n

    Jag fick nyligen veta av en erfaren barnboksredaktör att barnen inte längre fattar Astrid Lindgrens böcker på egen hand heller. Det är föräldrar som läser högt och förklarar vad orden betyder. Så länge föräldrarna åtminstone begriper dem får man väl vara glad.

  3. Heliokles

    Bra du tar upp Unnerstad, jag läste precis om ”Här seglar Pip-Larssons”. Det är nog som du säger att hon är mer tidsbunden. Hon skrev mer realistiskt än Lindgren, och hade en ganska stark betoning på hur familjer höll ihop. Pip-Larssons-serien lider ju dessutom av en ganska bisarr bakgrundshistoria. Hr. Larsson är frilansande ingenjör, han vill inte ta ett fast arbete utan satsar på sina uppfinningar. Innan Pip-kastrullen har det inte gått något vidare. Fru Larsson var skådespelare, men gick med på att gifta sig mot att hon skulle få många barn. Så femton år senare bor de i en trång lägenhet med sju barn och äter kålsoppa, tills de blir vräkta. Vi har alltså en fullständigt självförfållad (ta inget fast jobb – skaffa tokmånga barn) klassresa neråt till misären, annars brukar ju utbildade och intelligenta människor (speciellt kvinnor) undvika att försätta sig i den situationen.

    Och nu debaclet med ”snoppa” på det. Lilla O (f.ö. Pip-Larssons yngsta dotter) sitter ju inte en krusbärsbuske! Förklaringen till det ovana ordet är sannolikt att Unnerstad var finlandssvenska.

  4. Gubben Far

    År 1915 kunde också Josefina Bengts rapportera följande händelse, i boken En samling minnen från forna dagars östra Nyland: ”Hon grät och sade mellan snoppningarna: – Jag har ju sagt fiskaln, att ja ingenting vet”. Belägg i SAOB.

  5. Kalle Lind

    Gubben far och Heliokles: tack för upplysning. Jag anade att ”snoppa” kunde gå tillbaka på Unnerstads finlandssvenska påbrå, men ibland dyker det ju upp ord i inte så gamla helsvenska texter som väldigt få använder och ganska få ens begriper idag. ”Snubbor” är t.ex. ett vanligt ord även i texter från femtio-sextiotalet. Gissar att det är rätt sällsynt att någon storgråtande idag meddelar att de fått snubbor av magistern.

    J-h:n: intressant, men alls icke förvånansvärt. När jag högläser Pippi byter jag ut ”ond” mot ”arg” eftersom mina söner tycker det är konstigt att en cirkusdirektör plötsligt blir som Darth Maul.

  6. Urban

    Roligt med en text om Edith Unnerstad!

    Som bibliotekarie iakttar jag också tecken som tyder på att Astrid Lindgrens stjärna inte kommer att lysa för evigt – åtminstone inte på samma sätt som idag. Och det största problemet är nog inte att böckerna innehåller ord som ”skurlov” och ”livstycke” utan handlar mer om föräldrarnas bild av verket och hur många ord det får finnas på en boksida numera. En stor del av den kärlek till verket föräldrarna försöker förmedla är präglat av filmatiseringarna och även om de i en del fall kan vara bättre än sitt rykte så var de definitivt inte gjorda för att repriseras i fyrtio år.
    Nåja, så illa som läget är för Tove Jansson är det åtminstone inte.

    Heliokles: men visst hade H Larsson någon form av kontor? Riktigt så illa att han byggde kastrullen i farstun var det nog inte. Jag tror till och med att han hade kollegor. (Däremot kan man ju undra hur de tillverkade de sista fyra barnen på den boendeytan. Fullt så frigjord var man väl inte i slutet på fyrtiotalet?)

    (forts)

    U.J.

  7. Urban

    Jag minns att jag öppnade den upplaga av Kastrullresan som kom med 1998 års filmatisering (som var intressant, men diskutabel på flera sätt. Främst tyckte jag att barnen inte fick vara lika klara huvudpersoner som i boken) och slogs av hur tiden flugit. Redan på en av de första sidorna beskrivs att en av flickorna (Dessie tror jag) är pubertetsfumlig vilket ett annat syskon kärvänligt beskriver som ”Dessie är vår Sven Dufva”. Den självklara referensen flög långt över huvudet på mig när jag var barn och flyger nog fortfarande långt över många av mina jämnårigas huvuden.
    Fast även om den iakttagelsen är intressant är den kanske ovidkommande i frågan om Ediths glömdhet. Toleransen för obegripligheter är högre än vad man i regel tror. Jag förvånas fortfarande över att en hel del saker jag sett hänvisning till i böcker funnits på riktigt. Och jämför med Widmarks Lassemaja-böcker som alltid introduceras med informationen om att Valleby är ett samhälle där kyrkan står ”mitt i byn” vilket jag själv inte begriper vad det egentligen betyder och som definitivt inte har någon motsvarighet i böckernas innehåll eller temperament.

    För övrigt tycker jag att konkurrensen mellan Astrid och Edith är högintressant men hade ännu hellre sett en catfight mellan Astrid Lindgren och Gullan Bornemark. Jag insåg för en tid sedan att GB måste haft sin storhetstid när AL började komma igång och det är mycket svårt att tänka sig dem som samtida.

    Stort tack för detta. Ge oss gärna mer om Edith. Men framförallt: har det inte varit lite lite Tjadden här på sistone?

    U.J.

  8. Heliokles

    Urban: Du har säkert rätt om Kastrullresan, det var evigheter sedan jag läste boken, men jag såg nyligen om filmatiseringen på Youtube, som nog inte följer boken helt. Där talas det till och med om att fru Pip-Larsson borde börja med preventivmedel, och hur de skaffa de yngsta syskonen är mycket riktigt en öppen fråga.

    Men det förklarar kanske varför föräldrarna glatt låter de sex äldsta barnen åka i väg i samma skraltiga båt i ”Nu seglar Pip-Larssons”. Oron över att förlora barnaskaran i en plötslig brottsjö var väl helt enkelt mindre än glädjen över möjligheten att skaffa en ny i lugn och ro. Nej, nu är jag elak mot Edith Unnerstad!

    Jag ser dock fram emot en grundlig genomgång av ”Farmorsresan” med alla dess klichéer om Skåne.

  9. Ördög

    Under gårdagens jogging- och loppisraid (Fida Ängskulla, kanske 7-8 km utanför Helsingfors centrum) hittade jag bland mycket annat ett synnerligen välbevarat exemplar av ”Gården på Rödbergsgatan” från 1935, ett av Ediths tidiga verk. Med den här bloggposten ringande i skallen satte jag den genast i shoppingkorgen. Jag återkommer så fort jag läst den – till dess får det räcka med de här samtida recensionerna.

    http://runeberg.org/blm/1936/0175.html
    http://runeberg.org/biblblad/1936/0330.html

  10. Katarina

    Jag älskade och älskar fortfarande Edith Unnerstad, men hon är typiskt en sån författare som blir läst för att det bokslukande barnet börjar få slut på böcker och rotar i sina föräldrars bokhylla. Jag undrar om den situationen ens uppkommer i smartphonegenerationens tidevarv. Det krävs nog en entusiastiskt högläsande vuxen för att skapa nya Unnerstadläsare.

    Jag har i alla fall en jämnårig likasinnad – en av mina vänner och jag använder gärna uttryck som ”det snövar i sjön” med varandra.

  11. Urban

    Nu har jag som i ett rus läst om ”Kastrullresan” och ”Nu seglar Pip-Larssons” och rekommenderar var och en att göra detsamma.
    Kommentarstråden har väl sjunkit lite för långt ned för att någon ska läsa detta och det finns inte tecken nog för att säga allt jag vill om böckerna men jag påpekar några saker för att knyta ihop några lösa trådar.

    En del senare upplagor av Unnerstads böcker illustrerades av Ilon Wikland.

    Kanske finns det en djupare koppling till Hasse Ekman än man tänker sig: en av de viktigaste bifigurerna i ”Nu seglar Pip-Larssons” heter Kalle Korint!

    Både jag och Heliokles har fel: H Larsson är handelsresande i sybehör när första boken börjar. (eller börjar och börjar – första boken spänner över nästan tjugo år men hela den väsentliga handlingen ryms under en vecka). Av sin entusiastiska familj kallas han uppfinnare. Någon ingenjörsutbildning nämns faktiskt inte i någon av de båda böckerna även om man får anta att det behövs något sådant för att bygga en pip. Hermods kanske?
    Kontoret jag tänkte på är sybehörsagenturens där H Larsson arbetar när han inte är ute och reser. Kastrullerna låter han tillverka på en liten mekanisk verkstad, egentligen mest som demoex i syfte att kunna sälja idén till någon stor industri. Väl i Norrköping öppnar han egen verkstad men det ska nog inte förstås som att han sitter och löder ihop sina grytor själv.
    Fru Larsson var skådespelerska men hade bara småroller i kringresande sällskap så huruvida hon hade någon utbildning är oklart.
    (Forts följer)

  12. Urban

    (forts från nedan)
    Jag minns också senaste filmatiseringen rätt väl. Till styrkorna hörde att de placerade in berättelsen rätt tydligt i sin tid (må vara att familjen Larsson nog kan ha varit före sin tid i zigenarfrågan). Även om sådana barnkullar knappast var vanliga under kriget. (Ett logiskt fel som dock finns även i boken, fast jag har inte räknat – det är nog lite glesare mellan de mindre barnen.)

    Ördög satte fingret på något mycket intressant: Unnerstad debuterade tio år före Lindgren och började antagligen alltså just slå igenom på allvar just som den där Vimmerbylollan kom och blåste förbi. Det kan säkert ha bidragit till den ansträngda relationen.

    Tack så mycket för att jag fick en anledning att träffa Pip-Larssons igen!

    U.J.

  13. Mick

    Jag har nyligen läst Kastrullresan som godnattsaga för mina barn. Den uppskattades av barnen (och i viss mån av mig), men det var ett ord som jag fäste mig vid: ”stjärts”, som verkar betyda ”shorts”. Undrar om det var något slags svensk tolkning av det engelska ordet?

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: