kallelind.se

Om Kalle Lind och andra gubbar

Tagg: finurliga memoartitlar (Sida 2 av 3)

Nämen! Ännu en finurlig memoartitel! Så finurligt att det vore närmast kriminellt att inte använda den!


Ja, jag vet att det här inte är en memoarbok. Popgrupper skriver normalt inte memoarer på det sättet. Men nu har jag en gång döpt en oändlighetsserie här på bloggen till ”finurliga memoartitlar” och jag orkar inte gå in och ändra på alla ställen.

Är det svårt att avläsa bilden så handlar boken alltså om en popduo från västkusten som heter Roxette och en gång hade en hit som hette ”The Look”. Boken heter med andra ord The Book.

Nämen! Nu blir det så fnoskigt att jag vet varken ut eller in! ÄNNU en finurlig memoartitel – och det är inte ens en memoarbok!


Ja, ni hajar vitsen. MFF har blå tröjor. Lina Sandell skrev ”Blott en dag”. Put your hands together …

Fullt medveten om att detta inte är en memoarbok – den är skriven av journalisten Mats Weman och inte av ett helt jämrans fotbollslag – så hamnar den ändå i den legendariska bloggkategorin Finurliga memoartitlar.

Förutom att det inte är memoarer, så uppfyller titeln så på pricken alla andra kriterier på en finurlig titel: ordvits/ ordlek/ ordvrängning (blott – blått), syftning på nåt typiskt för personen/ laget (blåa tröjor), referens till nåt gammalt mossigt kulturellt (psalm).

Och som grädde på laxen blir dessutom det sammanlagda resultatet av ordlekandet – Blått ett lag – bara konstigt. En pärla i genren! Gott jobb, Mats!

Kors i krösamoset! FLER finurliga memoartitlar!


Det här är förstås en klassiker. Så perfekt att den kunde användas som typexempel på högskolekurser i finurligt memoartitulerande. Och givetvis är killen från Göteborg ovanpå allt. Plus i kanten för att spökskrivaren frontas så öppet. Och givetvis för den dåligt kantklippta bilden av mästerhopparen himself.

Betyg för titeln: femma plus. Betyg för boken: fråga nån som har läst den.

P.S. Jag är f.ö. hemma från min Gotlandssemester. Det här inlägget är en s.k. ”rivstart”.

Nu blommar löken! Ännu fler finurliga memoartitlar!

Det är tur att man har vänner. Torsdagskvällen tillbringades i glada vänners lag: klubb Oslipat gjorde en specialare och lät mej, Marcus Johansson, Fritte Fritzson, Nisse Lind, Freja Hallberg, Jesper Rönndahl, Tomas Högblom, Erik Börén och Kringlan Svensson göra varsin akt i någon annans anda.

Det skrattades, faktiskt inte bara i hörnet där humorgänget a.k.a. kuksugarklubben stod. Det var gemytligt och festligt. Alla var roliga som fanken och allt material var nytt – vilket bara det gjorde kvällen till något utöver det vanliga.

Kringlan gjorde mej. Det innebar att han öppnade med att säja ”goafton ungdomar” och sen pratade utifrån en biografi han läst. Det var väldigt roligt och dessutom folkbildande; inte ens jag gick runt och visste att Mikael Rickfors döpt sin dotter till Leakim.

Efteråt fick jag boken. Kringlan ville inte ha den själv. Han är uppenbarligen inte klok.

Tillägg gällande finurliga memoartitlar del 8.

Jag är aktivt ointresserad av idrott. De enda idrottsmän jag bryr mej om är Ricky Bruch och Snoddas, och det har tammefanken inget med diskus och bandy att göra. Därför skulle jag hellre sitta vid kyrkans skampåle iförd dumstrut och puffbyxor än läsa Börje Salmings strövisa hågkomster från 17 år i NHL.

Men icke desto mindre tar jag så klart den här titeln till mitt hjärta. Den är så fantastiskt kass. Det är den allra första idén som kommer upp vid en osedvanligt bakfull brainstorm. Salming – och han som skrev själva boken – vägrade fundera ett varv till. De kastade sej upp i stående ställning vid det där brainstormmötet – ”där satt den! nu drar vi till sportbaren!” – och dansade hem, nöjda med dagens värv.

De tog alltså ett av världens mest kända citat och bytte ordet ”tårar” mot ”hockey”. Det finns ingen fonetisk eller semantisk likhet, inga bottnar, ingen dubbeltydighet. De hade i princip kunnat grabba tag i vilket känt citat som helst och fått en lika finesslös titel:

Det är rätt att spela hockey!
Att spela hockey är nödvändigt
Hockeyklubban är kastad!
Guld och grön hockey
Saliga äro de som spela hockey
Små hockeyspelare har också öron
På hockeyplanen kan ingen höra dig skrika …
Hockeyspelare i alla länder – förenen eder!
Tjo vad det var livat i hockeyn i lördags!

De ska ha credd för att de trots allt inte funderade så länge. Men samtidigt är det nog just vad de borde ha gjort.

Hoppla! De finurliga memoartitlarna bara hopar sej! Del 7.


För att förekomma ordmärkaren: det här är väl inte memoarer i egentlig mening, men väl nära. Werner – eller om det möjligen är Werner – sammanfattar sitt liv genom sina bidrag till Lill Lindfors, Eva Rydberg och Häpnadsväktarna.

Och givetvis marknadsför den gode Cato det hela som ”årets best selleri”. Jag ligger golvad. Gud finns. När jag hämtat mej upptäcker jag följande slogans:

OBS! Av författaren nominerad till 2009 års Augustpris!
OBS! Intäkterna av boken går oavkortade till förf:s vällevnad
OBS! Flera org. planerar att vara elaka mot författaren!

Plötsligt känns världens ondska mindre ond och livets förtretligheter mindre förtretliga. Med rak rygg och blicken mot solen går jag att möta morgondagen.

FOTNOT: tack till den finurliga signaturen ”anonym” för tipset.

Kulle – en kille som ville.


1955 var Jarl Kulle 28 år och uttalade sej på det här viset för en tidskrift:

Jag har som torde vara bekant alltid efterlyst kvinnlighetens renässans. Jag vill att min fru inte bara ska sköta ett hem, utan hon ska tycka riktigt mycket om att sköta ett hem. Jag tror bestämt att min idealflicka ska ha långt hår, riktigt långt hår, som hon kan fläta till fantasifulla frisyrer.

Han la i ett annat sammanhang till:

Jag vill ha en kvinna som både kan skura en trappa och vara balens drottning.

Tillfrågad om de här citaten i intervjuboken Jag Kulle 1979, försvarar sej Kulle med att det där var längesen:

Nu skulle jag vilja, inte rätta till, men förtydliga vad jag sa om att kvinnans finaste uppgifter är att vara mor och maka och att hennes viktigaste mission är i hemmet. [—]

Tro inte heller att jag menar att kvinnan ska tvingas till det ena eller det andra, hon ska självklart ha frihet att välja själv. Men hon ska djävlar anamma – det är rysligt vad jag svär, det låter oborstat och ordfattigt – inte tvingas ut i förvärvslivet, vilket ju är den nya trenden.

Hon ska inte känna att det som något skamligt att leva i och för hemmet. Jag har en obehaglig känsla av att hon nu för att vara ´med sin tid´ tvingas till något som i grunden är emot de flesta kvinnors natur.

Det finns så klart mycket att anmärka på i detta, vilket givetvis är en smula överfödigt eftersom Kulle är död med sina åsikter. Men det som fascinerar mej är inte bara att en man som gjorde en karriär på att prata manierat och bära lösmustasch över huvud taget uttalar sej om vad som är naturligt.

Det slår mej också att det inte var särskilt längesen som såna här röster hördes i – och dominerade – debatten. För inte så många decennier sen var det helt okej att ställa sej upp inför auditoriet och säja ”jag vill att min hustru diskar min disk”. Må så vara att en majoritet inom kristdemokraterna fortfarande tycker det, men de har ju lärt sej att inte säja det.

Kulle fortsätter sin lätt daterade utvikning:

Jag tror att det uppväxande släktet tar stor skada av att inte ha ett hem som tryggas av en vakande mor. Barnen måste lära sig gå, lära sig tala, annars kommer de endast att ha läten som sådana barn som tagits hand om av apor och vargar. Hör på många ungdomar i dag, talar dom svenska eller ger dom bara ifrån sig läten?

Här visar han en viss brist på insikt i språkutveckling; det är ju inte via bröstmjölk man tillskansar sej språkkunskaper. Även barn som träffar sin far regelbundet eller umgås med andra barn och vuxna utsätts ju för talad svenska.

Men åter igen: poängen är inte att raljera över en gammal Drramaaaten-diva, utan att konstatera hur diskurser och paradigm har skiftat under åren. Må så vara att Dramaten-stjärnor fortfarande pryglar sina fruar och är mer intresserade av punktantalet i sina affischnamn än i sina barn.

Men de står ju inte för det offentligt.

Om ytterligare tre generationer Dramaten kanske ord och handling har börjat matcha varann så att de manliga stjärnorna har slutat mäta kuk på krogen och de kvinnliga slutat äta antidepressiva. Den dagen ska jag också boka biljett.

Nämen! Nu blir det riktigt fnoskigt! ÄNNU fler memoarer med ÄNNU fler finurliga titlar! (Del 6!)

Jag vet inget annat om Lennart Johansson än att han har haft nåt med fotboll att göra på nåt slags internationell nivå. Det räcker. Hans minnesanteckningar från ett långt liv i det gröna gräsets schacks tjänst har en perfekt finurlighetstitel, så pregnant, så exakt, så distinkt. Den innefattar allt en fotbollens administratör och diplomat behöver förmedla – i sammanlagt fyra ord:

”Nya mål” (ni är med på finurligheten? Mål kan ju både syfta på fotbollsmål och en mer abstrakt riktpunkt) – ”nya planer” (samma sak – BÅDE fotbollsplan och strategi)!

Jag lyfter på min gamla klappkeps i pur beundran. En mästare har agerat. Jag skulle hellre äta rävgift iförd en lite för liten hatt än läsa själva boken, men framsidan kan jag stirra på i säkert en halv minut, häpen, fascinerad och (häpp!) mållös!

Tillägg gällande finurliga memoartitlar del 5.

Som kulturarbetare finns det saker du förväntas göra. Som hårdrockstrummis förväntas du doppa snoppen i äggburritos för att din flickvän inte ska lukta att du har varit otrogen.

Som Sune Mangs förväntas du sjunga ”Någonting att äta”, annars kommer inte publiken att släppa dej av scenen.

Som finsk skådespelare förväntas du skrika könsord och jonglera med din egen avföring.

Som svensk skådespelare förväntas du prata överdrivet artikulerat, vilket är totalt meningslöst eftersom du som svensk ljudtekniker förväntas koncentrera dej på atmosfärljudet.

Och som memoarförfattare förväntas du döpa dina minnesord till nåt som fiffigt anspelar på ditt namn, din karriär och helst nån gammal sur soldatanekdot. Det gäller hög- som lågkulturarbetare, företagsfifflare som stjärnjurist, spritprimadonna som legitimerad lekare.

Även en av våra hovsångerskor sällar sej till raden. Hennes första minnesskrift tassar lite försiktigt på dubbeltydighetsgränsen – ”I min tonart” – medan den andra löper hela finurlighetslinan ut:

Ni fattar grejen va? ”Sjung ut” betyder ju att man ska säja vad man har på hjärtat och så är hon dessutom sångerska!!! Exakt så på pricken-fyndigt som det anstår en koloratursopran.

Tillägg gällande finurliga memoartitlar del 4.

I En man med ett skäggs många evighetsserier har vi kommit fram till den gamle ärkekapitalisten Jacob Palmstierna, mest känd som rovgirig och sparkad chef för SE-Banken. Han har nu nedkommit med en hett efterlängtad memoarvolym, där vi bl.a. kan läsa om hur han ”på egna meriter bevisar för omvärlden vilken driven bankman han är” (ur baksidestexten).

Boken har fått titeln Jacobs stege, syftande på den passage i Första Mosebok där patriarken Jakob drömmer om en stege som förbinder människorna med Gud. Titeln är extra välfunnen eftersom

a) Palmstiernas mor var troende,
b) Palmstiernas liv har gått upp och ner som på en stege (från löjligt rik och framgångsrik till löjligt rik och illa omtyckt till löjligt rik och bortglömd),
c) Palmstierna var aktuell ungefär samtidigt som teveprogrammet Jacobs stege.

Det enda som grumlar bilden av en synnerligen fiffig titel är att Bibel 2000 – den nya, ännu fräckare Bibeln – har ändrat det väletablerade ”Jakobs stege” till ”Jakobs trappa”. Å andra sidan fick ju Palmstierna på köpet en titel sin uppföljare, som vi alla hoppas kommer inom en snar framtid.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén