Etikett: gubbar Sida 17 av 22

Lehrer.

den 2008-04-22

David Nessle bloggar om Tom Lehrer, som fyllde 80 härom veckan. Inspirerad satte jag på CD:n Lars Ekborg i Tom Lehrers vackra värld.

Jag fick en pust från det där konstiga Sverige som en gång fanns, som var så välstädat, tillrättalagt och omhändertagande – men där samtidigt Hyland lät Carl Fredrik Reuterswärd och Öyvind Fahlström ordna happenings på bästa sändningstid, Jarl Kulle gjorde Lenny Bruce och Lars Ekborg sjöng Lehrer.

Ekborg var, visserligen med nåt demoniskt och svartsynt över sej, en Folkkär Komiker, känd från Estrad-sketchen Skattkammarön (a.k.a. Världens Tråkigaste Sketch) och Att angöra en brygga.

Med det i bakhuvudet blir det extra märkligt att se honom posera med en pistol mot tinningen på en soptipp och sen höra honom sjunga om mord, horor, sprit och A-bomben.

Tom Lehrer var det musikaliska orosmolnet i femtitalets USA. Ett judiskt-intellektuellt-makabert alternativ till det rosafärgade och tandblekta, en man utan lojaliteter som vägrade vänskapskorruption och gjorde lika träffande parodier på dom tidiga folksångarna och deras världssamvete som på förljugen nostalgi och countryns smetsentimentalitet.

Idag gissar jag att han fått beteckningen liberatarian. Det är den etikett som klistrats på South Park-pojkarna, Penn & Teller, The Onion, Bill Maher, Jon Stewart och Stephen Colbert, dvs. den våg av aggressiv, ifrågasättande, illojal politisk humor som vunnit andelar i USA under de sista tio åren.

Trey Parkers och Matt Stones Team America börjar som bekant med att göra sej lustig över den republikanska bärsärkagången i Irak, men vänder snart perspektivet till att häckla Tim Robbins, Susan Sarandons och George Clooneys självtillräckliga humanism.

Ungefär där, fast femtio år tidigare, står Tom Lehrer. Framför allt finns, bakom den välsittande kavajen och det trevliga pianoklinket, ett vemod och en pessimism, där Groucho Marx är pappa, Woody Allen är son och Kubricks Dr Strangelove en beundrande lillebror.

”We all go together when we go” är en glad undergångsvision som påpekar det demokratiska i en atombombssmäll (”Oh we will all fry together when we fry/
We’ll be French fried potatoes by and by/ There will be no more misery/ When the world is our rotisserie”).

”So Long, Mom” är skriven av soldaten som sitter på bomben som ska utplåna jorden (”I’ll look for you when the war is over/ An hour and a half from now!”)

”The Old Dope Peddler”, ”Be prepared” och ”My Old Town” handlar om dealare som sprider glädje bland barnen, spriten som scouterna måste gömma för att inte ledaren ska dricka upp den och den gamla ungdomsförälskelsen som blivit hora. ”Poisioning Pigeons in the Park” handlar om just det titeln antyder:

We’ll murder them all amid laughter and merriment,
Except for the few we take home to experiment.
My pulse will be quickenin’
With each drop of strych’nine

Översättningarna från sextitalet – gjorda av den för mig obekante Per-Anders Boquist (signaturen Patrik) – har så klart inte Lehrers djärva rim och populärkulturella associationer. Här och var lyckas han dock få till tolkningar som är – som det gärna heter i recensioner – kongeniala.

Lehrer skrev den cyniska framtidsvisionen ”When You Are Old and Grey”:

An awful debility,
A lessened utility,
A loss of mobility
Is a strong possibility.
In all probability
I’ll lose my virility
And you your fertility
And desirability.
And this liability
Of total sterility
Will lead to hostility
And a sense of futility.
So let’s act with agility
While we still have facility,
For we’ll soon reach senility
And lose the ability.

Boquist fick fram nästan samma uppiggande budskap:

Så var rationellare
Vi blir allt formellare
och aldrig mer sällare
blott konventionellare
Jag blir ej funktionellare
och du ej sensuellare
och din hud blir ej mjällare
men din röst blir allt gällare
Det är generellare
man blir materiellare
och ej naturellare
– blott intellektuellare
Det blir ej aktuellare
Låt oss va sexuellare
för vi blir allt formellare
Vilken hemsk tankeställare!

Just det – alla artiklar jag nånsin läst om Lehrer innehåller för övrigt påståendet att han slutade uppträda när Kissinger fick Nobels fredspris, med motiveringen att verkligheten en gång för alla överträffat satiren. Jag kan ju inte vara sämre så nu fick ni läsa det igen.

Kalvfilé Oscarsson.

Av Kalle Lind

den 2008-04-19

i blogg

Per Oscarsson får väl rimligen kallas folkkär. Näst Allan Edwall och Björn Gustafsson (alltså den riktige, inte göteborgaren) är han den mest profilerade Astrid Lindgren-aktören (folkkärlekspoäng: 1000) och jämte Birgitta Andersson den meste julkalenderskådisen (folkkärlekspoäng: 1001).

Egentligen är det lika märkligt som när Latin Kings sjunger om att spöa aina och Eldkvarn om att bli fulla för kärlekens skull på Skansens allsångsscen.

Oscarsson inledde sin tid i offentligheten med att spela en nattvakt med fetichistiska böjelser för en vaxdocka (Vaxdockan, 1962), fortsatte med den famösa kalsong-och-sexualupplysningsstrippen hos Hyland och kryddade det med att komma in och säja fula ord så fort nån uppstudsig teveproducent vill hjälpa till att spränga tabugränser.

Oscarsson är vad man kallar en sökare (läs tokstolle). Ömsom militant vegetarian, ömsom fårbonde, ömsom ateist, ömsom Jehovas vittne, ständigt jagande och till synes ständigt jagad. En sån som utan att blinka slängde bort sin pensionsförsäkring på ett jättelikt kostymspektakel tillsammans med exploitionsregissören/rättshaveristen Mats Helge Olsson (Sverige åt svenskarna, 1980).

Den mest bisarra posten i hans cv är dock filmen Ebon Lundin, skriven, regisserad, producerad och agerad av Per Oscarsson.

Det var ett stycke film Oscarsson gjorde på sin fritid ihop med folk i kretsen kring Folkets Bio och Stefan Jarl, och som han själv hann lägga ner flera gånger innan premiären. Få hade blivit lessna om han gjort det.

Jag hör till den klick som faktiskt sett rullen. Som radioanställd hade jag lånekort på SVT:s arkiv och hade o-/turen att den faktiskt fanns bevarad när jag inledde en inslagsserie benämnd ”Våra tokigaste filmer” i radioserien Hej domstol!

En sen natt bänkade jag mej i det gamla multimedia-rummet på SR i Malmö (året var 2003, vilket med tanke på mängden rullbandspelare som stod där inne känns märkligt nära i tiden) och satt igenom en timme och elva minuter ohämmad Per Oscarsson.

Man kan väl säga att för den som till äventyrs går runt med ett jättebehov av Per Oscarssons funderingar och utlevelsebehov, får en skräddarsydd film. För oss andra är det mest underligt. Och aningen långsamt.

I filmens första scen står Per Oscarsson i underkläder och luftdirigerar en orkester på stereon. När han gjort det går han och kissar ljudligt samt plockar fram en skjorta. När allt detta väl är överstökat har det gått sju minuter av filmen.

Resten av filmen skildrar lite punktvisa nedslag under en vanlig dag för karaktären Ebon Lundin, Per Oscarssons alter ego. Vi får se Per Oscarsson gå i demonstrationståg i fyra minuter, på krogen i sju minuter och sen sätta sej lite oväntat i en kyrka för att samtal med Jesus i sex minuter.

Vad pratar så Per och Jesus om? Dels om Gud, som Per inte tror på. Och dels om runka, som han tror desto mer på.

Efter avklarad tupprusksdiskussion med Messias, går Per Oscarsson på krogen och tappar bort sin plånbok lagom till notan. Den gastkramande historien om hur han inte hittar plånboken och till slut tvingas att diska ute i köket berättar Per Oscarsson på inte mindre än elva minuter. Därefter får vi se Per Oscarsson diska i ytterligare några minuter.

Och hittills är det kanske inte särskilt konstigt. Per Oscarsson har gjort en film om Per Oscarssons sökande, och valt en lite långsam och eftertänksam berättarstil. Det riktigt riktigt konstiga, det superkonstiga, sker när det gått nästan en timme av filmen.

Det ligger en hög från en hund på en t-banestation. Hundens ägare har gått. Per Oscarsson tar lite från vänster på sej ansvaret för högen. Han börjar torka upp den med en bit papper han har på sej. Han blir brun och kladdig om fingrarna. En grupp ungdomar ställer sig i en ring runt honom och berättar för honom att det är lite äckligt det han gör. Per Oscarsson reagerar som vi alla säkert skulle göra, förutsatt att vi är kliniskt galna: han smörjer in hela sitt ansikte med hundträck.

Ja, och när detta hänt åker Per Oscarsson ut till en klippa och tar livet av sig.

Lustigt nog har filmen aldrig fått nån uppföljare, trots att den antagligen spelade in de fyrtio spänn den måste kostat att göra och trots att den lämnar kvar flera stora stora stora frågetecken.

Det är lätt att vara raljant, men det här tillhör en typ av filmer som tidens tand ganska fort gnager sönder. Oscarsson hade säkert en tanke, men den drunknar i en provokationshunger som säkert var angelägen då men känns väldigt avlägsen nu. Och hur mycket Oscarsson än ville berätta om människans utsatthet i en kall värld (för nåt i den stilen är nog den tänkta poängen), så har han väldigt svårt att flytta kameralinsen från sitt eget navelludd.

Det var inte precis nån som skrek av glädje när det begav sig heller. Undantaget Vilgot Sjöman, en man som själv gjorde märkligt känslokalla filmer om incest (Syskonbädd), hundsex (491) samt alla andra sexuella avarter (Tabu). Sjöman såg nåt som måste ha klippts bort i den version jag sett:

Vad man än kan säga om Ebon Lundin, men inte är den slapp, töntig, utspridd. Tvärtom. Den är klar i linjen, stark i rörelsen, och till slut så kompromisslös att den hart när sätter krokben för upphovsmannen.

Det sista kan jag möjligen hålla med om.

Bästa anekdoten ur Jarl-biografin.

Av Kalle Lind

den 2008-04-12

i blogg

Kenta Gustafsson var ju en överlevare ur socialgrupp 4, en lodis med den sortens charm och goda hjärta och käftslängdhet som diverse barnböcker från sjuttiotalet gärna ville påskina att lodisar per definition hade.

Jag fnissar så lönnfetman hoppar när jag i Stefan Jarl-biografin läser om hur Kenta hakade på när Jarls klippare (och fru) Anette Lykke-Lundberg fick en Guldbagge. I kön in i salongen får Kenta syn på Bibi Andersson och hojtar så att så många som möjligt kan höra: ”Tjena Bibi, tack för senast, det var en fantastisk natt, det måste vi göra om!”

Man kan föreställa sig en viss tystnad och ett visst mummel i kön.

Mer bruchiana.

Av Kalle Lind

den 2008-04-11

i blogg

Jag har faktiskt inte bara den gamle diskusfantomens poesisamling och hans memoarer.

Jag har så klart även Ronja Rövardotter, där Ricky gör en lysande tolkning som stum storväxt man (f.ö. gick han sen ut i pressen med hur mycket kokain det sniffades under inspelningen – Lill-Klippen?) samt alltså Stefan Jarls dokumentär ”Själen är större än världen”.

Vidare har jag ägt ett ex av Agent 69 Jensen – I Skyttens tecken (den danska gladporrfilm där Ricky i tydligt inklippta bilder fläskvalsar med Ingmar Bergmans dotter Anna) och en inspelning av hans ogenerat chauvinistiska singel ”Mej fångar ingen brud”.

Men framför allt har jag följande textilkonstverk, signerat min kompis Karin Lindgård:

Vi har samma initialer så jag brukar säja till besökare att det är jag som gjort den.

Bruchpennan.

Av Kalle Lind

den 2008-04-08

i blogg

Läser Cyril Hellmans gedigna men taskigt korrlästa (Radiotjänsts gamla kurator hette som bekant Lis Asklund, den obese skådespelaren Benkt-Åke Benktsson stavade så klart med k) intervjubok om Stefan Jarl.

Jag dyrkar Stefan Jarl. Jag lägger mig platt för människor som går runt i nåt slags ständigt koffeinrus, fullkomligt besatta av världens och Svenska Filminstitutets orättvisor, ständigt redo för kamp mot Systemet. Han sprutar ur sig statistik om genmanipulerad majs på samma självklara sätt som han njutningsfullt pratar Charlie Parker och Bob Marley.

Mest glad blir jag så klart över Ricky Bruchs medverkan i boken. Stefan Jarl gjorde ju filmen Själen är större än världen, där Bruch får representera en modern Sisyfos. Man anar att de båda temperamenten kattfajtades och björnkramades om vartannat, särskilt när Jarl under inspelningen blev själaglad över att Bruch inte togs ut till Los Angeles-OS 84. Det skulle nämligen göra Jarls film bättre.

Bruch blev lite arg och slog sönder nån dörr. Jarl hade så klart rätt. I den färdiga filmen sitter Bruch mycket riktigt och gråter när han följer OS-diskusen utan att han själv medverkar. Efter Skalle-Pers död kan scenen vara det mest gripande i svensk filmhistoria.

Har Jarl landets största eld, är Bruch landets mest överhettade jätte.

I Jarl-boken berättar Ricky, på sitt fullkomligt självklara sätt, att han har 36 000 videofilmer. Trettiosextusen! Och dessutom har han sett fyrtiotusen (av alltså bara fyratusen inte var värda att tejpa)! Och som om han verkligen skulle kunna ha en chans att veta vilket lägger han i en bisats till: ”bara Spielberg har sett mer”. Av alla människor? På hela jorden? Sett flest filmer: Steven Spielberg. Sett näst flest filmer: Ricky Bruch. Vem har tillgång till den statistiken?

Jag blir alldeles varm i kroppen när jag läser och måste rusa lite fram och tillbaka i lägenheten och kolla igenom min bruchiana. Hans memoarer, med den något överlastade titeln Gladiatorns kamp – Dramat om sanningen bakom rubrikerna om en ännu levande legend, har avhandlats tidigare i dessa spalter.

Via Google trillar jag genast in på klassiska bruchare av typen:

Jag har 3,5 dm skägg som jag sparat sedan jag förlorade min pappa. Och jag behåller det till jag sörjt färdigt. Till jul tar jag nog bort det.

Jag har skrivit på en bok om hjärnan som är praktiskt taget klar. Och jag redigerar film ungefär 4-5 timmar om dagen.

Riktigt Berghagen-glad blir jag förstås när jag hittar Bruchs poesisamling Själ och kropp i bokhyllan, utgiven på det inte överdrivet välrenommerade Kristallförlaget 1975. Då stod Bruch på toppen av en osannolik diskus-och-kula-karriär och tittade ut över ett berg av priser, rekord och tidningsrubriker. Bland damerna, filmerna, tävlingarna och skivinspelningarna hann han tydligen också med att filosofera över livet. Förordet lyder:

I mina dikter vill jag visa att jag inte bara är den store, muskelsvällande Ricky, utan att jag också söker en verklighet utanför mig själv, en töcknig verklighet där kroppens format inte har den minsta betydelse. Men – vad är det då jag söker? Se sid 105.

Och så bläddar man andäktigt fram till sidan 105 – vadärdetRickysöker?vadärdetRickysöker? – och finner:

SANNING
och
LOGIK

Och är det nåt Bruch verkligen ser ut att fattas när man läser, så är det just logik. Engelska och svenska blandas hejvilt, politik och själsliv likaså, många dikter åtföljs av en kommentar som är om möjligt mer svårtolkad än dikten (”-Va? -Jaså”, ”Tvångsabort kan behövas!”).

”Reflexioner inför en uppsats” (med rimparen lust-juste och snorstopp-topp) verkar hämtade från Bruchs läroverksår, ”10 Mån. Militär (´Black out – wipe out´)” är tankar inför en militärtjänstgöring som han påstår sej ha sluppit pga ”ovan dygnsrytm”.

”Kolpilla” lyder i sin helhet:

Vad som syns i bad,
är bubbla,
efter en sjunkande mullvad,
så sluta grubbla,
över stinkande korvspad.

Proggiga barnböcker del 16: När barnen tog makten.

Av Kalle Lind

den 2008-04-07

i blogg

Jag är lessen. Ni som med tungorna vid naveln sitter och suktar efter fler inlägg om gamla sportjournalister och revyrävar får ge er till tåls. Jag sitter med högar med osminkad revolutionspropaganda för blöjbarn framför mej, och jag kan inte slita mej. Man öppnar pärmarna och en omisskännlig doft av timotejshampo, hemmaodlad haschisch och tron på att allt är möjligt slår emot en.

Gunnar Ohrlander alias Doktor Gormander – en man med ett skägg – och hans dåvarande fru Helena Henschen har nämnts under Proggiga barnböcker-rubriken tidigare, då med boken När barnen gick i strejk.

1969 skrev och ritade de en bok om hur en skara barn på daghemmet Kanonen tar makten över leksakerna (läs produktionsmedlen), omvänder fröknarna och bygger ett nytt revolutionärt minisamhälle. Baksidan sammanfattar effektivt handling och ideologi:

Jag är övertygad om att Gunnar Ohrlander trodde på vartenda ord han skrev. Boken skälver av förändringsiver. Barnen och Ohrlander korsbefruktar varann med naivitet och politisk retorik.

”När barnen tog makten” är en revolutionsromantikers för tidiga utlösning. Kapitelrubrikerna ger en fingervisning om innehållet:

Grötgerillan slår till
Upproret
Krigsrådet
Första anfallet
Andra anfallet
Tredje anfallet
Fjärde anfallet
Femte anfallet
Kungen flyr till Schweiz
Den stora segern

I korthet: barnen är trötta på meningslösa sagor och tråkiga leksaker. De bildar en snubbelpatrull och en vaktpatrull, binder de elaka fröknarna och besprutar dem med ketchup och filmjölk. De tar kommandot över matbeställningarna och begär in glass, hallonbåtar och nötkola av grossisten.

Och så bestämmer de att låta fröknarna leva som barn för att förstå hur barn har det. Därav denna vällustiga badscen; genom tvagning och tvångslek ska fröknarna rent fysiskt sätta sej in i barnens situation.

– Vi vill inte ha morötter, sa fröknarna. Vi vill ha kaffe och bullar och wienerbröd. Och sen vill vi röka en cigarett.

– Fy, sa barnen. Kaffe är inte bra för magen. Bullar och wienerbröd är farligt för tänderna. Ni som är fröknar borde väl ha hört talas om alla tandtroll som borrar hål i tänderna om man äter för mycket wienerbröd. Och det här med cigaretter vill vi inte höra talas om.

Ohrlanders föreställning om vad barn egentligen tycker är festligt kontrasterar starkt mot vad jag upplevt (som barn och som förälder). Idén är att barn egentligen hatar Rödluvan och egentligen vill höra mer om utmärglade barn i u-länder:

– Vi vill inte höra sagor, sa fröknarna. Vi vill läsa dagstidningen.

– Det vill vi också egentligen, sa barnen. Vi har alltid bett er att lära oss läsa. Men ni säger bara att vi måste leka med leksakerna och lyssna på en massa dumma sagor.

Man kan kalla det hela en idealiserad, för att inte säja romantiserad bild av barn. Och av uppror.

Det här är en bok som aldrig hade skrivits 2008. Och hade den skrivits, hade den inte getts ut. Och hade den getts ut, hade den inte lästs.

Det är en bok skriven i den yrvakna adrenalinskjutsen efter kårhusockupationer och parisuppror och demonstrationsglädjetåg, innan tokvänstern blev riktigt vänstertokig och slog sönder sej själv i fragment, när alla var rörande överens om att Vietnamkriget var vansinnigt och att det är rätt att göra uppror, innan folk började bråka om hur man gjorde rätt uppror.

Det är ärligt talat ganska uppfriskande att läsa. Men mest så klart skrattretande.

Gunnar Ohrlander har jag alltid upplevt som en intelligent karl. Hur kunde kan gå i såna här uppenbara revolutionskåta fällor? Hur kunde han köpa den urgamla vänsterföreställningen att allt rikt är ont och alla smutsiga trashankar goda? För givetvis dyker en lodis upp på barnens sida, och givetvis är han den ende vuxne som går att lita på.

Svaret är antagligen: för att alla, varenda jävel, i Ohrlanders omedelbara närhet var precis lika övertygade om att det var möjligt. Det var bara en tidsfråga. Revolutionen knackade på dörren.

Och i samma tid som Beatles gjorde världshittar med barnlåtar om gula undervattningsbåtar och valrossar, när den lekande människan – homo ludens – var ett slags tidens påtända ideal, ankom det förstås på barnen att ta det första steget i det stora språnget.

Det är naturligtvis att ha väldigt höga tankar om barn. Men kanske också att lägga väldigt tunga bördor på dem.

Proggiga barnböcker del 14: När barnen gick i strejk.

Av Kalle Lind

den 2008-04-03

i blogg

Doktor Gormander – född Gunnar Ohrlander – skrev tills alldeles nyss krönikör från vänster i kulturtidskriften Aftonbladet. Man kan med andra ord inte anklaga just honom för att ha gjort höger om marsch när vindarna började blåsa i nya riktningar under det förhatliga åttitalet.

En gång i tiden skrev han för SKP-maoistiska tidskriften Gnistan (och delade parti med nuvarande Stenbeck-lakejerna Aschberg, Jörgen Widsell och Peppe Engberg) och var en av hovförfattarna åt den maoistiskt anstrukna Fria Proteatern (där Tomas Bolme var ledarkamraten).

Fria Pro startade ursprungligen som ett projekt på Dramaten där ett gäng skådisar, tillsammans med popbandet Mascots, bland annat gjorde en föreställning om Norrbottens Järnverk, NJA.

Man hette då NJA-gruppen och gav bl.a. ut skivan Hör upp allt folk med lite ohrlanderskt finstämd folklyrik:

Jag ska skära strupen av dej din jävel
Jag ska släppa luften ur dej din fan
(”Balladen om Olsson”)

Det var antagligen i samband med sin research för den pjäsen som Ohrlander kom upp med den lysande idén att också omsätta sina iakttagelser från det pyrande norrländska missnöjet i en barnbok.

Mah Jong-grundaren Helena Henschen illustrerade. Hon har dykt upp förr under den här rubriken. Hon var dessutom gift med Ohrlander.

Boken utspelas i Gruvbyn, där alla män är gruvarbetare och alla gruvarbetare goda. Den nye disponenten för Gruvbolaget vägrar att betala sina jobbare ordentligt och ge dem en hälsosam arbetsmiljö. Disponenten är ”tjock som en boll”, medan disponentfrun ”var ung och smal och hade långa läderstövlar”.

När bokens huvudpersoner, de nioåriga gruvarbetarsönerna Lasse och Göran, närmar sej disponentfamiljens limousin sker följande:

Disponentfrun höjde sin spetsiga näsa och sa till chauffören:
– Karl-Alfred, kör bort dom där otäcka barnen. Dom stör utsikten.

Boken bygger alltså på den gammelsocialistiska föreställningen att Arbetare är goda och solidariska, medan Di Höge Herrarna är fullblodspsykopater och Di Höge Herrarnas Fruar är nedlåtande, dumdryga, utseendefixerade och världsfrånvända.

Trots att man skrev sjuttiotal ser disponenten dessutom fortfarande ut som Thor Modéen och är ungefär lika respektingivande:

Den nye disponenten kom springande från sitt hus. Hans ben gick som trumpinnar under den stora magen. Han var alldeles röd i ansiktet och han hoppade upp på en sten invid grinden.
– Ni måste arbeta, tjöt han. Jag är den nye disponenten. Ni måste lyda mig.

Till och med disponentens egen dotter vänder sig, med barnets naturliga känsla för det goda, ifrån sin pappa. Likt senare Patricia Hearst solidariserar hon sig med de strejkande arbetarna och deras barn.

Lasses goda arbetarmamma låter disponentdottern lägga undan sin larviga klänning – köpt utomlands och ”hemskt dyr” – och bära blåjeans och gummistövlar. På så vis kan hon vara med när barnen en natt i gruvan avslöjar att disponenten kallat in två ”fula typer” med stålbatong: strejkbrytare!

Ledaren för strejkbrytarna – som består av ihopskrapat folk från kusterna och gamla kåkfarare – har läderjacka, en andedräkt som ”en kommunal sopstation” och ler mot barnen med ”en huggorms småleende mot en liten skogsmus”.

Tack vare en gammal historia den ohyggligt vänlige gamle farfar (och ja, han är gammal gruvarbetare) berättat, kan de listiga barnen (och ja, de drömmer om att bli gruvarbetare) lura hela klanen av strejkbrytare ut i myrmarken där dessa blir sjöblöta.

Och så slutar historien som alla klassiska sagor: att en by anordnar ett demonstrationståg.

Bevakade av reportrar från Aftonsnaskan och Extrapressen tågar byborna, ”tysta och sammanbitna”, upp till disponenthuset.

Annas mamma (dvs disponentfrun) som stått och provat nya kläder och sminkat sig hela dagen svimmade. Eller snarare låtsades svimma. För hon tyckte det gjorde sig bra att svimma just då. Särskilt till dom nya kläderna.

Anna själv, disponentdottern, tågar däremot i täten av demonstrationståget.

Facklorna svängde och sången tonade mjukt från tåget i skymningen.
– En sån vacker sång, viskade Anna. Vad heter den.
– Det är Internationalen, viskade Lasse tillbaka. Det är arbetarnas egen sång.

Men upplösingen är alltså lycklig: barnen får vara med i strejkkommittén och Anna förskjuter sin pappa. Snipp snapp snut.

I ett stickspår som aldrig får nån uppföljning får vi också en interiör från Rosenbad, där statsministern sitter bland ”flera kilo gottpåsar, klubbor och kola” och får beskedet om strejken i Gruvbyn. Han blir så chockad av detta bud att han sätter sin chokladklubba i halsen och inte får loss den fast han sprattlar ”med sina spinkiga ben”.

Till slut får hans medarbetare ut klubban ”med ett plopp” och statsministern får disponenten på tråden:

– Dom måste genast börja arbeta igen, grymtade statsministern.
– Dom vill inte, sa disponenten.
– Jamen då får jag ju inga pengar längre, tjöt statsministern. Och då kan jag inte köpa snask längre.

Den groteska statsministerkarikatyren, pengakåt och infantil (jfr snaskfixeringen med Walt Disneys Prins John och hans tumsugande), bör när boken gavs ut 1971 ha byggt på en man som hette Olof Palme. Idag saknad av gamla självutnämnda vänsterhjältar för sin ryggrad och sin vilja till socialisering.

Saken är biff – och banan!

Av Kalle Lind

den 2008-03-25

i blogg

I en tidig Rocky-stripp – som jag nu har ägnat halva natten åt att försöka leta fram med nedslående resultat – läser Martin Kellermans alter ego en gammal Biffen och Bananen-sida. Det är en händelse som ser ut som en tanke.

Den serietradition Rocky främst bygger vidare på är inte, som det ibland påstås, Charlie Christensens Arne Anka – som är en hopplöst åttitalistisk machovänstersatir – eller Robert Crumbs Fritz the Cat – som är en sextitalets karnevalistiska uppgörelse med det kälkborgerliga USA – utan stockholmsjargongens och ungkarlstillvarons Biffen & Bananen.

Att Rocky gärna jämförs med ankan och katten har förstås med ointresserade kulturjournalisters oförmåga att se annat än ytan att göra. Katt som super – anka som super – hund som super – här måste finnas ett samband! De skulle ju aldrig ställa Reservoir dogs bredvid riksdagens högtidliga öppnande för att båda innehåller män i kostym.

Kellermans Rocky och Rit-Olas Biffen & Bananen är båda samtidsskildringar. Kellerman håller tummen mot Söders och nollnolltalets pulsåder och skildrar stadsjeepskultur, mediahoror, vuxna människor som är fulla mitt i veckan och överbetalda dataspelswiggers. Hela tiden med ett finkalibrerat öra och en självlysande förmåga att transkribera enfaldigt gattugg till klatschiga onelinerbubblor.
Rit-Ola på sin tid gjorde likadant. Biffen & Bananen skildrar en sorglös ungkarlstillvaro i Vasastan, främst under decennierna innan sextitalet kom och ritade om alla kartor. Biffen – vars främsta karaktärsdrag är att han är väldigt stor – lever tillsammans med Bananen – vars främsta karaktärsdrag är att han är väldigt liten – i en gemensam flat på Surbrunnsgatan. Efter tiotalet år med veckoliga niorutorssidor joinades dom av Galento – vars främsta karaktärsdrag är att han också är väldigt stor.

Tecknaren Rit-Ola – som Jan-Erik Garland enligt tidens krav på signaturer kallade sej – var bandyspelare i botten och inspirerades av en dansk löpartävling mellan en en köttätare och en vegetarian samt ett möte med den italiensk-amerikanske boxaren Tony Galento.

Serien kretsar m.a.o. en del kring idrott, ett ämne jag är aktivt ointresserad av. Men det är faktiskt inget hinder. Seriens kvaliteter ligger på helt andra plan.

Biffen, Bananen och Galento är sin tids sorglösa ungkarlsslackers. Damer existerar, men främst som nån man vill imponera på med ett slalomtrick eller genom att chevalereskt dra barnvagnen Sveavägen upp.

Annars sköter Bananen hushållet, gnäller på Biffens cigarraska, bonar golvet så Biffen står på pallet och ryar när Biffen och Galento krubbat i sej två kilo falukorv och tretti prinskorvar.

Främst verkar Biffen & Bananen försörja sej genom att då och då vinna nån stor internationell idrottstävling (och detta var ändå i en tid då professionell idrott var nåt fult i Sverige). Precis som Rocky och hans polare ägnar de sin tid åt att resa till olika ställen – torpet i skärgården, pensionat i Åre, infödingsstammar i Afrika – och i övrigt driva runt i Stockholm och lyfta på hatten åt brallisar, kex och kalaspinglor.

Språket är den stora behållningen i bägge serierna. Biffen titulerar Bananen ”putte” och ”pysen”. Bananen förolämpar den tröge Biffen med tillmälen som ”tjockskalle”, ”sopprot”, ”dönicke”, ”plattfot”, ”dromedar” och det helt förtjusande ”nuffe”, och man kan inte annat än att nicka entusiastiskt när man läser.

Provkör Biffen en bil är det förstås nåt ”lattjo” med signalhornet.

Ser de en skicklig slalomåkare hojtar Biffen ”akta´re!” och Bananen fyller i med ”vilken snitsare!!!”

Insisterar Bananen på att de okultiverade Biffen och Galento ska lyssna på Brahms kommenterar Biffen ”Broms är snorfin”.

Rit-Ola tecknade serien i 42 år, mellan 1936 och 1978. Det är så klart en bedrift i sig, att hålla en serie levande med så begränsat persongalleri och som i så hög grad bygger på jargong. En gång i tiden var serien tidningen 91:ans mest kontroversiella inslag: halva läsekretsen jublade och den andra hotade dramamässigt med uppsagda prenumerationer.

Med facit i hand visade sej Biffen & Bananen vara den enda av tidningens serier som faktiskt kan ha nåt att säga till eftervärlden. Kronblom? Åsa-Nisse? 113 Bom? De var faktiskt inte ens relevanta när de var aktuella.

Vem drog ur proppen?

Av Kalle Lind

den 2008-03-19

i blogg

Hej domstols absolut sista sändning någonsin, efter tre och ett halvt års uppdykande i etern varenda förbannad vecka (utom efter tsunamin), avslutades med en frank uppmaning till lyssnarna: ”Gå inte och se Göta Kanal 2!”

Mina redaktionskollegor var och såg den typ veckan efter. Så mycket ryggrad hade de. Själv har jag varit idealen trogen.

Däremot har jag sett originalet till förbannelse. Det händer att jag träffar jämnåriga som inte har sett Göta Kanal och jag står förhäxad och glor på dem med hakan hängande vid bröstkorgen: vad fan såg ni då? Det fanns ju inget annat att se på! Det enda stället man kunde hyra video på var ju Pressbyrån, och de hade ju ingen annan film! Och den gick för håken på teve varenda vecka! Och varenda jävel man kände hade den ju inspelad! Hur kan ni inte ha sett Göta Kanal? Det är ju som att ha missat testbilden!

Ser man om den idag blir man strax ganska deprimerad. Det finns inte en originell tanke eller inspirerad sekvens i hela filmen. När man i Sverige äntligen tänkte att man skulle göra en film som bröt mot det teatrala arvet från Bergman eller det pissjonkna proggidealet och göra nåt som doftade lite glamour och production values, så valde man att kalkera manus efter filmer som Cannonball Run eller En ding ding ding ding värld: en tävling ingen bryr sej om och så multum med kändisar.

Det är filmer som byggs bakifrån: först skaffar man spons på några båtar, tar man fram några fräcka stunts, sen kontrakterar man varenda hyfsat välbekant nuna i Skandinavien, sen scoutar man inspelningsplats, sen ställer man upp kamera och ljussätter och först därefter börjar man fundera på vad som ska hända.

Man lägger till och med mer vikt vid underrubriken ”- eller vem drog ur proppen?” (en sjuka i tiden: Repmånad hette också ”- eller hur man gör pojkar av män” och Sällskapsresan ”- eller finns det svenskt kaffe på grisfesten?”) än vid själva storyn.

Teorin är att om man som tittare bara är upptagen med att pricka av i kändiskalendern, så märker man inte att inget händer.

Den ur den aspekten mest production value-späckade sekvensen i hela filmen är inte Parnevik och Lindarw som kungen och Silvia, och inte ens Ulf Brunnbergs sekundkorta inhopp som polis. Brunnberg har i alla fall replik, och Parnevik-Lindarw var ju kända som imitatörer av vårt inavlade statschefspar.

Nej, det knäppaste är två ögonblickskorta klipp där Gösta Engström och Christer Boustedt sitter på en bänk och tittar på när en båt kraschar.

Okej, ingen av dem har nånsin varit superkändis. Engström hade sina femton minuter i samband med Rattmuffen några år senare, och Boustedt har främst varit het bland folk som gillar att digga trasiga saxsolon inom vänsterkultuell kontext (Sven Klangs kvintett, Tältprojektet). Men båda var trots allt namn! Och båda var inkallade enkom för att vrida huvudena synkront från vänster till höger! Och mumla lite!

Engström var rekvisitör och bakom kameran på många andra filmer; det är bl.a. därför han syns i kön till klamydiadoktorn i Lasse Hallströms En kille & en tjej. Men i Göta Kanal verkar han inte haft några såna funktioner. Han blev inringd, inkallad, influgen för att sitta bredvid Christer Boustedt på en parkbänk!

Och Boustedt då? Hade han inget bättre för sig? Fanns det ingen fri teatergrupp nånstans som behövde några Charlie Parker-slingor? Jag förstår visserligen att han tyckte det var lättförtjänta pengar, men tyckte producenten verkligen att det var en rätt fördelad budget? För vem höjs filmupplevelsen av att just Christer Boustedt sitter och ser lojt förvånad ut nånstans i Östergötland?

Hans Iveberg hette hjärnan (eller motsvarande) bakom Göta Kanal. Han gjorde också Gräsänklingar (Gösta Ekman! Janne ”Loffe”! Lena Nyman!) och den helt bisarra Sköna juveler (Kim Anderzon och Lena Nyman som bedagade privatdeckare i en dystopisk framtid där Brasse Brännström är uteliggare och Margaretha Krook en galen baglady som säljer sönderrivna bitar päls).

Efter Enkel resa – där Sven Wollter, Dan Ekborg och Gösta Engström klär ut sig till katolska präster för att smuggla en likkista på en produktplacerad finlandsfärja – lämnade han regissörsstolen till andra.

Vi kan tycka vad vi vill om hans fatabur, men han gjorde nånting som ingen annan hade gjort. Om det sen borde göras får ni sitta i smågrupper och diskutera inbördes.

Mina referensramar vetter åt fel decennium del u12:xxi.

Av Kalle Lind

den 2008-03-10

i blogg

En av de teser jag med störst emfas försöker spika in i den här bloggen är att jag är gubbe i förtid. Ibland måste jag hejda mig själv och fråga mig försynt om det där inte bara är en image. Jag menar, jag håller mej trots allt någorlunda up to date med vad som händer även på dagens tevefront, det händer att jag läser böcker utgivna på 00-talet etc.

Men pro-gubbelistan är så mycket längre än contra-spalten:

1) innan jag fyllde trettio hade jag både njursten, diskbråck och hemorrojder

2) när jag en gång gick och lyssnade i mp3-spelare (se där – uppdaterad!) frågade min vän och kollega Ola Norén om jag lyssnade på Sean Paul. Detta var år 2002, när den jamaicanske dancehall-artisten hade en jättehit – ”Get Busy” – som vi dessutom tvingades spela dagligen i P3. Min förvirrade motfråga var: ”Sartre?”

3) när jag för tio minuter sen satt och slösurfade på Badlands.se blev jag alldeles själaglad när jag såg följande omslag:

Jag reste mej då till halvsittande i skrivbordsstolen och skrek: ”Wow! En ny fräsch Povel-samling!”