Om Kalle Lind och andra gubbar

Proggiga barnböcker del 14: När barnen gick i strejk.


Doktor Gormander – född Gunnar Ohrlander – skrev tills alldeles nyss krönikör från vänster i kulturtidskriften Aftonbladet. Man kan med andra ord inte anklaga just honom för att ha gjort höger om marsch när vindarna började blåsa i nya riktningar under det förhatliga åttitalet.

En gång i tiden skrev han för SKP-maoistiska tidskriften Gnistan (och delade parti med nuvarande Stenbeck-lakejerna Aschberg, Jörgen Widsell och Peppe Engberg) och var en av hovförfattarna åt den maoistiskt anstrukna Fria Proteatern (där Tomas Bolme var ledarkamraten).

Fria Pro startade ursprungligen som ett projekt på Dramaten där ett gäng skådisar, tillsammans med popbandet Mascots, bland annat gjorde en föreställning om Norrbottens Järnverk, NJA.

Man hette då NJA-gruppen och gav bl.a. ut skivan Hör upp allt folk med lite ohrlanderskt finstämd folklyrik:

Jag ska skära strupen av dej din jävel
Jag ska släppa luften ur dej din fan

(”Balladen om Olsson”)

Det var antagligen i samband med sin research för den pjäsen som Ohrlander kom upp med den lysande idén att också omsätta sina iakttagelser från det pyrande norrländska missnöjet i en barnbok.

Mah Jong-grundaren Helena Henschen illustrerade. Hon har dykt upp förr under den här rubriken. Hon var dessutom gift med Ohrlander.

Boken utspelas i Gruvbyn, där alla män är gruvarbetare och alla gruvarbetare goda. Den nye disponenten för Gruvbolaget vägrar att betala sina jobbare ordentligt och ge dem en hälsosam arbetsmiljö. Disponenten är ”tjock som en boll”, medan disponentfrun ”var ung och smal och hade långa läderstövlar”.

När bokens huvudpersoner, de nioåriga gruvarbetarsönerna Lasse och Göran, närmar sej disponentfamiljens limousin sker följande:

Disponentfrun höjde sin spetsiga näsa och sa till chauffören:
– Karl-Alfred, kör bort dom där otäcka barnen. Dom stör utsikten.

Boken bygger alltså på den gammelsocialistiska föreställningen att Arbetare är goda och solidariska, medan Di Höge Herrarna är fullblodspsykopater och Di Höge Herrarnas Fruar är nedlåtande, dumdryga, utseendefixerade och världsfrånvända.

Trots att man skrev sjuttiotal ser disponenten dessutom fortfarande ut som Thor Modéen och är ungefär lika respektingivande:

Den nye disponenten kom springande från sitt hus. Hans ben gick som trumpinnar under den stora magen. Han var alldeles röd i ansiktet och han hoppade upp på en sten invid grinden.
– Ni måste arbeta, tjöt han. Jag är den nye disponenten. Ni måste lyda mig.

Till och med disponentens egen dotter vänder sig, med barnets naturliga känsla för det goda, ifrån sin pappa. Likt senare Patricia Hearst solidariserar hon sig med de strejkande arbetarna och deras barn.

Lasses goda arbetarmamma låter disponentdottern lägga undan sin larviga klänning – köpt utomlands och ”hemskt dyr” – och bära blåjeans och gummistövlar. På så vis kan hon vara med när barnen en natt i gruvan avslöjar att disponenten kallat in två ”fula typer” med stålbatong: strejkbrytare!

Ledaren för strejkbrytarna – som består av ihopskrapat folk från kusterna och gamla kåkfarare – har läderjacka, en andedräkt som ”en kommunal sopstation” och ler mot barnen med ”en huggorms småleende mot en liten skogsmus”.

Tack vare en gammal historia den ohyggligt vänlige gamle farfar (och ja, han är gammal gruvarbetare) berättat, kan de listiga barnen (och ja, de drömmer om att bli gruvarbetare) lura hela klanen av strejkbrytare ut i myrmarken där dessa blir sjöblöta.

Och så slutar historien som alla klassiska sagor: att en by anordnar ett demonstrationståg.

Bevakade av reportrar från Aftonsnaskan och Extrapressen tågar byborna, ”tysta och sammanbitna”, upp till disponenthuset.

Annas mamma (dvs disponentfrun) som stått och provat nya kläder och sminkat sig hela dagen svimmade. Eller snarare låtsades svimma. För hon tyckte det gjorde sig bra att svimma just då. Särskilt till dom nya kläderna.

Anna själv, disponentdottern, tågar däremot i täten av demonstrationståget.

Facklorna svängde och sången tonade mjukt från tåget i skymningen.
– En sån vacker sång, viskade Anna. Vad heter den.
– Det är Internationalen, viskade Lasse tillbaka. Det är arbetarnas egen sång.

Men upplösingen är alltså lycklig: barnen får vara med i strejkkommittén och Anna förskjuter sin pappa. Snipp snapp snut.

I ett stickspår som aldrig får nån uppföljning får vi också en interiör från Rosenbad, där statsministern sitter bland ”flera kilo gottpåsar, klubbor och kola” och får beskedet om strejken i Gruvbyn. Han blir så chockad av detta bud att han sätter sin chokladklubba i halsen och inte får loss den fast han sprattlar ”med sina spinkiga ben”.

Till slut får hans medarbetare ut klubban ”med ett plopp” och statsministern får disponenten på tråden:

– Dom måste genast börja arbeta igen, grymtade statsministern.
– Dom vill inte, sa disponenten.
– Jamen då får jag ju inga pengar längre, tjöt statsministern. Och då kan jag inte köpa snask längre.

Den groteska statsministerkarikatyren, pengakåt och infantil (jfr snaskfixeringen med Walt Disneys Prins John och hans tumsugande), bör när boken gavs ut 1971 ha byggt på en man som hette Olof Palme. Idag saknad av gamla självutnämnda vänsterhjältar för sin ryggrad och sin vilja till socialisering.

Föregående

Proggiga barnböcker del 13: Mamman och pappan som gjorde arbetsbyte.

Nästa

Proggiga barnböcker del 15: Lottas ”akvarium”.

7 kommentarer

  1. Huskorset

    Den här serien är lysande. Tack!

  2. Spiring

    Mycket senkommen kommentar, men ändå inte, eftersom jag just läst i princip samma inlägg i den helt nyutkomna "Proggiga barnböcker":

    "[…]Olof Palme. Idag saknad av gamla självutnämnda vänsterhjältar för sin ryggrad och sin vilja till socialisering."

    Tja, jag vet inte… jag har inte så klara minnen själv från tidiga 70-talet, eftersom jag inte var så gammal då, men de gamla vänstermänniskor jag känt som var djupt misstänksamma mot Palme då har inte modifierat sin bild särskilt mycket. Det är framför allt IB-affären som spökar, men jag tror också att hans inhopp i Vietnamrörelsen sågs som opportunistiskt – här bygger man upp en Vietnamrörelse under konflikter med polis och regering, så kommer plötsligt en av regeringens ministrar och ställer sig längst fram i täten när grovjobbet redan är gjort, ungefär. (Betänk att boken skrevs flera år före IB-affären.) Idag kan man betrakta Palme lite objektivare även från vänsterhåll, men det innebär inte att "gamla självutnämnda vänsterhjältar" glömt vad de ansåg då. Jag tror till exempel inte att Gunnar Ohrlander själv ändrade uppfattning om Palme. Björn Afzelius, kanske, men har var väl i grund och botten sosse oavsett vad han för stunden röstade på.

  3. Kalle Lind

    Spiring: du har rätt, men det finns facetter. Mitt påstående är, så klart, väldigt raljant och tillspetsat. Men min poäng är inte bara att sparka på gamla kappvändare, utan också poängtera hur positioner förflyttats. På sexti-sjuttitalet fanns det så mycket utrymme på vänsterkanten att man hade råd att utnämna Palme till fiende – trots hans positiva hållning till Nordvietnam, Kuba, Palestina och socialiseringar – medan han i dagens backspegel framstår som en socialistisk förkämpe.

    Men den diskussion du för är intressant. Om vi hårdrar det och påstår att sextitalets extremvänster med tiden intog två olika ställningar – de som totalt bytte sida och de som halsstarrigt bibehöll sin gamla ideologi – så var ju Palmeföraktet så klart centralt inom de bägge, diametralt motsatta, hållningarna.

    Men det är ju inte heller hela sanningen. Många som bråkade med Palme då ser ju nu, i efterhand, att han egentligen stod mycket närmre dem än vad de kunde se då.

  4. Spiring

    Jag läste nyligen Kjell Östbergs stora Palme-biografi som kom ut för ett par år sen, och det är något så ovanligt som en Palmebiografi som är förhållandevis objektiv – inte för att den är mesig, det är den inte; utan för att den ser både stora förtjänster och svagheter, och är dessutom skriven av en som, vad det verkar, själv var ute på vänsterkanten bortom "avgrunden". Känner på mig att den är bra mycket intressantare än den som just kommit ut. ("Första riktiga Palmebiografin någonsin" – ja, jo, DN, det är bra att ni gör reklam för era medarbetares böcker, men läs gärna på först. Det räcker att gå 1-2 år tillbaka.)

    Något som verkligen givit skäl att omvärdera Palme är väl annars att man sedan rätt många år kunnat jämföra hans politik och framför allt retorik från 60- och 70-tal med senare tiders socialdemokrati, och det nästan framstår som revolutionärt. Om han själv skulle stått för det under 90- och 00-tal kan man kanske tvivla på… men jag tror det är det perspektivet som gör att många längtar tillbaka till Mäster Olofs tid.

    Nu vet jag att du medvetet generaliserar, men jag måste ändå kommentera uttrycket "extremvänstern". De flesta som var aktiva från VPK och bortåt var inte särskilt extrema. Möjligen i ord, i snacket om Lenin/Stalin/Mao och så vidare, men inte i praktiken. Majoriteten av dem drevs i famnen på yttersta vänsterns organisationer på grund av Vietnamrörelsen och gruvstrejken, och hur dessa bemöttes av Erlander och partitoppen. (VPK var för "ryska" för många, och då blev det KFML eller Trotskisterna och sånt som dessa senare förökade sig till.) De fortsatte i de flesta fall att vara vettiga människor både under 70-talet och därefter, oavsett om de "avföll" eller inte.

    Jag fick faktiskt "När barnen gick i strejk" i julklapp 1971 eller 1972, jag tror det var av min faster. Har för mig att jag gillade den då, när jag var ca sex år, förmodligen utan att egentligen tänka längre än att det var en spännade historia. Gunnar Ohrlander är en av de gamla SKP-are jag uppskattat mest genom åren, både för hans nästan anarkistiska Gormander-krönikor och hans kloka skriverier om skolvärlden. Ett bra exempel på en klok och o-extrem "extremvänstermänniska" – men de här barnböckerna hör kanske inte till hans mer oförglömliga verk.

  5. Kalle Lind

    Spiring: återigen håller jag med dej. Jag har också läst Östbergs bägge böcker och finner dem tillförlitliga (Björn Elmbrandts "Palme" hade jag också behållning av, så jag är på din sida vad gäller DN:s falska marknadsföring av Henrik Berggrens bok).

    Vill bara påpeka att jag inte använder "extremvänster" som nåt tillmäle, utan högst neutralt. Gunnar Ohrlander tillhörde SKP, som trots allt var ett parti med blicken tydligt vänd mot Kina. Det upplever jag som en extrem ståndpunkt – oaktat var jag själv står i frågan. Jag bara jämför med var övriga etablerade mainstreampartier stod.

    Det är för övrigt en av de saker jag tycker är intressanta med den svenska sjuttitalsvänstern: lika kloka, genomtänkta, humanistiska som de kunde vara i inhemska frågor, lika konstigt förskönande och utopiska kunde de vara i sitt förhållande till Kina och Kuba. Idén om att det nånstans faktiskt fanns ett komplett samhälle förefaller mej ganska infantil.

    Det gäller inte minst "När barnen tog makten", som är bitvis sympatisk i sin anarkistiska glädje, bitvis helt knäpp om man verkligen ska se det som ett föregående exempel.

  6. Kalle Lind

    Spiring: skriver inte jag också nånstans att jag har upplevt Ohrlander som en klok och sansad karl? Det har jag hursomhaver gjort.

  7. Spiring

    Jodå, i din artikel om "När barnen tog makten" (och därigenom i nya boken) skriver du "Gunnar Ohrlander har jag alltid upplevt som en intelligent karl".

    När det gäller utopier är det förmodligen så enkelt som att många faktiskt vill ha något verkligt att tro på, att hoppas på. Ja, vem vill inte det, förresten. Kanske en gammal cyniker som jag. Men alla vill kanske inte tro så mycket att alla tvivel på det förträffliga bara liksom upplöses och försvinner. Det fungerar när det förträffliga finns i nästa liv, men inte så bra när det finns en verklighet att konfronteras med.

    Man ska förresten inte glömma att Kina inte alls var så entydigt värt att fördöma på 60- och 70-talen som den tiden blivit nu. Många länder i tredje världen såg på Kinas utveckling med intresse. Nixon arbetade för ett närmande till Kina. Icke-socialister som Sven Lindqvist och Lars Gustafsson såg positiva sidor i Kinas samhälle. Kina tycktes visa på alternativ; för de svenska KFML-arna på ett alternativ till det gråa, folkförtryckande Sovjet. Inte nödvändigtvis på så vis att man ville klä folk i kinesiska bondejackor och bygga en masugn i varje by, utan mer som… ja, positivt exempel på hur man förhindrar stagnation à la Sovjet. Så på så vis var det inte "extrema" åsikter, där och då. Vad jag har förstått fanns det även mer extrema maoister, men de försvann till stor del i och med "Rebellrörelsen". Men jag förstår vad du menar, det blev lite väl trosvisst och okritiskt ibland. Och många tyckte väl att det var en extrem ståndpunkt även då.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: