TRIGGERVARNING: det här blogginlägget innehåller spår av sentimentalitet, nostalgi och patetik. Må en nyvorden medelålders vara ursäktad.
Jag fyllde 40 häromsistens och ställde till kalas. Planen var att göra nån sorts utvärdering så här i halvtid: har jag åstadkommit något? Har jag fått några vänner? Är det nån som orkar masa sig till gratisbordet?
Johan Johansson kom. Jag bad honom att sjunga lite för oss. Det gjorde han. Han greppade guran och sjöng – på min begäran – ”Sex noll två”. Låten som han skrev för KSMB 1981 och som har hamrat sig in i många avsigkomna sjuttonåringar sen dess. Och som sitter kvar i hjärtat, i kroppen, i centrala nervsystemet hos oss även efter att vi lagt decennierna bakom oss.
Jag hade lika gärna velat höra ”Va?” eller ”Kvasibarn” eller ”Vi kommer aldrig fram” eller den tämligen färska ”Skurkar i manschett”. För min elvaårings skull bad jag om ”Sex noll två”. Efter Moodyssons Vi är bäst! har vår innergård fyllts med barn som med ljuva oskuldsfulla stämmor vrålat: ”Då slocknar all min ångest! Då slocknar all min nöd! Då slocknar hela skiten! Och sen så är jag döööööd!”
Sånt vill man höra så mycket som möjligt. Följaktligen samlades alla kidsen ihop för att höra farbror Johansson sjunga. Ganska snart överröstades de av sina föräldrar, som synkront upptäckte att de kunde varenda vers utantill, på en sång som de ibland inte hört på tjugo år. Vuxna människor var tvungna att lämna rummet på grund av sinnesrörelse, blyga fyrtioåringar slungades tillbaka i tiden och ställde sig upp i stolarna. Jag överdriver inte. Johan Johansson satt där, framför oss, på en partybåt i ett blåsigt hörn av Malmö, och sjöng vår låt. Det gick rakt in i hjärtat utan att passera gå.
Jag minns inte exakt hur det kom sig att jag och Johansson hookade upp, men det bör ha varit på hans initiativ. Jag är alldeles för blyg för att höra av mig till gamla idoler. Första gången vi träffades bör ha varit 2012, när han återupplivade postpunkpopbandet Strindbergs i samband med Strindbergsåret. Sen dess brukar vi fika när vi råkar vara i samma stad. Jag pumpar honom försiktigt på uppgifter om figurer som flög omkring på min ungdoms lp-fodral, han svarar vänligt så som han svarat på samma frågor från andra gamla punkfans genom åren. 2013 delade vi konferencierskap en kväll på Västerviksfestivalen. I våras gjorde vi ett poddsamtal tillsammans.
Han är en ödmjuk sälle. Hans cv är digert, men hans namn dyker oftare upp som producent och bokare och fixare än som artist. Soloplattor släpper han i en hastighet som får Roy Andersson att framstå som manisk. Försöker man få honom att säga att han upptäckte Lars Winnerbäck svarar han: ”Nja, det gjorde han själv.” Sen tidigt åttiotal har han hankat sig fram i en musik- och kulturvärld som inte öser pengar och beröm över alla som tycker sig behöva. Fixat. Trixat. Mixat. Tonat in, tonat ut och tonat ner sig.
Just ”Sex noll två” vill han särskilt tona ner. ”Ordbajs”. ”Mitt livs mest lyckade bluff”. ”Skriven för att förvirra.” Oavsett intentionerna är det en låt som ganska exakt fångar en tonårings känsla av utanförskap, samhällsförakt, dödsromantik och längtan någon annanstans, till ett ställe där man gör vad fan man vill. I det dunkla har den sin styrka. Den tycks handla om nåt viktigt. Och får jag gåshud när jag hör den så handlar den nog också om nåt viktigt. I mitt fall: min egen ungdom.
”Det är skönt att bli gammal. Att vara ung var för djävligt”, skrev Hjalmar Söderberg 1907. Då var han trettioåtta. Det var inte nämnvärt roligare när jag växte upp än när Söderberg gjorde det, låt vara att jag i alla fall hade teve. Att vara ung var för djävligt. Kroppen skrek efter sömn men hjärnan sa nej. Man åt frustration och sket apati. Omvärlden var en grå gegga som aldrig såg ens genialitet. Själv såg man den inte heller, man bara visste att den måste finnas för annars skulle ju allt vara meningslöst. Medan man letade sysselsatte man sig med självförakt.
Och så går åren och så faller somliga bitar på plats och så ser man sig själv i backspegeln och inser att man kanske inte borde ha hatat sig så mycket och att det kanske inte fanns nåt geni att hitta men att det inte heller är nåt att beklaga. Det fanns nåt mer behagligt: nån som i alla fall försöker.
Och så tränger man långsamt undan det jobbiga och det svarta för ingenting blir ju ändå bättre av det. Och så vill man, som så ofta, citera Tove Jansson:
Glöm bort hur hemskt det var
och minns att allt det roliga är kvar
Till det roliga från mina tonår hör just KSMB. Och de finns kvar, i somras faktiskt i levande form, på Bråvalla, men annars i alla fall i inspelad.
Jag hann inte intervjua alla gäster på mitt fyrtioårsgille om saken, men jag tror att de flesta som var där kan beskriva nåt liknande. Det märktes på det förväntansfulla sorlet när jag, så nonchalant jag bara kunde, bad Johansson komma upp på scen. Det märktes på den spontana allsången. Det märktes på jublet efteråt.
Du sjöng för vår ungdom när det begav sig, Johansson. Då visade du oss nånting som vi inte trodde fanns. Då satte du lite färg på en annan jämntjock sörja.
Du sjöng för vår ungdom nu också. Och fick oss att inse att den var värd att genomlida. Och att den inte är över förrän vi själva vill.
Allt det här är egentligen bara ett utdraget sätt att säga tack för senast på.