Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: kalle lind läser nya böcker

Läsarens guide till Lyssnarens guide till Cornelis.

Klas Gustafson har nedkommit med en ny bok. Efter att ha skrivit de definitiva biografierna över Beppe, Cornelis, Tage D, Monica Z och Gösta E har han sett sig snuvad på såväl Lena Nyman (som omskrivits av Annika Persson) som Lennart Hyland (som biograferats av Lars Ragnar Forssberg). Istället har han gått tillbaka till Cornelis och fördjupat sig i sångerna. Lyssnarens guide till Cornelis bär undertiteln Allt du inte visste om 216 sånger av Cornelis Vreeswijk.

Jag har själv skrivit en liknande bok (Hej bröder – lyssna nu till min historia!), där jag resonerar och filosoferar kring en handfull särskilt intressanta sånger. Är min bok marginalanteckningar så gör Gustafson anspråk på att vara standardverket: samtliga av de sånger som Cornelis både skrev och sjöng in själv får ett eget kapitel. Ska jag vara krass och blotta en ful smula bitterhet så kunde Gustafson, om han nu vill vara fullständig, ha kryddat sin gedigna faktainsamling med att läsa min bok.

Så. Nu har jag sagt det.

Det är lätt att som konkurrent snarare leta fel och sprickor än se alla förtjänster (”Ha! Vet du inte vem Gagga i sångtiteln ”En visa till Gagga” är? Det är ju skådespelerskan Kristina Kamnerts smeknamn, henne träffade Cornelis när han spelade på Malmö stadsteater i sextiotalets slut!”). Det är också dumt och orättvist.

Gustafsons bok pryder förstås sin plats i varje hylla. Är man lite intresserad av Cornelis Vreeswijk är det förstås ett plus. Och om den tid han rörde sig i. Gustafson förklarar de världar som sångerna utgör skärvor av, förtydligar rottrådarna till Ferlin och Taube och blues och Brassens, gör snabba skisser av gruvstrejken 1969, almstriden 1971 och kärnkraftsomröstningen 1980, har läst Sandemoses Varulven – som Cornelis byggde ett helt dubbelalbum kring – med lupp.

Ändå finns det ett problem i formatet. Varje sång kräver sin text. Bagateller ges utrymme på bekostnad av sånger som kan fylla en avhandling. Annat blir lätt repetitivt. Också urvalsprincipen – att bara ta med texter Cornelis själv skrivit – har brister när det gäller ett intertextuellt läskpapper som Cornelis Vreeswijk, som la andras ord i sin egen mun som om de alltid legat där: Taube-covern ”Sjuttonde balladen” eller Edvard Persson-insjungningen ”Fattig trubadur” har trots allt mer att säga om Cornelis storhet än oinspirerade fyllvisor som ”Till visans vänner”.

Gustafson är en källkritisk historieskrivare och döljer inte riktigt sin irritation över hur Oscar Hedlund gjorde skrönor till sanning i sin biografi Scener ur en äventyrares liv eller hur Rolf Fridholm troligen ljög ihop boken Polarn Cornelis. Försiktigheten i alla påståenden gör förstås Gustafsons framställning tillförlitlig, men ibland lite torrbollig. Skriver man populärlitteraturhistoria måste man få gissa lite, skarva lite, spekulera lite. En visa har aldrig nåt faktiskt facit.

Nu låter jag kritisk i alla fall. Det är jag inte. Inte mer än vad som är hälsosamt. Nörden i mig går naturligtvis igång på alla exakta datumangivelser, på kartläggningen och på pusslandet. Stenar lyfts och vänds i sökandet efter den verklige Fredrik Åkare eller Ann-Katarin. Jag får en massa – i runda slängar 216 stycken – impulser att gå tillbaka till sånger jag spelat sönder och sånger jag inte ens kan erinra mig. Och jag slås än en gång av den massiva tyngden i Cornelis Vreeswijks produktion.

Bäst är Gustafson när han är kritisk, när han understryker vilken umbärlig JJ Cale-tolkning ”Lill-Klas elektriska bas” är eller beskriver sången ”Till Sara Lidman” som ”så vag att ingen behövde känna sig träffad”. Näst bäst är han när han ger sig på kamikazeuppdraget att fånga in den märkligt mångfacetterade människan Cornelis. Då blir Gustafson lika motsägelsefull som objektet för hans intresse. Det skapar spänning. Det skapar liv. Det hindrar boken från att bli en bruksanvisning eller en skrift bara för oss invigda.

Som tur är händer det ofta. Det går inte gärna att leta sig fram till konstnären Vreeswijk utan att runda människan Cornelis.

På västkusten intet nytt.

Älskade göteborgare, ni är er lika. Inga i världen kan kombinera subkultur, revolutionslusta och aggressivitet med rena pajaskonster. Här på bloggen har vi tidigare nämnt de stålhårda kämparna i kpml(r) och deras förkärlek för vitsar och revy, eller den lokalradiostation som i åttiotalets begynnelse härbärgerade Janne Josefsson och Lasse Brandeby som ringde Pinochet och spelade Victor Jara i direktsändning, Frank Gunnarsson med Sverigerekord i radionämndsanmälningar och Claes Malmberg, som gjorde vad han kunde för att bli Västsveriges Lenny Bruce – samt Leif ”Loket” Olsson, som gillade dansband och handboll.

Hela En man med ett skägg-redaktionen är rörande överens: vi älskar er.

Och lika glada som vanligt blir vi när boken Stad i rörelse dimper ner i brevlådan. Sociologiprofessor Håkan Thörn skildrar hur områdena Haga i Göteborg och Christiania i Köpenhamn på sjuttiotalet blev ”skandinaviska centrum för urban alternativkultur och politisk aktivism”, platser för svartklubbar, ockupanter, demonstranter, proggare, punkare, såna som drömde stora drömmar, såna som gillade att måla plank i glada färger och politiska cannabisstöpare. Och varför gick muffinsgentrifieringen av Haga igenom medan christianiterna fortsätter motståndet, så snöiga de är?

Men det som gör att hela EMMES-redaktionen spricker upp i ett enda bullrigt skrockande, är omslagsbilden. Man behöver inte fundera många sekunder på i vilken stad den är tagen. Unga alternativa människor bär skinnpaj och röker cigaretter, intar rivningshus och hänger ut banderoller. En banderoll är skriven i desperation: ”VI HAR INGET VAL”. En banderoll försöker ta kommandot: ”HEJ VI BOR HÄR”. En banderoll berättar att vi gillar roliga gubbar med festlig kostym och damorkester: ”KURT OLSSON FAN CLUB”.

För första och enda gången kommer jag nu i skrift att parafrasera Fredrik Virtanen: bara i Göteborg, barn, bara i Göteborg.*

* Då ska det tilläggas att Virtanen själv, under sin tid som NY-korre för Aftonbladet, parafraserade skvallerkolumnisten Cindy Adams (jag tillhör inte dem som skriker ”stöld” när någon låter sig inspireras av andra ord och handlingar). Adams avslutade oftast sina krönikor i New York Post just med frasen ”Only in New York, kids, only in New York”.

Vårt kära strunt – okända berättelser ur den svenska nöjeshistorien.

Ett måste för oss som vill hålla oss ständigt uppdaterade på sånt som skedde för längesen är naturligtvis Martin Kristensons nyutkomna Vårt kära strunt, en bok som samlar de långa, belysande och sjukt välresearchade essäer som var Kristensons bidrag i tidningen Kapten Stofil (1999–2010, salig i åminnelse). Somliga texter är uppdaterade; redan tidningen Pop konstaterade att pophistorien ständigt måste skrivas om och det samma gäller naturligtvis strunthistorien.

I många år, säkert tjugo, gick jag till och från och funderade på hur man kunde skriva en rolig bok. Jag hade läst Tage Danielsson till förbannelse och visste att det borde gå att skriva böcker med komiska kvaliteter, som inte är Bert Karlssons bästa fittvitsar eller Roliga bilder jag hittat på Internet. Böcker som man skrattar åt, men som ändå är skrivna med en personlig röst.

Tre skrifter inspirerade mig speciellt till det som blev Människor det varit synd om, och i förlängningen ytterligare några böcker med humoristiskt avsedda krönikor om saker som hänt i verkligheten och i nöjesvärlden: Hammarssons & Wikings 100 höjdare, Liv Strömquists 100% fett och Martin Kristensons 100-tals (typ) artiklar i Kapten Stofil.

De visade alla tre, på varsitt vis, att man kunde bryta loss partier ur verkligheten, ganska små partier, rentav obetydliga, förstora upp dem, punktbelysa dem och berätta nåt om samtiden, dåtiden, politiken, mänskligheten och Sverige. Och, främst i Livs fall, om patriarkatet.

Kristenson är den av de tre med minst uppenbara komiska ambitioner. Icke desto mindre är det han skriver genuint underhållande. Dels för att han beskriver en nöjesvärld som präglats av excentriker och idéer, storslagna misslyckanden och märkliga framgångar. Dels för att han gör det med ett sardoniskt leende som aldrig döljer det ärliga intresset.

Det ärliga intresset framgår inte minst av de timmar av mikrofilmsbläddrande och genomtittande på Statens Ljud- och Bildarkiv som föregått varje enskild artikel. (Ytterligare en sak jag lärt av Martin: man kan aldrig gräva för djupt.)

Här finns nu, hursomhelst, inom mjuka spänstiga pärmar, genomgången av samtliga svenska Glada änkan-uppsättningar utifrån samtidens preferenser, referat från den animerade riksdagsdebatten om tevevisningen av Gula hund, en fullständig exposé över det märkliga tillstånd Sverige hamnade i efter att Hyland utlyst Frufridagen, Jerry Lewis aldrig färdigställda svenska film, tevevisningarna som blev ”skräcksommaren -72”, den bisarra politikern/tidningsutgivaren/sexklubbsföreståndaren/rättshaveristen Asta Gustafsson, tre artiklar om Karl Gerhard och – en av de roligaste texter som skrivits på svenska – ”Knohults värmedöd”. Där de första tjugo Åsa-Nisse-filmerna analyseras utifrån fysikaliska lagar, lika gravallvarligt och initierat som parodiskt och uppskruvat.

Få skribenter gör oviktigheten så viktig som Martin Kristenson. Och det är ett mycket fint betyg när det kommer från en som nästan lyckas försörja sig på trivia.

Hyland vs Weise 2-0.

Den extremt minnesgode läsaren av denna blogg minns att Arne Weise i sina memoarer, inte utan bitterhet, berättar om hur Lennart Hyland motarbetade honom under deras gemensamma tid på SVT.

När Weise skulle göra lajprogrammet 21, vilket Hyland också ville leda trots att han gjorde Go’morron Sverige från Göteborg, blev Hyland putt över att SVT inte ville låta honom flyga specialchartrat plan mellan inspelningarna och stack därför in en elak tidningsartikel under dörren när Weise satt och badade på SVT. (Det är för mycket konstigheter i föregående mening för att ens börja kommentera dem.)

I sina senaste utgivna hågkomster, Våra 100 år med radio och tv, skrivna ihop med f.d. underhållningschef Lasse Boberg, återkommer Weise till hur Hyland motarbetade honom. Bitterheten har med andra ord inte gett med sig.

När Weise var barn- och ungdomschef på TV1 på sjuttiotalet utspelade sig – om man frågar Weise – följande:

Jag skulle presentera planerna inför gruppens ”programråd”, som bestod av bland andra Lennart Hyland och Åke Falck under ledning av Håkan Unsgaard. Jag hade suttit en hel natt med min redaktionssekreterare och skrivit ner hur vi tänkt oss nästa säsong.

När jag kom till sammanträdet satt Lennart Hyland där ensam.

”Får jag se, får jag se, vad du har för roligt på Barn och ungdom.”

Sedan tog han ett papper i taget och kastade ett öga på dem.

”Skit!”

Han bläddrade bland ytterligare ett par papper.

”Dynga!”

Sedan slängde han hela pappersbunten på golvet. Jag lämnade mötet. Håkan Unsgaard vågade inte bråka med Lennart, utan bad sin sekreterare att samla ihop alla papper och kalla in mig igen.

Ett orimligt långt inlägg om två gamla personpåhopp.

  • i tidens rififi

Jag läser i den nyutkomna boken om Blå Tåget om en av proggbandets/ visorkesterns/ konstnärskollektivets/ experimentgruppens egensinniga radiopjäser. När Leif Nylén, Torkel Rasmusson, Tore Berger, Mats G Bengtsson, Urban Yman, Kjell Westling och de övriga lösa existenserna inte spelade in plattor så ägnade de sig åt allt annat inom fältet kultur och intellektualism.

1969 gjorde gruppen för experimentprogrammet Nattövning pjäsen Det var någonting i görningen på Heartbreak Hotel, Saltsjöbaden. Dramat kretsade kring det, inom vänstern, kontroversiella avtalet mellan LO och SAF på Grand Hotel i Saltsjöbaden 1938: det var då socialdemokraterna sålde sin själ till Djävulen/Kapitalet för lite arbetsrätt och en gnutta anställningstrygghet.

Trummisen, låtskrivaren och historieskrivaren Leif Nylén minns hur inspelningarna tog fart:

De inleddes med att Tore och Torkel tog med sig en bandspelare till Saltsjöbaden, gick runt i gruset framför hotellet rytmiskt gnolande ”Saltsjöbaden, Saltsjöbaden” och kommenterade miljön.

Av detta kan vi utläsa att det var en pjäs med lösa strukturer. Gruppen verkar ha ansett manuskript vara borgerliga, och pjäsen gav antagligen samma förvirrade intryck som Nyléns referat:

[Förhandlingarna mellan LO och SAF] gestaltades främst som måltider med mycket sprit, skratt och bisarra anekdoter – huvudintrycket är att SAF supit LO under bordet. Till tonerna av Elvis Presleys ”Heartbreak Hotel” vaknar en bakfull och ångestfylld August Lindberg (LO-ordföranden) och minns trevande att det visst var något papper han skrev under. […]

Det hela slutar med en drömsk scen utanför Grand Hotel: Lindberg och [Gustaf] Söderlund [SAF-chefen] klär av sig nakna mitt i vintern, fast då blir det plötsligt sommar, de kysser varandra […] och styr ut på Baggensfjärden i en liten båt, Lindberg ror men Söderlund pekar ut kursen.

Nylén konkluderar ödmjukt att ingen direkt brydde sig om den där pjäsen ens när den sändes, men tillägger: ”Annars var det främst August Lindbergs änka som reagerade: vi hade framställt honom som berusad trots att han var absolutist.”

 

Och här kommer det intressanta: bara några år senare – 1971 – gjorde Fria Proteatern en tevekabaret med titeln Har du hört vad som hänt? Historien upprepade sig då på ett närmast parodiskt sätt: av Fria Pros – förutsätter jag – vilda rallarsvingar mot stat och kapital blev August Lindbergs påstådda fylla den stora snackisen.

I sin föreställning framställde även Fria Pro undertecknandet av Saltsjöbadsavtalet som resultatet av ett hejdundrande supkalas, där August Lindberg först skriver på notan istället för avtalet. Dåvarande nöjeschef för den kontroversiella nystartade röda TV2, Lasse Boberg, berättar:

Det var en mycket rolig sketch, men den var vid just den här tiden mycket olämplig. TV2:s politiska fiender såg sin chans. Det kom ett verkligt generalanfall. Det bar sig nämligen inte bättre än att denne August Lindberg var en på sin tid mycket känd nykterist vilket inte jag kände till. Jag var ansvarig utgivare och hade godkänt sketchen, som i varje fall jag tyckte var ganska rolig.

Men det kom en hel drös av radionämndsanmälningar från Lindbergs efterlevande familj, diverse politiker, nykterhetsrörelsen och jag vet inte vad. Det blev stora möten och presskonferenser. Alla kom med kraftiga protester och det slutade med att vi blev fällda i Radionämnden.

August Lindberg, LO-ordförande (1936-1947)

August Lindberg, LO-ordförande (1936-1947)

En intressant pendang: i sin detaljerade genomgång av svensk radio- och teveunderhållning, Den goda underhållningen (1997), skriver docent Olle Sjögren:

När jag ser om denna scen tjugofem år senare, kan jag spola tillbaka flera gånger med en videobandspelare. Jag ser de övriga aktörerna dricka sprit och spela berusade medan ”Lindberg” bara röker cigarr och talar utan sluddergrimaser. Han ”råkar” dock blanda ihop notan och det avtal som ska skrivas under! Det förefaller mig rimligast att ”tolka” detta grovkorniga farsinslag som överdriven iver under allmänt fyllekaos. Men debatten begravde bilderna under upprörda tal om flagranta övertramp. 

Frågor att diskutera:

1) Handlade inte påfallande många pjäser i etermedia skiftet sextio-sjuttiotal om 1938 års Saltsjöbadsavtal?

2) Är det inte märkligt att Lasse Boberg så snabbt går från ”mycket rolig sketch” till ”i varje fall jag tyckte var ganska rolig”?

3) Verkar inte Olle Sjögren ha världens bästa jobb?

Övriga källor: Våra 100 år med radio och teve (Lasse Boberg/ Arne Weise, 2011), Finrummet och lekstugan (Dag Nordmark, 1999).

Litteraturåret 2011 – en kort sammanfattning.

1891: Selma Lagerlöf och Gustaf Fröding debuterade båda, hon med Gösta Berlings saga och han med Guitar och dragharmonika. Båda blir succéer och strax också klassiker. Samma år skiljer sig August Strindberg från Siri von Essen, ett äktenskap som resulterat i storslagna hatkärleksskildringar som Giftas, En dåres försvarstal och Fadren.

1945: Astrid Lindgren ger ut Pippi Långstrump, Tove Jansson ger ut första Mumintrollen, Lennart Hellsing, Povel Ramel och Martha Sandwall-Bergström (Kulla-Gulla) bokdebuterar.

2011: minst tre böcker ges ut som berättar att Ian Haugland, trummisen i Europe, har en osedvanligt lång förhud.

Europes gitarrist Kjell ”Kee Marcello” Lövbom redogör i Rockstjärnan Gud glömde (2011) för hur Haugland i en hotellobby lagt sig i en diskussion om könssjukdomar genom att skrika ”I don’t need no condoms!”:

Ian ställde sig upp och nu tittade alla på honom. Han fiskade upp en gummisnodd ur bakfickan och drog sedan ner byxorna och kalsongerna till anklarna.

”This is why I don’t need no condoms”, sa han. Han tog tag i förhuden och drog ut den häpnadsväckande långt. Sedan slog han en knut med gummisnodden runt den. Han pekade stolt på sin smällkaramell och sa med ett stort leende: ”This is what I call safe sex!”

Anders Tengner – före detta chefredaktör för Okej – fick hänga med Europe på turné, avlönad av deras manegement, för att skriva en bok om hur jämrans bra Europe var. I sina memoarer Access all areas (2011) minns han sig tillbaka backstage:

Ian visade sitt bästa partytrick. Han knep åt runt förhuden och fyllde den med kiss. Snorren svällde upp som en ballong. Det här visade han oss ibland. Ett mycket olämpligt tillfälle hade varit i USA under någon middag med skivbolagsbossen och hans fru. Ian blev pruttfull och ville skoja lite med sällskapet, så han fyllde sin förhud inne på toa och knallade ut med snoppen i vädret. Vid bordet såg John Levén vad han höll på med och slog förfasat ur med handen. ”Vad fan gör du?” Ian tappade greppet och kisset skvätte lite varstans.

Samma historia återberättas också i Mattias Klings Only young twice: historien om Europe (2011). Där får man också veta att förhuden är ”så generöst tilltagen att den tydligen kan rymma 19 ölkapsyler”. Kling låter Haugland själv kommentera incidenten med partytricket och skivbolagsbossen:

När jag la pitten över Jompa Levéns axel blev han så rädd att han slog till mig med handen. Då tappade jag greppet om förhuden och pisset flög ut över bordet och … Ja, det är möjligt att vissa personer fick några stänk på sig.

Ett brev som måste ha förbryllat.

Sverige har vi ju aldrig brytt oss om våra grannländers musikscen. Ingen svensk har köpt plattor med danska Shu-bi-dua eller norska Åge Aleksandersen annat än på pin kiv. Däremot säljer Bo Kaspers och Björn Afzelius multum där. Det har väl med ländernas förhållande att göra. Lillebror vill gärna leka med storebrors kompisar. Storebror tycker lillebrors kompisar är idioter.

Därför har få svenskar nåt förhållande till danska tv2, ett band som med sångaren Steffen Brandt i spetsen skördade makalös framgång under danskt åtti- och nittital. Mats ”Malla” Ronander-proddade plattan Nærmest lykkelig (med låten ”Monas solarium”) togs 2006 upp i den omdiskuterade danska kulturkanon. Bandets karriär sammanfattades i dokumentären Musik og bøgetræer i 25 år 2004 – och låt oss nu för guds skull inte göra oss lustiga över diverse danska ord.

I april 1989 fick Steffen Brandt ett brev som måste ha gett honom myror i huvet. Det var skrivet av en gammal barndomskompis som han inte sett på nio år. Det inleddes:

Hej Steffen, din gamla vargunge! Jag är nu tillbaka i Danmark efter en längre vistelse i Pyrenéerna och jag fick lust att träffa dig igen. Kommer du ihåg cykelturen 1980 tillsammans med Lisbeth och Mette? Det var tider det, med svetten lackande i pannan, för någon paella blev ju aldrig av. Jag glömmer aldrig ditt hetsiga humör – men stopp där … Du har säkert gissat att jag heter Carsten Nielsen. Kära Steffen, detta är ett nödrop till dig och bara till dig. Inledningen behövs för att du ska kunna skjuta alla frågor åt sidan med förklaringen: brevet är en resebeskrivning från en ungdomsvän, om en av dina närmaste ställer frågor.

Brevskrivaren verkar något desperat. Det är viktigt för honom att vara hemlighetsfull, men räknar samtidigt med att eventuella tjyvläsare nöjer sej med att läsa de första raderna i det sex sidor långa brevet.

Kända människor får ofta märkliga brev. Folk som vill gifta sej, folk som vill förklara vad de kända människorna borde göra med sina liv, folk som i all anspråkslöshet ber om att få sin helikopter sponsrad. Steffen Brandt blev på ett vis inte så överraskad. Men han visste också att det samtidigt pågick en enorm polisutredning mot en cell misstänkta danska vänsterterrorister. Mannen som skrev till honom verkade tillhöra denna cell:

Lär dig planen utantill och bränn därefter detta papper i en diskho, mosa askan och skölj rent. […] När du väl har bränt upp det kommer du alltid att kunna påstå – om du blir utfrågad – att jag bad dig hjälpa mig att fly från ett nazistgäng som jag påstod var ute efter mig, eftersom jag hade hånat dem offentligt. Okej.

Även i verkligheten är det för närvarande ultrahögermänniskor som jag flyr ifrån. Framför allt från polisstaten, PET och FET och de danska sionisterna.

PET och FET är polisens respektive försvarets underrättelsetjänster. Åtminstone PET var mycket riktigt på jakt efter Carsten Nielsen. De danska sionisterna var kanske inte samma reella hot. Framför allt jagades Nielsen av den danska polisen. Det var egentligen inte så konstigt. Nielsen och hans glada gäng hade under de gångna femton åren gjort ett antal spektakulära rån, kidnappningar och bedrägerier. Det brukar inga polisstater tillåta.

Rockstjärnan Steffen Brandt kliade sej säkert i bakhuvet när han läste brevet. Troligen blev han precis lika konsternerad som Dan Hylander skulle ha blivit över ett liknande brev.

I brevet uppmanades Brandt att signalera till Nielsen med en gul signal – gärna ett antiatomkraftsmärke – på porten. Nielsen skulle svara med att klia sej i nackhåret. Sen skulle Brandt ha två flyktbilar klara. I ”run-car 1” skulle ett tunt täcke ligga på botten av bagageutrymmet. Den skulle köra omedelbart men lugnt. ”Ljuset ska tändas efter att bilen kört ett hundratal meter, men innan Hørhavevej naturligtvis”. ”Ställ era klockor efter radionyheterna”.

Sen kommer en exakt körsträcka med Århus flesta gator angivna. Vid Bispevej i Stavrup ska Brandt själv stå med ”run-car 2”:

Du står i mörkret och väntar och röker ett bloss. Låt inte någon få syn på dig eftersom du är ett känt ansikte. Du kan också vänta med halvöppet fönster så att du kan reagera på mitt babalubaskrik.

Sedan ber Nielsen egentligen inte om nånting mer, förutom ”ett fritidshus eller liknande, inklusive proviant”. Samt ”en del redskap”: ”Ha därför en påse klar i bilen med en komplett affärsmannamässig klädsel åt mig: en smal kavaj med långa ärmar, långbyxor med nittio i midjemått, skjorta, slips, keps eller hatt i storlek sextio, halsduk, underkläder, strumpor och ett par foträta skor i storlek 45.”

Sedan ber han inte om nåt mer, förutom en teve (helst). ”Glöm inte att tanka bilarna!” samt ”Gör eventuellt några anteckningar och bränn detta brev snarast” uppmanas avslutningsvis.

Det ska understrykas att Carsten Nielsen hade skäl att känna sig jagad. Hela övriga ligan var haffad och i en hemlig lägenhet på köpenhamnska Blekingegade hade de pansarvärnsraketer, sprängdeg, automatgevär och några miljoner i kontanter. Men nånstans längst inne måste han ha känt att det var att begära ganska mycket av en snubbe han inte träffat på ett decennium.

Och Steffen Brandt å sin sida måste ha känt att det var ett ovanligt udda brev. Och för den som undrar: nej, han skaffade aldrig två run-cars. Inte ens ett par foträta skor. Så han fick aldrig höra Nielsen babalubaskrik.

(Källa: Peter Øvig Knudsens Blekingegadeligan 2: Den hårda kärnan, 2007.)

Sida 2 av 2

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén