Om Kalle Lind och andra gubbar

Läsarens guide till Lyssnarens guide till Cornelis.

Klas Gustafson har nedkommit med en ny bok. Efter att ha skrivit de definitiva biografierna över Beppe, Cornelis, Tage D, Monica Z och Gösta E har han sett sig snuvad på såväl Lena Nyman (som omskrivits av Annika Persson) som Lennart Hyland (som biograferats av Lars Ragnar Forssberg). Istället har han gått tillbaka till Cornelis och fördjupat sig i sångerna. Lyssnarens guide till Cornelis bär undertiteln Allt du inte visste om 216 sånger av Cornelis Vreeswijk.

Jag har själv skrivit en liknande bok (Hej bröder – lyssna nu till min historia!), där jag resonerar och filosoferar kring en handfull särskilt intressanta sånger. Är min bok marginalanteckningar så gör Gustafson anspråk på att vara standardverket: samtliga av de sånger som Cornelis både skrev och sjöng in själv får ett eget kapitel. Ska jag vara krass och blotta en ful smula bitterhet så kunde Gustafson, om han nu vill vara fullständig, ha kryddat sin gedigna faktainsamling med att läsa min bok.

Så. Nu har jag sagt det.

Det är lätt att som konkurrent snarare leta fel och sprickor än se alla förtjänster (”Ha! Vet du inte vem Gagga i sångtiteln ”En visa till Gagga” är? Det är ju skådespelerskan Kristina Kamnerts smeknamn, henne träffade Cornelis när han spelade på Malmö stadsteater i sextiotalets slut!”). Det är också dumt och orättvist.

Gustafsons bok pryder förstås sin plats i varje hylla. Är man lite intresserad av Cornelis Vreeswijk är det förstås ett plus. Och om den tid han rörde sig i. Gustafson förklarar de världar som sångerna utgör skärvor av, förtydligar rottrådarna till Ferlin och Taube och blues och Brassens, gör snabba skisser av gruvstrejken 1969, almstriden 1971 och kärnkraftsomröstningen 1980, har läst Sandemoses Varulven – som Cornelis byggde ett helt dubbelalbum kring – med lupp.

Ändå finns det ett problem i formatet. Varje sång kräver sin text. Bagateller ges utrymme på bekostnad av sånger som kan fylla en avhandling. Annat blir lätt repetitivt. Också urvalsprincipen – att bara ta med texter Cornelis själv skrivit – har brister när det gäller ett intertextuellt läskpapper som Cornelis Vreeswijk, som la andras ord i sin egen mun som om de alltid legat där: Taube-covern ”Sjuttonde balladen” eller Edvard Persson-insjungningen ”Fattig trubadur” har trots allt mer att säga om Cornelis storhet än oinspirerade fyllvisor som ”Till visans vänner”.

Gustafson är en källkritisk historieskrivare och döljer inte riktigt sin irritation över hur Oscar Hedlund gjorde skrönor till sanning i sin biografi Scener ur en äventyrares liv eller hur Rolf Fridholm troligen ljög ihop boken Polarn Cornelis. Försiktigheten i alla påståenden gör förstås Gustafsons framställning tillförlitlig, men ibland lite torrbollig. Skriver man populärlitteraturhistoria måste man få gissa lite, skarva lite, spekulera lite. En visa har aldrig nåt faktiskt facit.

Nu låter jag kritisk i alla fall. Det är jag inte. Inte mer än vad som är hälsosamt. Nörden i mig går naturligtvis igång på alla exakta datumangivelser, på kartläggningen och på pusslandet. Stenar lyfts och vänds i sökandet efter den verklige Fredrik Åkare eller Ann-Katarin. Jag får en massa – i runda slängar 216 stycken – impulser att gå tillbaka till sånger jag spelat sönder och sånger jag inte ens kan erinra mig. Och jag slås än en gång av den massiva tyngden i Cornelis Vreeswijks produktion.

Bäst är Gustafson när han är kritisk, när han understryker vilken umbärlig JJ Cale-tolkning ”Lill-Klas elektriska bas” är eller beskriver sången ”Till Sara Lidman” som ”så vag att ingen behövde känna sig träffad”. Näst bäst är han när han ger sig på kamikazeuppdraget att fånga in den märkligt mångfacetterade människan Cornelis. Då blir Gustafson lika motsägelsefull som objektet för hans intresse. Det skapar spänning. Det skapar liv. Det hindrar boken från att bli en bruksanvisning eller en skrift bara för oss invigda.

Som tur är händer det ofta. Det går inte gärna att leta sig fram till konstnären Vreeswijk utan att runda människan Cornelis.

Föregående

Viveca? Nej, ViVIca!

Nästa

Astrid och vänsterhanden.

7 kommentarer

  1. martinajohansson

    MKT BRA!

  2. Gubben Far

    Ja precis! Jag läste ”Hej bröder” i somras. Under visst motstånd till en början, och i den föreställningen att jag redan hade de baskunskaper om Cornelis liv och verk jag behövde för att ha full behållning av hans sånger. Men i stället fann jag att ”Hej bröder” var fascinerande läsning och en alldeles utmärkt bok med både fakta och synpunkter som kändes både originella och läsvänligt paketerade. Jag skulle kalla det en alldeles idealisk lyssnarens guide till Cornelis. Särskilt den där jämförelsen mellan Letter From Camp och Brev Från Kolonien innehöll ett behövligt påpekande som jag inte vet att någon annan gjort förut. Så den nya Lyssnarens guide till Cornelis måste väl vara en överloppsgärning.

  3. Jag reagerade lite på att Lars Lennart Forsberg (regissören till bl.a. Misshandlingen och Vem älskar Yngve Frej?) skulle ha skrivit en biografi om Hyland. Inte minst för att Forsberg dog förra året. Lars Ragnar Forssberg bör det vara. Så, där en till att hålla reda på; Lars Lennart var redan alldeles för lätt av förväxla med Lars Forsberg – regissören till Jänken.

    • kulturarbete

      Tack för klarläggande. Ändrat på nödvändiga ställen.

  4. Spiring

    Jaha ja, så har också jag tagit mig igenom denna bok. Vad faktainnehållet beträffar är det väl inte så mycket att anmärka på. Jag skulle ha uppskattat en kronologisk genomgång av sångerna snarare än som nu en i alfabetisk ordning, begriper inte riktigt varför han valde den modellen men kanske ger det lite andra perspektiv när sånger från vitt skilda år behandlas sida vid sida.

    Däremot, som alltid med Klas Gustafson, så gav det mig ingen större läsupplevelse. På sätt och vis är han en biografernas motsvarighet till Dick Harrison – gedigna sammanställningar av fakta, men ganska torrt och med ett språk som svänger obetydligt mer än en stelopererad dansensemble. Jag kan ibland inte låta bli att undra hur hans biografier blivit i händerna på någon roligare skribent… Oscar Hedlunds Cornelis-bok var, trots dess okritiska återgivande av andras berättelser, en betydligt trevligare läsupplevelse. Kanske Gustafson nånstans inser detta, och att det är anledningen till hans jämförelsevis hårda ord om Hedlunds bok?

    Och mot din lilla skrift i ämnet står den här sig slätt. Faktiskt.

    • kulturarbete

      Spiring: Oscar Hedlunds Cornelis-bok var, trots dess okritiska återgivande av andras berättelser, en betydligt trevligare läsupplevelse.

      Jag tror att det ska vara ”tack vare” hellre än ”trots”.

      • Spiring

        Mja, det var ju Hedlund som skrev ut texten och därmed bestämde läsbarheten. Han hade kunnat utgå från intervjuer och blanda in lite kritiskt granskande utan att därigenom göra en mindre läsvärd bok. Men visst, en nöjesjournalist ska väl inte kolla en bra story.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén