Björn Söder, partisekreterare i Sverigedemokraterna, hävdade ju häromsistens att Astrid Lindgren hade varit på deras sida om hon varit i livet. Bland annat sa han att ”vi ser också ljuset”, vilket så klart är lite lustigt för oss som faktiskt sett Bröderna Lejonhjärta och vet att Skorpan säjer det när han är på väg att dö för andra gången. Etc.
Allt det där har andra bloggat om så att det står härliga till, vilket antagligen inte Björn Söder gråter blod över. Den här bloggen, som sätter en ära i att vara ständigt inaktuell, kan bara konstatera att det rent generellt är märkligt att påstå att någon annan skulle ha tyckt samma sak som jag om han bara varit i livet. Henning Mankell har sagt det om Herbert Tingsten, miljöpartister om Tage Danielsson, abortläkarmördare om Jesus.
Det är en lätt sak att komma undan med eftersom ingen kan kolla upp saken, och just därför ett inte helt renhårigt argument.
Cornelis Vreeswijk skulle för övrigt ha gillat den här bloggen skarpt. Och Beppe Wolgers skulle ha hållit med.
Björn Söder är inte den ende intellektuelle rese som identifierat sig med barnböcker. 1956 skrev Jan Stenbeck – dåförtiden vice ordförande i Kristliga Realskoleföreningen på Östra Real, sedermera mannen bakom Super Rebus med PG Hylén och vickningsrätten potatismos-med-rysk-kaviar-att-intagas-med-sked-ur-kastrullen – till Tove Jansson.
I likhet med alla andra fjortonåringar skrev han på brevpapper med sitt eget monogram. Ärendet var att få Jansson att komma och läsa sagor på föreningens vårmöte. Jansson svarade artigt och svävande, och Stenbeck replikerade:
Ditt brev har gjort mig så glad i två avseenden. För det första att du kanske kan komma och för det andra att jag har fått ett brev från dig. För jag har från första början varit en stor anhängare av Muminfamiljens livsfilosofi.
Om vi nu undviker billiga kopplingar till Sniffs girighet eller Stinkys tjuvaktighet eller Mårrans förmåga att sprida kyla, så undrar man ändå på vilket sätt Stenbeck identifierade sig med muminvärlden. Kanske var TV3 hans egen lilla mumindal, befolkad med homsor och misor och knytt och skrutt? Kanske var alla de gamla maoisterna han samlade omkring sej – Aschberg, Mats Örbrink, Jörgen Widsell, Peppe Engberg – Stenbecks små hatifnattar? Kanske såg han sig själv som en hemul? Kanske värvade han Stina Dabrowski som kanalens egen filifjonka?
Vi kan spekulera hejvilt här. Karln har nu en gång ätit och druckit ihjäl sig – kanske på Muminmammans egen hallonsaft – så vi behöver inte riskera att bli emotsagda.
(Källa: Christina Björk, Tove Jansson – mycket mer än Mumin 2003.)
