Etikett: konspirationsteorier

Myten om bögligorna.

den 2012-10-17

Gardell och Simon Kaijser dröjer i SVT:s Torka aldrig tårar utan handskar ibland kvar vid åttiotalets aidsnojiga homofoba löpsedlar. Hade man låtit en teveserie utspela sig ytterligare trettio år tidigare hade man haft en guldgruva av journalistisk homohets att gräva ur.

Regissören Jonas Cornell hade för övrigt chansen med serien Apelsinmannen, som jag såg om häromsistens och blev lätt illamående av: så sent som 1991 valde man att blåsa upp femtiotalets Kejneaffär, homosexskräck och – tyder det mesta på – fullkomligt ihopfantiserade prostitutionsligor där ministrar och poliser höll varann om ryggen för att få tillgång till gossar på glid.

Femtiotalets Kejneaffär är en jävla märklig och rörig historia, men Göran Söderström och Fredrik Silverstolpe visar i boken Sympatiens hemlighetsfulla makt (1999) att pastor Karl-Erik Kejne var en närmast psykotisk paranoiker som såg konspirationer hos alla som inte omedelbart trodde på hans historier om att varenda ungkarl runt omkring honom utnyttjade värnlösa pojkar i organiserade nätverk. Jonas Cornell och hans manusförfattare valde att låta Peter Haber som Kejne vara ett snällt och altruistiskt offer för existerande bögligor. För det må de väl skämmas så här tjugo år senare.

I verkligheten ledde ett koppel av poliser, pastorer, professorer och Vilhelm Moberg en gläfsande kampanj mot några hjälpligt anonyma män i förvaltningen, varav någon tog livet av sig och ministern Nils Quensel avgick under förnedrande former. Allt utifrån den inte helt underbyggda tesen att de a) var homosexuella, b) därmed köpte pojkstjärt och c) därmed träffades under rituella former för att bränna viktiga dokument och ge varandra åtråvärda anställningar.

Hade Apelsinmannen-gänget istället alltså valt att kritiskt granska hur femtiotalets etablissemang faktiskt såg på ”de homosexuella” – några år efter att homosexualiteten avkriminaliserats och istället sjukdomsstämplats – så hade man fått en väl så spektakulär, men bra mycket mer sympatisk skildring:

De homosexuella bildar ett frimureri, och detta kan även ge anledning till andra underliga företeelser. Det händer väl ibland att ett härskande politiskt parti favoriserar sina anhängare vid tillsättning av tjänster. Man kan nu göra det tankeexperimentet att en homosexuell innehar en nyckelposition när det gäller att tillsätta vissa tjänster. Det låter sig då tänkas att han på bekostnad av sakligheten medvetet eller omedvetet ger en likasinnad företräde. (Birger Sjödén, chef för Lövsta skolhem, i liberala DN 1950.)

Pastor Kejnes syn på saken är väl den, som alla rättänkande människor måste dela: det homosexuella problemet är främst en medicinsk fråga. Men det är också en samhällsfråga. En människa med den läggningen är sjuk, den saken är klar. Men därför har han inget privilegium på att utnyttja denna sin sjukdom till andra människors fördärv. Han har helt enkelt skyldighet att söka läkare för sitt onda likaväl som andra personer med för omgivningen farlig sjukdom har det. (Pingstkyrkans Dagen, 1950.)

Kunde alla detaljer offentliggöras, torde frågan, huruvida Sverge styrs av Humlegårdsherrar [dvs. män som cruisar i Humlegården, bloggarens anm.] anses med ja besvarad. När Humlegården nattetid spyr ut ett gäng pudrade och målade ynglingar, som ger kyrkliga och världsliga ämbetsmän råd i trängda situationer, då gäller det för alla med en gnutta rättspatos att hålla sig undan. (Syndikalistiska Arbetaren, 1950.)

Amerikanska säkerhetstjänsten uppges ha blicken öppen för att ”tredje könets” innästling i regeringskretsar är en ytterst farlig realitet. Hur är det ställt här i landet? (Arbetaren, 1950.)

Till detta ska också läggas att en av Kejnes tillskyndare, professorskan Britta Collinder, bildade ”Riksförbundet för svenska mödrar till försvar för landets barn mot homosexuella handlingar”. De hade bland annat för avsikt att arrangera ”rena”, dvs. garanterat bögfria, fritidssysselsättningar för ungdomar (däribland folkdans). Veterligt finns inte förbundet kvar.

Silberskys selektiva minne.

Av Kalle Lind

den 2008-11-09

i blogg

1976 greps den s.k. ”bordellmamman” av svensk polis, misstänkt för koppleri och sedermera koppleri med underåriga. Det är en synnerligen rörig härva, av Palme benämnd ”sliddersladder”, som lyckades smutsa ner minnesbilderna både av dom som eventuellt gick till horor och dom som eventuellt ljög om att andra gick till horor.

Jag tänker inte ta ställning. Jag har inte sett någon riksdagsman, partiledare eller SAF-lobbyist betala för sexuella tjänster. X antal prostituerade och x antal polismän påstod visserligen att det var så, men å andra sidan påstod rikdagsmännen, partiledaren och SAF-lobbyisten att det inte var så. Så vem ska man egentligen tro?

Inte helt oväntat försvarades bordellmamman – ett missvisande medienamn eftersom hon egentligen inte drev en bordell utan en telefonkopplingscentral – av Leif Silbersky. Han har som bekant tagit sig an massmediala mål även senare.

Enligt författarna till ”Makten, männen, mörkläggningen” (2003) – Deanne Rauscher & Janne Mattsson – besökte Silbersky och åklagaren tillsammans bordellmamman i cellen. De inhämtar detta bl.a. från åklagaren själv. De ser det också i häktets besöksjournal. Dock råkar just den sidan vara utdragen när de kommer tillbaka för att ta en kopia.

Det är kanske fria fantasier alltihop, vad fanken vet jag, men nog är det fascinerande att läsa Silberskys ”försvar” (och betänk nu att han är landets mest bekante försvarare) när han blir uppringd ett kvartssekel efteråt:

”Det gäller målet mot [bordellmamman] och det så kallade bordellmålet”.
”Jaha, jag kommer inte ihåg någonting”.
”Det är 25 år sedan.”
”Det hjälper inte, jag är 64 år nu, så … Jag har inget minne av det. Det är helt borta. Jag har jobbat så aktivt under de här åren.”
”Men du hade ett möte med [åklagaren] och [bordellmamman] innan rättegången. Ni lade upp strategier inför rättegången.”
”Jag träffar aldrig en åklagare tillsammans med en klient och lägger upp strategi, aldrig!”

Kunde han inte komma upp med nåt bättre än att han inte minns? Det är en av århundradets mest spektakulära affärer – landets polischef antydde att ministrar hade förbindelser med den kriminella nomenklaturan! – och Silberskys minne är helt utraderat. Det gapar tomt. Det har blivit en vit karta. En bränd åker. Ett stort vakuum.

Men kom igen, Leif! Du minns ju att du har exakt 1809 låtar i din mobiltelefon – bl.a. ”avkopplande musik, pianomusik” – och att din bok Och tiden den stod stilla drog in fyra miljoner till Cancerfonden för sexton år sen. Det har jag sett hos Luuk alldeles nyligen.

Det lustiga här är att Silbersky minns just att han INTE träffade åklagaren med klienten, men i övrigt ingenting – nada, rien, nothing – av detta sensationella mål, som måste ha tagit så mycket tid och energi och trixande och fixande i anspråk.

Vad har man för urvalsprincip när man kan erinra sig när man hörde talas om Barbra Streisand första gången, men inte ens minns att man över huvud taget försvarade löpsedelskvinnan för dagen långt senare?

Jag känner på nåt sätt besvikelse. Jag trodde i min naivitet att advokaten som gärna antyder att det var han som förde in retoriken i svenska rättssalar kunde komma upp med nåt spirituellare. Nåt kvickare. Nåt fiffigare.

För att hänvisa till att man är så ohyggligt gammal när man är 64 (och självgott säjer att man ”ska gå ned till heltid när han fyller 75”) måste ju betraktas som en usel plädering.

Och att säja att man inte minns nåt innan man ens fått en fråga kan ju inte enligt några parametrar anses trovärdigt.

Jag säger inte att Silbersky gjorde nåt fuffens. Jag vet inte ett dyft om juridik; det är kanske helt normalt att åklagare och advokat förhandlar med den tilltalade tillsammans och det kanske är så att journalisterna och åklagaren ljuger om att det har skett. Det enda jag säger är att jag hoppas att Silbersky är bättre på att försvara andra än sig själv.

Dagens horoskop.

Av Kalle Lind

den 2008-10-31

i blogg

Att försöka sätta sig in i ”Bordellhärvan”/”Geijer-affären” är som att försöka rensa i ett getingbo av sjuttitalsgubbar. ALLA är på något vis inblandade, åtminstone utpekade: justitieminister Lennart Geijer, Fälldin, Sträng, diverse riksdagsmän och -kvinnor, kungens kompisar, Expressen-journalister, teveprogramledare, gallerister, kända gangstrar, polischefer, höga jurister, landshövdingar (utpekade kunder), Hans Holmér, Ebbe Carlsson, Palme (mörkläggare och bortsopare), Guillou, GW Persson, Peter Bratt, Staffan Heimerson, Per Wendel (avslöjare och grävare), Silbersky (bordellmammans advokat), Per Gahrton, Jörn Svensson (riksdagsmän som propsade på en sanningskommission) och t.o.m. Totte Wallin (vårdare på det hem där en av dom minderåriga flickorna var omhändertagen).

Det är en härva med rötter tillbaka till IB-skandalen 73 och trådar framåt till Ebbe-affären 88, en historia med ingredienser som pedofili (ett par av flickorna var under 15, vilket redan på sjuttitalet betraktades som olagligt och -smakligt) och säkerhetspolitik (svenska ministrar delade horor med polska spioner), en rättsröta med effekter in i populärkulturen (jag hävdar att Geijer-affären är den direkta orsaken till att ALLA svenska kriminalhistorier under åttiotalet slutar med att snutarna konstaterar ”men dom stora bovarna får vi aldrig fast”).

Den bisarra historien sträcker sig över flera år och tar ett otal vändningar. Sett från nu är dom festligaste/mest upprörande passagerna följande:

1) Fälldin, som nyvorden statsminister, fick en fråga från en riksdagskvinna som ville ha alla kort på borden gällande (dom polisiärt underbyggda) ryktena om riksdagsmäns spring hos horor. Fälldins berömda kommentar:

Jag kunde på rak arm konstatera en direkt lögn. Jag fann nämligen att mitt eget namn var uppgivet bland de uppgiva kunderna.

Och eftersom Fälldin sa att han var oskyldig så var han det. Där var diskussionen så att säja uttömd. Att gatflickorna påstod annat gjorde inte att man behövde titta närmare på fallet. Fälldin hade ju själv sagt att han inte hade gjort det! Och eftersom han inte hade gjort det så kunde ju heller ingen annan ha gjort det.

Det är ju normalt inte så argumentation fungerar – ”det är så här därför att jag säjer att det är så här!” – men så fullkomlig var alltså maktens arrogans.

2) Peter Bratt på DN var den som offrades. Han var lite för ivrig att publicera diverse uppgifter, och Palme kunde därför dra igång en dementiapparat där han egentligen bara högg på några pyttiga sakfel i Bratts påståenden – Palme hade inte fått en PM från polischefen 1969 utan 1970 etc – men lyckades få Bratt att framstå som mytoman.

DN fick stora skälvan, bad om ursäkt och kompenserade Geijer med ett stipendium för grävande journalistik (med Geijers f.d. närmste man Ebbe Carlsson i fondens ledning).

Och på en presskonferens fick Palme visa upp sin erkända retoriska konst när han kallade grävande journalister – med hälsning till Bratt – ”skabbiga råttor med gula betar och (konstpaus) nakna svansar”.

3) Thage G. Peterson – en av Palmes närmsta män – försöker i sin memoarbok Resan mot Mars få det till att han och Palme ville tysta ner hela saken för att skydda – Fälldin.

Betänk att hela bordellskandalen exploderar strax innan valet 76 – det som Palme kom att förlora och Fälldin att vinna – och att sex gubbar, misstänkta för att gå till samma horor som polska spioner, står på en lista Peterson och Palme fått från polisen.

Betänk sen att fem av dom sex gubbarna tillhör socialdemokratin.

Fråga sen er själva om det verkligen var Fälldins skinn som Thage G så storsint ville skydda.

Fotnot: jag har ingen aning om vem som låg med vem och betalade hur mycket. Sexköp var inte olagligt på sjuttoitalet (Geijer ville för övrigt luckra upp även lagarna om koppleri och pedofili). Dom enda slutsatser jag vågar dra är att trängda maktmänniskor inte alltid handlar vackert.

Rubiner för svin del 8: dumheter då och nu.

Av Kalle Lind

den 2008-08-12

i blogg

Jag har ägnat en massa plats i cyberrymen åt citat från boken Inget är som drogen (Allan Rubin, 1982) främst för att jag tycker den är rolig. Felslut + okunnighet + semireligiös övertygelse = humor.

Det är en 26 år gammal bok som försvinnande få har nån relation till idag. Jag nappade den ur min morfars bokhylla i den ålder då jag lyssnade på ”Die Mauer” dagligen och ville suga ut all tänkbar info om de artister som just då räddade mej från att behöva umgås med folk.

Ni kan vara lugna: jag flinade redan då åt Rubin och lät mej inte skrämmas. Jag gjorde mina fullt normala cannabiserfarenheter i en fullt normal folkhögskolekontext ändå. Rubin lyckades inte sätta klorna i mej.

Men Rubin är inte bara en pajas – han är också en representant för en puritanism som präglat hela sjuttitalistgenerationen och fått en jävla massa människor omkring en att motreagera i empatilös nyliberalism och andra tomma protester mot nåt som trots allt var välmenande i sin gränslösa enfald.

Jag är övertygad om att föreningar som Föreningen Artister Mot Narkotika (med Lasse Berghagen och Owe Thörnqvist som ordförande) och Hem & skola och dessutom diverse socialnämnder tog Rubins osammanhängande dravel på allvar. För att de ville ta det på allvar. För att de inte förstod varför deras egna ungar ville hänga Gene Simmons tunga på pojkrumsväggen, för att de inte var med på attraktionskraften i allt som flirtar med det farliga.

Kom det då en arkitekt och hävdade att a) ungdomar lär sej att droga av ”popartisten Crass” och b) ungdomar lyssnar på ”popartisten Crass” för att de är drogskadade, så travade dessa föräldrar så klart hem till tonåringarna för att rensa ut Crass-skivorna.

Gissningsvis hittade de inga plattor med just ”popartisten Crass”, eftersom det som bekant var ett band, men på kuppen plockade de väl bort skivor med Marley, Lennon och omslag med flygande människor.

Och det är ju i så fall osympatiskt. Och troligen kontraproduktivt.

Rubin återgick inte heller till sitt ritbord efter att Inget är som drogen utkom 1982. Han har gett ut böckerna Hasch – himmel eller helvete (1986) och Trippen – om droger som korskopplar hjärnan (2005), den sista på initiativ av Föräldraföreningen Mot Narkotika.

I Trippen har Rubin uppdaterat världsbilden: nu är även Reclaim the streets och veganer uppfyllda av en ”kosmisk övertygelse”, givetvis framkallad av psykedeliska droger.

Tillfrågad om det lämpliga i att låta en (underförstått) osammanhängande arkitekt med hemmasnickrad världsbild uttala sej oemotsagd, svarar Lena Larsson på FMN 2005:

Allan Rubin är inte vilken person som helst, han har tidigare skrivit två böcker i ämnet.

Fortfarande kan man också hyra Allan Rubin som föredragshållare. Med sedvanligt överlastad rubrik – ”Först hasch, rejv och psykedelisk svamp – sedan new age och nyhinduism” – ger föredraget insikter som den vanliga debatten missar:

Uppläggning [sic!]
I en bildsvit ger Allan Rubin en annorlunda och angelägen presentation som starkt berör. Genom att visa på drogkonsekvenser som konventionell droginformation inte tar upp förtydligar han drogernas förbisedda roll bakom överraskande beteendeförändringar i dagens ungdomskultur. Han ger oss samtidigt möjlighet att tolka signaler och – att agera innan det är för sent.

Han beskriver hur trancedans och psykedeliska droger i alla tider nyttjats bland mystiker och exotiska heliga män som sökt andlig inspiration – och här redovisas hur dessa andligt upphetsande metoder kan väcka en djup andlig vilsenhet när de nu testas av våra unga – i partysammanhang.

1998 ställde han på Nationalmuseum ut affischer och skivomslag han samlat på sej, med sedvanliga halsbrytande kopplingar mellan gamla häxmålningar och hårdrock. Några år dessförinnan skrek han sej hes om det ockulta materialet i rollspel typ Kult.

I tjugosex år har han hållit på att samla tygmärken, poptidningar och klotterbilder. Hela tiden låst vid samma ur luften gripna tankegång: att drogen är orsaken och att uttrycket är drogskadat och att drogskadad kultur per definition är osanitär.

Jag säjer som Peter Wahlbeck brukade säga om Jan Guillou:

Tänk att kunna så jävla mycket och fatta så jävla lite.

Rubiner för svin del 7: Pupillmysteriet.

Av Kalle Lind

den 2008-08-11

i blogg

Jag gissar att ni alla ser kopplingen mellan Röda Brigaden-aktivisten Giovanni Senzani och porträttet från Echnatons Egypten? Inte? Titta på ögonen! Samma ”avskärmade övre del av ögat” som ger ”det skrämmande fanatiskt inåtvända uttrycket”.

I kapitlet ”Drogen runt omkring oss…” redogör arkitekten Allan Rubin delvis hur han gått tillväga när han gjort sina felkopplingar, alla manifesterade i den magsyrespäckade publikationen ”Inget är som drogen” från 1982.

Rubin refererar till en amerikansk bok där narkotikasnutar och potheads påstår sej känna igen andra ”marijuanamissbrukare” på förstorade pupiller. Författaren till boken, Gabriel Nahas, avfärdar dock detta då en professor i Michigan hävdar att pupillerna tvärtom drar ihop sej.

Eftersom Rubin är av samma rättshaveristiska skrot och korn som folk som instinktivt tror att miljöhot och passiv rökning är en socialdemokratisk konspiration, vill han inte tro på denne professor i Michigan. (Jag personligen har ingen aning om vilket och kan inte förstå vad informationen ska användas till.)

Rubins tes är att missbrukare, snutar och – först och främst – såna som ritar klädkammare och gästtoaletter är de som är bäst lämpade att dra slutsatser. (Det är de kanske också. Ibland. Särskilt när det gäller att a) skilja afghan från nepal, b) avgöra om en pundare ska köras till arresten eller bara ha spö på stället, och c) bestämma bästa platsen att sätta en spotlight.)

Allan Rubin får en hint om att han själv har rätt och att Michigan-professorn har fel när han – åter igen – träder in i en skivbutik. Han har haschtentaklerna ute och vet att det kan ”finnas kunder som var intresserade av såväl det ena som det andra”. Han noterar att biträdet – ”en litet loj 20-åring” – ser ”litet avskärmad ut”:

En flicka, som hunnit före fram till disken, sträckte fram den skiva hon skulle betala, samtidigt som jag studerade expediten. Då hände något överraskande. När han tog kontakt med flickan, krympte hans pupiller märkbart. Men så fort han var färdig med sin kund, förstorades de igen!

Utropstecknet är alltså Allans, inte mitt. Jag tycker inte alls att detta är en så världsomvälvande händelse att den behöver utropas.

Men Allan har fått en uppenbarelse. Tillsammans med den ständigt uppdykande Eva – som jag gissar är hans hårt prövade hustru – går han runt i skivbutiken och noterar att ”flera av ungdomarna hade precis som expediten betydligt större pupiller än Eva”:

Det här var värt att kolla vidare. Kunde ungdomarnas ögon vara påverkade av eftereffekter av tidigare rökning?

På väg hem får Allan ”en impuls”. Han sliter med sej Eva in på ett postkontor och ber henne granska hans pupiller:

Genom att undvika att fixera blicken lyckades jag med viss ansträngning ”flyta bort”, sjunka in i mig själv, och Eva såg direkt att mina pupiller växte. Och när jag sedan återvände med blicken, krympte pupillerna igen.

Det tycktes vara så att pupillerna växte när man skärmade av yttervärlden. Expediten bakom disken måste ha varit just så avskärmad som han såg ut. [—] Först när det var nödvändigt jobbade han sig upp till ytan igen. Kan det vara så en cannabisskadad har det?

Allan kan inte släppa den uppenbarelse han fått, att haschrökare eventuellt får större pupiller. Han frågar ut ”ögonläkare i bekantskapskretsen”, där ingen känner till – eller orkar bry sej – om sagda samband. En optiker ger dock Allan några fjädrar han kan bygga en hönsfarm av:

Enligt honom kunde missbruk ge ökad glansighet, rödsprängda ögonvitor – och förstorade pupiller.

Han menade också att den växande marknaden för solglasögon till en del var en konsekvens av denna drogframkallande vidgning av pupillerna. [—] Han höll med om att detta skulle kunna förklara varför man så ofta ser popmusiker i solglasögon, även i mulet väder.

Tidigare hade jag trott att detta bara var för att de inte ville bli igenkända, för att de skulle kunna ha ett privatliv. Men även okända popmusiker i småband uppträder ju med samma attribut. Kanske är det inte bara för att efterlikna sina mer framgångsrika förebilder!

Allan och Eva fortsätter nu att granska pupiller på ett femtital människor omkring sej – och rönen är tydligen skrämmande:

Bland personer i 30-40-årsåldern visade så gott som alla som rökt hasch större pupiller än de som aldrig prövat. Detta gällde även när testpersonen inte rökt på en längre tid (i något fall inte på 4 år).

Tyvärr har Allan inte tid att fortsätta sina ”ögonstudier” – han har fullt upp med andra tokerier – men han skickar med oss ett påstående som jag spontant inte riktigt kan hålla med om:

Nog vore det motiverat att gå vidare på denna punkt. Finns det ett samband mellan cannabiseffekt och pupillstorlek är det viktigt att utreda det.

Rubiner för svin del 5: vingar, änglar, kräldjur, demoner, sex och våld.

Av Kalle Lind

den 2008-08-07

i blogg

Arkitekten Allan Rubin (född 1935) skrev 1982 en bok om nåt som påstås vara ”drogkultur”. Boken heter alltså Inget är som drogen och har för säkerhets skull underrubriken Hasch, anarki, kaos hotar oss alla OCH överrubriken HASCH. Den handlar om hasch.

Fast mest handlar den om Allan Rubin och hans oförmåga att förstå kulturella intryck och hans arrogans mot helhetsbilder. I kapitlet ”Vingar och änglar; kräldjur och demoner; sex och våld i drogens spår” är han för ett ögonblick en smula ödmjuk:

Samtal med ungdomar har fått mig att förstå att det jag kallar för popmusik i själva verket är en rad olika musikformer. Man talar om pop, rock, hård-rock, funk, dub – och andra. Jag har inte haft tillfälle att lära känna skillnaderna och kallar därför hela den ungdomliga musikkulturen – litet oegentligt – för popmusik.

Denna grundläggande okunskap hindrar dock inte arkitekten från att – utifrån ett besök i en skivaffär – dra ett otal slutsatser:

Redan i fönstret fann vi skivomslag visande flygande människor svävande i kosmos – men det var bara början. [—]

Här fanns t ex omslag med artister med underliga ansiktsuttryck. Först nu förstod jag. Slappa ansikten, inåtvända blickar och stora pupiller – detta var utan tvivel drogade ansiktsuttryck. Här kunde kunderna förstå att artisten var en samfundsbroder – och budskapet vad man sökte.

En del av dessa bilder hade dessutom getts ett förstärkt droguttryck genom att man arbetat med fotografiska förvrängningar och förskjutningar. Ambitionen var uppenbarligen att ge associationer till psykedeliska berusningsupplevelser – ännu ett försäljningsknep för att locka sin kundkrets. [—]

Här fanns alla de välkända missbrukarna: Bob Marley, David Bowie, John Lennon, Jimi Hendrix, Rod Stewart, Nina Hagen… listan kan bli lång. Nog ser det ut att vara ett plus i kanten om man själv är missbrukare när man vill nå pop-publiken. [—]

Till detta kom att påtagligt många bilder – och även texter till låtar – skildrade flygupplevelser i olika former. [—] Allt från svävande människor i rymden, som enligt texten är ”Higher than high”, till fåglar, raketer, vampyrliknande varelser, människor maskerade som fladdermöss och fladdermöss som människor. Till alla dessa bilder kommer alla de som skildrar rymd och kosmos. [—]

Här fanns religionsmystik med reinkarnationsmotiv och med orientaliska inslag. Andra bilder visade släktskap med den västerländska religiös-mystiska konsten. [—]

Här fanns samma kräldjur, vampyrer, ormar och benrangel – alla de klassiska dödsmotiven från den religiösa konsten. [—]

De var många gånger rena orgier i groteskeri och död. Knivar, köttslamsor, sterila landskap, undergångsstämningar, aggressiva uttryck och människor sminkade till demoner… [—] I många fall var bilderna så motbjudande, att det var svårt att förstå att de kunde locka till köp. Men dödsinriktade kunder tycks lockas av dödens budskap.

Allan Rubin – som i egenskap av arkitekt säkert vet mycket om murade stommar och vattenburen golvvärme – kallar detta ”drogkulturens alster, producerade av drogskadade med avsikt att nå drogskadade”. Och i paranoikerns världsbild står förstås Etablissemanget i kulissen:

Så berättar en tjugoåring (för vem får vi aldrig veta, min anm.), som sedan flera år kämpar för att bli fri från sitt beroende, hur vissa låtar av detta slag väcker ett sug efter drogen. De återupplivar ”dofter” från tidigare drogupplevelser som lockar till upprepning. Drogartisternas alster fungerar därmed som aptitretare för drogskadade och kan leda till ökat missbruk.

Dessa drogstimulerande alster sprids genom de stora etablerade skivbolagen – och de bejakas av recensenter i våra dagstidningar. Hur i hela världen tror någon att ungdomarna ska ta socialstyrelsens kampanjer mot drogen på allvar när samtidigt etablissemanget opåtalat kan sprida drogkulturen och dess budskap?

Men det tar inte slut där. Det finns tydligen också förråande filmer där ”inget groteskeri” längre är ”grovt nog”:

Och än mer skrämmande ter sig denna utveckling när man får klart för sig att de cannabisskadade inte söker sig till dessa alster enbart för att få tidigare drogskador stimulerade, för att njuta av vålds- eller sexporr i enlighet med den hjärnhalva drogen framhävt.

Flera amerikaner har berättat att missbrukare även förbereder sådana ”porrhögtider” genom att röka före föreställningen (konsert eller film) eller under själva seansen som vid Springsteenkonserten i Köpenhamn. Speciellt gällde detta våldsfilmerna. På detta sätt blev brutaliteten extra njutbar.

Bland den vålds- och sexporr som påstås vara extra njutbar finns filmer av – Rainer Werner Fassbinder. Det är alltså inte ens lågbudgeterad sleazeunderground Rubin syftar på; även en av Europas mest hyllade filmförnyare får huvudet avklippt i den rubinska inkvisitionen:

Fassbinder har mycket riktigt figurerat i pressen i samband med narkotikaåtal. Kan detta vara en bekräftelse på att drogprodukter apellerar till drogskadade?

Och så reser Rubin tonläget från hysterisk till over the top när han plötsligt hakar upp sej på att Aftonbladet framhävt ”popmusikern” Ulf Lundell ”som något av en ungdomsidol” (vilket låter som ett tämligen objektivt konstaterande från 1982).

Som bevis för det olämpliga i detta citerar Rubin en recension av Lundells turnébok Det är långt mellan lycka och leda. DN-kritikern Leif Nylén är uppenbart negativ till Lundells romantiserande av det vilda turnélivet och skriver i en passus:

Att det vänds upp och ned på en och annan möbel, att det dricks åtskilligt, att något gram kokain passerar i periferin behöver man inte direkt moralisera över…

Rubin kommenterar:

Här lyfter arbetarrörelsens tidning (alltså AB, som kallat Lundell ”något av en ungdomsidol”, min anm.) fram drogmusiker som idoler för ungdomen. Har smittan spritt sig till redaktionen? Och hur är det med Dagens Nyheter! ”Inte mycket att moralisera över” kokainmissbruk! Läser Dagens Nyheters ledning sin egen tidning?

Rubiner för svin del 4: arkitektens samfunderingar.

Av Kalle Lind

den 2008-08-06

i blogg

Tidigt åttital går husritaren Allan Rubin runt i Stockholm och räknar ut hur hasch fungerar. Det gör han genom att titta på klotter och gå i skivaffärer. Ibland pratar han också med ”haschmissbrukare” omkring honom, men är då mycket noga med att bara höra det han vill höra. Resultatet av denna forskning (eller motsvarande) blir boken ”Inget är som drogen” (med underrubriken ”Hasch, anarki, kaos hotar oss alla” och överrubriken ”HASCH”).

I kapitlet ”De haschrökande psykologerna vår tids häxmästare?” leder han i bevis att det finns ett haschsamfund där olika haschbrukare håller varann om ryggen. ”Samfund” och ”samfundets bröder” är begrepp som han tydligt försöker trumma in i läsarna (jfr begreppen ”den judiska världskonspirationen”, ”böglobbyn” och ”marsmänniskorna”).

Rubin har noterat hemma hos intellektuella haschbrukare att dom ofta har Castanedas förvisso flummiga Samtalen med Don Juan i bokhyllan. Efter att ha bläddrat fram ett stycke i boken där trollkarlen don Juan pratar om hur djävulsört ger en känsla av att man flyger, står mönstret klart för Rubin (om än inte för någon annan).

Med stöd i detta påhittade resonemang av en fiktiv figur i ett skönlitterärt stycke, konstaterar Rubin: ”Den som själv gjort en flygtur i den inre rymden kommer att ha förståelse för andras flygövningar”. Han riktar en skrämmande fråga till läsaren:

Vad kommer detta att innebära när allt fler – och bland dem psykologer och socialarbetare – kommer att betrakta flygning som ett naturligt beteende?

Det visar sig att Rubin ”har mött flera hjälpsökande föräldrar som blivit totalt förvirrade av det bemötande de fått av psykologer och psykiatriker som de kontaktat i sin oro för barnens beteendeförändringar i samband med missbruk”.

Rubin radar upp ett gäng påståenden som han inte riktigt källhänvisar till:

Man (läs: de haschrökande psykologerna) har med stor auktoritet förklarat såväl missbruket som beteendeförändringarna som följd av problem i uppväxt eller aktuell situation. Ansvarig psykiater vid ”Behandlingsgrupp” i Stockholms stads regi har manat oroade föräldrar att inte vara ”så fixerade vid haschet”.

Detta är tydligen fel. Arkitekt-Allan vet att en tonårings förändrade beteendemönster, trotsighet och nihilism inte kommer ur den sociala kontexten. Arkitekt-Allan vet att haschet är orsaken.

Det är mycket man får lära sig på KTH.

Fortfarande utan att riktigt förklara var han träffat på dem, hänvisar han till ”nio psykologer, alla omkring 35-årsåldern” varav ”sex uppgivit att de själva rökt hasch”:

Alla tillhör denna ”mjuka”, lediga kategori, där ingen skulle uppfattas speciellt avvikande om de hamnat i en hippiefestival, i vare sig förhållningssätt eller klädedräkt. Flera av dem har betonat att hasch inte är farligt, att de känner många som röker och att detta dessutom är personer de värderar högt.

Dessa har i flera fall (dvs. mellan tre och fem fall, min anm.) beskrivits som speciellt underbara och varma, och kollegor som rökt har betecknats som speciellt duktiga yrkesmän.
Som ytterligare bevis anförs dessa psykologers skepsis mot den rabiate och kontroversielle cannabismotståndaren Nils Bejerot (också känd för 1954 års överhettade bok ”Serier, våld, samhälle”, där han slog fast att serier är ”ett väsentligt mentalhygieniskt och kulturellt problem som angår oss alla” – man kan kalla Bejerot sin tids Allan Rubin):

Jag tror att dessa psykologers inställning till hasch och till Bejerot mindre är baserad på vetenskaplig grund än på deras egen relation till drogen. För den som gjort utflykter i det undermedvetna – flugit – blir det uppenbarligen viktigt att hävda rätten till denna utflykt i sitt inre.

Och här blir det riktigt knäppt. För er som inte hänger med i tankehoppen:

a) Rubin refererar till några psykologer han tydligen känner till som har rökt hasch och dessutom värdesätter kollegor som också någon gång rökt hasch,
b) Rubin konstaterar frankt att psykologernas respekt för varann enkom bygger på att dom rökt hasch,
c) Rubin är fixerad vid ”flygning” (han lägger också fram teorin att flugsvamp – som ju är hallucinogen – egentligen heter ”flygsvamp”).

Nu ställer Rubin helt ifrån ingenstans frågan: ”Man kan undra om det är psykologi eller häxkonst dessa drogliberala familjeterapeter utövar”. Det står det en naturligtvis fritt att undra, men svaret är ju väldigt enkelt: psykologi.

Men utan vidare förklaringar trollar nu Rubin fram ett uppslagsverk – och det återkommer till förbannelse i den här boken – och slår däri upp dom båda orden ”häxkonst” och ”bolmört” (och jag lovar, jag hoppar inte över några stycken i texten här!).

Han noterar då att ”häxa” ursprungligen betyder ”gärdsgårdsryttarinna” och att ”en del av de för häxeri anklagade” pratade om mystiska, eventuellt drogbaserade syner. Om bolmört kan han läsa att inmundigande kan ge ”känsla av flykt genom luften”. Från sitt ritbord rapporterar nu Rubin:

Dagens gärdsgårdsryttare beskriver sina upplevelser litet försiktigare. De har gärna bagatelliserat sina upplevelser under ruset. Någon påpekade att drogen kunde framkalla ångest – andra att de enbart kände sig lite euforiska.

Eufori betyder enligt uppslagsboken förhöjt stämningsläge, upprymdhet. Upprymd! Uppe i rymden! Kan man komma närmare en beskrivning av att ha flugit utan att säga att man tagit en tur på häxans kvast?

Ja, det kan man förstås, och hursomhelst vet jag inte riktigt vad Rubin härmed bevisat. Fattar jag honom rätt så ÄR haschliberala psykologer häxor som använder hasch på samma vis som kloka gummor förr använde bolmört. Är det det han vill ha sagt? Att psykologer som någon gång har rökt haschisch per definition är trollpackor? Eller? Vem är det egentligen som är flummig här?

Slutklämmen på detta redan beklämmande resonemang:

Nog är det ett minimikrav att de som yrkesmässigt ska behandla drogmissbrukare själva kompromisslöst tar avstånd från drogen. Detta gäller dock inte i Sverige idag. Behöver du hjälp med eget eller en anförvants missbruk – förvissa dig noga om att du inte vänt dig till någon av samfundets bröder.