Etikett: malmö

Sjuttio-sex.

den 2013-10-03

I förra numret av gatutidningen Faktum (Göteborg-Skåne) har jag signerat en artikel med utgångspunkt i sjuttiotalets många sex- och porrklubbar. Den är rätt spännande om man har ett aldrig så litet intresse för nuppandets historia. Publiceras här i originalskick.

1971 hade Malmö 265 000 invånare och sjutton porrbutiker, främst vid Möllevången (idag kulturmedelklassområde), gamla Väster (idag kulturövremedelklassområde) och Lugnet (sedermera rivet, idag totalt anonymt). Somliga var koncentrerade på försäljning av tidningar och smalfilm, andra erbjöd samlag på scen.

Vissa namn försökte associera till det sofistikerade: Pigalle, Arabia Sex Night Club, Röda Rubinen (syftande på den norska skandalboken Sången om den röda rubinen av Agnar Mykle). Andra namn känns mindre inspirerade, även om man förstås slapp att fundera på vad Pornografispecialisten sysslade med. Och hur gänget som drev Plym-Piraten tänkte när de namngav sitt ställe står för evigt skrivet i stjärnorna.

Mariah Larsson är filmvetare och har kartlagt Malmös sexklubbar och porrbiografer 1971–76. Utifrån småannonserna i Kvällsposten, som på den tiden fyllde en daglig tidningssida, har hon ringat in hur utbudet såg ut. Forskningsarbetet har hon bedrivit inom ämnet sexologi. På filmvetenskapen tyckte en del forskarkollegor att ämnet var något suspekt. Sexologerna var mer luttrade.

Vi knallar runt i de alltmer gentrifierade Möllankvarteren och försöker föreställa oss hur trappuppgångar, som nu hyser barnfamiljer och mediemedelklass, en gång skyltade med ”avancerad sexstrip”.

– Tvärtemot vad många föreställer sig så är det offentliga rummet mindre sexualiserat idag än på sjuttiotalet. Nu finns betydligt mindre porr i butikerna, och aldrig i barnhöjd. Filmuthyrningsställena har inte längre någon vuxenavdelning. Det beror delvis på att porren flyttat in i datorerna, men också på att kvinnor och barn tar plats på ett annat sätt idag och kräver att inte bli kränkta.

Även om många skulle skriva under på att det är en positiv utveckling, så är det ändå lockande att försöka förstå varför det en gång såg ut som det gjorde. Varför blomstrade sexinrättningarna just på sjuttiotalet? Var behovet och efterfrågan större då? Troligen inte. Vår liderlighet har varit tämligen konstant sen hedenhös.

Det börjar på sextiotalet, då en våg av sexualliberalism går genom västvärlden som en del av tidens allmänna ifrågasättande.

P-pillret släpps på marknaden 1964.

Liberala studentföreningar arrangerar ”abortcharter” till Polen där abort ännu är legalt (Sverige fick fri abort först 1975, Polen förbjöd abort på nytt 1993).

Respekterade regissörer som Ingmar Bergman (Jungfrukällan 1960, Tystnaden 1963), Mai Zetterling (Älskande par 1963, Nattlek 1966) och Vilgot Sjöman (491 1963, Jag är nyfiken – gul 1967, Jag är nyfiken – blå 1968) gör filmer som triggar riksdagen att se över sina regler för sexskildringar på film.

Personer som även senare skulle låta tala om sig – Leif Silbersky, Per Gahrton – debatterade för upphävandet av vad de såg som en moraliserande lagstiftning.

I februari 1971 försvinner 11§ i brottsbalkens 16 kapitel, den som förbjuder ”sårande av tukt och sedlighet”. Pornografin blir i princip fri, proppen dras ut och marknaden svämmar över av allsköns nakenaktiviteter. I chica kretsar ses porr som anti-borgerligt och normbrytande. I extrema fall pratar man om ”den goda porren” som ska ”frigöra människan”.

– Jag har hört om studentskivor där man visade porr på 8mm-film på duk för att visa hur okonventionella man var.

Ett av Malmös mer spektakulära ställen, Elsie och Hasse på Amiralsgatan, byggde sin image på lika delar tillkämpad frigjordhet och påstådd elegans. Värdparet Elsie och Hasse förekom själva i annonserna utan en tråd på kroppen, och ryktet säger att Elsie ibland intog också skyltfönstret i bara mässingen, med kännbara följder för stadstrafiken. I deras annonser hittar vi begrepp som ”sober miljö” och ”handplockade artister” för ”quinna och man”. Atmosfären av världsvana och förfining får sig en törn när man inser att alkoholrättigheterna stannade vid folköl.

– En annan förutsättning för att porrbutikerna kunde blomstra, och just runt Möllan, Väster och Lugnet, är att där fanns gott om rivningskåkar. Det innebar låga hyror.

Sjuttiotalet är ”totalsaneringens” tid i Sverige. Stora delar av landets innerstäder jämnas med marken och ger plats för monstruösa betongkvarter och en infrastruktur anpassad till bilar. Innan rivningarna tar fart låter fastighetsägarna husen förfalla, med påföljd att porrentreprenörer, narkomaner och kulturarbetare kan ta centrum i besittning.

I Stockholm drabbas främst Klara, de gamla tidningskvarteren i centrum. Klara Norra Kyrkogata blir i folkmun ”Klara Porra”.

I Göteborg är det de rivningshotade Hagakvarteren som blir porrcentrum. Frikyrkokapellet på Haga Nygata stöps om till stripteaseklubb, innan kvarteren till slut renoveras och Göteborgs Gosskör flyttar in i samma lokal.

Det dröjer inte många år innan sexualliberalismen möter motstånd hos en feminism som anser att pornografi sker på mannens villkor och till kvinnans nackdel. Från sjuttiotalets andra halva är det i hög grad kvinnorörelsen som lobbar för inskränkningar för pornografiindustrin, med de utsatta kvinnornas bästa för ögonen. 1982 förbjuds liveshower, som betraktas som en grogrund till prostitution.

Och nu då? 2013 är klimatet relativt tillåtande mot sex men relativt kritiskt till pornografi. Porr har blivit synonymt med en onaturlig värld där aktörerna rakar sig, svälter sig och fyller sig med plast för att behaga. Därför lyfter nu somliga fram sjuttiotalet som en sund och närmast oskuldsfull tid för porren. Ser Mariah Larsson skäl att romantisera?

– Man pratar om att kvinnorna i sjuttiotalsporren hade naturliga kroppar och könshår – och så var det väl. Men det var också hårdföra entreprenörer bakom sexklubbarna, som många gånger rörde sig i en laglig gråzon. Och det är ju inget att romantisera.

Eftersom sjuttiotalet garanterat aldrig kommer att återuppstå så är det riskfritt, men också rätt meningslöst, att vare sig romantisera eller avfärda det. Däremot kan man gott låta sig fascineras av tidens många motsägelser. Att något på en och samma gång kan framstå som så naivt och så cyniskt. Att något som vill vara så flärdfullt kan kännas så solkigt. Och att en tid som ligger så nära vår kan kännas så avlägsen.

Om begreppen ”viktigt” och ”på tiden”.

Av Kalle Lind

den 2010-01-07

i blogg

Jag fick en bok i julklapp. Rättelse: jag fick jättemånga böcker i julklapp. Folk gillar att köpa julklappar till mig eftersom de vet att jag blir hysteriskt glad över muggiga femkronorsböcker från tredjeklassloppisar.

Nåväl – det är alltså en specifik bok jag hängt upp mej på här. Den heter Mitt Bullen och är skriven av Kristina ”Gagga” Kamnert. För er som inte genast skriker ”åååh! Just det! Gamla fina Bullen!” eller ”ååh! Just det! Gamla fina Gagga!”: Bullen är en krog i Malmö, Gagga är en skådis som hängde mycket på den krogen när hon var ung.

Boken handlar alltså om fyrtiotalister som en gång suttit och supit på ett kreativt sätt (varav vissa nu sitter och super på ett mer tragiskt sätt). Krogen det hela handlar om finns kvar, den heter officiellt Två krögare och en gång när en vän till mig var där hade Sällskapet Ölhäfvarna årsmöte. Det innefattade bland annat besök av strippor.

På sjuttitalet var det naturligtvis annorlunda. Då smeds det planer på teatersällskap och ockupationer, då spelade Per Eggers ständigt på krogens gitarr, då spelade Jacques Werup vansinnesjazz på klarinetten, då åt Mikael Wiehe ensam på eftermiddagen och behövde inte betala för att de var så glada att ha en gäst, då planerade Eva Remaeus och Michael Segerström för ockupationen av Victoria-teatern (= Malmöproggens svar på Gärdetfestivalen – Den Stora Symbolhändelsen).

Det var säkert trevligt. Det är bitvis ganska intressant att läsa om också, åtminstone om man som jag samlar på fakta av typen ”en gång bodde Ola Ström, Johannes Brost och Göran Skyttes bror i ett kollektiv utanför Ystad”.

Men intressant är en sak, viktigt är nåt annat. Kristina Kamnert skriver som om detta är Viktigt. Inte bara viktigt för henne, inte bara viktigt för Per Eggers, utan Viktigt. Hon intervjuar Göran Skyttes bror (han heter Håkan och var Hoola Bandoolas ljudtekniker) och han understryker att det är ”på tiden” att nån skriver just den här boken.

Är det det? Är det på tiden? Är det viktigt att folk berättar för oss att Claire Wikholm bodde i kollektiv på Lugnet på sjuttiotalet? Är det inte bara … självklart?

”Viktigt” är naturligtvis ett relativt begrepp. Medelålders män avfärdar gärna en viss typ av diskussioner – ofta såna som inte handlar om medelålders män – som oviktiga.

Viktigt är subjektivt. Trummisen i Hardcore Superstar sa en gång i Fråga Olle att det var ”viktigt” med ansiktssprut i porrullar. Det håller jag inte nödvändigtvis med om. Jag tycker för min del att det är viktigare att vi utrotar fattigdomen.

Och att fler människor blir upplysta om Yngve Gamlins storhet, förstås.

Det är åter igen fyrtiotalisternas historia som berättas. Det vi gjorde då var Unikt och hade aldrig gjorts innan och de som kommer efter oss är lite sämre eftersom de inte gör samma sak, och gör de samma sak så är de bara lata epigoner.

Jag beställde för några veckor sen en gammal SVT-debatt om fyrtitalisterna. Programmet hette Ärligt talat och gick 1984. Det var f.ö. där Expressen-journalisten Maria Hörnfeldt myntade begreppet ”jätteproppen Orvar”.

Debatten var bedrövlig på sitt sätt, men belysande på annat. Vilka debatterade? Jo, bland annat en man som heter Jan Guillou och en annan man som heter Göran Skytte. Och tro det eller ej, men bägge menade på att fyrtitalisterna var bäst, detta (bl.a.) eftersom de var i 35-45-årsåldern och därmed lagom erfarna och lagom vitala.

Lustigt nog tycker Jan Guillou och Göran Skytte fortfarande att de är bäst, trots att vitaliteten rimligen sjunkit i takt med rödvinet respektive frälsningen.

(Det fanns andra skäl att fyrtiotalisterna var bäst, menade Jan Guillou. Bland annat för att så många fyrtiotalister drogs till journalistyrket. Hade Guillou varit född på trettio- eller femtiotalet hade han, enligt sej själv, fått hanka sig fram som ”juridikprofessor eller FN-ambassadör”.)

Ja, jag tycker att det är intressant att krogen Bullen instiftade ett stipendium till de högsta kredittagarna. Jag tycker det är ännu mer intressant att pristagarna blev Per Eggers och Rolf Lassgård. Men det är ju jag. För mig är ju allt oviktigt viktigt.

Begåvade människor jag känner del 10: Anders & Måns.

Av Kalle Lind

den 2009-12-15

i blogg

På måndagen var det Galapremiär med Kändismingel (vilket aldrig blir särskilt kändistätt i Malmö, särskilt inte nu sen de låst in Timbuktu i en glasbur i Göteborg). Anders & Måns visade sin kommande Curb your enthusiasm/Extras/danska Klovn-aktiga serie Succéduon. Jag fick intrycket att den var rolig; vår niomånaders hörde till minoriteten som inte tyckte det varför jag mest fick hänga i foajén.

Det jag såg var festligt, späckat med in-jokes och cameos av Özz Nûjen, Erik och Mackan, Janne Westerlund och Lena Frisk. Ankan Johansson framstod i serien som både arrogant och självgod, medan Måns bäst beskrevs som ”beige” respektive ”grå”.

I inledningstalet var Ankan ovanligt nervös och fladdrig vid åtanken att svenska folket ska blanda ihop hans teve-persona med den milde konflikträdde Verklighets-Anders.

En människa som aldrig reflekterat över vad humor är och hur den görs kan säkert tycka det i så fall är konstigt att man alls ger folk möjligheten att blanda ihop Anders och ”Anders”. Ingen har ju tvingat skojaren Anders att göra en serie där han heter Anders och är skojare. Tvärtom, karljäveln har ju skrivit sina egna repliker och står t.o.m. som regissör.

I Robins – med Robins Paulsson – berättade Måns att han i en annan sekvens springer naken på stadens gator. Det var naturligtvis inget han var bekväm med att göra, men har man själv skrivit scenanvisningen ”Måns springer naken” har man bara att gilla läget och trä en tubsocka över kådden.

Jag som känner Måns en smula, och bland annat har skrivit en teveserie och två böcker ihop, vet att Måns inte riktigt är typen som spontant svidar av sig när andan faller på.

Vad det handlar om här – och detta är en av de främsta orsakerna till att jag högaktar de rackarna – är att Skämtet alltid kommer i första hand. Kräver Skämtet att man offrar sig så är det inget att be för. Då får man hänga med strutsar eller hänga uppåner och hänge sig.

Anders & Måns drar normalt gränsen där Skämtet kräver att man offrar någon annan. Detta gör dem, enligt somliga, till lite finare komiker än andra. Det håller jag inte med om. Var och en söker sig fram till ämnen som passar ens komiska ideal. Anders & Måns har hittat gurkor och gräddbullshattar och skabbiga hundar – andra av oss hittar gubbar ur nöjessverige eller riksdagspolitiken. Fortfarande handlar arbetet och strävandet om Skämtet.

Och i den estetik och de skämtideal jag själv mejslat fram under åren har att lägga sej själv i potten blivit en hörnsten. Oavsett vad man skojar om måste man själv offra nåt på kuppen – sin kredd, sin heder, sitt goda rykte, sina innersta hemligheter – för att samspelet mellan skojare, publik och Skämt ska bli hundraprocentigt.

Det har Anders och Måns alltid gjort. Med Succéduon gissar jag att de gjort det mer än någonsin.

Man äter även med ögat.

Av Kalle Lind

den 2009-10-15

i blogg

Ett av mina bästa lunchställen hade tidigare som sin slogan ”för den hungrige”. Det har de tagit bort nu, men menyn är densamma: flottstekt fett med späckpanerat ister. Vill man kan man få en skål tran att dippa i.

Så då sitter man där, i en spricka i en vägg i ett område som är deprimerande även för att ligga i Malmö, och spjälkar sitt slagg. Och för att även få andlig spis kan man njuta av den … originella konsten som spikats upp på vävtapeten.

Inte mindre än nio minnestallrikar från olika derbyn på Jägersro!

Så här ser en tallrik ut i närbild. Jag vet, mobilen fångade inte riktigt upp alla nyanserna, men det ska ni nog egentligen tacka mej för.

När man njutit färdigt av tallrikarna kan man istället låta blicken försjunka i den här målningen. Den föreställer … ja, den föreställer helt enkelt en kock som lagar nåt slags inälvsmat och en transsexuell servitris, bägge svävande i en Chagall-inspirerad rymd. Inget konstigt med det.

Kanske har jag sett fulare tavla, men det har jag i så fall förträngt.

Begåvade människor jag känner del 8: Kim W Andersson.

Av Kalle Lind

den 2009-05-08

i blogg

Love hurts är det första seriealbum jag köpt som består av skräckromantiska tecknade noveller. Jag har aldrig varit mycket för det gotiska. Jag tycker The Cure är bättre när jag slipper se Robert Smith och jag kan inte se den exakta skillnaden mellan Coppolas Dracula-filmatisering och Liberaces Las Vegas-konserter.

Men jag gillar det här. Kanske är det för att jag råkar vara bekant med upphovsmannen och har ett hum om hur mycket humor och självdistans som finns med i häxbrygden. Kanske är det för att jag kan se det med egna ögon.

Love hurts är ett postmodernistiskt fyrverkeri av skräpkulturella referenser, såna som Tarantino och Johan Wanloo och Pidde Andersson äter till mellanmål, ett genrejumpande mellan spaghettiwestern och collegefilm och slavisk saga och Stephen King.

En journalist heter Molly Ringwald efter den gamla John Hughes-favoriten, en rysk skridskoåkare heter Bulgakov efter Margaritas mästare och en story laborerar med den erotiska spänningen mellan Batman och Catwoman. Och över hela anrättningen ligger ett tjockt lager av Japankitsch och Freddy Kreuger och, hoppas jag, Rolf Gohs Mystiska 2:an.

Kim W dök för första gången upp i mitt liv via Liv Strömquist. Hon delade ateljé med Kim W men skulle också arbeta en period med oss på Hej domstol! Hon berättade att hennes ateljékamrat gillade vårt program och ville ha våra autografer.

Istället för att reagera som ödmjuka människor och bli glada över att det nånstans fanns någon som inte hatade oss, började vi – läs: jag – häckla en vuxen karl som samlade på autografer.

Liv, som inte alltid är finkänslighetens ridderska, gick tillbaka till ateljén och berättade för Kim W att vi tyckte han var töntig. Han skrev ett långt argt mejl tillbaka som jag vill minnas var roligt.

Så här i efterhand minns jag inte om han nånsin fick våra autografer. Kanske ville han inte ha dem längre.

Och på den vägen är det. Min och Kim W:s bekantskap har vilat på lika delar beundran och sund skepsis. När jag för några månader sen frågade om han ville hjälpa mig att flytta, tackade han nej med motiveringen att jag ju aldrig skulle hjälpa honom.

Han har dykit upp då och då, i det som varit min periferi men hans mittpunkt (alternativt tvärtom) i den brokiga lågavlönade mångsysslande människogrop som är Malmös kulturvärld.

Han har varit konstant underhållande, en sån där som kompenserar nåt slags brist (på längd? på uppmärksamhet? på framgång?) med att alltid slita åt sig sista ordet. Ingen publik har varit tacksammare än jag.

Nu har han dessvärre tagit sig till huvudstaden för att vara en brödsmula i en ankdamm istället för att, som här, åtminstone vara en anka. Jag gissar att vi ses på Bokmässan. Jag gissar att han kommer att säga nåt oförskämt till mig. Jag gissar att jag kommer att bli glad.

Fram till dess plockar jag fram tonårstjejen inom mig, svart mascara och några rakblad och läser Love hurts några gånger till.

Begåvade människor jag känner del 5: Sanna Persson-Halapi.

Av Kalle Lind

den 2008-11-17

i blogg

I Öresundsregionens pop-och-tramskulturkretsar är vi alla rörande överens: Sanna Persson-Halapi är ett geni. Det tycker Hipp Hipp!-gubbarna som gett henne spelyta som den baltiska köpefrun Jolanta. Det tycker Anders & Måns som gjort krogshow med henne. Det tycker regissörsduon Johannes Stjärne Nilsson och Ola Simonsson som gett henne ledande roller i sina filmer. Det tycker Mikael Wiehe som krogshowat och Jan Troell som castat.

Och det tycker jag och mina medförfattare till Hej rymden! som bad henne att vara med för att visa hur man gör.

Sanna Persson-Halapi är en av landets största karaktärskomiker. Hon borde ha en stående inbjudan till Morgonsoffan, Lilla landet lagom, Fredag hela veckan och alla dom andra program som försiktigt försöker skapa alternativ till den förhärskande ståuppkomiken. Hennes figurer är – liksom Mia&Klaras eller Henrik Dorsins – Människor. Inte krumelurer eller karikatyrer, utan människor med fulla spektra och hela lagret av lager.

På fredagen ser jag henne spela cabaret i den gamla franskinspirerade larsforsellska andan – såna föreställningar där man kan blanda tokigheter med eftertänksamheter utan att nån känner sej obekväm – med ytterligare en av Sydsveriges begåvningar: ståuppoeten, singer/songwritern och scenpersonligheten Emil Jensen.

Det är en fröjd att titta på och jag blir djupt avundsjuk. Avundsjuk på Jensen som vågar säja politiska korrektheter utan att ta skydd bak ironier, vara vänlig utan att bli förnumstig och världsförbättrare utan att bli en lillgammal mellanstadieelev. Avundsjuk på Persson-Halapi för hennes exakthet i porträtten av datortekstanter, new age-polskor och rättframma malmökärringar som heter Irene.

Mest rörd och berörd blir jag när hon lägger maskerna åt sidan – rent bokstavligt – och ser oss i ögonen när hon berättar om sitt behov av masker. Utan masker och röster och konstiga kläder att gömma sej bakom finns plötsligt risken att någon inte skrattar. Och om dom skrattar finns risken att dom skrattar åt och inte med.

Skönast alltså att göra sej ful, göra sej konstig, göra sej till. Blottar man sej kommer panikångesten.

Det är modigt att över huvud taget ställa sej på en scen och försöka vara rolig. Jag gör det själv bara i sammanhang där en majoritet av publiken är mina vänner, bekanta eller låntagare. Det är ännu modigare att göra det om man egentligen inte vågar. Och det är enormt modigt att ställa sej upp och erkänna att man just nu, i ögonblicket, gör nåt som man inte vågar göra.

Det är som att hålla ett föredrag om kroppsspråk; man kan sätta sina tics på att alla blir extra vaksamma på just det man pratar om.

Sen ligger det så klart en extra ironi i att jag för min del, som känner att det är ohyggligt mycket skönare att vara Kalle Lind offentligt än nån hittepå-figur, tycker det är löjligt modigt redan att ställa sej upp och påstå sej vara nån man inte är.

För vad man faktiskt då påstår sej vara är Skådespelare. Vilket är ett långt ambitiösare statement än att påstå sej vara Festlig Lirare.

Allt om min buskis.

Av Kalle Lind

den 2008-01-29

i blogg

Medelklassmänniskor med nåt slags syn på sej själva som smakfantaster svänger sej gärna med begreppet ”buskis”. ”Buskis” behöver man aldrig förklara. ”Buskis” är sånt som vulgära människor utan intresse för Viktiga Ting gillar. ”Buskis” är nåt dåligt och dialektalt med vulgära hänsyftningar på fortplantning och tarmtömning.

Inte som när Norén låter Micke Nykvist ligga och skrika ”pissfitta” på en parkbänk. Inte som Börje Ahlstedts tokflatus i Fanny & Alexander.

Aristofanes löskukar är ju trots allt antikhistoria (kulturpoäng: 150). Börje Ahlstedts brakskitar skriver vi en avhandling om (kulturpoäng: 257). Stefan & Krister (kulturpoäng: minus 100 000 miljoner) är paria om de så skulle recitera Katarina Frostenson (kulturpoäng: såinihelvete) och få låga publiksiffror (kulturpoäng: en hel del).

Min barndoms buskis var Albert & Herbert, Fleksnes, NP Möller och Poppe på Fredriksdal. Allt slentrianföraktat. Somt har med tiden fått nåt slags förmildrande skimmer av tidsdokument, men överlag är hållningen att det är en Sämre Sorts Kultur För En Sämre Sorts Människor (läs arbetarklass).

När jag sitter och ser om NP Möller på DVD är det som slår mej mest Sorgen. Nils Ahlroth – revystjärna (kulturpoäng: 0) från Höör (kulturpoäng: minus 100)- spelar en änkeman som ägnar sin tid åt att sopa gården och käfta lite med Skogan i speceributiken.

Allt är placerat i de kvarter runt Möllevången i Malmö där jag själv bor, men på tevebilderna från sjuttitalet är det kliniskt rent från falafel, telefonkort och parabolantenner. Det enda som är sej likt är den stora stolta statyn Arbetets ära, där ett gäng arbetande män (stöttade av sina inte riktigt lika arbetande kvinnor) lyfter ett stenblock mot himlen. Den ser lika ironiskt malplacerad ut då som nu.

Temat i NP Möller är inte brakskitar eller tossiga peruker. Det är Ensamhet. NP Möller pratar med sin hund, minns sina sorglösa år på sjön, går på diskotek med grannfrun utan att höra vad hon säjer och träffar den alkoholiserade gamle MFF-stjärnan Danskdödaren (Jan Malmsjö) som på den patetiskes vis älter en tjugo år gammal landslagsmatch.

På ett vis är jag inte förvånad. Jacques Werup var något otippat en av författarna, och som alla andra män med förkärlek för Österlen, KVINNAN och högt hår (kulturpoäng: Lena Endre) är han ingen muntergök.

Men det är faktiskt påtagligt hur ledsamt det är. Människorna är trasiga och hjälplösa och famlar fåfängt efter varann mot dom gråaste av fonder: Malmö och sjuttitalet.

Temat i både Fleksnes fataliteter och Albert & Herbert är föräldraskap. Både Marve Fleksnes och Tomas von Brömssens Herbert sitter fast i halvincestuösa relationer där mamman passar upp och pappan tvingar kvar och ger dåligt samvete. Fleksnes håller sin kuschade mamma på mattan, Albert håller sin son kopplad i en skrothandel som passerat sin tid redan på sjuttitalet.

Mitt starkaste minne från Albert & Herbert är det avsnitt där Herbert till slut tvingar in sin pappa på ålderdomshem. Slutscenen i avsnittet – och säsongen – visar Albert, liggande på sin säng, stirrande upp i taket, rullande tummar i fingerlösa vantar. Det är ohyggligt vemodigt, särskilt som vi vet att Herbert inte kommer att gå vidare i livet, snärjd vid sin pappa av uselt samvete. Jag vill minnas att bilden på Albert låg kvar hur länge som helst och rev en i veka livet med sin obarmhärtighet.

Man kan tycka att det är grått, ödsligt och långsamt. Sjuttitalets Möllan och Haga eller alla tiders Oslo var inga Las Vegas. Skrothandlare och portvakter har aldrig varit sexiga. Marve Fleksnes konstiga hatt är inte haute couture.

Men det är tammefan dramatik som hanterar dom stora mänskliga frågorna, svårigheten i att finnas till, problemen i att finna sej en plats i tillvaron. Och som sådan förtjänar den att tas på samma allvar som alla högstämda rövpinnade jävlar som står och stänker saliv över den sublima publiken på Drrrramaaaaten och berättar för dem vilka ruttna pissfittor de är.

Skånepartiets närradio.

Av Kalle Lind

den 2008-01-21

i blogg

Jag var och besiktigade bilen (gick i princip igenom, så när som på åtta akuta och skitdyra saker som måste åtgärdas omedelbart) och hade det blandade nöjet att få in Skånepartiets närradio när jag satt och inväntade min tur.

Skånepartiet är vad man kallar ett missnöjesparti (dvs ett litet oetablerat parti som är missnöjda med samhället, till skillnad från större etablerade partier som tycker samhället är perfekt och inte vill ändra nånting).

Med sin grundare, entreprenören och virrpannan Carl P Herslow, var de pionjärer inom närradiosändningar, som de började med redan i slutet av sjuttitalet.

Under de första åren var de fria medierna i princip CP Herslows enda fråga, som han drev med den sinnessjukes monomana envishet. Efter hand insåg han att gemene man skiter rätt frankt i den frågan, och utvidgade därför sitt partiprogram till att också gälla fri sprit och strypt invandring. Då kom han in i Malmös kommunfullmäktige.

Vad jag satt och lyssnade på idag var en typisk sändning från Skånepartiet. En av världens äldsta och tråkigaste gubbar ledde ett slags telefonväkteri, där olika människor han uppenbarligen kände och som inte hade nåt annat för sej en måndagseftermiddag, ringde in och höll med gubben i allt han tyckte.

Samtalen växlade eklektiskt mellan tidskriften Manas ifrågasatta kulturstöd (Skånepartiet var emot stöd eftersom de hört att Mana är ”antisemistisk”), terrorceller i Spanien (där de satt på info som CIA säkert betalt stora pengar för), valet i Österrike (som de var oproportionerligt intresserade av med tanke på att de inte hade några som helst siffror tillgängliga), Malmös badhus (där problemet är invandringen, som skapar gängbildningar och som dessutom ska ha tolk) och så en obehaglig personfixering vid kommunstyrelsens ordförande, Ilmar Reepalu, som de gjorde personligen ansvarig för att vi snart har ett muslimskt styre i Sverige.

Hur känner då dessa sjuk- och ålderspensionärer till allt? Ja, källorna redovisades noggrant: kulturtidskriften Punkt.SE. Jag anar att de även lyckats läsa in en del mellan raderna.

Med tanke på Skånepartiets långa historia av radiosändningar var det ett påtagligt otajt program. Programledaren avbröt sej hela tiden för att svara i telefon men bara en av fem gånger hade han nån på tråden varför han satt och sa ”hallå?” i evinnerlighet. En besvärande muntorrhet tog sej uttryck i smackanden som skar i diskanten. Det hann gå ett världskrig mellan påan och låten (under stunden jag lyssnade spelades bl.a. Karl Gerhards ”Våren i Skåne”, dansbandet Dannys och nån ovanligt otäck dragspelsdänga).

Och detta må väl vara hänt. Det stora problemet är kanske inte att sändningarna låter som knäckebröd, och det är ju kul att di gamla har nåt att göra mellan ankmatandet och Go´kväll.

Problemet är så klart att de är dumma i huvet och närmast verkar stolta över det.

Jag fascineras av en typ av människor som tycker sej ha lösningen på alla världens problem (då ska tilläggas att 90% av världens problem verkar vara den höga muslimska populationen i Malmö och att lösningen är deportation). Vilket påstående programledaren än ställdes inför hade Skånepartiet svaret i sitt partiprogram.

Den globala uppvärmningen, visste den här gubben att berätta med den auktoritet som är de enfaldiga förunnat, är inte så mycket en fråga om utsläpp som om överbefolkning. Den enda lösningen på överbefolkningen är – blev jag lite överraskande upplyst om – ett världsparlament. Och det har Skånepartiet haft i sitt partiprogram sen 1995 – men det har massmedierna helt ignorerat!

Det är klart att man blir bekymrad när man hör att pressen helt förbiser att ett gäng halvdementa sydsvenskar vill bygga upp en världsomspännande regering för att minska befolkningen. När man sitter och lyssnar kommer man dessutom på helt andra sätt att, nu på en gång, minska befolkningen med åtminstone en programledare och några inringande dårfinkar.

Ja, och sen hann de också förklara att det var bättre att palestinierna sökte sej till de omkringliggande arabländerna istället för att envisas med att jobba och gå i skola i det land de bor i.

Denna mentala sprutdiarré hade jag alltså inställd på bilradion när bilprovningens kontrollant tog över ratten. Jag var för långsam i tanken och hann inte stänga av, och sen stod svadan och läckte ut genom den öppna bildörren medan han undersökte mitt underrede. Samtidigt som han körde en penna genom min sönderrostade dragkrok hörde jag Laila i Oxie förklara att Sverige inte kommer att bli anfallet av muslimer eftersom det är här ”dom” sitter och planerar sina dåd.

Jag hoppas innerligt att det var mitt val av radiokanal som fick honom att underkänna bilen.