Stig Claesson, Slas, var på nåt vis det tacksammaste av alla otacksamma intervjuoffer. Han vägrade konsekvent att bli intervjuad, och när han väl satte sej framför en kamera eller en journalist så var han så avig och associativ att resultatet gärna blev en orgie i ofrivillig komik.
I min favoritfilm – Tom Ahlands dokumentär om Cornelis – skymtar Slas förbi i några sekunder, men lyckas genom sin vägran att följa en rak linje i resonemanget sätta guldkant på en guldtallrik.
– Han var svår. En svår människa. Antingen tyckte han om en eller tyckte han inte om en. Han hade inga mellankänslor. Och jag är inte så förtjust i trubadurer.
– Vad tyckte du om Cornelis då?
– Som trubadur menar du? Som diktare tyckte jag om honom. Jag har inget emot trubadurer, men det är det gamla talesättet: sätter de väl igång så slutar de ju aldrig.
Läs det gärna en gång till. Det hänger inte ihop. Intervjuaren frågar ingenting om trubadurer, det är Slas själv som hela tiden kommer in på fenomenet.
En intervju i ETC från 1992 bekräftar att Slas gärna svarar på en annan fråga än den som ställts. Intervjuaren kämpar med ett intervjuoffer som är tvärt och motvalls och svarar ”jag vill inte ha några jävla bullar” när han blir bjuden på kanelbullar och, ombedd att berätta om sina resor, fräser: ”Jag har ju inte gjort annat än berättat om den där skiten. Du får läsa de där jävla böckerna”.
Enda gången Slas blir igångtriggad är när intervjuaren frågar om alkohol. Då vill Slas å andra sidan inte släppa ämnet under hela återstoden av intervjun:
– Jo mig kan du fråga. Jag är definitivt alkoholist. När vi var unga var vi fulla jämt. Men du… hur gammal är du egentligen?
– 22 år.
– Ja men då går det ju bra att vara full och skriva samtidigt. Eller hur?
– Jo.
– Just det. Men vänta tjugo år till. Sen går det inte längre. Men du verkar förresten inte vara alkoholist på samma sätt som vi var.
– Nej det har jag aldrig…
– …när man kommit upp i en viss ålder går det inte att jobba aspackad. Lasse Forssell den jäveln påstår att han aldrig skrivit en rad när han varit full. Ren lögn. Lasse kan konsten att skriva aspackad.
Och sen återkommer Slas gång på gång till Forssells tydligen helt horribla utsaga och understryker med tjocka streck hur mycket Forssell tutat i sej under arbetet. Och när han ändå är igång, pratar han om hur mycket William Faulkner (”en jääevel på att dricka!”), Ulf Lundell (”han hade två flaskor rödvin med sig som han slog i sig med en jävla fart”) och – lite otippat – Torgny Lindgren (”super så in-i-helvete”) hällt i sej genom åren.
Och engagerad av ämnet kommer han in på hur fula kvinnor blir när de super:
Dom börjar med vitt vin, sen blir det gin, och sen vet du själv… det går åt helvete. Dom blir fula som fan.
Över huvud taget kan man säja att fylla är det ämne som engagerar Slas mest. Försöker intervjuaren fråga om nåt annat blir svaren väldigt inexakta:
– Några ord om kvinnliga författare?
– Det finns många. En helvetes många bra.
– Som t.ex?
– …nja… jag kommer inte på någon. Det finns en italienska som är jävligt duktig. Men jag kommer inte på namnet.
Allra knäppast blir stämningen när Slas börjar prata om hur jävla trevligt det är på Söder, fast att det inte är så trevligt längre som det var förr, och apropå det kommer in på ännu fler kollegor:
Det är ingen idé att vara stöddig här inte. På Östermalm bor ju alla jävla … titta på Per Wästberg t.ex. Den fegaste jävla östermalmare som finns för helvete. Han skriver om Afrika vet du, men han är så in-i-helvete rädd för negrer. Vi var i Kairo tillsammans en gång, Per och jag, och han vågade sig aldrig ut på gatan. Så rädd var han.
Så nu vet vi det. Även Lars Gyllensten är för övrigt ”en sån där överlärd jävla östermalmare”. Och Bildt som statsminister avfärdar han med ”killar som gått Östra Real vet du, har jag ingen större känsla för”. Och så avslutar han hela intervjun med ytterligare en fullkomligt osammnhängande tirad:
Det fanns en påve som hette Johannes. Han sa att det finns tre saker som bryter ner en man; kvinnor, sprit och jordbruksarbete. Hur rätt hade han inte? Fortsätter du att supa, så slår spriten hårdare. Det blir alltid hårdare. Men du skall ha roligt så länge du kan.
Man mer än anar att det finns empiri bakom de orden.
För min del är det omöjligt att inte älska karln, även om jag kanske inte velat ha honom som pappa. Över huvud taget tror jag det är den roligaste intervju jag läst, undantaget en med raggarkungen Eddie Meduza i en gammal Slitz (som jag hittade!!!!) I den kommer intervjuaren hem till Eddie mitt på dagen och råkar då väcka honom. Eddie tittar frågande på honom tills han förklarat att de bokat tid för intervju. Eddie sveper då igen dörren i ansiktet på intervjuaren med orden:
Vänta här, jag ska bara tvätta rövhålet.
