Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: män som heter stig Sida 1 av 2

Hasseextra 5: intervju med Rådström!

Med den sinnessjukes monomana envishet fortfar jag mitt rotande bland de tusentals mobilbilder jag tog på de tiotusentals dokument jag sprang på under researcharbetet med den här biografin. Nedan finner vi ett lätt rörande stycke, låt vara perifer, svensk kulturhistoria.

Den tolvårige intervjuaren Niklas är son till skriftställaren, radiomannen och femtiotalsförfattaren Pär. Pär skrev tonvis med texter fram till sin 38-årsdag, då han lämnade jordelivet. Han hängde med Slas och Beppe och Lasse Forssell, for som en skottspole världen runt, uppbar till och från lön från Radiotjänst och var aktivt bidragande till att en jovialisk lundensare med erfarenhet från spex och studenttidningar fick anställning på Radiotjänst 1956.

Lundensaren hette Hans Folke Alfredson och kom till Stockholm för att stanna. Pär Rådström hann han inte samarbeta särskilt mycket med, men han förekommer i en filmad Svenska Ord-sketch: ”Toots and Poots”. Monica Zetterlund hade gjort Hasseåtage uppmärksamma på att Rådström och den belgiske jazzfantomen Toots Thielemans, som vistades i Sverige i sextiotalets början och lirade med Svenska Ord i revyn Hålligång (1963), var påfallande lika. Alltså ifördes de halmhatt och ukulele och fästes på film.

Niklas hann nog inte se särskilt mycket av sin far, men blev med tiden själv författare och dramatiker och allmän kulturell mångsysslare. Han var regiassistent på Hasse Alfredsons största stund som filmregissör, Den enfaldige mördaren (1982), staterar som sig själv i en sekvens från ett förlagsmöte i 1985 års Falsk som vatten (där för övrigt Tage Danielsson gör sitt sista uppdykande i en långfilm), och bildade några år senare den litterära herrklubben Åtta glas ihop med samme Alfredson. Där ingick också Slas, Stig Claesson, fordom hans pappas bästa kompis, med tiden istället hans egen.

Om vänskapen med far och son Rådström har Slas skrivit i en av sina bästa romaner: Om vänskap funnes (1981). Även Niklas har kärleksfullt beskrivit sin relation med pappas bästis i boken Stig. (2011).

Alldeles uppenbart hade redan den unge Niklas ett behov av att förstå var han kom ifrån och var hans för tidigt avlidne far hade sitt hem. Med Kamratpostens hjälp fick han redan som tolvåring en inblick i den värld som varit Pärs. Det är, som sagt, lite rörande.

Hasseextra 4: Sveriges roligaste karl!

1965 utlyser Aftonbladet läsaromröstningen Sveriges roligaste karl. Och nej, ”karl” var inte könsneutralt. Och nej, det utlystes ingen parallell tävling om Sveriges roligaste fruntimmer. Humor ansågs troligen vara en manlig angelägenhet. Detta kan man bli heligt vredgad över och rasa besinningslöst över så här femtiofem år senare, eller så kan man låta bli.

De fem man hade att välja på var skådespelaren och revystjärnan Stig Järrel, revykungen och musikparodikern Povel Ramel, novellisten Fritiof Nilsson Piraten, samt de båda direktörerna för det relativt färska Aktiebolaget Svenska Ord. Valet var delikat.

Flest röster fick den ena Svenska Ord-direktören, föremålet för den här biografin. 1965 var året efter Svenska Ords megarevysuccé Gula Hund och dito megafilmsuccé Svenska Bilder, två år efter megarevysuccén Hålligång och tre år efter magerevygenombrottet Gröna Hund. På radio snurrade dagliga Lindemän och veckoliga bullentiner från Mosebacke Monarki, teve visade så mycket Hasse och Tage som tablån räckte till, i skivbutikerna fanns ep- och lp-skivor med samlade revynummer. I pajpen fanns Att angöra en brygga och Blommig falukorv. Ingen blev direkt förvånad när Hasse Alfredson vann.

Tage fick kommentera valet av vinnare – han som ”i sina bästa stunder” kan vara ”tämligen smålustig” – i samma tidning.

Det är en rolig text. Idag skulle vi nog använda ordet ”roast”. Den är förstås kärleksfull, men också infam. De Radiotjänstincidenter som nämns är hämtade från verkligheten och innebar nog åtminstone smärre trauman för hans vapenbroder: den där biffen råkade han eventuellt sno från den omvittnat koleriske Allan Schulman redan sin första dag på Radiotjänst, vilket fick honom att seriöst fundera på om han hamnat rätt i tillvaron; buset mot radiokuratorn Lis Asklund gjorde att Asklund undvek honom i korridorerna lång tid efteråt.

Jag hade gärna citerat den här texten rakt av i Hassebiografin, men tro mig – där finns gott om citat som där är.

Vad som nog aldrig blev en Bullshit.

Okej, jag har läst ett par gamla böcker igen. De här är alldeles vansinnigt obsoleta. Jag har en känsla av att de inte ens var aktuella när de var aktuella.

Pseudonymen Ingela Bulls gav 1983 ut den satiriska detektivromanen Lik förbannat, Palme med undertiteln ”Ett brott för regeringen”. 1985 kom uppföljaren med den inte alls lika inspirerade titeln Osis, Palme. Därefter kom det inga fler Palmesatirer från Ingela Bulls. Vi kan bara gissa varför och ha våra aningar.

Ingela Bulls är alldeles uppenbart inspirerad av Bo Balderson, som skördade enorma framgångar med lätt insändargnällig sossesatir med pusselputtriga deckarintriger i en serie romaner som oftast innehåller ordet ”statsrådet” (1968–1990). Inte bara är miljöerna desamma, dvs. kanslihus och riksdagshus och maktkorridorer, inte bara är tonen densamma, dvs. en något avmätt tillbakalutad gud-vad-dumma-de-där-politikerna-är-attityd – även pseudonymgreppet är detsamma.

Från dag ett tävlade journalister och människor som ville hänga med om att försöka knäcka vem som var författaren bakom pseudonymen Bo Balderson. Det hette att det måste vara någon med inblick. Det hette att det måste vara någon med örat in i maktens annaler. I vanlig ordning gissade man främst bland redan etablerade satiriker och journalister, som om de inte hade fullt upp med sin egen karriär och som om de inte redan visat sig narcissistiska nog att vilja skylta med sina namn.

Läser man Bo Balderson idag så slås man nästan främst av hur urbota lite han verkar veta om den faktiska dagligtillvaron i ett departement. Åtminstone jag har aldrig hittat någon endaste pyttepassage med information som inte vilken morgontidningsläsare som helst har tillgång till. De osannolika intrigerna kretsar främst kring en mångmiljonär som på ett absurt sätt har blivit statsråd och som gång på gång gör bort sig när han inte läser innantill ur partiboken. För säkerhets skull är berättaren statsrådets svåger adjunkten, som av förklarliga skäl inte har annan insidesinfo än den hans virriga svåger ger honom.

Men eftersom vi alltid vill att det ska vara någon vi känner till så började folk genast skrika ”Sven Delblanc!” ”Tage Danielsson!” ”Ebbe Carlsson!” ”Olle Adolphson!” – på samma vis som ryktet envist vill fastslå att det är Mikael och Thomas Wiehe som döljer sig bakom Philemon Arthur & the Dung eller som folk fortsatte att ana att Ted Gärdestad låg bakom Palmemordet trots att han hade alibi.

När förlaget Askelin & Hägglund 1983 lanserade Ingela Bulls så försökte de snurra igång rykteskarusellen redan i baksidestexten:

Vem är Ingela Bulls? Det vet bara hon själv och Leif Silbersky – hennes advokat. Vem skriver en så insiktsfull och frän satir i Sverige idag? Vi har frågat ministrar, politiska orakel och ”kanslihussakkunniga” som gissat åt olika håll. Det enda de är överens om är att så säkert gehör för tonfall och stämningar har bara den som rör sig obehindrat i maktens korridorer.

Jag vet inte det, jag. Jag kan inte se att Ingela Bulls vet mer om svenska sosseministrar än Bo Balderson – eller vem som helst som vid tiden hade tillgång till Ekot och Dagens Nyheter.

Ministrarna i regeringen Palme ser ungefär ut som hos de samtida Helt Apropå: författaren har plockat ett medialt genomlyst karaktärsdrag hos dem och blåst upp det till karikatyrdimensioner. Finansminister Kjell-Olof Feldt snusar och dricker whisky och understryker att han är den viktigaste ministern; industriminister Roine Carlsson kan inte säga något utan att hänvisa till sin tid som ordförande för Pappers; hans biträdande minister Birgitta Dahl undrar varför hennes make Enn Kokk inte har publicerat tillräckligt många bilder av henne i sin tidning Aktuellt i Politiken; utrikesminister Lennart Bodström somnar på alla möten och har stor överläpp; LO:s Stig Malm vägrar att göra intervjuer om han inte får mittuppslaget.

I förbifarten kastas ungefär lika välavvägda slängar mot den frejdige moderatledaren Ulf Adelsohn som sitter och kastar ur sig diverse affischidéer (”Heja tuffe Uffe!”, ”Posta med Gösta!”) och använder stockholmsuttryck som ”smaskig myra i shorts” som ”dinglar med påkarna”. RFSU:s Hans Nestius dyker upp och vill ha statsbidrag för en antiporrbok som naturligtvis måste innehålla en del porr för att visa hur förkastlig den är. PG Gyllenhammar och Anders Wall spelar poker och gnabbar om vem som egentligen äger Volvo mest. Alf Svensson är salvelsefullt manisk och erbjuder sig att hjälpa sossarna ur en kris genom att beklä varje statsrådspost med KDS:are:

Det står klart och tydligt i Skriften, att somt föll på hälleberget och gav ingen skörd men somt föll i god jord och gav trefalt och fyrfalt tillbaka. Det är en agrikulturell information av stor betydelse och vi följer Skriftens ord och begär jordbruksposten.

Störst energi lägger Ingela Bulls på att teckna Palme, den motsägelsefulla maktmänniskan med dokumenterat ointresse för ekonomi och flärd och lika dokumenterat intresse för storpolitik och revolutioner. Han får göra bort sig i en samling utdragna scener bland vanligt folk – representerade av åldringar och bönder – och bli eld och lågor över att en sydamerikansk revolutionär ska besöka Sverige. Han är arg på Fälldin som han inte förstår och lika arg på Adelsohn som han förstår. Bitvis är karakteristiken nog så träffande, även om historien så klart kom att ge en bitter eftersmak åt alla Palmekarikatyrer.

Den som vill veta något om svensk politik under det tidiga åttiotalet har kanske inte så mycket att hämta hos Ingela Bulls. Den som vill veta något om hur svensk politik uppfattades av en sosseskeptiker under det tidiga åttiotalet kan hämta desto mer. Då får man å andra sidan dras med lite för pratiga ordmassor och helt ointressanta deckarintriger. Så mitt förslag är nästan att låta bli att läsa dem. De var rätt svåra att få tag i också så gör er inte mödan.

Ska vi hem till dej eller hem till mej eller var och en till sitt? (1973)

Magnus Uggla hade en Svensktoppshit med ”Ska vi gå hem till dej eller hem till mej eller var och en hem till sitt?” 1987. Det var en cover på en Lasse Tennander-låt från debutplattan Lars Vegas 1974. Ugglas version var förfärlig, men ingen missunnar Tennander Stimstålarna.

Tennanders låttitel var i sin tur en blinkning till Lasse Hallströms tevefilm Ska vi hem till dej eller hem till mej eller var och en till sitt? från året innan. Den förebådade i sin stil och sin tematik Hallströms debutlångfilm, mästerverket En kille och en tjej (1975). Båda filmerna kretsar kring relationer på ett realistiskt, improviserat, charmigt och okonstlat vis. En kille och en tjej tar ett bredare grepp – Brasse Brännström träffar Mariann Rudberg på krogen och filmen följer deras vingliga färd till bröllopet – medan Ska vi hem … utspelas under en och samma krogkväll med diverse efterspel.

På sjuttiotalet var Lasse Hallström och Janne Halldoff i princip ensamma i Sverige om att göra vardagskomedi – realistiska filmer utan politiska eller konstnärliga ambitioner. Deras filmer är därför inte bara tillgängliga och begripliga idag, de är också sevärda som tidsdokument. Hallström visar till exempel upp tre högst representativa sjuttiotalshem:

Göran Stangertz på bortamatch hos Lena Lindgren. Han föreslår, fullt begripligt, att de ska flytta lite närmare varann.

Göran Stangertz på bortamatch hos Lena Lindgren. Han föreslår, fullt begripligt, att de ska flytta lite närmare varann.

Marvin Yxners (mest känd som Teliapappan) ungkarslya. Kuktavlan på väggen tar han ner när han fått ragg. Notera Jägersro-spelet som han tydligen roar sig med ibland.

Marvin Yxners (Teliapappan) ungkarslya. Kuktavlan på väggen tar han ner när han fått ragg. Notera Jägersro-spelet som han tydligen roar sig med ibland.

Stig Engström (H:son-Larsson i Göta kanal) och Anita Ekström, det enda av de tre raggen som funkar. Trots att det aldrig blir nåt ligga av,

Stig Engström (H:son-Larsson i Göta kanal) och Anita Ekström, det enda av de tre raggen som funkar. Trots att det aldrig blir nåt ligga av,

Manuset rymdes troligen på ett A4. Tre snubbar går på krogen och träffar tre damer. Punkt. Replikerna förutsätter jag improviserades fram. De ser överlag rätt torftiga ut i skrift:

Göran Stangertz på krogen: Jaså du jobbar på Televerket du, det är ju jävligt intressant! Det måste va intressant att jobba på ett sånt ställe med så mycket kommunikationer och kontakter och det va … Jag är faktiskt jävligt intresserad av det …

Göran Stangertz på krogen: Har du förresten läst den där McLuhan?
Lena Lindgren: Nej.
Göran Stangertz: Nej, inte jag heller.

Claire Wikholm på krogen: Just nu går jag mest runt och pejlar in saker … Försöker liksom bara kolla in läget … försöker leva … Det blir så platt va om man försöker ringa in det med ett par ord va … förstår du?
Marvin Yxner: Mmmm …

Göran Stangertz i sängen: Gick det för dig, du?
Lena Lindgren: Ja. (Tystnad) Nästan.

Stangertz vid avklädning: Vilka är det där? Lindgren i sängen alldeles bredvid: Mina föräldrar.

Stangertz vid avklädning: Vilka är det där?
Lindgren i sängen alldeles bredvid: Mina föräldrar.

Talade, mumlade, sluddrade, stammade är replikerna däremot både trovärdiga och fulla av undertext.

Som säkert framstår är jag väldigt förtjust i Ska vi hem … Jag imponeras av hur Hallström vägrar att gå till överdrift, karikera eller infoga några vilda farselement. Komiken ligger i små detaljer: pysljudet som hörs när Marvin Yxner med stor möda blåst upp en luftmadrass, Lena Lindgrens min när hon ser att Stangertz har badbyxor under brallorna, Marvin Yxners fåfänga försök i att hänga med i Claire Wikholms redogörelse för hur tibetanska munkar tuggar gasbinda för att rensa tarmarna, Stangertz hopplösa försök att lätta upp stämningen med en sockertång:
ska vi stangertz skojar

Jag vill hävda att detta är sjuttiotal när det är som bäst: chosefritt, krusidullfritt, naket.
ska vi stangertz knullar

Filmen finns så klart i Öppet arkiv. Orkar man inte se alla femtio minuterna bör man i alla fall titta fram tills att Janne Forssell är med som påstridig krograggare (han återkom i ungefär samma roll i En kille och en tjej och utgör även den filmens höjdpunkt). Jag ger er ett smakprov på dialogen:

Tjej: Jag har ju redan talat om att jag vill ju inte dansa med dej!
Forssell: Det är bara dina låsningar!

Återigen: det ser torftigare ut i skrift.

Vi måste prata om Den frusna leoparden.

Efter att ha gått som katt kring svalt snömos har jag nu sett om Den frusna leoparden. En långfilm som fick multum med förhandsskriverier inför premiären 1986 och drog 3 044 personer till biograferna.

Intresset berodde på huvudrollsinnehavaren: Joakim Thåström. Och vid hans sida i filmen, liksom i Imperiet, fanns Christian Falk (och just i den här scenen också Liz Lemons kollega Pete som äter ur en vask).
blogg den frusna 1
Många hoppades att Thåströms magnetiska scenutstrålning skulle gå att transponera till vita duken. I efterhand delade de nog Jurgen Schildts syrliga uppfattning:

Att tillgripa honom i detta karga mysteriespel förefaller lika meningslöst som att vid inredningen av ett hus ersätta sängen med en spis eller badkaret med en hisstrumma.
blogg den frusna 2
Men det var efteråt. Innan filmen premiärvisats drömde många Imperietfans att Den frusna leoparden skulle bli en svensk Rumble Fish. Thåström skulle bli vår egen Tom Waits.

Vad ingen tänkte på då, var att Rumble Fish var en skittråkig pretentiös film, åttiotalsmumlande och symbolinkontinent när det är som mest tillkämpat svårmodigt. Vad ingen kunde veta då var att Francis Coppolas sista rester av genialitet regnade bort tillsammans med scenografin till Apocalypse now.

Det fanns ett ideal på åttiotalet. Vissa skulle kalla det poetiskt, andra skulle kalla det skitnödigt. Som en reaktion på sjuttiotalskulturen där budskap skulle skrivas på plakat och näsor, skulle åttiotalets film och litteratur inte ha nåt ärende alls. Eller nån idé. Eller nån story.

Olika svårtolkade ord eller scener skulle ställas bredvid varandra utan sammanhang. Sammanhanget fick tittaren skapa själv. Om denne hade lust.
blogg den frusna 3
Med Ebba Grön skrev Thåström: ”Det finns inget att göra i den här trista förorten/ Det finns ingenting här för oss/ Nä, ursäkta jag överdrev lite grann/ Vi kan ju knarka, supa och slåss”.

Med Imperiet skrev han: ”Jag älskar fablernas månskenscafé/ här i gråterskornas kvarter/ Jag sköljer ner alla vintrar som vart/ Här är synden en ovärderlig skatt”.

Nånstans däremellan började han läsa Bruno K Öijer och lyssna till Stig Larssons improviserade föreläsningar på Prinsen.
blogg den frusna 4
Regissören Làrus Óscarsson var en del av den där åttiotalsidén: ”Jag står inte till tjänst med bruksanvisningar. Det har jag varken lust med eller hör till mitt uppdrag”.

Och det är fair enough. Det är klart att en konstnär inte ska behöva stå bredvid och förklara vad hen gjort. Men är man för ovillig att låta filmen förklara sig själv så ligger misstanken nära till hands att filmen faktiskt inte handlar om nånting. Det dunkelt sagda etcetera.

Den frusna leoparden vill så himla gärna vara mystisk: snubbarna heter Kiljan och Morris och Todd, Peter Stormares familj bor i ett hus med korrugerade plåtväggar, Agneta Ekmanner är nån sorts prylsamlare i virkad huva som pratar om gud och rätt vad det är sliter upp kjolen och fräser: ”Är du säker på att du inte vill knulla?”
blogg den frusna 5
Problemet är inte att filmen är obegriplig, för det är den inte. Handlingen är väldigt lätt att förklara: Thåström stjäl en amerikanare för att förverkliga drömmen att glida genom Nairobi, Peter Stormare ska lackera om den men råkar döda en nitisk försäkringsman, Thåström smiter när polisen kommer och Afrikaresan ställs in.

Problemet är att den är ointressant: regissören gör hela tiden vad han kan för att vi inte ska bry oss om de här människorna. Vi ska bara undra vilka de är. Vi ska bara fascineras av deras svåråtkomlighet.

Den frusna leoparden är filmens motsvarighet till den tyste snubben i solglasögon som sitter längst in på krogen och ser moloken ut. Tydligen förväntas man bli fascinerad av såna. Jag har alltid varit mer fascinerad av såna som berättar saker än såna som låter bli.

För övrigt noterar vi …

… att P O Enquist, i Björn Wimans nyliga DN-intervju, apropå repriseringen av SVT:s Strindberg. Ett liv, hävdar att:

[D]en är mycket bra. […] Och framför allt är det den enda biografiska tv-serie som har gjorts om Strindberg.

Visst är Strindberg. Ett liv mycket bra, enligt Enquist, men framför allt är det det enda biografiska tevedramat om Strindberg. Ännu mer än den är utmärkt, är den ensam på sin topp.

Med tanke på att det för inte så gräsligt längesen (2007) gjordes just en biografisk serie om Strindberg – August med manus av Peter Birro, regi av Stig Larsson och scenografi av Täppas Fogelberg – så måste vi tolka Enquists utsaga som en saftig förolämpning mot en yngre kollega. Alternativt som att Enquist är dåligt påläst i strindbergiana.

Förolämpningen blir så mycket grövre som Birro rev upp hus och helvete för att SVT Göteborg värvat Richard Hobert som regissör; enligt Birro själv hade han skrivit manus med sitt ”hjärteblod” och det skulle ingen Österlenspajas i uppknäppt vit skjorta och cowboyboots iscensätta (det skulle istället mannen som gav den gulgrå hyn ett ansikte göra).

August var enligt Peter Birro det viktigaste Peter Birro skrivit. August var enligt P O Enquist ingenting alls. Den har helt enkelt aldrig existerat. Bortklippt från fotona som i Stalinsovjet.

Och visst: i jämförelse med pappersväggarna och Paint-kulisserna i August känns ju Strindberg. Ett liv i alla fall som ett drama för vuxna och seende människor, men att den gamla serien skulle vara så monumentalt överjävla bra att den lägger den nyare i total skugga får vara Enquists alldeles egna lilla åsikt.

Men visst, han har ju skrivit den så han lär ju veta.

Män tycker om män och väcker Kalle Linds nyfikenhet.

Niklas Rådström har just kommit ut med Stig, en bok om Stig Claesson, för folket Slas, för vännerna Stig. Slas var en gång kompis med Pär Rådström, Niklas excentriske pappa, författare, radioman och man i ropet. Pär Rådström dog relativt ung 1963. Femton-tjugo år senare blev istället Stig och Niklas vänner, manifesterande sin vänskap i bastubad och fredagsluncher.

Om sin relation med Pär – och Niklas – Rådström skriver Slas i den bitterljuva romanen Om vänskap funnes (titeln hämtad från en lapp Pär en gång lämnade till Stig – ”Om vänskap funnes så vore vi vänner” – som representerar en livshållning vissa kallar klarsynt, andra pessimistisk). Tillsammans med Nils Claessons osminkade skildring av pappa Stig i boken Blåbärsmaskinen härom året belyser böckerna den mångfacetterade människan Stig Claesson från tre olika vinklar. Det är fascinerande, gripande, hjärtknipande.

Ingen – allra minst sonen – sticker under stol med att Stig Claesson kunde bete sig kräkaktigt. Niklas Rådström har ett vackert språk, metaforrikt utan att vara sökt, tämligen fritt från favoritord som man som läsare lätt stannar upp och retar sig på (jfr Sjöwall-Wahlöös ”trankilt” och ”lugubert”, Göran Häggs ”gouterade”). Minst tre gånger noterar jag dock att Rådström använder ordet ”arrogant” för att beskriva en av sina bästa vänner. Det fanns väl helt enkelt inget bättre.

Slas verkar ha haft en benägenhet att prata skit om kollegor samt be folk dra åt helvete. Inte alltid på goda grunder. Hans roman Brev från en hembygdsgård inleds med ett motto av Nobelpristagaren Pär Lagerkvist: ”Nej, dra ni åt helvete allihopa! Dra åt helvete!” Det representerade väl ett begripligt klassförakt – Stig Claesson glömde aldrig att han gått på Sofia folkskola och kunde aldrig riktigt förlika sig med dem som inte gjort det – men också en sorts machoideal som känns ofräscht 2010.

Niklas Rådström är ingen lustigkurre. Det roligaste jag vet att han har bidragit till är manuset till Bröderna Mozart, som jag absolut inte minns som nån skrattfest. Därmed inte sagt att han inte har humor. Han återger vällustigt hur Stig Claesson sträckt fram näven till Lars Gyllensten – Svenska akademiens ständigt skitnödige sekreterare – och sagt ”Tjenare Lasse, jobbar du kvar?” Enligt Rådström skrattar han högt varje gång han kommer att tänka på tillfället.

Den här sortens böcker triggar igång nåt hos mig. Varje gång Rådström medvetet mörkar och anonymiserar måste jag veta vem han egentligen syftar på. Håren reser sig på mina armar när jag läser dunkla formuleringar av typen:

Ingen kan väl påstå att Stig var det största föredömet bland gudfäder, men han var i alla fall bättre än min egen, en namnkunnig filmrecensent vid en av Stockholms största dagstidningar vars enda bedrift i relation till mig bestod i att han var den ende kritiker som skrev ner en film kring en operauppsättning som jag bidragit med manus till.

Jag gissar att Rådström vill att jag ska bli nyfiken. Hursomhelst går jag i fällan, reser mig från sängen, väcker eventuellt några sovande barn på vägen, rusar ut ur sovrummet och in på kontoret. Där griper jag ”Svensk filmografi 1980-1989” och bläddrar fram till anteckningarna om just Bröderna Mozart. För jag är ju inte dummare än att jag genast begriper vilken film Rådström syftar på, där får han ju vara diffusare om han inte vill hänga ut någon.

Under rubriken ”Pressreaktion” finner jag idel lovord. Det stora undantaget heter – och här blir ju inte den som kan sina gamla filmkritiker förvånad – Jurgen Schildt. Han var Aftonbladets ökände filmskribent och tog sin uppgift som kritiker på största allvar. Om Bröderna Mozart skrev han bland annat:

”Bröderna Mozart” är en förmodat skojig sak som gör mig tämligen gravallvarlig. Den är trasig istället för hopmonterad, nojsig istället för spirituell, osorterad istället för lättviktig. Det bekymmersamma i själva företaget är att klyftan mellan föresatserna och resultatet är cirka 2 kilometer.

Oaktat att jag nog ger Schildt rätt i värdeomdömet, så är det naturligtvis en hård dom mot en gudsons svett och tårar. Det bekräftar för mig hur märklig kulturvärlden i många stycken är, revirpissandet, armbågsslipandet, behovet av att hata den man älskar.

Men på samma sätt påminner Niklas Rådströms Stig mig om varför jag kedjekonsumerat kultur i olika former under de sista trettio åren: för att den inte bara roar och underhåller, inte bara retar kalenderbitaren i mig, utan också för att den gödslar min nyfikenhet på – och faktiskt kärlek till – den irrationella arten Homo sapiens.

Bröstmeiers kanelcylindrar.


På femtiotalet var Povel Ramel och Knäppupp så bortom alla gränser jävla stora att man inte riktigt kan se vidden idag. Samtidigt som Povel själv sprutade ur sej revyvisor som egentligen var osedvanligt intelligenta schlagers, byggde hans kompanjon Felix Alvo upp bolaget till en hörnsten i svensk underhållning.

De gjorde allt som gick att göra i nöjesbranschen då. Till och med importerade jukeboxar (sin tids Spotify).

Vad som får det att kvittra i hjärtat på mej är att hur sjukt mycket pengar Povel än tjänade, så stod Leken i centrum för honom under hela hans liv. De där jukeboxaffärerna var han nog mindre engagerad i. Desto mer tid och krut la han på att lansera ett gäng produkter som inte fanns.

Det började med att en förrådsarbetare i 140-kilosklassen raggades upp och försågs med lösmustasch och halmhatt. Han fick sen bli omslagsgrabb för de Bunny Blom-singlar med titlarna ”Det glada fjuttitalet” som Povel sjöng in på plastskånska. ”Kreatursmässan uti Humbleberry Piggie Peg” hade jag som liten. Jag kunde som sjuåring tydligt identifiera Povels röst så jag undrar hur lyckat det var som prank i praktiken.

Men något förvirrades nog samtiden. Bunny Blom dök så klart upp i egen hög person på premiärer och kanske satt inte dåtidens godtrogna mediekonsumenter och var skeptiska. Stod det Bunny Blom på omslaget så var det väl för tusan gubbhakor Bunny Blom som sjöng!

Efter att framgångsrikt ha lanserat en obefintlig artist, gav sej Povel och company på att lansera en produkt som inte fanns. Upptåget är ännu knäppare än den fryntlige fejksångaren som man trots allt kunde kränga singlar med. Att sälja en icke-existerande produkt är att ge bort pengar.

När ett kaffemärke överutnyttjade Povels nuna i en annonskampanj, krävde han i gengäld en egen reklamkampanj. Under veckorna framöver kunde man således läsa annonser som ”En cylinder för varje hinder”, ”Med trippelverkan och reprissmak”, ”Låt inga andra kanelcylindrar lura dig” och ”Se upp för efterapningar”.

Folk blev naturligtvis nyfikna. Godishandlarna blev nerringda och letade förtvivlat efter grossisten. Skatteverket fiskade på tidningsredaktionernas annonsavdelningar efter fabrikens adress – man hittade nämligen inga årsredogörelser från fabrikens påstådda hundra år (”erhållit medaljer vid Grand Prix i Paris 1863”).

Naturligtvis fanns inga kanelcylindrar att få tag i. Povel och hans reklamchef Stig Wallgren – som är den som berättar hela den här historien i sina memoarer – hade visserligen tryckt upp tretusen askar med en gnutta kanelpulver i innerpappret och följande copywriting:

Kanelcylindrar äro oumbärliga för bättre balans vid för kroppen ovana ansträngningar såsom klättringar, flyttningar och roddturer. Särskilt lämpliga för barn och äldre: kontorsfolk, expediter, interner och alla slags innesittare som behöver ett extra kaneltillskott.

Några kanelcylindrar lät man dock aldrig tillverka. Ingen har hittills kunnat smaka dem och njuta effekten.

Bunny Blom avslöjades så småningom av femtitalets Janne Josefsson och Stig Wallgren meddelade samma dag tidningarna:

Knäppuppsångaren Bunny Blom har i dag utnämnts till verkställande direktör i AB Bröstmeiers Kanelcylinderfabrik i Sollentuna.

Det här är en historia som gör mej glad in i benmärgen. Det överarbetade, det kostsamma, det interna – allt adjektiv som jag kan relatera till. Vuxna människor med vuxna titlar och vuxna inkomster, boende på Lidingö, direktörer och reklamchefer, tar sej tid i ett späckat schema för att larva sej.

För att de ville. För att de kände för det. Eller med Beppes ord: ”För skoj gör människan trygg”.

Människor som gått till överdrift: Stig Larsson.

Lustigt nog har ingen uppmärksammat det, men i år firar vi ju faktiskt tioårsjubileet av Stig Larssons famösa uttalande om sitt intresse för just knoppade flickbröst.

För er som till äventyrs inte minns: innan Stieg Larsson fanns Stig Larsson. Stieg Larsson arbetade aktivt mot rasism och högerextremism, skrev tre löjligt tjocka sidvändare till kriminalromaner och dog medelålders. För detta fick han folkets kärlek.

Stig Larsson skrev svåra postmodernistiska romaner och dramer med titlar som ”Grötbögen” och ”VD” och påstod sej dessutom ha övernaturliga krafter (en gång kände han på vibbarna i en manushög att Magnus Dahlströms ”Skärbrännaren” var nåt extra). Han lät sej alltid intervjuas i kalsingar i sin etta på Lilla Essingen och blev figuren Sigge Pigg i Arne Ankas kulturmachouniversum. För detta fick han kultursidornas kärlek.

1998 berättade han för tidningen Darling att han helst tog på flickor som kunde varit hans döttrar. Detta blev på den tiden uppmärksammat också i tabloiderna – Jan Guillou kallade honom ”pedofil” vill jag minnas (han kallade ju vid ett annat tillfälle Rikard Wolff för ”pederast”) – och Larsson fick nåt slags ful-gubbe-stämpel.

2008 sitter jag av nån anledning och funderar på detta (det kan vara för att jag ätit en schweizerost) och tänker att det där måste ju ha uppförstorats och överdrivits. Jag går således direkt till källan; jag har så klart alla nummer av tidningen Darling 1997-2001 sparade i en mapp (mellan ”Chaplin 95-98” och ”div. magasin 80-tal”).

Det visar sej att det var lite värre än jag mindes. Stig Larsson tillhör det trötta släktet av män som tror sej vara sympatiska för att de på ett ärligt vis erkänner sej vara osympatiska. Det är de inte. Den påstått sympatiska ärligheten uppväger inte den de facto osympatiska hållningen.

Stig Larsson (vid tillfället fyrtitre): ”Jag tycker i allmänhet att de (unga flickorna) är mer attraktiva. Sexuellt sett. Det finns även äldre tjejer som är attraktiva, men de är sällsynta. Jag har träffat väldigt få tjejer över 25 år som jag tycker är attraktiva. Sen kan jag tycka att tjejer är attraktiva trots att de är väldigt unga, säg runt 13 år. Men det tycker alla män, fast det är bara jag som erkänner det”.

Här sällar sej Stig Larsson till en stolt tradition av gubbsjuka svenska författare: Erik Axel Karlfeldt lät Svarta Rudolf minnas en trettonårig negerprinsessa, Taube sjöng om ”den barnsliga hand” som han kysst. Larsson går ett litet steg längre när han dessutom ska göra mig till medbrottsling.

Den här texten har en fortsättning. Den står att läsa i boken ”Människor som gått till överdrift”. Den finns i handeln från april 2010.

Inte för att jag vill skryta …

… men ikväll har jag varit på fest med Stig Grybe.

Vi pratade (förstås) om Ante i Mobacken, en figur han gjorde i radio och teve på sextiotalet. Han pratade om hur han och Tollie Zellman en gång fått ett pris ur Kar de Mummas hand, utan att reflektera över att de femti år yngre män som stod framför honom kanske inte nödvändigtvis var up to date med Tollie och Kar.

Han berättade att Kar de Mumma vid tillfället sagt att ”nu har du en figur som du får leva med resten av livet och som du alltid kommer att bli ihågkommen för”. Och så la han till att ”där hade han ju rätt”.

Jag hade inte hjärta att berätta för honom att den ende inom tolv mils radie, förutom Stig själv, som känner till Ante i Mobacken 2008 är jag. Och jag är a) nästan Asperger-diagnosticerad och b) inte särskilt haj på Ante jag heller.

Sida 1 av 2

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén