Etikett: progg Sida 3 av 9

En väldigt mysko visa.

den 2010-04-01

Jag har, via mina försänkningar på Sveriges Radio, kommit över en sång som känns väldigt underlig att lyssna på 2010. Den är gjord av elever vid SÄMUS – Särskild Ämnesutbildning i Musik – vid Musikhögskolan i Göteborg 1975. SÄMUS, har jag wikat mej till, var en försöksverksamhet med kraftiga politiska inslag:

Högsta beslutande organ inom utbildningen var stormötet. Under flera år pågick en intensiv debatt vad gäller graderade betyg. Utbildningen var påverkade av 1970-talets politiska liv och av den kulturpolitiska debatten i Sverige.

Det politiska engagemanget märks, om jag säger så, på låten i fråga.

Texten börjar mitt i en situation:

När sista planet lyft och det är tomt i hangarerna
är det många som ser längtansfullt mot skyn
Nu har de flytt – alla hallickarnas kunder
Själva hann de inte följa med

Vi förstår att något har hänt. Vi förstår att detta något är oundvikligt – men också positivt. Hallickarna – en illa sedd yrkeskår – är de som längtar.

Texten fortsätter att göra nedslag i en förändrad stad, ett förändrat land:

Nu står inga vakter invid ockrarnas butiker
Nu bevakar ingen längre överklassens villor
Den amerikanska örnen har flytt på brustna vingar
nu kan ingen längre gömma sej i deras skugga
nu står all skyddslingar skälvande och nakna
väntar på det oundvikliga som måste komma

Handelsmannen ser dem genom fönstret till affären
Sångerna och larmen tränger in genom rutan
och på något sätt är deras ansikten bekanta
men aldrig har han sett denna glans i deras ögon
Jo, det är samma människor vars levebröd han stulit
som lämnat sina platser i Röda korsets riskö

Ett förtryckt folk har rest sej och skådar stolt morgondagen i vitögat: ”I slumkvarteren lyfter folken sina huvud, känner redan vinden föra med sej nya dofter”.

Och nog var dofterna nya. Låten heter ”Kambodja är befriat” och slutar med stolta segervissa strofer:

Kambodja är befriat och folket har tagit makten
Befrielsearmén tågar in i Phnom Penh

Ledaren för ”befrielsearmén” hette som bekant Pol Pot och var en despot. Snart skulle han tvinga hela Phnom Penhs befolkning ut på landet, där några svalt och några sköts och några försvann och antagligen ganska få kände ”att segern var vunnen”.

Snart blev Kambodja Demokratiska Folkrepubliken Kampuchea och året var noll. Såren efter två miljoner amerikanska bomber hann aldrig läka förrän nya skador tillfogades khmererna, även denna gång under en föregiven frihetsflagg.

Jag kan ha en viss förståelse för att idealister i väst tänkte att det är bättre att socialistiska kambodjaner styr över Kambodja än att amerikanska imperialister bombar det, i strid mot moralen och krigsrätten.

Jag kan bara känna att det rättrådiga gänget musikläraraspiranter var lite snabba på hanen när de spelade in sången med refrängen:

Om blott några dagar så kommer kamraterna
i svarta uniformer intill stan
Unga män och kvinnor med gevären på ryggarna
och ingen makt kan hindra deras väg

Revolutionsromantiken måste nån gång ha stockat sig i halsen när sanningarna om Pol Pots terrorvälde läckte ut. Jag kan förstå om man i Sverige inte ville tro på rapporterna – en av de svenska korrespondenterna som var kvar in i det sista hette Herman Lindqvist och har aldrig varit en sanningsivrare – men successivt måste ändå vissa insikter ha nått det muntra SÄMUS-gänget.

Jag kan tänka mej att nån av dem gärna hade sett att den där singeln begravdes och glömdes. Jag kan tänka mej att nån av dem förbannar Sveriges Radios anala pedanteri och minutiösa arkivordning. Själv är jag bara tacksam.

Till råga på allt tycker jag att låten som sådan är ganska mäktig. Den framförs med den sortens patos som gör att jag faller för alla gamla arbetarmarscher och kampsånger och frälsislåtar och, väldigt väldigt motvilligt, till och med Horst Wessel. De menar vad de sjunger. Det de menar är visserligen förskräckligt, men det nakna allvaret sätter sig i mina nackhår.

När jag googlar ”Kambodja är befriat” upptäcker jag för övrigt att den spelats i P1 en natt 2008, tillsammans med bland annat låten ”Revolutionens röda fana” med Demokratiska Kampucheas Radioorkester. Jag får inget riktigt grepp om sammanhanget den spelats i, men är man högerkonspiratoriskt lagd måste uppgiften gödsla den gamla sanningen om Demokratiska Folkrepubliken Sveriges Radio.

Genrer Gud glömde 4: den antispanska Spanienschlagern.

Av Kalle Lind

den 2009-12-06

i blogg

På sjuttiotalet fick man inte åka till Franco-Spanien på semester. Eller rättare sagt: det fick man så klart, men det var moraliskt förkastligt eftersom man på sjuttiotalet tyckte det var viktigt att visa solidaritet med mördade och förtryckta folk. Därför utgick en propå från svenska vänstern att Spanien skulle bojkottas.

Det meddelandet gick dock inte riktigt fram till den icke-upplysta klassen. De åkte kors och tvärs till Kanarieholmarna och Mallåkra och lyssnade på trallar med rysansvärda och språkligt inkorrekta budskap som ”Eviva Espania!”

I Ulf Dagebys a.k.a. Sillstryparns ”Doin’ the omoralisk schlagerfestival” besjungs inte bara Abba – ”lika döda som sillkonserver” – och Stikkan Anderson – ”ett cyniskt svin” – utan också de schlagerstjärnor som leende besjöng den spanska solkusten:

Men garotteringar och mord
det skiter dom i
och svänger på fascistkärringkjolen

Tes möter antites, visste redan Hegel och det blev en av grundstenarna i den marxistiska teorin. Sliskiga Spanienhyllningar med fejkflamenco och kastanjetter fick en motreaktion i proggens och trubadurvänsterns satir- och patosvisor.

Mest spridd bland de anti-spanska spanska dängorna blev Hoola Bandoola bands ”Juanita”. På Afzelius patenterade revolutionssentimentala vis berättas om en kämpe som slagits i spanska inbördeskriget och förälskat sig i Juanita, som gett ”de andra kraft och glöd”, och vars söner fyrti år senare åker för att solbada, stöttande samma regim deras far bekämpat. På stranden möter de Juanita, faderns ungdomsförälskelse, som ger dem en avbasning:

Så ge er av!
Jag är trött på era slängar!
För ni fördröjer
bara frihetens stund
Då ni borde veta
att turisternas pengar
är som honung
i förtryckarnas mun

”Juanita” lånar melodiskt och arrangemangsmässigt diverse spanska klanger. Mer än ett dansband gjorde så småningom coverversion. Det är en alltigenom förskräcklig låt. Jag skulle aldrig avslöja för nån att jag alltid sjunger med med stort engagemang och pekfinget taktfast hyttande mot tänkta lyxturister.

Cornelis gjorde ”Po-rom-pom-pon”, som är mer implicit i sin kritik av svenskar som åker på svinfestresor till militärdiktaturer. Franco-regimen finns i bakgrunden, i fokus står Cornelis sedvanliga fylletorskar:

Se Spaniens måne lyser
på fattiga barn som fryser,
på Johansson ifrån Mora
och på en bedagad … jorå!

Det handlar mer om svenskens/den semiciviliserade människans behov av primitivitet, sangria och fallna fruntimmer än om förtryckarregimen. Och som vanligt föredrog Cornelis att besjunga de små människorna, inte bara när det kom till hjältemod utan också korruption:

Polisen går runt och sprätter
Han snor dina cigaretter
Och om du är snorkig mot’en
så skjuter han ej i foten
Men be honom i förtrolig ton
så fixar han all slags prostitution
för där har han provision

Musiken är omisskänligt spansk, rentav lånad från Juan Solano, som jag inte vet nånting om men rent fördomsfullt gissar har latinskt påbrå.

Stefan Demert och Jeja Sundström gjorde med ”Las Kvalmas” en text i samma anda som Cornelis, kanske ännu något mer anklagande mot den okultiverade populas som brände sina surt förvärvade på grisfester till falangismens ära:

I Las Kvalmas
– har du varit där nån gång? –
Har du inte det så res dit
I Las Kvalmas
är det alltid sol och sång
Där finns massor av billig sprit

Du kan supa dej full på bara en sex-sju spänn
Du kan träffa din närmaste granne ifrån nord
Spanska maten du slipper att pina i dej den
Det finns ställen som har smörgåsbord

Och mitt i de vällustiga skildringarna av det vulgära folkets härjanden, så kontrapunkteras framställningen med små påminnelser om varför det faktiskt fanns skäl att tänka över vart man reste och vilka regimer man gödde:

Någon bit från lyxhotellen
bor spanjorer i plåtruckel bara
men låt samvetet flyga och fara
Där behöver du aldrig gå in

Dan Berglund – en annan av den här bloggens följetonger – var också inne och tassade på ämnet. På dubbelkassetten 10 års kultur i partiets tjänst, utgiven av KPML(r) 1981, en av ytterst få dubbelkassetter jag alls har haft i min ägo, finns låten ”Juan Paredes”. Skriven apropå att några misstänkta ETA-terrorister avrättats av fascistregimen utan vidare rättegång.

Givetvis finns den svenske turisten och den skuld han vägrar ta på sej med i låtens fond:

När solen gått upp uti Spaniens land
och musiken har tystnat för gott
Då somnar turisten med flaskan i hand
med ett fnask som knappt kostade nåt
Men det blåser, det blåser en viskande vind
– man har mördat fem på en gång!
Juan Paredes, i gryningen
skall Spanien sjunga din sång

1996 gjorde Hoola comeback-turné. Innan ”Juanita” drogs av förklarade Afzelius från scen om att Spanien nu var Franco-fritt och att det därför var okej för Afzelius om nån i publiken ville åka dit. ”Men”, tillade han, ”fan ta den som åker till Turkiet”.

Låtar som av naturliga skäl aldrig blivit hittar del 4: Lärling – från arbetarhem via 9tp tillbaks till industrin.

Av Kalle Lind

den 2009-11-13

i blogg

Röda kapellet var ett göteborgsband direkt kopplat till/underställt vpk och KU, dvs. nuvarande vänsterpartiet och dess dåvarande ungdomsförbund Kommunistisk Ungdom. Som så ofta i proggsammanhang – särskilt om det var lite ungdomligt och garanterat om det var från Göteborg – så blandade man stenhård politisk retorik med humor.

Plattan heter Party music (1976) och framsidan visar bandet i dansbandskläder av klassiskt överdådigt sjuttiotalssnitt. På baksidan får vi se översättningen av titeln – ”Partimusik” – och bandet uppradat i sina civila arbetskläder. Medlemmarna presenteras i andra hand som musiker och i första hand som bagare och laboratorieassistent.

Det här är musik i partiets tjänst, musik som vill uppvigla och upplysa, vad som helst utom att underhålla. På konvolutet anges en adress som man kan skriva till om man vill ha låtarna översatta till finska, tyska, engelska, ryska, franska, spanska eller serbokroatiska. (Det kanske funkar fortfarande? Någon som prioriterar sin tid ännu lägre än jag kan skriva till AVANTI!, Uddevallagatan 14, 416 70 Göteborg och testa.)

Fem låtar med titlar som ”Let´s talk kapitalistiska” och ”Dooba dooba jämlikhet”, som bägge andas av en musikindustrikritik som måste ha utmanats en smula när låten ”Bingo Flamingo” faktiskt testades till Svensktoppen på riktigt. Snittiden på låtarna ligger på lite över åtta minuter, men då hjälper så klart låten med den lätt otympliga titeln ”Lärling – från arbetarhem via 9tp tillbaks till industrin” till att höja snittet. Den klockar in på 16,09.

Det är verkligen en lång låt. Det kräver en hel del tålamod att lyssna igenom över en kvart rimmad didaktik och agitation av typen:

Ja, sen var det så dags för yrkesskolan,
en utbildning anpassad helt till fabrikernas behov
Där formas man vidare, härdas, kantigheter slipas bort
Och föll man in i mönstret fick man flitpengar från yrkesskolans pott

Eller:

Reaktionära lärlingsavtal – vem tjänar på det?
Jo, dom som bestämmer vår utbildning, det kan vi nog se
Fem spänn i timmen fås av staten i subvention
troligtvis föreslagen av en sossepatron

Titelns ”9tp” syftar på den teknisk-praktiska linje som infördes för skoltrötta niondeklassare på sextitalet, och som från vänsterhåll sågs som en sossestatens utbildning av arbetarklassen till kanonmat åt kapitalets industri. Sven Wernstöm och Suzanne Osten tog också upp det i den skolkritiska pjäsen ”Spelet om plugget” 1969:

I tp ska du dumma dej
Det är vad lärarn väntar sej
– sov över tre kast!

Röda kapellets ”Lärling – bla bla bla” kan vara det träigaste stycke musik som ekat över Redbergsliden. Visst, här finns satiriska glimtar – ”lika lite som ålder och kön/ kan skonummer ligga till grund för olika lön” – och allvaret i budskapet går inte att ta miste på (”det hänger på att ta kamp i vårt fack/ det hänger på handling och inte på SNACK”).

Men jag ska vara ärlig: det är inte särskilt svängigt. Jag gör säkert nån besviken som läst den här texten och tänkt ”Wow! En sexton minuter lång låt kring parollen ’lika lön för lika arbete’ – det måste ju vara en riktig discodänga!”, men faktum kvarstår.

Omslagets framsida ljuger. Det här är så långt från glamour, färg, fest och fläkt man kan komma. Baksidan talar dock sanning. Det här är typisk låssmedsboogie.

Proggiga barnböcker del 42: Tror dom vuxna vi barn inte tänker på det?

Av Kalle Lind

den 2009-10-28

i blogg

Ordfront förlag lever idag i högönsklig välmåga och ger ut ett mestadels läsvärt månadsmagasin. Förlaget startade – vad trodde ni – i ett kollektiv i Småland tidigt sjuttital, och bland de första titlarna hittar vi barnboken Vad händer i Grekland? (”en enkel och konkret barnbok om fascistjuntans tortyr och folkets motstånd”) och Albanien (”en faktarik bok om det albanska folkets kamp för befrielse och det revolutionära uppbygget av Albanien”).

Förlagets trettonde titel hette Tror dom vuxna vi barn inte tänker på det? och är i traditionell mening ingen barnbok. Det är istället en bok AV ett barn FÖR … ja, vem som nu vill ta del av ett barns tankar om de världspolitiska skeendena.

Barnet heter Jocke och teckningarna säjs han ha producerat mellan 8 och 11 års ålder. Att teckningarna är gjorda av ett barn låter rimligt, liksom formuleringarna. En del av innehållet kan han – och nu spekulerar jag – ha fått hjälp på traven med. Det är en världstolkning som till punkt och pricka överensstämmer med dåtidens tongivande men fåtaliga svenska Kinavänsters.

Jocke förklarar ibland varför teckningarna ser ut som de gör och säjer sej bl.a. vara inspirerad av grotesksatirikern Lasse Hillersberg och Aftonbladets karikatyrnestor EWK. Jag är den siste att ta ordet ”lillgammal” i min mun – jag lyssnade på Edvard Persson som sjuåring – men samtidigt kan jag inte komma på nåt annat.

Misstankar föreligger alltså att Jocke blivit en smula uppmuntrad/ledd/styrd/indoktrinerad av vuxna socialister omkring sej. Handen på hjärtat och raljerandet åt sidan: jag håller inte det för omöjligt att det är ett barns äkta, ärligt menade tankar vi tar del av. I ett starkt politiserat samhälle med tillgång till doktrinära lättfattliga skrifter och en teve som gärna uppehåller sej vid verkligheten, var det så klart möjligt för en åttaåring att skaffa sej en renlärig maoistisk världsåskådning.

Men här och var får man trots allt en hint om att Jocke fått en viss ideologisk vägledning hemifrån.

Barn reagerar spontant på vad de uppfattar som orättvisor och man ska vara född Staël von Holstein för att inte gå med på att världen är orättvis. Det är dock inte alla åttaåringar som också formulerar en utopi:

Kopplingen barn-vapen tillhör f.ö. inte Vietnamvänsterns allra smakfullaste inslag (jag minns spontant Knutna nävars vaggvisa med raderna ”dom kommer att sätta gevär i dina händer/ Ta det och lär dig riktigt allt militärt”):

Jockes solidaritet inskränker sej inte bara till barn i krigshärdar, utan också till de strejkande gruvarbetarna i Sverige som förtrycks av LO-ordförande Arne Geijer och industriminister Krister Wickman (som förvisso inte var några vänner av dåtidens vilda strejker):

Tror dom vuxna vi barn inte tänker på det? är, kan man säga, en ganska inaktuell bok 2009. Jag gissar att få saknar tiden när såna här böcker faktiskt gavs ut, men i vanlig ordning öppnas ett fascinerande titthål in i en tid så nära och så avlägsen.

Kamrater i Hoola Bandoola Band!

Av Kalle Lind

den 2009-10-27

i blogg

I en ny – ett konstigt ord i sammanhanget, men skit samma – bok om Hoola Bandoola citerar författaren Örjan Svedberg ett brev Mikael Wiehe tog emot i sjuttiotalets början. Det var undertecknat Stefan Ringbom och Gunnar Idering, två av de musikaliska motorerna och politiska kommissarierna i Fria Pro-teatern.

Kort bakgrund: Hoola var ett politiskt popband, en del av den s.k. musikrörelsen/ proggen. Deras texter tog emellanåt upp ämnen i tiden – Victor Jaras död (”Victor Jara”), Francos Spanien (”Juanita”), kvinnorörelsen (”På väg”) – men lika ofta var de allmänt resonerande kring samhällsfrågor. ”Vem kan man lita på?” med sitt Dylan-inspirerade bildregn är knappast figursydd för några politiska partier, ”Jakten på Dalai Lama” är en mångbottnad historia om sökande, ”Garanterat individuell” och ”Man måste veta vad man önskar sig” är vidräkningar på ett personligt plan med en, visserligen politiskt, tvivelaktig väninna.

Detta gjorde att Hoola var större än musikrörelsen. Deras plattor köptes av folk som var allmänvänster och – gud förbjude – bara musikaliskt intresserade. Man kan se detta ur flera vinklar. Först och främst kan man förstås se det som att ett popband är i sin fulla rätt att spela pop om vad de behagar, men det var inte riktigt ett argument i tiden.

Mikael Wiehe – som alltid varit bra på att rationalisera och verbalt motivera allt han gjort – såg det som nåt positivt: folk kom till konserterna för att höra sjyssta låtar och på kuppen kunde de ta del av Wiehes argumentation från scenen.

Ringbom och Idering i Fria Pro-teatern – som var en maoistiskt färgad musikteatergrupp med åtskilliga nävknytande proggstänkare på repertoaren – såg det som nåt klart negativt. Efter brevöppningen ”Kamrater i Hoola Bandoola Band” skrev de således:

Era texter verkar inte sprungna ur kampen direkt och detta är helt naturligt eftersom ni inte själva deltar i denna kamp på samma sätt som arbetande människor, vare sej det gäller ungdom eller äldre. Det är inte det förhållandet att ni inte står på ett fabriksgolv som är dåligt utan det är er kontakt med människor som gör det dålig (sic!).

Nä, det hade naturligtvis varit övermaga även för två opåkallade politiska magistrar som själva ägnade sej åt att slå på instrument att kräva av Wiehe och Afzelius att de borde börja jobba på Kockums istället.

Detta förhållande återspeglas omedelbart i era texter. Dom handlar visserligen på ett plan om människors liv. Om frihetslängtan, känsla av instängdhet, hopplöshet, brist på framtidstro o.s.v. men vad vi vill diskutera är om ni inte inte närmar er dessa ämnen utifrån en något akademisk, intellektuell hållning.

Mikael Wiehe måste ha varit mycket tacksam för att två kollegor valde att skriva till honom och berätta om att han gjorde fel när han inte skrev på det språk som ”arbetande människor har” (arbetare är som bekant en helt igenom homogen grupp som bl.a. utmärks för att lyssna mycket på Fria Pro-teatern). Särskilt som kollegorna i fråga också uppmanar Hoola att istället spela folkmusik:

Er form uttrycker ganska väl det innehåll ni förmedlar, anser vi, och mot plattan som sådan finns inget att invända. Den är väl spelad, den svänger bra och den är inte tråkig.

Visst känns det som att det är just de här bägge undertecknarna som är mest lämpade att avgöra vad som svänger och vad som är tråkigt?

Men det faktum att ni uteslutande använder er av en viss form av amerikansk pop gör, tycker vi, att ni i praktiken förnekar den väldiga skatt av musikaliska traditioner som finns innanför vårt eget lands gränser.

Debatten anknyter till skriften Folket har aldrig segrat till fiendens musik, där samme Ringbom åter igen trycker på att det enda riktigt revolutionära är polskor och gånglåtar.

Jag tycker det är ett mycket fascinerande brev. Dels för att debatten känns så avlägset något som veterligt debatteras idag, dels för det övermaga sättet att vilja ”diskutera” – läs: bestämma – hur andra konstnärer valt att uttrycka sej.

Idag ligger all progg på samma samlingsplattor. För ett modernt öra låter allt som nånting långt till vänster om vänsterpartiet. Då fanns uppenbarligen enorma motsättningar mellan folk i runda glasögon som ville revolutionera världen enligt en marxistisk agenda med amerikansk-inspirerad pop och folk i runda glasögon som ville revolutionera världen enligt marxistisk agenda med svensk-inspirerad pop.

Proggiga barnböcker del 41: De goda djuren.

Av Kalle Lind

den 2009-10-16

i blogg

Tidskriften Pops allra sista nummer råkade sammanstråla med Kevin Rowlands comeback. För er som hade annat för er på åtti- och nittitalen: Kevin Rowland sjöng i den brittiska popcombon Dexys Midnight Runners och är Pop-ideologen Andres Lokkos husgud över alla andra.

Lokko kunde avsluta sin tidning med flaggan i absolut topp. En jättelik Rowland-intervju och en ingress som mest handlade om Lokko och avslutningen: ”Han är färdig nu”. Pop-skutan kunde få sjunka, kaptenen hade avverkat den viktigaste punkten på att göra-listan.

Jag känner lite på samma sätt när jag nu äntligen lagt händerna på Horst Tuuloskorpis De goda djuren. Min Tuuloskorpi-vurm har inte varat lika länge som Lokkos Rowland-fäbless, men jag tror intensiteten är lika stark. Jag har nu läst Tuuloskorpis samtliga bildberättelser för barn och jag älskar dem.

Inte för att de nödvändigtvis är bra, utan för att de är så kompromisslöst dysterproggiga och rakt-på-sakiga i tonfallet gentemot barnen.

Mina förväntningar på De goda djuren var högt uppskruvade. Flera bloggkommentarer har återkommit till den, och häromsistens stötte jag på Liv Strömquist som a) visade sig känna Tuuloskorpi (bara två led mellan mej och Horst!) och b) berättade att boken varit ett återkommande diskussionsmaterial i vegankretsar (gissningsvis är det därför den är stulen från flera bibliotek i Öresundsregionen. Om nu militanta veganer kan tänka sej att göra nåt brottsligt.)

Och då ska vi komma ihåg att boken absolut inte har ett veganskt budskap; djuren i titeln är goda i dubbel bemärkelse (ett sällsynt fall av Tuuloskorpi-humor).

Låt oss alltså ha detta i åtanke när vi scrollar neråt: detta är en bildberättelse för barn. Avsikten är att visa hur djur och människa lever i ekologisk förening och hur bacon och pölsa egentligen blir till. I vanlig ordning skyggar inte Tuuloskorpi ett ögonblick för vad andra hade kallat ”obehagligheter”.

Här visar Tuuloskorpi glatt hur det ser ut när bror Duktig, bror Hurtig och bror Lustig hängs i takkrokar:

Även Prillan och de andra hönsen på Pettsons gård slutar förstås sina dagar som Mussolini:

Inte heller söta pållen på farbror Knuts gård skonas:

Kalle och Kajsa, Klarabella och Klasse, Bambi och Babe, Wilbur och Nasse – till slut blir det slarvsylta av allihop:

Ännu bättre blir det förstås av det mycket sakliga berättartonfallet:

Jag ligger mållös och glädjefnattig på golvet, darrande av en osedvanligt omskakad känsloblandning. Jag har aldrig läst nåt liknande, kommer antagligen aldrig att göra. Henning Sjöström och Allan Rubin – ni är besegrade! Tuuloskorpi slår er med (slaktade) hästlängder!

Jag är färdig nu. Jag tar bloggpaus några dagar och återhämtar mig.

Proggiga barnböcker del 40: Ville och djuren.

Av Kalle Lind

den 2009-10-14

i blogg

Horst Tuuloskorpi har varit aktuell i de här spalterna förut (här och här). Jag är alldeles sjukt fascinerad av hans bildberättelser för barn. Fotona är vackra, men också påtagligt sorgsna och, inte minst, lite mer naturalistiska än målgruppen normalt kräver.

Det hänger ihop med en proggens syn på barnen som tänkande individer som vill ha raka besked och inga sagor. Frågar ett barn hur det har blivit till ska man inte prata om storken, enligt gällande proggnorm. Istället ska man prata om hur styv pappas penis blir och hur fuktig mammas murva blir och hur härligt och mysigt det är att få orgasm.

Frågar ett barn vad som händer när man dör ska man inte börja mumla om änglar, utan berätta att man förmultnar och blir maskrosor.

Frågar ett barn vad som händer i Vietnam ska man börja skissa upp hur en människohud ser ut efter att ha anbragts napalm i kriminella doser.

Tuuloskorpis Ville och djuren skildrar en småbonde, redan vid bokens utgivning 1977 en utdöende art. Och det är tydligt att Tuuloskorpi inte vill visa upp nån jävla Sörgården. Inga rosenkindade barn som leker med grisar som lite mystiskt förvandlas till spickekorv – naturen har sin gång och det är inte alltid vackert.

Visst är kattungar söta, men det renderar dem inte automatiskt rätten till liv:

Den här bilden är ju exceptionellt obehaglig, mycket för att man inte riktigt kan avgöra vad som händer på den:

Som tur är ger bildtexten vissa vinkar om händelseförloppet:

Man erinrar sig gärna Lorrys farbror Bosse, som i sitt första framträdande inte var den tröttchockerande pedofil han blev, utan en scoutledare som lärde barnen om gruppvåldtäkter och tuppfajter som slutade i ond bråd död – ”precis som i naturen”.

Proggiga barnböcker del 39: Kapten Zoom.

Av Kalle Lind

den 2009-09-25

i blogg

Det här är för all del ingen bok, men jag orkade inte initiera ytterligare en etikett – Proggiga serietidningar – bara för en volyms skull.

Ja, Kapten Zoom – rymdhjälten från teveserien och plattan med samma namn – blev alltså också seriefigur. Tidningen, som av allt att döma bara fick ett nummer, gavs liksom skivan ut på SKP:s Oktoberförlaget (med namn efter den ryska oktoberrevolutionen förutsätter jag).

Tecknaren hette Ola Nyberg och var politiskt korrekt. Han tog bl.a. över FiB/Kulturfronts serie Bellman efter den politiskt otydlige – eller ännu värre: nästan socialdemokratiska – Jan Lööf och stramade upp den med ämnen som låg i linje med fibbarnas idéer – som i sin tur låg nära SKP:s.
Storyn är densamma som på teve och skiva: Kapten Zoom skickas från sin planet till jorden för att kartlägga mänskligt liv. Efter fyra år i skogen har han lärt sej allt om ekologi och är på väg att åka hem när han hittar en Stålmannen-tidning och inser att det finns mänskligt liv på planeten.

Han trillar in hos Liselott Blom i Bollunda och försöker förstå hur den jordiska civilisationen egentligen hänger ihop. Ganska snart kommer han fram till att jordmänniskornas resursslöseri är miljövidrigt.

Berömd – bl.a. samplad av The Latin Kings – är sekvensen när han tappar sin viktiga gröna ring (gissningsvis en hommage till DC-serien Green Lantern; huruvida Anders Linder höll sej à jour med hur just Green Lantern-serien radikaliserades under sjuttitalet sen han börjat agera parhäst med Green Arrow och de tillsammans slogs mot sociala orättvisor och rasism, är obekant) i toaletten och får följa kloaksystemen till Försenings… förlåt, Reningsverket.

Som serie är Kapten Zoom inte alls oäven. Den är mest komisk, men med den relativt realistiska teckningsstilen blir den också till något mer än en superhjältepastisch (Anders Linder i stretch blev liksom aldrig nåt annat än en parodifigur).

Jag gissar att tanken var att bemöta den amerikanska kulturimperialismen med deras egna erkänt effektiva vapen: att av det mest genomamerikanska – superhjälteserien – göra nåt Radikalt och Alternativt.

På samma vis tyckte somliga inom SKP att man skulle stjäla rockmusiken från imperialisterna och vända den mot dem. Andra tyckte att man hellre skulle spela gånglåtar och polskor..

Kapten Zoom hade nog kunnat slå an om det nu blivit nån spridning. Det är inte alls ointressant med en superman från rymden som rör sej i en svensk kontext. Superman och hans kollegor rör sej mycket tydligt inom en amerikansk.

(Notera gärna hur fint jag knyter ihop den här veckan, som börjar med ett inlägg om Superman och sen via proggiga barnböcker tar sig till en proggig barnskiva och – voìla! – en proggig superhjälteserie!)

Proggiga barnböcker del 38: Varför arbetar mamma?

Av Kalle Lind

den 2009-09-23

i blogg

Som sagt: jag är inne i en svår Horst Tuuloskorpi-period. Mannen med ett namn som låter som en astrologs gjorde en svit barnböcker med fotografier främst från jordbruk och industri. Under vilket decennium får ni klura ut själva.

(Fast den här kom faktiskt så sent som 1981. Så hävdar också somliga historiker att sjuttiotalet räckte ända fram till 1985 och ANC-galan.)

Varför arbetar mamma? handlar till synes om en pojke som heter Mikael och hans mamma Mari (på sjuttitalet var ju som bekant alla mödrar ensamstående). Fast mest handlar den om hammarfabriken där Mari jobbar. Och om hur all industri hänger ihop; vi får se gruvorna där järnmalmen till hammarna bryts och vi får se lyftkranarna som byggts av hammarna.

Över huvud taget får vi se väldigt mycket industri. Det fanns ganska många vänstervridna fotografer som pysslade med nåt som närmast får kallas tungindustriporr. Svetslågor, skyddshjälmar, blåställ och allra helst nån varningsskylt så man förstår hur farligt arbetet är och hur viktig fackets insats är.

Och så ett avslutande mollackord: kliniskt rent finrum, smörsångare på teven, cigarettpaket och ensamhet. Tuuloskorpi har kanske andra avsikter – han har just försökt beskriva arbetets glädje och nödvändighet och kanske ska allt uppfattas som mysigt och spännande – men jag har svårt att känna annat än vemod inför sisyfostillvaron som beskrivs:

Det vill säga en ny dag med kortspel och blåställ.

Proggiga barnböcker del 37: LEK – en bildberättelse om några barns upplevelser och skapande verksamhet.

Av Kalle Lind

den 2009-09-22

i blogg

Jag har under den gångna veckan tänkt mycket mer på Horst Tuuloskorpi än jag nånsin haft för avsikt att göra. Vilken Horst? undrar ni. Horst Tuuloskorpi! svarar jag. Fotograf och leg. dagbarnvårdare, mannen bakom fotografiska barnböcker som Trålfiskarna och När skog blir trä! Jaha! svarar ni.

Tuuloskorpi verkar ha levt exakt den sortens proggliv vi yngre generationer gärna inbillar oss att alla levde på sjuttiotalet – Tillsammans-livet – men som de rimligen inte kan ha gjort. Vem gjorde då Fälldin till statsminister? Vem röstade i så fall in Jigs på Svensktoppen?

En sak är säker: det var inte Horst Tuuloskorpi. Han hade fullt upp med att leva i harmoni med barn och natur samt dokumentera hårt industriarbete för att kunna göra barnböcker.

Boken LEK – en bildberättelse bla bla bla kom 1975. Vackra svartvita bilder skildrar lekande barn. Om de flesta finns inte så mycket att säja, men här och var glimtar de till, små markörer som så tydligt placerar oss i tiden och subkulturen.

I begreppet ”lek” ingick för Tuuloskorpis del att läsa FiB/Kulturfront – tidskriften där janarna Guillou och Myrdal slogs om utrymmet (känns igen genom originalserien Bellman).

I begreppet ”lek” ingick så klart också att kolla upp när nästa Vietnamdemo gick av stapeln.

Det är en bok med väldigt lite text. De enda gångerna Tuuloskorpi tycker att en förklaring är på sin plats är när barnen leker samhällsnyttigt industriarbete:

I förordet skriver Frances Vestin – som jag råkar veta att Tuuloskorpi samlevde med (jag har som sagt engagerat mig lite mer än jag räknat med i Tuuloskorpis förflutna) – om barnens arbetslekar:

De imiterar produktionsprocesser och leker arbetare. De utför också ”riktiga” arbetsuppgifter – diskar, bakar, odlar. Det vore fel att skydda barn från allt väsentligt, jobbigt och ansvarsfullt arbete. Varför ska de behöva uppleva sin tillvaro och verksamhet som onödig?

Inte alls ointressanta tankar om ni frågar mig. Och samtidigt sååå 1975.

Vadå? Om det finns mer Tuuloskorpi i pajpen? Ha! You ain´t seen nothing yet!