kallelind.se

Om Kalle Lind och andra gubbar

Tagg: progg (Sida 2 av 10)

Så att ingen missar: den handlar om Che Guevara!

För längesen skrev jag en bloggpost om personkultsballaden, en påfallande rik genre inom den politiska proggen. Jag nämnde då Victor Jara, Joe Hill, Ho Chi Minh, Mao Zedong och Josef Stalin bland dem som apostroferats i allvarliga sånger med många naturmetaforer, och gjorde noteringen att Che Guevara påfallande sällan besjungits.

Det påståendet har jag fått äta upp. Givetvis besjöngs – och besjungs – Che av de revolutionsromantiska. Han är ju en tacksam ikon med sitt hipsterskägg och sitt lättrimmade smeknamn, dessutom är han lätt att känna igen från armbandsur och t-shirtar.Danska Röde Mor gjorde till exempel den dramatiska visan med det mycket träffande namnet "Che Guevara". Texten har pedagogiska ambitioner: när visan är slut ska ingen kunna gå därifrån utan att ha hört namnet Che Guevara (tack Mikael Borg för tips).

Röde Mor var dansk proggs epicentrum, inte bara bandet Röde Mor rockcirkus utan också bildkollektivet Röde Mor grafikgruppe. I cirkusen ingick bland annat Henrik Strube, som deltog i svenska ANC-galan eftersom han förmodligen kände Mikael Wiehe, och i bildgruppen Dea Trier Mörch, vars träsnitt omedelbart slungar mig tillbaka till en tid i Polarn & Pyret och snickarbyxor. Bokomslag, affischer, flygblad – överallt i det sena sjuttiotalets Lund syntes Dea Trier Mörchs karakteristiska knivdrag.

Det fanns fler Trier i gruppen: Jacob, Troels och Lars. Särskilt gitarristen Lars, som inte ska förväxlas med en neurotisk regissörsnamne med tillagt adelsprefix, spelade flitigt med Cornelis under dennes sejourer i Köpenhamn.

Men om vi lägger danskarna åt sidan, så finns det förstås en betydligt större Che-hit, skapad som sig bör av de tacksamma kubanerna och spridd över världen via västerlänningar som visste kubanernas bästa. "Hasta Siempre" har odödliggjorts av gamla kämpar som Joan Baez, Wolf Biermann, Buena Vista social club, tusen sinom tusen pårökta studenter på efterfest på Smålands nation och i synnerhet Sven Wollter. Wollter sjöng in den på platta så sent som 2009 (?). Texten har enstaka drag av pekoral:

I vinden hör jag dig svara:
"Jag är här och ska förbliva!"
Din kärlek kan ingen fördriva
Comandante Che Guevara
 
Och Cornelis "A Cuba" – i original av Victor Jara – nämnde jag faktiskt redan i den ovan omnämnda bloggposten. Che besjöngs alltså av Victor Jara, som i sin tur besjungits av Cornelis och Mikael Wiehe. Det enda rimliga är förstås att Che Guevara, den dagen han stiger upp ur graven, skriver en hyllningslåt med många tvärflöjter till Mikael Wiehe.

Proggiga barnprogram.

Det började med att Johan Croneman skrev en överentusiastisk text om barn- och kulturforskaren Margareta Rönnbergs bok Vänstervridna? Pedagogiska? Av högre kvalitet? 70-talets barnteveprogram och barnfilmer kontra dagens. Av någon anledning var Cronemans text bara ute och vände på nätet samma dag den publicerades i DN. Det kan bero på att den innehöll en handfull rena sakfel och missuppfattningar, men jag vet inte när det stoppade en text senast.

Jag blev hursomhelst lite förvånad, dels över att Croneman alls kan uttrycka glädje, dels över att han fått så många uppgifter om bakfoten. Jag gick således till källan och läste Rönnbergs bok i sin helhet, något jag betvivlar att Croneman gjort, eftersom den ettrigt polemiska Rönnberg ägnar en del plats i bokens sista del åt att ifrågasätta – Johan Croneman.

Mina reflektioner utifrån Rönnbergs bok – och i någon mån Cronemans text – finns i dagens Sydsvenskan.

Historieätarna.

Erik Haags, Lotta Lundbergs och – framför allt – Karin af Klintbergs nya Historieätarna är så nära det perfekta teveprogrammet man kan komma, men så är jag nu kanske aningen partisk. Infotainment till sista bildrutan. Larv och ärligt utforskande i lagoma portionsförpackningar. Det självklara sätt som Ebba Witt-Brattström och Eva Beckman blandas med Tony Irving och risiga drakbyggen. Och, som alltid när tio år och en befolkning ska kokas ner till en timme, så många generaliseringar att man som tittare tvingas in i en ständig dialog med programmet.

Min partiskhet då? Jo, jag flögs upp i våras för att sitta nån timme i skräddarställning i en bevarad sjuttiotalslägenhet i Tensta. Resultatet syns här. Mitt sjok – som handlar om tidens barnlitteratur – börjar 26:52. Orkar man inte med rörliga bilder så kommer Proggiga barnböcker, som av en slump, ut som pocket idag.

Proggiga barnböcker del 45: Sprätten på toaletten går för långt!

På Bokmässan mötte jag Annika Elmqvist, skapare av den legendariska barnboken Sprätten satt på toaletten (1970), en formlig orgie i fekalier och barnkammarmarxism, lika arg som munter, lika barnslig som burlesk. Hon fick ett ex av min Proggiga barnböcker – som finns i kraftigt utökad pocketversion vilken vecka som helst! – och vi diskuterade min skildring av hennes bok. Hon uppfattade mig som bitter. Jag förklarade att det är jag minst av allt, och allra minst av allt på grund av Sprätten-boken. 

Jag tror att vi skildes som vänner. Hursomhelst fick jag med mig ett ex av hennes senaste Sprätten-bok. Den som trodde att frejdig bajs-möter-kapitalisthat-litteratur för telningar dog nån gång innan yuppisarna tog över, bedrog sig nämligen. Elmqvist återkom med Sprätten på toaletten kommer tillbaka! 1987 (finns att ladda ner) och med Sprätten på toaletten går för långt! så sent som 2005.

Och ingen är nog gladare för det än jag. Det är som att stiga in i, inte ett museum för allt är uppdaterat, men en sorts parallelluniversum där ilskan, samhällsanalysen och attityden varit intakt sen 1970, sen tiden då folk fortfarande trodde att Folket kunde förändra och inte bara var i händerna på den diffusa Marknaden.

Sprätten är fortfarande skitnödig. Och girig. Girigare än nånsin för övrigt; 1970 nöjde han sig med att äga fabriker och låta dem smutsa ner vattnen. 2005 vill den rackarn åt hela jämrans samhället: skolor, sjukhus, vatten. Allt går att köpa på internet och Sprätten gör det. För detta belönas han rikligen.

Men – och först här känns boken mer 1970 än 2005 – Folket samlas! Och de gaddar ihop sig. Från och med nu ska Sprätten bara serveras en maträtt: pengar! ("Va? Bara pengar på varenda hylla?" "Ja, du har dig själv att skylla!") Han blir naturligtvis hungrig och ber lystet Folket om mat. Folket kräver i gengäld Sprättens pengar: "Nä, lite kan du få ha kvar! Ungefär lika mycket som vi andra har!"

Annika Elmqvist jobbar inte med subtiliteter. Men jag tycker nog att det känns befriande att en enda barnbok också i vår tid förklarar vissa grundläggande faktorer och trotsar den galopperande thatcherismen: det finns visst nånting som heter Samhälle!

Och för den som inledningsvis gäspar och fnyser och tycker att det känns såååå 1970 frestas man att dra fram sitt starkaste proggkort: Mikael Wiehe. "Det är den vanliga visan, den gamla kända historien / det är samma poänger och samma refräng / Men så länge vi inte gör nåt åt saken / får vi väl skylla oss själva om vi får höra den igen."

Befria Norden.

blogg fitzpatrick

I ett radioprogram jag var med och gjorde, Hej domstol!, hade vi en programpunkt som hette ”Hej progg!” Det hade naturligtvis inget med programmets övergripande ram – ”public services egen privatmilis” – att göra, utan fanns där mest för att jag ville lira mina gamla Sven Wollter sjunger kpml(r)-hittar. Som jag minns det var det alltid jag som kom med låtarna, med ett viktigt undantag: Greg Fitzpatricks ”Befria Norden” (från plattan Det persiska äventyret 1977). Den plockade min vän och kollega Valle Westesson med till redaktionen.

Greg Fitzpatrick var amerikansk Vietnamdesertör som kom till Sverige och omedelbart verkar ha hittat hem i den svenska kulturvänstern. Han jobbade med nånting, det verkar oklart vad, på skivbolaget MNW och distributionsbolaget SAMdistribution/Plattlangarna.
Framför allt kom han att bli svensk synthesizerpionjär och den direkta orsaken att Mikael Wiehes ”Flickan och kråkan” – det mest experimentella spåret och överraskande största hitten från plattan Kråklåtar 1981 – kom att låta som den gjorde.
Idag är han troligen mest uppmärksammad för att hans dotter Fiona har en dj-duo ihop med Staffan Schejas dotter Rebecca.
Låten ”Befria Norden” är en förtjusande niominuterslåt som, gissar jag, ganska väl beskriver en typisk dag i en kulturvänstrig tjugonåntings liv i sjuttiotalets början. Det börjar lite lätt med nån Vietnamdemonstration där Greg spelar klarinett i orkestern Röda stjärnan – ”jag tog på mina finaste brallor / och tog med de bulletiner som fanns kvar” – och utvecklar sig ganska snart till en, gissar jag igen, typisk proggflirt:
de andra i bandet hade ännu inte kommit
så jag satte mig och kollade folket
och så småningom fick jag syn på en vacker tjej
hon var fanbärare och skulle gå i första ledet
och hennes hår fladdrade i vinden
och hennes kropp var rak och ung och varm och tuff
så jag skrek: ”Vietnambulletinen!”
Hon vände sig om och tittade på mig
som många andra för jag skrek för högt
Och ganska snart glider texten över från det där politiskt-musikaliska till det som Greg – och de flesta andra tjugonåntings – och de flesta andra – verkligen brinner för:
hon bodde i ett studentrum nånstans på Gärdet
med affischer av Marx och Mao på väggen
och när de stuckit frågade hon mig om jag ville duscha 
”ja” sa jag, fast det var andra gången för dagen
hon hade Barnängens shampo och rött hår på fittan
och vi tvålade in varann och kramades under vattenstrålarna
Därifrån tar Greg ett ganska snabbt steg framåt i historien (det inledande påståendet ska vi ta med en skovel salt – just den här låten klockar ändå in på 9.24):
historien är lång men låtar korta
hon flyttade hem till mitt kollektiv
och i två år levde vi storartat och gott
och det var kvällar när vi satt i köket
och snackade klasskamp och folkets kultur
och vem som skulle diska och plocka upp
blogg fitzpatrick 2
Interfolierat i sången hittar vi FNL:s nationalsång ”Befria Södern”, Philemon Arthur & the Dungs ”Du är min ende vän” och den italienska kampsången ”Bandiera Rossa” – vilket redan det slungar oss tillbaka till Mao-affischer och Vietnambulletiner.
”Befria Norden” är på många vis en märklig sång – Fitzpatrick lär inte ha kunnat ett ord svenska, vilket kan anas på uttalet – men intressant ur flera synvinklar: dels är det ett tidigt svenskt exempel på användande av synth och loopar, dels är det en vittnesutsaga, ett dagboksdokument från de där mytomspunna åren då steget mellan att ropa ”Vietnambulletinen!” och att tvåla in nåns fitta med Barnängens verkar ha varit så försvinnande kort.

Uppdatering från hemmaman.

Det är ögoninflammation och vab och många vändor med Grodan leker kurragömma och Leo vill ha mat. Hur gärna jag än skulle vilja rapportera om en vuxenbok jag just läst – Hasse Ekmans Kurre Korint och drömfabriken – så får det anstå. Den som inte kan leva ett fullgott liv utan att dagligen ta del av vad som lämnat Kalle Linds tangentbord rekommenderas följande:

En krönika om det absolut värsta samhällsproblemet just nu.

En krönika om äckligt kranvatten.

En krönika till nyfikenhetens försvar.

En krönika om den påstådda kulturelitismen.

En krönika där jag återigen var tvungen att fejsa gamla högstadiedemoner.

En krönika om varför man bör titta mer på teve.

En krönika med gamla argument om varför andra har gamla argument.

En feg och undvikande krönika om politisk korrekthet.

Femtusen tecken om Blå Tåget.

Så återkommer vi till Kurre Korint så fort vi bara hinner. Håll ut!

Ett orimligt långt inlägg om två gamla personpåhopp.

i tidens rififi

Jag läser i den nyutkomna boken om Blå Tåget om en av proggbandets/ visorkesterns/ konstnärskollektivets/ experimentgruppens egensinniga radiopjäser. När Leif Nylén, Torkel Rasmusson, Tore Berger, Mats G Bengtsson, Urban Yman, Kjell Westling och de övriga lösa existenserna inte spelade in plattor så ägnade de sig åt allt annat inom fältet kultur och intellektualism.

1969 gjorde gruppen för experimentprogrammet Nattövning pjäsen Det var någonting i görningen på Heartbreak Hotel, Saltsjöbaden. Dramat kretsade kring det, inom vänstern, kontroversiella avtalet mellan LO och SAF på Grand Hotel i Saltsjöbaden 1938: det var då socialdemokraterna sålde sin själ till Djävulen/Kapitalet för lite arbetsrätt och en gnutta anställningstrygghet.

Trummisen, låtskrivaren och historieskrivaren Leif Nylén minns hur inspelningarna tog fart:

De inleddes med att Tore och Torkel tog med sig en bandspelare till Saltsjöbaden, gick runt i gruset framför hotellet rytmiskt gnolande ”Saltsjöbaden, Saltsjöbaden” och kommenterade miljön.

Av detta kan vi utläsa att det var en pjäs med lösa strukturer. Gruppen verkar ha ansett manuskript vara borgerliga, och pjäsen gav antagligen samma förvirrade intryck som Nyléns referat:

[Förhandlingarna mellan LO och SAF] gestaltades främst som måltider med mycket sprit, skratt och bisarra anekdoter – huvudintrycket är att SAF supit LO under bordet. Till tonerna av Elvis Presleys ”Heartbreak Hotel” vaknar en bakfull och ångestfylld August Lindberg (LO-ordföranden) och minns trevande att det visst var något papper han skrev under. […]

Det hela slutar med en drömsk scen utanför Grand Hotel: Lindberg och [Gustaf] Söderlund [SAF-chefen] klär av sig nakna mitt i vintern, fast då blir det plötsligt sommar, de kysser varandra […] och styr ut på Baggensfjärden i en liten båt, Lindberg ror men Söderlund pekar ut kursen.

Nylén konkluderar ödmjukt att ingen direkt brydde sig om den där pjäsen ens när den sändes, men tillägger: ”Annars var det främst August Lindbergs änka som reagerade: vi hade framställt honom som berusad trots att han var absolutist.”

fria pro

Och här kommer det intressanta: bara några år senare – 1971 – gjorde Fria Proteatern en tevekabaret med titeln Har du hört vad som hänt? Historien upprepade sig då på ett närmast parodiskt sätt: av Fria Pros – förutsätter jag – vilda rallarsvingar mot stat och kapital blev August Lindbergs påstådda fylla den stora snackisen.

I sin föreställning framställde även Fria Pro undertecknandet av Saltsjöbadsavtalet som resultatet av ett hejdundrande supkalas, där August Lindberg först skriver på notan istället för avtalet. Dåvarande nöjeschef för den kontroversiella nystartade röda TV2, Lasse Boberg, berättar:

Det var en mycket rolig sketch, men den var vid just den här tiden mycket olämplig. TV2:s politiska fiender såg sin chans. Det kom ett verkligt generalanfall. Det bar sig nämligen inte bättre än att denne August Lindberg var en på sin tid mycket känd nykterist vilket inte jag kände till. Jag var ansvarig utgivare och hade godkänt sketchen, som i varje fall jag tyckte var ganska rolig.

Men det kom en hel drös av radionämndsanmälningar från Lindbergs efterlevande familj, diverse politiker, nykterhetsrörelsen och jag vet inte vad. Det blev stora möten och presskonferenser. Alla kom med kraftiga protester och det slutade med att vi blev fällda i Radionämnden.

August Lindberg, LO-ordförande (1936-1947)

August Lindberg, LO-ordförande (1936-1947)

En intressant pendang: i sin detaljerade genomgång av svensk radio- och teveunderhållning, Den goda underhållningen (1997), skriver docent Olle Sjögren:

När jag ser om denna scen tjugofem år senare, kan jag spola tillbaka flera gånger med en videobandspelare. Jag ser de övriga aktörerna dricka sprit och spela berusade medan ”Lindberg” bara röker cigarr och talar utan sluddergrimaser. Han ”råkar” dock blanda ihop notan och det avtal som ska skrivas under! Det förefaller mig rimligast att ”tolka” detta grovkorniga farsinslag som överdriven iver under allmänt fyllekaos. Men debatten begravde bilderna under upprörda tal om flagranta övertramp. 

Frågor att diskutera:

1) Handlade inte påfallande många pjäser i etermedia skiftet sextio-sjuttiotal om 1938 års Saltsjöbadsavtal?

2) Är det inte märkligt att Lasse Boberg så snabbt går från ”mycket rolig sketch” till ”i varje fall jag tyckte var ganska rolig”?

3) Verkar inte Olle Sjögren ha världens bästa jobb?

Övriga källor: Våra 100 år med radio och teve (Lasse Boberg/ Arne Weise, 2011), Finrummet och lekstugan (Dag Nordmark, 1999).

Gör det goda godare.


När jag gjorde förarbetet till min bok "Proggiga barnböcker" trodde jag att jag skulle visa upp Jan Lööfs album "Felix och det stora upproret". Huvudpersonen Felix är trots allt med i en revolution nånstans i Latinamerika, ledd av (den oskyldige) skurken Herman, vars likheter med Castro omöjligen kan vara en slump.

När jag så läste om det insåg jag att detta knappast kan placeras i facket "politiskt, pedagogiskt, pekpinnigt", som var min utvidgade definition av begreppet "proggigt" (ibland med tillägget "pornografiskt"). Visst, det är klart att en revolution är en politisk aktion, och nånstans tar Lööf förstås upprorsmakarnas parti, men Jan Lööf är i vanlig ordning alldeles för ironisk, referenstät och, fan, låt oss ta den akademiska tjuren vid hornen, postmodernistisk för att snällt stå stilla i den didaktiska fållan.

Låt oss ta det från början: Lööf tecknade Felix i dagsstrippsform mellan 1967 och 1972. Enligt sig själv visste han sällan vart ett äventyr skulle barka när han drog de första pennstrecken, och jag är böjd att tro honom. De dramaturger jag har träffat skulle få dåndimpen om de fått i uppdrag att anpassa Felixäventyren efter gängse dramaturgiska mallar. Äventyren böljar hit och dit utan tydlig riktning, kastar närsomhelst in nya förutsättningar, tar märkliga omvägar, slutar när tecknaren tröttnat snarare än när alla frågetecken är uträtade.

Det här är naturligtvis också tjusningen. Lööf tecknade på i övertygelsen att det hela nån gång skulle få sin naturliga upplösning. Med alla dörrar i huvet vidöppna lät han hela sin pojkrumsreferensvärld stiga in så fort storyn behövde piffas upp.

I de sammanlagt elva äventyr som Lööf orkade teckna möter Felix varulvar i Transsylvanien, en trött och överviktig Farsan i Afrika (hans son dejtar f.ö. Angela Davis och leder en medborgarrättskamp), andar i Orienten, kobojsare i Vilda västern, doktor Mabuse, sjörövare, en vampyr-Fantomen, den vita elefanten Bobby Dick, eremiter i forna Hellas, grottmän, robotbetjänter, kriminella cirkusartister och mer än en galen vetenskapsman.

I början av sjuttiotalet medverkade Lööf också i rollen som Janos i Alexandersson/De Geers barnserie "Tårtan". Carl Johan De Geer berättar gärna om Tårtan-kollektivets ambition att skapa "den skämtfria humorn". Det bör ha passat Lööf som hand i handske. När jag läser Felix för min åttaåring sitter han med munnen på vid gavel och låter sig tjusas av de storslagna äventyren, medan jag fnissar åt den självklarhet med vilken seriens figurer bygger en fungerande oceanseglare av en trasig eka och en gammal veteranbil. 

All humor ligger under ytan, presenterad med stenansikte, tunga i kind och stel överläpp.

Och detta ska man förstås ha med sig också när man läser det lätt 1968-färgade "Felix och det stora upproret". Äventyret börjar när Felix hittar sin vän Vildmannen på en gangsterboss förbrytarskola. 
Gangsterbossen vill värva Felix till skolan: "Du skulle bli en utmärkt svindlare och bedragare. Mina andra elever har utseendet emot sig i den branschen". De andra eleverna ser naturligtvis ut som Paul Munis Al Caponefigur i 1932 års "Scarface". 

Från gangsterskolan tar vi oss snart till ett fritagande medelst ubåt från en fängelseö. Gangsterbossens kusin Herman har begärt kulsprutor och stridsflygplan av bossen, och hastigt och lustigt flyttar handlingen till San Fernando där ett uppror planeras (fast innan dess har Felix och gangstrarna varit på rymmen i en mekanisk apa, hjälpta av Felix robotkompis Robert).

San Fernando styrs – förstås – av en korrupt USA-ägd diktator, men den faktiska makten ligger – förstås – hos den brutale polischefen Conrad. En av upprorsledarna är – förstås – diktatorns egen trädgårdsmästare. Och folket är – förstås – det rådande styrets fiender och revolutionens vänner.


Eftersom vi hela tiden rör oss i en schablonvärld är det omöjligt att anklaga Jan Lööf för att ha svalt några rosenröda idealbilder av latinamerikanska frihetskämpar; äventyret kan lika gärna – gärnare! – läsas som en pastisch på en genre som redan i sextiotalets slut var bemängd med klichéer (jfr Sven Wernströms Kubaromantiska "Upproret").

Att Lööf sen alldeles uppenbart tar revoltörernas parti är inte så mycket att anmärka på – det hade jag också gjort – men det intressanta här är Lööfs sätt att behandla samtidens och verklighetens berättelser på samma vis som han tog sig an Robert Louis Stevensons eller Bram Stokers: som en meccanosats man kan hälla ut på golvet och sätta ihop i den ordning det behagar en.

Jag gissar att det är det som skiljer konstnären från klåparen. Konstnären skapar sin egen värld, klåparen gör anspråk på att ge en rättvis bild av den värld som redan finns.

Bonusinfo som jag just googlat mig till: det gjordes också Felix-teve och en Felix-lp. På den sistnämnda medverkar alla tre bagarna från "Tårtan" – förutom Lööf Krister Broberg och Blå Tåget-pianisten Mats G Bengtsson – fast naturligtvis i andra roller. Den som sitter på en kopia får gärna skicka över en kassett eller ett rullband.

Porrkriget fortsatte.

En av proggens satirklassiker är Fria Proteaterns Bonnieroperan. Den utgjorde ett överraskande – och säkert befriande – komiskt inslag i den nävknutet gravallvarliga pjäsen "Typerna & draken" (1972), ja ni vet, den som handlar om hur grafikerna på Bonniers organiserar sig fackligt. Pjäsen släpptes på platta på Fria Pros eget bolag Folkkultur, och där trängs Bonnieroperan med mer klassiskt proggråa titlar som "Rationalisering" och "Vi skyddsombud kräver vetorätt".

I numret träder tre patriarker – 1972 hette de Albert, Gerard och Lukas och kallades Abbe, Gerard och Lucke, idag heter de väl typ detsamma och kallas nånting liknande – fram och berättar om sin verksamhet. Gerhard lägger ut texten om sitt stora konstintresse och bröderna körar: "fiffel och båg". Abbe berättar om hur han värnar om det fria ordet och rabblar sen upp alla tidningar som Bonniers knäckt samt "våra papegojor som kraxar det vi lärt dem i kör" – Rune Moberg, Hemming Sten, Per Ahlmark, Peter Himmelstrand, DN, Fantomen, Teknikens värld, Vecko-Journalen, BLM – "Vem som än är tidningens redaktör så är det Bonniers röst du hör!"

Numrets mest berömda parti skildrar Lukas Bonnier, koncernens veckotidningsmogul och VD för Åhlén & Åkerlund. Hans verksamhet var känslig också inom familjen – enligt ett spritt citat lär hans pappa Tor ha sagt: "Käre son, vår familj har gett det svenska folket en Strindberg, en Heidenstam, en Lagerlöf … och du vill ge dem Fantomen!"

Lika kritisk var väl inte Tor när Fantomentidningen blev en mångmiljonprodukt, men kluvenheten till Luckes verksamhet bestod inom koncernen. Ja, det var han som drog in kulorna men nej, det var inte den verksamheten Bonniers helst visade upp.

Åhlén & Åkerlund köpte upp folkrörelsens folkbildande folktidning Folket i Bild och slog ihop den med magasinet Aktuellt. Resultatet blev FiB/Aktuellt, en tidning med mycket på sitt samvete: förutom att man på sextiotalet började lägga allt mindre vikt vid reportage och allt mer på flickbröst, så var det där Jan Guillous journalistkarriär tog fart.

Gamla FiB fick hänga med i namnet FiB/Aktuellt år efter år. Man kommer att tänka på forna tiders segerfester efter framgångsrika fälttåg, där de besegrade släpas med som fångar i triumftåget (Rune Moberg, själv chefredaktör på Se, en tidning med en liknande utvecklingskurva som FiB/Aktuellt).

Målet var alltså öppet för Doktor Gormander när han med Fria Proteatern ville visa upp Bonniers som en skara hycklare:

Jag heter Lukas Bonnier
Det är jag som bossar här
För alla näcka brudar
Ja, det är min affär
Jag har en sjyst bordell
Och dess namn är FiB/Aktuellt

Med fortsättningen:

Om du ser en läcker brud
Med en riktigt smaskig kropp
Slå mig en signal
Och se om hon vill ställa opp
Jag heter Lukas Bonnier
De kallar mig Lucke Hallick
men vad gör väl det
när det ändå är jag
som gör hela familjen fet?
 
I ett talat mellanparti jämför bröderna Bonnier ängsligt sin publikation med den konkurrerande Lektyr (som ägdes av Saxon & Lindström): "Lektyr visade halva bröstvårtan – kan man inte tänka sig att vi visar hela?" "Lektyr visade halva rumpan – vi ska visa hela!" "Lektyr tog en bild härifrån – kan inte vi ta en bild härifrån?"
 
I den gamle veckotidningsredaktören Björn Vingårds nyutkomna dokumentärroman om Bonniers, "Drömfabriken – Bakom kulisserna" (2011, lustigt nog på Piratförlaget), bekräftar han att den där parodidiskussionen påminde otäckt mycket om verklighetens tongångar. Lukas Bonnier kallade in tidningsrävarna Sven Broman och Bertil Ströhm, som vänt många upplageras till succéer, och gav dem förhållningsregler:
 
Vi behöver pengarna, upplagorna på de andra tidningarna går ner och jag vet inte var det ska sluta. Jag vill alltså att vi fortsätter med Fibban, men den måste bli anständigare. Observera att jag inte sa anständig utan anständigare.
 
Enligt Vingård, som har den där krassa rättframma synen på journalistik som brukar prägla dem som fostrats av de stora tidningsdrakarna, skedde så följande:
 
Bertil Ströhm och Sven Broman utarbetade så småningom en mycket ambitiös förlagspromemoria om hur långa manslemmar och hur stora bröst Fibban fick visa och i vilka vinklar och i vilken belysning de fick fotograferas. Problemet med dokumentet var bara ett – Lektyr brydde sig naturligtvis inte om det och porrkriget fortsatte.

Med vilken rätt?

Några veckor efter att det sista Sommarprogrammet klingat ut är det väl också dags för mig att kommentera årets Sommarpratare. Jag har hört sammanlagt ett (Juholt) och ett halvt (GW) program och blev glad över att Juholt pratade om sin morfars sex meter höga nakenstaty i Påskallavik och att GW inledde med "De sista ljuva åren". I övrigt har jag nöjt mig med att läsa efterhandsreaktionerna.

Som serie har Sommar en tendens att snarare bekräfta än överraska. Att Fredrik Gertten gillar Skåne kunde man ana med tanke på att han gjort cirka tjugofem dokumentärer om Malmö och att Ulf Brunnberg är en reaktionär ärkeknöl konstaterade vi redan när han gick med i Lidingöpartiet.

Den stora överraskningen är väl egentligen att både Pia Sundhage och Ann Petrén lär ha spelat Fria Proteaterns "Med vilken rätt". En låt från 1977 som skildrar en städerskas känslor när hon lämnar konsulinnans hem efter uträttat förvärv:

Ja adjö då, konsulinnan, jag kommer imorron tolv
Jag hann inte riktigt med hallen – jaså, spelar det ingen roll?
Jaså, kan jag ta det imorron? Ja, det var ju väldigt bra
Jo, pengarna fick jag av konsuln – tack ska konsulinnan ha
 
Med vilken rätt ska jag göra ett jobb som du och din karl kunde göra själv?
Med vilken rätt tar ni pengar som andra har jobbat ihop och betalar mig?
 
Jag kommer med morrontåget till grönska och fågelsång
sen jag lämnat ungarna mina bland asfalt och stum betong
Och du kallar mig jämt för "lilla fru Blom" när du har nåt skit på gång!
 
De säger att människor är lika värda – men vem är det då som bestämt
att jag städar åt kvinnor utan jobb som inte fyllt fyrtiofem?
Och min egen mamma måste vi skicka till ålderdomshem
 

Det är naturligtvis en helt inaktuell visa utan någon som helst relevans idag. Idag finns inga städerskor som kallas "lilla fru Blom". De kallas "lilla Banu" i den mån de alls blir tilltalade. Massinvandringen har gjort att det idag är nästan omöjligt att kommunicera ordentligt med sin städerska. Och "ålderdomshem" har gudskelov försvunnit ur språkbruket. Konsuler och konsulinnor finns troligen kvar, lika oumbärliga nu som då.

Alla är vi överraskade över att fotbollsproggare och kulturmarxister fortfarande kan tycka att detta har nån som helst relevans i ett modernt och perfekt samhälle. Allra mest överraskade är troligen Carsten Palmaer, Margareta Garpe, Gunnar Idering och Anders Forsslund – textförfattare och kompositörer – som i år kommer att få sina första Stimutbetalningar sen Berlinmuren föll.

Nu bor ni i era villor – ska ni bo där länge till?
För ni bor där på vår bekostnad och bara så länge vi vill
Det är bäst ni låser grinden väl och minerar er utegrill
 
Den var fin, konsulinnans klänning, ja den har ju vi betalt
med att slita oss grå och krokiga så tänk om vi tog den tillbaks?
Äh, behåll din trasa, kärring! Det är inte den vi vill ha!
 
Nåt mindre aktuellt och relevant är svårt att tänka sig 2011. Texten indikerar ju en småfolkets organisering. Det är naturligtvis omöjligt för dagens städerskor att organisera sig eftersom de alla pratar olika språk.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén