Etikett: stjärnjurister Sida 1 av 3

En stjärnadvokat har ryckts ifrån oss.

den 2011-10-17

Vår meste kändisadvokat – Silbersky må ursäkta, men Bobo var aldrig en lika bra serie som Bamse fast att den plankade alla ingredienserna – har ryckts ifrån oss vid en ålder av 89. Vi högtidlighåller minnet genom att spisa Henning Sjöströms insjungning av Dylan samt gå igenom de milslånga textsjok om honom som tidigare publicerats på den här bloggen.

Under en period var jag i det närmaste besatt av Henning Sjöström. Det började med att jag läste gamle Expressenredaktören Bo Strömstedts memoarer ”Löpsedeln och insidan” och sprang på en märklig passage om hur Strömstedt recenserat Sjöströms bisarra – verkligen bisarra – bok Det glatta livet och sedermera låtsats kasta en bok på Sjöström i en tevedebatt.

Sjöström tillhörde Bo Strömstedts hatobjekt. På samma vis som han gladeligen gnuggade sig mot Evert Taube och Astrid Lindgren, missade Strömstedt aldrig ett tillfälle att berätta för världen vilken usling Henning Sjöström var. Bland övriga på Strömstedts hatlista fanns Jan Guillou. Jag vet inte om det var orsaken till att Guillou och Sjöström fann varandra, men det mesta tyder på att Henning Sjöström faktiskt var en av få som lyckades behålla Guillou som vän under en längre tid. En annan är för övrigt Jan Myrdal. Myrdal och Sjöström lär emellanåt ha bjudits på gemensam middag hemma hos Guillou. Det lär ha varit underliga tillställningar: tre män som talar, ingen som lyssnar.

Strömstedts bisatser triggade mig hursomhelst att leta upp Sjöströms ”Det glatta livet”. Den var några snäpp vansinnigare än jag vågat föreställa mig: sida upp och sida ner med fylle- och horanekdoter, skrivna medan Sjöströms advokatstjärna stod i zenit. Därefter abonnerade jag på Sjöströmböcker på antikvariat.nu. Det visade sig att det fanns fler än jag kommer att orka läsa under min levnad.

Hur hann han med att skriva tjugotalet mustiga folklivsskildringar från sin ungdoms Västerbotten samtidigt som han sjöng opera, bad till Buddha och sprang på premiärfest? Och dessutom drev några av landets mest uppmärksammade rättsfall? Ja, vad gäller bokskrivandet är svaret enkelt: det var i praktiken hans bröder Ernst och Gunnar som skrev dem (även om Henning tog det mesta av royaltyn). I övrigt var han nog en man som pumpat sig så fullt med klassresenärens revanschlystnad att den gjort honom hyperaktiv.

Det har nog hänt att jag skrivit ett och annat misskrediterande om Henning Sjöström, det ska tillstås. Å andra sidan har jag inte skrivit nåt som han själv inte toppat tusen gånger om. Jag är från djupet av mitt hjärta glad att en sån man har funnits, en fritänkare, en sorts geni, en man på kanten, en livs levande Sture Dahlström-karaktär, stjärnjuridikens svar på Ricky Bruch, en långt större renässansman än både Lasse Åberg och Felix Herngren. Jag lyfter på den hatt jag inte äger (men som Sjöström själv hade hundratals av) och bugar för en man som hann leva fem liv under tiden av ett.

Lösryckta citat ur Henning Sjöströms böcker: del 7.

Av Kalle Lind

den 2010-05-21

i blogg

I min nästan purfärska bok – om man nu kan kalla en bok om Bosse Parnevik, Vilgot Sjöman, Gustaf von Platen och Tove Janssons mamma purfärsk – ”Människor som gått till överdrift” ägnar jag ett kapitel åt Henning Sjöström.

Trogna läsare av bloggen vet att stjärnjuristen, buddhisten och operasångaren Sjöström betytt oändligt mycket för mej. Ingen har som han fått mej att tänka ”är detta verkligen på riktigt? Skriver han detta eller är det jag som är påtänd?”

Tillsammans med sin bror Ernst – som han för övrigt aldrig bjöd på releasefesterna – skrev Henning Sjöström en handfull böcker med suffixet ”i byn”. De var stora succéer på sin tid, åtminstone enligt förläggaren (Henning Sjöström). Jag har läst dem, jämte Sjöströms övriga memoarer (han har skrivit åtminstone tre), och samtliga har gjort mej stum och (brott)mållös.

Gång efter gång har jag kliat mej i bakhuvet och sagt högt till boken framför mej: men … berättar karln på allvar om hur han försöker pruta på en hora? Men varför i fridens namn går han på maskerad i nazistuniform? Och varför är han så fixerad vid väderspänning?

Givetvis skrev jag alldeles för långt och matigt om Sjöström. Han hotade att ta upp halva boken. Som tur är finns det mesta i annan form att läsa här på bloggen. Här kommer ytterligare några citat att klippa ut och bära närmast hjärtat. Jag har ryckt dem ur sitt sammanhang, men tro mig: sammanhanget gör ingenting begripligare.

Han hade nu klor till händer. Han kände hela sin sexuella kraft växa och bli oemotståndlig. Han måste ha henne. Hans organ svällde våldsamt. (Mördaren i byn, 1975.)

Notarien var skicklig squashspelare. Det var Eva också, så de fick snart ett gemensamt intresse. Eva skulle bli en god hustru med förmåga till snar orgasm. (Männen från byn, 1974.)

Britt stod stilla. Ibland höll hon andan som för att lyssna när jag vårdslöst och ivrigt hanterade hennes saftdränkta blygdläppar. (Vägen förbi, 1965.)

Jag skulle få lämna min byrå för en slöseriets och avkopplingens resa under tre veckor i månaden september i en ålder av trettiosju år och fem månader. Delvis tack vare mitt goda förhållande särskilt till en kvinna men också till ytterligare tre. (Männen från byn, 1974.)

Lösryckta citat ur Henning Sjöströms böcker del 6.

Av Kalle Lind

den 2009-05-07

i blogg

Henning Sjöström ger ordet ”renässansmänniska” helt nya – och lite smutsiga – dimensioner. När han inte kört Rolls, köpt öar, burit monokel, dragit igenom Platon-monologer för att träna retoriken, sjungit opera (tolkningen av ”Blowin´ in the wind” är en minor classic), uteslutits ur olika advokatsamfund samt drivit några av efterkrigstidens mest uppmärksammade mål, har han regelbundet kastat ut diverse skrifter på marknaden.

Mest etablerade är en serie böcker med suffixet ”- i byn”. De skildrar delvis Sjöströms ungdoms fattigförhållanden i Burträsk, men utmärks inte av stringens, logik och sammanhang. Utmärkande är däremot den höga frekvensen mustigheter.

Minsta avståndet från dasset till boningshuset fick inte vara under trettio meter. Det var för att lukten inte skulle märkas. Men också för att eventuella ljudbangar från hemlighuset inte skulle nå fram till folket på gården.

Det hade berättats om en storbonde söröver som på sitt kalas hade så storslagna gäster som en friherrinna och hennes gemål. Storbonden hade orda speciell service för de blåblodiga när de skulle ut på dasset. Han hade för att visa husets burgenhet ställt en dräng med en långskaftad sop bredvid tunnan under dasshålet.

När han trodde friherrinnan var klar med sitt ärende drog han till med borsten i ändan på henne för att snygga till henne. Friherrinnan hoppade i förskräckelsen upp från sittplatsen och skrek. Så tittade hon ner genom hålet för att utröna vad som fanns i mörkret därunder. Då sa drängen: ”Blev det inte bra?” Och så drog han till med sopen en gång till – rakt över ansiktet på friherrinnan.

Detta kunde tänkas vara en påhittad historia. Det var det däremot inte i fråga om skogsarbetaren Måns Uttern. Hans ord kunde direkt citeras av de bybor som var på tinget i Gammelbyn i Burträsk när han stod instämd för stöld.

Den magre och senige och något skygge skogskarlen var tjuv. Och han hade stulit på självaste påskdagen.

– Tala nu utan omsvep om vad ni har stulit, uppmanade domaren.

Efter en stunds stirrade i golvtiljorna, viskade han fram:

– Ett seltyg.

– Och det stal ni i kyrkstallet på påskdagen under pågående högmässa, har ni inget samvete, människa! röt domaren.

Måns Uttern hade uppfattat domaren fel. Han trodde att domaren frågade: ”Har ni inget prevete”. Och prevete var detsamma som dass.

Måns Uttern hade med sin ynkliga stämma svarat:

– Nä, vi skiter från en stock.

(Henning och Ernst Sjöström: Pigorna i byn, 1976).

Lösryckta citat ur Henning Sjöströms böcker del 5.

Av Kalle Lind

den 2009-03-30

i blogg

Som författare är den gamle stjärnjuristen Henning Sjöström mustig, lösmynt men framför allt associativ. Han hoppar helt utan att förklara varför mellan ämnena. Böcker som påstås vara barndomsminnen och bygdeskildringar från byn Burträsk, handlar lika mycket om olika mål den vuxne Henning åtagit sej och, väldigt otippat, Hennings åderbråcksoperation.

I boken Vägen förbi – i vilken Henning inledde sitt ”samförfattarskap” med brodern Ernst – görs helt apropå en ganska lång utvikning kring hur ”två baroner, en friherre och en greve” skjuter lerduvor:

– Vi slutar skjuta, sa baron Jevard Joakim Teodor Boltenstern. Får jag i stället berätta om hur jag äntligen fick klarhet i min vän argentinaren. Vi träffades första gången på ridskolan i Buenos Aires. Han imponerade mycket på mig. Han hade kvinnor varje natt. För några år sedan råkade jag honom igen. Det var på S:t Cyr i Paris. Vi bodde på samma hotell – min vän argentinaren och jag. Och han hade alltjämt kvinnor varje natt, två och tre ibland. Hur orkade han, hur kunde han, tror ni? … Jo, han hade löskuk.

– Nu överdriver bror, sa greve Jacques Peder Clarence Bonde.

– Han hade det, säger jag.

Påståendet blev för mycket för greve Jacques Peder Clarence Bonde:

– Du vet, Jevard Joakim Teodor Boltenstern, att det gives en man tre huvuden – struphuvudet, kukhuvudet och … det egentliga huvudet. Har du något av dessa? Jag bara frågar.

Ja, sen tar den historien slut lika abrupt som den började.

På baksidan till boken skriver någon – gissningsvis Henning eller Ernst:

Från yttre sett hårda villkor har bröderna ur gemensamma och likartade upplevelser format Vägen förbi. Språket har tuktats till enkelhet. Den realism som präglar boken ligger så nära vad de upplevt, att de med Vägen förbi inte vill kalla sig författare utan åsyna vittnen!

Och ja, boken är utgiven på Bokförlaget Sjöström & Sjöström.

Lösryckta citat ur Henning Sjöströms böcker del 4.

Av Kalle Lind

den 2009-03-25

i blogg

Stjärnjuristen, stjärnbuddhisten och hobbyoperasångaren Henning Sjöström skrev åtminstone sex böcker med suffixet ” – Byn”. Alla utgörs av en salig ostrukturerad röra av Hennings biografi och slumpvisa mustiga scener med tarmgas och/eller sittgök i nysnön.

Så fortsatte vägen från Byn – skriven av Henning tillsammans med sin bror Ernst – handlar mest om Hennings stapplande steg från fattig pitepalt via stjärnspjutkastare till stjärnjurist. Helt oförhappandes spränger han också in följande:

I hennes rum i Örviken la vi oss på sängen. Jag trevade försiktigt över henne. Hon reagerade inte. Jag fick modoch blev mera närgången. Då blixtrade det till för mina ögon. Jag fick en örfil så hård att jag höll på att ramla ned på golvet. Jag satte mig på sängkanten. Det sved grymt på kinden.

– Vad i helvete tar du dig till, frågade jag.

Då var flickan lika mjuk igen.

– Förlåt mig, sa hon. Kom och lägg dig på din arm.

Med stor tveksamhet la jag mig. Efter en stund hade jag glömt örfilen och fortsatte där jag slutade.

– Våldta mig, sa flickan.

– Vad sa du???

– Våldta mig!

Märklig flicka, tänkte jag. Men jag hann inte komma henne särdeles nära innan nästa blixtnedslag. Hennes smala fingrar sved som rotting på min kind.

– Är du inte klok, skrek jag. Man måste ju ha störtkruka på huvudet om man skall ligga med dig.

Jag var rasande över de obarmhärtiga slag jag fått. Jag gick över rummet och tog min ytterrock.

– Tänker du gå, frågade hon.

– Ja. Jag tar inte risken med en tredje hjärnskakning.

– Kom hit och lägg dig, är du snäll, bad flickan.

– Aldrig i livet!

Då sträckte hon ut händerna mot mig.

– Jag svär att inte göra så mera, sa hon.

Hon såg mjuk och fin ut.

Jag slängde rocken över en stolkarm och gick tillbaks till flickan. Hon ville att jag skulle ligga på hennes arm.

Efter en stund sa hon:

– Jag är oskuld.

– Det säger väl alla, sa jag.

– Men det är säkert att jag är oskuld.

Jag hade fått huvudvärk av de våldsamma örfilarna och vågade inte röra flickan. Hon kunde hitta på att safta till en tredje gång. Jag svarade ingenting.

– Du får ta min oskuld, sa hon.

– Det säger du bara för att få anledning att slåss …

– Nä, jag menar det.

Jag gjorde nya ansatser. Hon stoppade mig utan att tillgripa örfilar.

– Men du måste lova en sak först, sa hon.

– Vad då?

– Jag vet att du har sällskap med en flicka. Om du gör slut med henne får du ta min oskuld.

Jag funderade en stund.

– Ja, släng hit den då, sa jag dystert.

Flickan skrattade mjukt och dämpat.

– Vad skrattar du åt?

– Du sa ”släng hit den”.

– I värsta fall kan jag väl hämta den, sa jag.

Hon knuffade bort mig.

– Inte nu, sa hon.

Jag tog på mig ytterrocken, drog ned sportmössan över ögonen igen.

Jag vill understryka att detta är ett fullständigt kapitel, citerat i sin helhet.

Fråga att ta med er till nästa gång: vad är konstigast här? Att detta presenteras för oss utan sammanhang? Att Henning använder ordet ”störtkruka”? Eller att Henning bär sportmössa?

Lösryckta citat ur Henning Sjöströms böcker del 3.

Av Kalle Lind

den 2009-03-19

i blogg

Stjärnjuristen Henning Sjöström har inte bara inspirerat västerbottenspornografen Nikanor Teratologen och skrönikören Mikael Niemi – han är också Sara Lidmans litteräre lillebror (och familjens svarta får). Klassmedvetenheten fanns också hos en burträskpojk som med tiden köpte sej både en skärgårsdö, en Rolls och en monokel.

– Så nu kanske du förstår att inget ges gratis till någon – en kamp är livet för någon som vill behålla det. Amsagor om människans godhet ska du inte tro på. En som inte är obstinat och kan slå tillbaks är inte värd mer än en skit – jag menar det – inte mer än en skit. En skit har samma värde som arbetaren, utan eld en död massa, men med eld i sig är det hoppets flamma. Se här, sa Olov. Men släck ljuset först.

Anselm bröt elektriska ljuset.

Plötsigt brassade Olov i väg en våldsam brakskit inåt rummet samtidigt som han satte en tändsticka mot stjärten. Det blev en eldsflamma som lyste upp rummet. Vi satt som förstenade och förbluffade. Var detta möjligt? Ljuset tändes.

– Precis så, sa Olov, tarmgas är osynlig och död till den får själ, en gnista av glöd och den flammar upp. Om all tarmgas i Västerbotten samlades upp skulle vi ha de eviga vinternätterna upplysta som av midnattssolen.

– Så mycket ärtsoppa, kål och pitepalt som vi äter så, fogade jag till.

– Jag menar, sa Olov, han nästan skrek ut det, att det finns krafter inom oss människor, osynliga och starka, men för den skull inte oförklarliga.

Alla ville nu pröva om Olovs experiment kunde göras om. Ljuset släcktes. Jag själv och alla de övriga brassade igång, så att håret höll på att antändas. Hela rummet sprakade och lyste som av julgransbloss.

– Norrländska nationalrätterna är tydligen nyttiga i sin yttersta konsekvens, tillade jag, utan att vänta något svar.

(Kvinnorna i byn, Henning Sjöström 1973.)

Lösryckta citat ur Henning Sjöströms böcker del 2.

Av Kalle Lind

den 2009-03-18

i blogg

Ju mer man bläddrar i Henning (och emellanåt brodern Ernst) Sjöströms långa rad av ”i byn”-böcker, desto mer ser man vem som inspirerat både sleazeförfattaren Nikanor Teratologen och DN Kultur-omhuldade Mikael Niemi. Det är en lång rad av mycket bondska historier om kornmjölspruttar, strötattare och villiga pigor.

När man läser är det svårt att tänka bort att karln parallellt med detta körde runt i Rolls Royce mellan landets bäst betalda rättegångar.

Det hade framstått klart att flickan Sandra var havande. Hon skulle komma att föda innan hon fyllt fjorton år. Man nästan hukade sig vid tanken att något så fasansfullt skulle drabba byn.

[Pappan/ mjölnaren] Ruben Skog svor sig fri inför bönderna i byn. Men han var ängslig. Han fruktade att han skulle drabbas av bystryk. Därför svor han nästan hysteriskt på att han inte haft något med Sandra att göra. [—]

Det blev bestämt att pigan Tekla skulle göra ett försök att rädda flickan Sandra undan det grymma öde som väntade henne. Tekla var kunnig i användande av örter och hade vid en del tillfällen assisterat som barnmorska, när den eftersända inte hunnit fram i tid.

Tekla kände till ett effektivt medel mot havandeskap. Det var saffran. Hon gjorde en dekokt på ren saffran och tvingade den illasmakande vätskan i Sandra. Flickan kräktes i flera omgångar och Tekla hällde i henne på nytt av saffransblandningen. Tills hon ansåg att flickan fått i sig så pass mycket att det skulle få avsedd verkan.

Men ingenting hände. Sandras graviditet fortsatte. Och skvallret om situationen hos mjölnaren fortsatte. [—]

Till slut födde Sandra en son. Hon fick hjälp av en barnmorska. Till hands fanns också Tekla. Förlossningen gick förvånansvärt snabbt och utan komplikationer, trots flickans ringa ålder. Men barnet var saffransgult. Allt det saffran Tekla tvingat i flickan tycktes ha hamnat på fostret och gått in i dess blod. Till och med ögonvitorna var gula på den nyfödde.

Där satt så flickan Sandra och ammade sitt saffransgula barn. De skilde i ålder bara tretton och ett halvt år. Om mjölnaren var far till barnet eller inte så blev han förordnad av myndigheterna att under sin livstid ta hand om mor och barn.

(Pigorna i byn, Henning och Ernst Sjöström 1976.)

Lösryckta citat ur Henning Sjöströms böcker del 1.

Av Kalle Lind

den 2009-03-17

i blogg

Yes! Han är tillbaka! The man, the myth, the stjärnjurist! För minnesgoda bloggläsare känd som En Av Världens Intressantaste Människor! Mannen som känner sig naken utan monokel! Buddhisten, operasångaren, kvinnotjusaren, mannen som släppte väder under älskog, mannen som gangbangade i Paris, mannen som försökte pruta på en hora i Paris, mannen som förväxlade en klitoris, mannen som älskade offentligt, mannen som drev en prinsessa till självmordstankar, mannen som nästan fylledödade sin kompis, mannen som plötsligt blev för fin för att ligga med horor, mannen som slutade runka vid åsynen av en älg – Henning Sjöström!

När han inte varit inblandad i spektakulära rättsfall, åkt dyra bilar, mediterat eller knullat, har han skrivit över fyrtio böcker. Många av dem har titelsuffixet ”- i byn” och kretsar kring väderstinna norrlänningar på trettiotalet. Det verkar självbiografiskt, men allt är lite diffust och man förstår aldrig riktigt hur böckerna ska genrebetecknas. Roman? Kanske. Skröna? Kanske. Vanvett? Absolut!

I den här serien kommer citaten att presenteras utan sammanhang. Inte för att göra Henning orättvisa, utan tvärtom. Ingen är rörigare än författaren Sjöström.

Medan Olov talade tog han fram en linjal och knäppte upp sina byxor.

– Tänk först på en kvinna, den du längtar efter och inte får på normalt sätt, klä av henne i tankarna och gör henne villig. Se, vad hon skrevar och flödar. Som en slåttermaskin.

Hans organ reste sig som en kobra ur byxöppningen. Som på inspiration av en flöjtton. Han mätte med sin linjal.

– Från roten till huvet 14 centimeter. Bravo, men det är inte bara längden som räknas, det är uthålligheten som är viktigare och små är ofta ettrigare, varnade han.

Plötsligt satt vi alla i samma löjliga ställning. Jag hade kopplat tankarna till min nakna lärarinna, och då fanns inget som kunde hejda. Linjalen gick runt.

– Gör så här, sa Olov och drog fram och åter.

Det ojades och drogs några tiotal minuter.

Alla såg slaka och skamsna ut. Vågade knappt titta på varandra.

– Visst är det bäst att få pröp när han rinn till, men när har dom i våra år, och bonnpojkar dessutom, någon villig i närheten. Om så är fallet, när vet man det? Men det tränger på och ut ska det. Tänk påna och görä. Då får man ro att arbet.

(Kvinnorna i byn, Sjöström & Sjöström 1973).

Silberskys selektiva minne del 2.

Av Kalle Lind

den 2008-11-11

i blogg

I Stockholms lokaltidning DN 2006 blir stjärnjurist Silbersky tillfrågad varför han syns så mycket i medierna. Han svarar:

Jag skulle aldrig ställa upp om det inte gagnade mina klienter. Du hittar inga hemma hos-reportage med mig.

I beg to differ. Som stolt innehavare till festtraktörerna Ulf & Kickes kokbok/sjukt inställsamma kändisreportagebok Det är serverat! – med underrubriken Möte med matglada människor – kan jag till och med plocka fram bevismaterial A.

Your honour! Vad hittar vi på sidan 50? Just det – ett hemmahosreportage med Leif Silbersky!

Det är för övrigt i samma bok som Lill Lindfors bjuder på ”vårlig ananasöverraskning”, Emilio Ingrosso uttalar sig om vägmatens standard (”bara att få tag i en fräsch sallad kan vara ett problem”) och Lasse Berghagen delar med sig av receptet på sina trollbullar.

Under rubriken ”Författarnas förföriska frestelser” poserar stjärnjuristen bredvid sin kompis Olov Svedelid, med vilken han skrev de något torftiga kriminalhistorierna om den judiske stjärnadvokaten Rosenbaum.

Silbersky bjuder frejdigt på sig själv:

– Jag är mest begåvad på att öppna burkar, vrida på kontakter, flytta kastruller och koka vatten.

Festtraktörerna och språkvirtouserna Ulf & Kicke radar upp tankekorn, aha-upplevelser och insikter med närmast oscarwildesk precision:

Förrätten är alltid lättlagad, och snabbt ska det gå så att huvudrätten inte står och kallnar.

Huvudrätten ska vara något alldeles extra – påkostad, elegant, gärna åt det extrema hållet. Den ska helst bli ett minne för livet …

Vad de där tre punkterna, som normalt signalerar spänning, har där att göra blir jag inte riktigt klok på. Nåt mer ospännande än författarparet Silbersky-Svedelids festsupé för sina fruar Rita och Elli har antagligen aldrig hamnat på en boksida.

Och just som man trodde att det inte kunde bli mer tillrättalagt och tillgjort, hittar man bilden där Leif låtsas läsa ur sin och Olovs nya bok, medan Olov intresserat håller fingret under hakan (för Sydsvenskan-läsare känd som ”Per T Ohlsson-gesten”) medan alla tränger ihop sig runt en fåtölj i ett torftigt möblerat hörn:

(För övrigt förekommer boken Narrspel på tre av fyra bilder i reportaget, en gång bredvid sparrissoppan och en gång bredvid sjötungan. Men antagligen ser Silbersky till att visa upp den för att det gagnar hans klienter.)

Silberskys selektiva minne.

Av Kalle Lind

den 2008-11-09

i blogg

1976 greps den s.k. ”bordellmamman” av svensk polis, misstänkt för koppleri och sedermera koppleri med underåriga. Det är en synnerligen rörig härva, av Palme benämnd ”sliddersladder”, som lyckades smutsa ner minnesbilderna både av dom som eventuellt gick till horor och dom som eventuellt ljög om att andra gick till horor.

Jag tänker inte ta ställning. Jag har inte sett någon riksdagsman, partiledare eller SAF-lobbyist betala för sexuella tjänster. X antal prostituerade och x antal polismän påstod visserligen att det var så, men å andra sidan påstod rikdagsmännen, partiledaren och SAF-lobbyisten att det inte var så. Så vem ska man egentligen tro?

Inte helt oväntat försvarades bordellmamman – ett missvisande medienamn eftersom hon egentligen inte drev en bordell utan en telefonkopplingscentral – av Leif Silbersky. Han har som bekant tagit sig an massmediala mål även senare.

Enligt författarna till ”Makten, männen, mörkläggningen” (2003) – Deanne Rauscher & Janne Mattsson – besökte Silbersky och åklagaren tillsammans bordellmamman i cellen. De inhämtar detta bl.a. från åklagaren själv. De ser det också i häktets besöksjournal. Dock råkar just den sidan vara utdragen när de kommer tillbaka för att ta en kopia.

Det är kanske fria fantasier alltihop, vad fanken vet jag, men nog är det fascinerande att läsa Silberskys ”försvar” (och betänk nu att han är landets mest bekante försvarare) när han blir uppringd ett kvartssekel efteråt:

”Det gäller målet mot [bordellmamman] och det så kallade bordellmålet”.
”Jaha, jag kommer inte ihåg någonting”.
”Det är 25 år sedan.”
”Det hjälper inte, jag är 64 år nu, så … Jag har inget minne av det. Det är helt borta. Jag har jobbat så aktivt under de här åren.”
”Men du hade ett möte med [åklagaren] och [bordellmamman] innan rättegången. Ni lade upp strategier inför rättegången.”
”Jag träffar aldrig en åklagare tillsammans med en klient och lägger upp strategi, aldrig!”

Kunde han inte komma upp med nåt bättre än att han inte minns? Det är en av århundradets mest spektakulära affärer – landets polischef antydde att ministrar hade förbindelser med den kriminella nomenklaturan! – och Silberskys minne är helt utraderat. Det gapar tomt. Det har blivit en vit karta. En bränd åker. Ett stort vakuum.

Men kom igen, Leif! Du minns ju att du har exakt 1809 låtar i din mobiltelefon – bl.a. ”avkopplande musik, pianomusik” – och att din bok Och tiden den stod stilla drog in fyra miljoner till Cancerfonden för sexton år sen. Det har jag sett hos Luuk alldeles nyligen.

Det lustiga här är att Silbersky minns just att han INTE träffade åklagaren med klienten, men i övrigt ingenting – nada, rien, nothing – av detta sensationella mål, som måste ha tagit så mycket tid och energi och trixande och fixande i anspråk.

Vad har man för urvalsprincip när man kan erinra sig när man hörde talas om Barbra Streisand första gången, men inte ens minns att man över huvud taget försvarade löpsedelskvinnan för dagen långt senare?

Jag känner på nåt sätt besvikelse. Jag trodde i min naivitet att advokaten som gärna antyder att det var han som förde in retoriken i svenska rättssalar kunde komma upp med nåt spirituellare. Nåt kvickare. Nåt fiffigare.

För att hänvisa till att man är så ohyggligt gammal när man är 64 (och självgott säjer att man ”ska gå ned till heltid när han fyller 75”) måste ju betraktas som en usel plädering.

Och att säja att man inte minns nåt innan man ens fått en fråga kan ju inte enligt några parametrar anses trovärdigt.

Jag säger inte att Silbersky gjorde nåt fuffens. Jag vet inte ett dyft om juridik; det är kanske helt normalt att åklagare och advokat förhandlar med den tilltalade tillsammans och det kanske är så att journalisterna och åklagaren ljuger om att det har skett. Det enda jag säger är att jag hoppas att Silbersky är bättre på att försvara andra än sig själv.