kallelind.se

Om Kalle Lind och andra gubbar

Tagg: tiotal

Disasther.

Nils Asthers memoarer bär, som synes, underrubriken ”Ingen gudasaga”. Redan på omslaget vill före detta Hollywoodstjärnan Asther upplysa oss om att inget i inlagan är heligt eller ens särskilt sedelärande.

Nils Asther föddes 1897 och hamnade, liksom en Greta Gustafsson som bytte namn till Garbo, i stjärnregissören Mauritz ”Moje” Stillers nypor. Och liksom sin gudomliga kollega kom han till den amerikanska västkustens drömfabrik. Han jobbade med Victor Sjöström, Michael ”Casablanca” Curtiz och Joan Crawford, gifte sig med varietéstjärnan Vivian Duncan men umgicks helst med stuntmannen Ken DuMain, blev inte bara Någon utan också Något. 1958 återvände han till moderskeppet Sverige. Ensam, paranoid, bitter. Han dog så sent som 1981. Memoarerna kom ut 1988 och är påfallande frispråkiga. Om än extremt ambivalenta.

Ryktena har i alla tider sagt att Asther och Mauritz Stiller hade en relation. Asther beskriver den lakoniskt:

En kväll kom Mauritz Stiller upp till mig och invigde mig i konsten att älska och njuta av mitt eget kön. Det var inte analsex.

Skvallerbyttan i mig fascineras främst av Asthers förehavanden med Hjalmar Bergman och människorna kring honom. Bergman var inte bara sin tids mest läste romanförfattare, han var också ingift i den stora teatersläkten Lindberg: svärfadern August och svärmodern Augusta var båda Dramatenstjärnor, svågern Per var sin tids mest lysande teaterregissör, svägerskan Greta var gift med Tor Bonnier och hustrun Stina var manusansvarig på både Radiotjänsts teateravdelning och SF.

Nils Asther påstår att han hade ett sexuellt förhållande med den trettio år äldre Augusta, som också var hans teaterlärare: ”jag fick minsann höra att jag kommit in vid teatern kjolvägen genom att jag var Augusta Lindbergs älskare. Och det förnekar jag inte.”

Samtidens rykten hävdade att Asther också hade en relation med Augustas svärson Hjalmar. Det förnekar han desto ihärdigare:

Många nätter logerade Hjalmar hos mig, men han gjorde aldrig något sexuellt närmande. Däremot tycktes han njuta av att betrakta min kropp. Jag märkte att i hans hjärna fanns en stor underbar platonsk kärlek, men det föreföll som om den i nedre delen var obefintlig, åtminstone när det gällde mig.

Tycker man att redan detta är lite komplicerat så ska ytterligare en medlem i konstnärsfamiljen Lindberg-Bergman kastas in i leken: Stina, född Lindberg, gift Bergman. Asther berättar hur Hjalmar Bergman anförtror honom följande:

Han hade talat med en läkare och för honom berättat, att Stina alltid före menstruationen såg ett gubbansikte över sin axel, varpå hon alltid fick ett epileptiskt anfall, föll ner på golvet och förblev medvetslös en lång stund med svåra kramper. Det var ohyggligt att se.

Läkaren hade föreslagit att han borde se till att Stina fick ett barn, så skulle säkert fallandesoten försvinna.

Under deras äktenskap hade han gjort ett otal försök till sexuell kontakt, men alla hade resulterat i att hon greps av skräck och handgripligt stötte bort honom, som om han varit frånstötande.

Slutsatsen blir förstås att Hjalmar föreslår att Asther ska förföra Stina Bergman och befrukta henne. Planen är att Stina ska lämna ett manus till Asther, som påpassligt kokat upp lite kaffe:

Under tiden vi drack började jag så smått med mina förförelsekonster. Till en början föreföll hon förvånad, men då jag gjorde närmanden gav hon mig en blick som kunnat få det hetaste blod att frysa till is. Då jag i min upphetsning försökte kyssa henne och lirka henne på rygg i min säng, vrålade hon ilsket: ”Vet hut, karlslok!” Så gav hon mig en örfil, rafsade åt sig sina tillhörigheter och sprang sin väg.

Skamsen stod jag där med värkande testiklar. Pinan tvingade mig ut på torrdasset, där jag avreagerade mig min smärta.

Orsaken till att Stinas och Hjalmars äktenskap blev vitt är nog att hon led av en sexualskräck.

Ja, som sagt: sedan drog Asther till Hollywood och blev först förste älskare på film och sedan olycklig. Jag har några kapitel kvar i memoarerna och gissar att jag kommer att få reda på mer än jag egentligen har frågat efter.

Vänsterhumor del 5: Naggen.

naggen reportrarna ber

I nittonhundratalets begynnelse var skämttidningen den viktigaste distributionsformen för det vi idag har poddar, bloggar och Twitter till: mer eller mindre fyndiga och mer eller mindre syrliga samhällskommentarer. De flesta av skämttidningarna var politiskt otydliga, men somliga hade en tydlig värdekonservativ eller liberal tendens. Mest väsen på vänsterkanten gjorde Naggen. Den skapades av poeten Erik Lindorm 1912 och jävlades med kyrkan, militären, kungahuset, sedlighetsförespråkarna och Sven Hedin. Ur tidningens varudeklaration:

Naggen ämnar inte lägga sig vid svenska folkets bröst och lyssna till vad de bäst vill ha. Det gör ju alla andra tidningar, de överbjuda ju varann när det gäller att vara kundkretsen riktigt till lags. Icke så Naggen. Naggen ämnar icke krusa någon och tar inte emot befallningar från något håll. Naggen skall bli Sveriges olydigaste tidning, fritt och obunden skall den kämpa för vad den anser vara rätt och vackert här i världen.

Det finns onekligen en aggressivitet, en passion, ett djupt känt patos i många av tidningens bilder:

naggen socialistbarn naggen massmordnaggen herren dukatnaggen pappa levande

Flitigaste leverantörer av bilder var Ivar Starkenberg, som även målade flera av den unga socialdemokratins valaffischer, konstnären Eigil Schwab samt Oscar Jacobsson, som med serien Adamson skapade vad som väl fortfarande är Sveriges största serieexport.

naggen adamson

Den stumme Adamson, som skapades för tidningen Söndags-Nisse, blev så småningom också Svenska Serieakademins prisstatyett. Även om Adamson-stripparna många gånger är påfallande svarta och bär på ett agg mot livets grymheter, så var Jacobssons bilder för Naggen än svartare:

naggen gran

Tidningen drevs redan från början av de unga bildstormarnas förakt mot det förstockade klassamhället och dess kyrkliga och världsliga företrädare. Tacksamma måltavlor var det påstådda hyckleriet från kyrkans företrädare:

naggen enfaldig jesus naggen upplysningen

Ännu mer frejdighet finns det i kommentarerna till tidens sedlighetsdebatt, då det debatterades om kvinnor verkligen skulle få gå ensamma på gatorna utan att tas för prostituerade och könsdelar inom konsten väckte vreden hos vänner av ordning:

naggen naken kvinna naggen offentliga kvinnor naggen sedlig indignation

Med första världskrigets lidande och den svenska konservatismens krigshets fick tidningen en extra kick och en konkret måltavla. Bilderna spänner från muntra påhopp på stroppiga adelsofficerare över makaber galghumor till ren sorg:

naggen livets allvavnaggen kors naggen fattigas begravning naggen soldater hurra

naggen krigsbarn

Det mesta av tidningens innehåll är förstås irrelevant och obegripligt idag, särskilt kåserierna. Även vi som har lite halvkoll på Verner von Heidenstam och borggårdstal och bondetåg och Per Hasselgrens staty Farfadern i Humlegården (en gubbe med ett naket barn i famnen betraktades redan då som syndigt av folk med sjukliga fantasier) kan ha svårt att hitta poängerna i texterna. Men rubriker som ”Vilken är er älsklingsmördare?” och ”Kan Jesus ligga i en skyttegrav eller icke?” ger ändå en hint om deras hädiska och uppkäftiga anda.

Dock kan man nog se ett stycke ur ett kåseri av den återkommande signaturen ”Skarpögat” (troligen tidningens redaktör Erik Lindorm själv) som hela tidningens credo:

Tiden är olämplig för det flinande och flabbande skämtet. För övrigt borde tiden alltid vara olämplig för detta, men särskilt, särskilt nu! Vi måste kasta satirens handgranater, ladda orden med hatets dynamit! Förresten, skratt må ljuda, men hånskratt! Vi måste skratta ihjäl dårarna!

(Tack till Urban Jarvid som skickade mig boken Naggen: Sveriges olydigaste skämttidning, 1957.)

Tack för sist gamle skämtare.

Ett av skälen att jag gärna gräver ner mej i gammal nöjeshistoria är chifferaspekten; att förstå varför nån skrattade åt Fridolf Rhudin eller Ludde Gentzel är som att lösa ett korsord. Man måste förstå tidsandan, härleda referenserna, tolka de underliggande signalerna.

På vägen till ett svar inbillar jag mej att man kan få en viss förståelse för mänskligheten av igår – och idag.

På nätterna ligger jag och funderar på den gamle revykungen Björn Hodells minnesbok Tack för sist gamle skämtare (för mej är det fullkomligt omöjligt att inte köpa en bok med den titeln). Hodell skriver om det tidiga nittonhundratalets svenska revyscen, där den store kungen hette Emil Norlander och möjligtvis är bevarad för eftervärlden genom Anderssonskans Kalle.

Norlanders revyer hade nåt slags röd tråd och innehöll ett menageri av stockholmspersonligheter: munkbromadammer, poliskonstaplar, sumprunkare, ölutkörare, Fia Jansson, Amanda Lundbom och Karlsson – han som lägger ner rör. Enligt Hodell höll sej Norlander mestadels inom ”det smakliga”. Och det är då här mitt intresse väcks. Vad ansåg Hodell för sin del var smakligt och inte?

Hodell skrev sin bok 1947. Han reagerar häftigt på osmakligheterna hos Norlanders samtida konkurrenter:

Med stortextade rubriker avslöjade de det hemska innehållet – ”Rusiga Laban”, ”Bilåkra-Frasse”, ”Den älskogskranka byxsömmerskan”, ”Lösflätan eller var har du vatt i natt”. Under av dumhet och råhet.

1947 ansågs alltså titeln ”Bilåkra-Frasse” vara dum och rå. 2009 är den bara obegriplig.

Även somliga Norlander-titlar ”tangerade det mindre smakliga”: ”Tokiga Amelie” och ”Spasmiga Wahlund” passar inte det hodellska kravet på känslighet.

Man undrar för sej själv vad Hodell skulle tyckt om titlar och bloggar som Fittstim, Grötbögen och Bokhora.

Det känns som att det ligger nåt och puttrar under ytan här. ”Tokig” måste ha haft en mer klinisk betydelse, typ ”sinnessjuk”. ”Spasmig” signalerade gissningsvis cerebral pares. Och en älskogskrank kvinna med tillgång till byxor kan troligen hitta på en hel del osmakligheter.

Det är inte bara det att ribban höjts 2009; signalerna ser drastiskt annorlunda ut. Vi läser inte in snusk när det inte säjs rakt ut, eftersom vi lever i en tid när man får säja det rakt ut. För 1961 års publik betydde fjädern som simmar på ytan i Änglar, finns dom? att Christina Schollin förlorat sin mödom. För 2009 års publik betyder det att en fjäder simmar på ytan.

Så går alltså tankearbetet när man läser revyhistoria istället för att sköta sitt jobb. Man famlar i mörkret efter nåt igenkännbart att hålla fast vid, gissar sej fram och kan till slut kanske ringa in vilka attityder som präglade ett äldre samhälle.

Och just när man tror sej ha knäckt en nöt, framhåller Hodell följande vits som ett exempel på kvickhet och god smak:

Fast han har så framstående plats är den dock så ringa, att han jämt måste stampa på klockan.

Och så måste man börja om igen med samma fråga: vad fan menar karln?

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén