Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: tjugotal

På det festliga kvinnoföraktets tid.

Till flydda tider återgår min tanke än så gärna: hur framställdes jämställdhet av tjugotalets stjärna?

Jag har haft en festlig kuplett på huvet nu i några timmar. Det är Ernst Rolf som med patenterad diktion sjunger om den nya – alltså numera gamla – tidens kvinna:

Hjälpa till med mat och skatten
nej se, det vill hon inte ve´
Men komma hem i hatten
klockan fem på natten
ja, de´ gör gumman me´

På den här tiden ansågs tanken på jämställdhet i sig som ett stort skämt. Något tokroligare än att kvinnor krävde nån sorts plats var svår att föreställa sig. Inte nog med att de slapp arbeta – för inga kvinnorörelser i några tider har ju kämpat för rätten till arbete – utan dessutom hade de mage att vilja roa sig.

Detta sjöngs av en glad lax som i det privata var a) notoriskt svartsjuk och b) notoriskt otrogen (med argumentet att vänsterprassel var ”som att gå på toaletten”). En man som dessutom uttryckligen undvek det politiska eftersom han inte ville stöta sig med någon (potentiell finansiär).

Frågan om jämställdhet, jämlikhet och allas lika möjligheter är som bekant ingen politisk fråga.

Så var det då, för längesen. Idag gör sig gubevars ingen lustig över kvinnor som anser sej förbisedda och som därför hävdar sin rätt.

Rolfkrämen.


Revydirektören Ernst Rolfs sista tid i livet – innan ett teatraliskt självmordsförsök råkade lyckas 1932 – var en synnerligen överhettad tid. Det var depression på börsen, skott i Ådalen, Kreugerkrasch och revoltstämningar i luften. Det stora barnet Ernst Rolf hade satt en ära i att leva över sina tillgångar och bränna förskott innan skivor ens var inspelade. Ständigt jagad av fordringar från skumma procentare, dessutom konstant svartsjuk på hustru Tutta (sina egna äktenskapliga snedsteg bortförklarade han med ”att det var som att gå på toaletten”), alltid med pistoler och piller och påbörjade självmordsbrev i bagaget för att kunna hota med sitt snara frånfälle.

När hjärnan var som mest uppmjukad hos revycharmören fick han en ingivelse – han skulle göra en salva! Riktigt vad för salva och vad den skulle användas till verkar han inte ha fnulat närmre på, men brevet han skrev till en affärskollega doftar av manikerns gränslösa tro på att anything goes:

Du och jag måste slå oss ihop. Varför inte göra en olja? Tag Johannisolja och tillsätt något annat, kalla det Rolfbrunt eller något ditåt och jag skall skaffa hur många intyg som helst från all världens artister att oljan är utmärkt och samtidigt göra oerhörd reklam för saken.

Varför inte göra en ny salva som heter ”Läker Allt” eller vad som helst, något som jag också kan skriva intyg om och organisera reklam för. [—]

Tiderna äro djävliga och något måste göras. Sätt nu igång med salvan, gubbe, så skall du få se på kosing!

Den något vaga idén är alltså att göra en ”olja, tabletter eller liknande”, som eventuellt ska användas för eller mot solbränna. Idén är i Rolfs huvud så solid att man självklart ”skulle kunna tjäna mycket pengar” på den. Reklamkampanjen är i princip klar, det är bara att geschwint höra av sej till all världens artister och be om ett intyg. Nu återstår bara precis att koka ihop själva produkten.

Att gubben han skrev brevet till var hans turnéarrangör och knappast pillertrillare verkar inte heller ha bekommit en revycharmör med kniven mot strupen.

Jag gissar att Rolf la ner den briljanta idén lika snabbt som han fick den. Jag antar att han redan dagen därpå kom på en ännu bättre. Kanske en pizzeria där kunden bakar pizzan själv? Eller att bygga mellangolv i sin lägenhet? Eller en behå för män?

Nöjesparkernas mörka historia del 1: Lisebergs lilleputtland.


Det är egentligen ingen direkt hemlighet. Liseberg nämner det själv på sin hemsida, liksom diverse sajter om Göteborg och dess historia av glädje, nöje och förlustelse.

Men man skyndar förbi det.

En bisats här, en parentes där, på sin höjd ett värdeord som ”makabert”. Sen går man direkt över på stoltheter som bergochdalbanan Balder och revykungen Hagge.

Man vill inte riktigt stå för att Lisebergs status som upplevelsearena tog sitt avstamp i 23 korta människor som stod och var korta medan feskarmadamerna jublade.

Sanningen är den här: när Liseberg 1923 fick status som nöjesfält – efter att länge ha fungerat som markadsplats och idrottsbana och allmän samlingsyta – var Lilleputtlandet den stora attraktionen. Tillsammans med bergochdalbanan och charleston-orkestern den stora publikmagneten och snackisen.

Konceptet var lika enkelt som genialt: en dvärgagentur i Wien importerade från Ungern och Balkan 23 småväxta människor, kompletterade dem med 23 ponnyhästar och – som en persiljekvist på en dagobertmacka – adderade tre babyelefanter. Grunden för en succé var lagd och given.

Sen var det i princip bara att snickra ihop kulisser till en mindre stad i skala 1:1,5 och låta detta udda sällskap resa runt i världen. På Liseberg visade de kort och gott upp ett miniliv.

Och nåt mer lockande är ju svårt att föreställa sej: 23 korta människor som traskar runt i ett minilandskap, rider på minihästar, cyklar på minicyklar, spelar minigolf, snaskar minimorötter, lägger minibrev på minibrevlådor, torkar sina ministjärtar med minipapper, läser pixiböcker och dricker sej tokiga på souvenirflaskor.

Jag vill understryka att allt ovanstående är sant, med reservation för minitorkandet och souvenirflaskorna. Den österriskiske dvärgimpressarion hette Singer och försåg åtskilliga cirkusar, särskilt i USA, med kortvuxna som skickades till världens alla hörn för att – ja, mest stå rakt upp och ner och vara korta medan människor glodde och skrattade.

Jag vill också göra klart att man på den tiden också gjorde skillnad på dvärgar (stort huvud, korta armar och ben, insänkt näsrot) och lilleputtar (proportionerlig men liten kropp). Det var oftast lilleputtar som användes som uppvisningsföremål.

Folk hade ett något enklare sinne för underhållning då. Man behövde inte pyroteknik och THX-ljud och Alexander Bard i stödkrage. Det räckte med att små människor stod upp och var små. Hoppade dom lite upp och ner hade man fått valuta för pengarna med råge.

Vill man avsluta det här triviala inlägget på ett spetsfundigt vis enligt rådande satirisk modell så kan man avsluta med att säja att Liseberg genom åren har fortsatt hålla sin pysslingfana högt: 2004 spelade Magnus Uggla succéföreställningen Best in show just där.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén